Läsförståelsen (och dess röster) som försvann

Min vän Anna Insulander, lärare och specialpedagog, skrev i maj en väldigt bra artikel om läsningen som publicerades i tidningen Vi lärare (7/5-24). Naturligtvis var texten för lång för tidningens format, vilket alltid är synd då man missar en del viktig information. Jag bad Anna att få publicera texten i sin helhet på min blogg och fick tillåtelse till det. Tack Anna! Här kommer alltså texten i sin helhet, vill du läsa den kortare versionen så, “Då blir läsning nonsens”, är här länken:

https://www.vilarare.se/nyheter/vi-larare-debatt/specialpedagogen-da-blir-lasning-nonsens/

”Vi har övat på nonsensord i skolan”, berättar min tolvåriga grannpojke när vi går igenom veckans händelser vid fredagsmiddagen. Nonsensord är ord utan betydelse, påhittade för att ”lästräna” barn eller att testa deras förmåga att avkoda. 

Kan du komma på någon situation då du har nytta av att läsa bokstäver utan betydelse? Jag ställer frågan till vuxna i min omgivning. ”Vad menar du nu?”, ”Om jag inte fattar vad som står är det väl ingen mening?”, ”Det låter psykotiskt”, löd reaktionerna. 

Några förslag på användningsområden krystades ändå fram: “Någon lek där bokstäver ska memoreras”, ”På mönstringen”. “När man läser för barn typ wrghrr, sa trollet” – men då finns ju en mening och är därför inte nonsens, kom vi fram till. 

Kärnfrågan är varför du ska lägga möda på att läsa om du inte får ut någon information (om det inte ens finns någon information att få). För skolelever är det här en icke-fråga. Den förhärskande synen på läsning är att det kan delas upp i olika delfärdigheter. Elever lär sig avkoda och ljuda som en separat aktivitet. När avkodningen sitter, kommer förståelsen successivt, lyder hypotesen. Utgångspunkten är behavioristisk syn är läsning i första hand ett beteende. Läsproblem är, enligt den här synen, biologiska. Den gängse metoden som används för att lära barn läsa kallas ljudningsmetoden eller phonics. 

När Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) utbildar lärare om läs- och skrivsvårigheter, hänvisar de till forskare med en beteendeinriktad lässyn. Skolverkets bedömningsstöd Nya språket lyfter betonar “ljudningsstrategin” och “bokstavskunskapen” som central för att “knäcka skriftkoden”. Kognitionsvetarna Agneta Gulz och Magnus Haake vid Lunds universitet hävdar ogenerat att phonics är den enda beprövade metoden att lära barn läsa. DN:s ledarsida upprepar samma påstående. Även författaren till Lassemajas detektivbyrå, Martin Widmark, har en beteendeinriktad syn på läsning där han “skiljer mellan den rena avkodningen av en text, att få bokstäver till ord och ord till meningar, och det som kommer därefter, själva läsförståelsen”. 

Dessa förtroendeingivande röster betonar således en beteendeinriktade syn på läsning. Uppfattningen är så utbredd att den uppfattas som självklar och därför sällan ifrågasätts. 

Grundtesen inom det här förståelseinriktade perspektivet är att om du läser utan att förstå, då läser du inte eftersom läsning handlar om att förstå en text. Du har nog upplevt detta själv ibland, att du “läser” utan att förstå. Då behöver du läsa om för att ta till dig innehållet. 

Men det finns andra sätt att se på läsning och andra metoder att lära sig läsa grundad i språkvetenskaplig kunskap. Läsning ses då som en förståelsestyrd process och kan därför omöjligt delas upp i avkodning å ena sidan och respektive läsförståelse å andra sidan. Grundtesen inom den förståelseinriktade perspektivet är att om du läser utan att förstå, då läser du inte av den enkla anledning att läsning handlar om att förstå en text.  Du har säkert upplevt det själv ibland, att du “läser” utan att förstå. Då får du läsa om för att ta till dig innehållet. 

Enligt den förståelseinriktade synen utvecklas barns läsförmåga som en förlängning av det talade språket, inte som ett isolerat nytt språksystem på det sätt som den beteendeinriktade traditionen hävdar. 

Åke Edfeldt, professor i pedagogik, började sin forskning på 40-talet, inom den etablerade beteendeinriktade lästraditionen. I takt med framstegen inom den språkvetenskapliga forskningen, kom Edfeldt att anamma en förståelseinriktad syn på läsning då han märkte att skolans primära fokus på avkodning ställer till det för en del barn. De som har svårt med läsning har det för det mesta på grund av hur de fått läsningen presenterad i skolan, menade Åke Edfeldt och andra förståelseinriktade forskare. 

Dessa ståndpunkter uppfattades som så hotfulla för de beteendeinriktade forskarna, med Ingvar Lundberg i spetsen, att situationen beskrevs som ett “läskrig”. De förståelseinriktade forskarna avfärdades, inte med sakargument utan med tystnad och personangrepp.  

Professor i barnspråk vid Lunds universitet, Ragnhild Söderberghs läsmetod har använts på ett stort antal förskolor. Barnen avkodar inte orden enligt “korrekt” ljudningsanda, de lär sig känna igen hela ord som de redan förstår. Barn som lär sig läsa på egen hand gör just så. Inget av de barn som lärde sig läsa med Söderberghs metod fick några problem med läsning i skolan. Ändå ifrågasatte Ingvar Lundberg resultaten. Han kallade metoden för “papegojmetoden” och påstod att den bara hade testat på dottern och andra “begåvade barn”.

Caroline Liberg, professor i lingvistik, ifrågasatte tankekonstruktionen bakom ljudningsmetoden och lyfte att den logiska följden då skulle vara att döva och stumma personer inte kan lära sig läsa, vilket de förstås kan. Ingvar Lundberg svarade inte offentligt på Libergs kritik men slog fast att det inte fanns några diskussioner “i forskningskretsar”. Forskare med förståelseinriktat perspektiv på läsning erkändes aldrig som läsforskare av de beteendeinriktade företrädarna. Rösterna tystnade. 

Har du hört talas om Kronobergsprojektet? Det skulle förvåna mig. För att diagnostisera och hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter sjösattes ett forskningsprojekt, stött av Dyslexistiftelsen, där en grupp lässvaga barn fick öva enligt Ingvar Lundbergs ljudningsmetod. En kontrollgrupp med lässvaga barn fick inte någon träning. Det förfärande resultatet var att elever som hade tränat stavning och ljudning, inte bara låg efter de barn som inte hade fått någon träning, de hade dessutom försämrat sin läsförmåga. Det fanns ingen annan råd än att tysta ned resultaten och dra slutsatsen att barnen inte hade förmåga att lära sig. 

Den förhärskande synen på läsning i skolans värld är beteendeinriktad och icke-förståelsebaserad. Det är den synen som förmedlas till våra barn och ungdomar. I det läge vi befinner oss nu, där unga läser mindre, sämre och ofta saknar läsförståelse, bör vi fundera huruvida det bakomliggande synsättet kan påverka upplevelsen av och inställningen till läsning. För hur kul är det att “läsa” om du inte förstår vad som står, om läsning endast är en plikt utan mening? Om läsförståelsen – “när avkodningen sitter” – inte kommer såsom metoden utlovar, fortsätter eleverna att avläsa mekaniskt. För dem förblir läsning lika med nonsens. 

Läsundervisning bör bygga på en genomtänkt idé om vad läsning är. Det som sedan ett drygt sekel har tillåtits pågå är att en vedertagen metod istället har fått vara utgångspunkten utifrån vilken fenomenet läsning (och lässvårigheter) har definierats.  

Oavsett syn på läsning och oavsett metod är det toppen att elever lär sig läsa. Fungerar det så fungerar det! Men att påstå att phonix-/ljudningsmetoden är den enda beprövade och den enda metod som fungerar är osant, okunnigt och historielöst. 

Gåtan kvarstår. Vem (förutom elever inom skolans lästräning och lästester) har nytta av att kunna ”avkoda” utan att förstå, det vill säga att läsa nonsensord? Grannpojken vet : ”läraren säger att det gör oss till bättre läsare”. Tillåt mig tvivla.

(Jag vet ett ytterligare sammanhang där nonsensord har betydelse – på dyslexiutredningar, för att se “om avkodningen sitter”.) 

Anna Insulander, specialpedagog