Trams om LAB

De senaste veckorna har det varit ganska heta diskussioner om Lågaffektivt bemötande (LAB). Kulmen på denna diskussion nåddes i torsdags (24/10-19) när Svt Opinion diskuterade frågan och där det blev tydligt vad förespråkarna och motståndarna till LAB står för. Personligen vet jag att LAB fungerar och nu ska jag försöka på bäst pedagogiska sätt förklara vad motståndarna till LAB uppfattar som fel.

LAB fungerar inte
Jo, LAB fungerar alldeles utmärkt. Anledningen till att det inte fungerade i Hjulsta grundskola, som oftast tas upp som exempel, vet jag ingenting om personligen. Möjligtvis hade skolledning eller förvaltning hittat LAB som en lösning på deras problem med stök och sedan kördes detta in utan att personalen fick en rejäl fortbildning och kanske till och med handledning. Att sitta på en föreläsning och kanske till och med läsa boken innebär inte att det fungerar direkt. Man behöver göra metoden till sin egen och fråga sig: ”Vad innebär det här för mig”. 

Det går inte att dunka in en metod – oavsett och sedan tro att allt bara fungerar. LAB är ingen Quick fix. Det är vanligt i svensk skola att så sker, inte minst när det gäller undervisningsmetodik. Men åter igen, alla på en skola behöver göra en gemensam resa och förslagsvis läsa boken i bokcirklar och ha workshops där man svarar på frågor rörande olika situationer och förhållningssätt. Djupgående fortbildning alltså. Hade man gjort det på Hjulsta grundskola?

Ett argument i att LAB inte fungerar är att eleverna vinner och att t.ex. ökningarna av anmälningar på Hjulsta grundskola. Att man parallellt jobbar med ordningsregler och anmälde våld och kränkningar i större utsträckning, att personalen uppmanades att anmäla allt för att synliggöra?

En vanlig missuppfattning är att LAB innebär att skolans personal ska vika ner sig. Så är det verkligen inte, gränssättning och tydliga regler för uppförande ska gälla och följas. Däremot ska inte konfliktsituationer lösas med att personalen skäller, drar i eleverna, tar mobiler med våld, håller i med mera – alltså situationer som kan bidra till att affektionskurvan går upp. Det innebär att de elever som begått regelöverträdelse i Hjulsta grundskola, kanske till och med brott, ska få stå till svars för det. Men inte i klassrumssituationen. Förstärkt skolledning under en period där en biträdande rektor och kanske även en kurator bara jobbar med kränkande behandling och anmälningar, kallar föräldrar och stänger av elever. Systematiskt arbete helt enkelt. Men detta har inget med LAB att göra.

Jag tipsar alla de som inte tror på LAB som metod att se på TV-serien om polisen i Södertälje på Kanal 5 play. Hur jobbar dessa poliser? Exakt – lågaffektivt!

Vetenskaplighet
Ett annat argument som framkommer är att LAB inte är vetenskapligt. Hur menar man? I Bo Hejlskov Elvéns böcker Barn som bråkar och Beteendeproblem i skolan finns det gott om referenser. Se filmen från bokmässan, där hänvisas till flera studier – bland annat till den amerikanska psykologen Ross Greene som har forskat kring CPS. Och det är vetenskapligt belagt att affektion smittar. Om vi tar kognitionsforskningen som motpol – hur många kliniska studier i svensk skolmiljö finns där? 

Svensk skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – hur mycket är den beprövade erfarenheten värd? Hejskovs egna långa erfarenhet av svåra fall av både barn och vuxna? Tusentals lärare som hela tiden jobbar lågaffektivt och märker att det fungerar. Alla de som jobbar i resursklasser och med svåra elevfall som i årtionden har jobbat lågaffektivt och vet att det fungerar. Jag träffade en rektor igår (fredag 25/10-19) som hade jobbat med olika svåra elevgrupper i 30 år tillsammans med sina kollegor. Jobbat lågaffektivt – det fungerar. Han berättade hur illa det var när han började, hur elever som fick utbrott skulle hållas i och de blev bara argare och argare och kunde ha utbrott i 30 minuter innan energin tog slut. Är det så vi vill ha det? Att vi brottar ner eleverna och kränker dem med muskelstyrka? Nej tack!

Elever som exploderar kommer vi alltid att ha. LAB fungerar ifall man har implementerat det rätt och ifall personalen har gjort den till sin egen metod. Allt detta vilar på beprövad erfarenhet!

Läraren ska vara en auktoritet
Ett argument som kommer upp då och då är att läraren ska vara en auktoritet och med LAB är det eleverna som får styra. Här har vi några saker som inte riktigt går ihop i argumentationen och jag ska försöka bena upp detta i punktform.

• Läraren ska vara en auktoritet. Helt korrekt, men hur? Genom att säga till på skarpen och lyfta ut elever som inte gör som läraren säger? Genom att bruka våld på eleverna? Det är inte att vara en auktoritet utan det är att vara auktoritär och den läraren vill vi varken vara eller ha. Ska läraren vara en ordningsvakt? Ska läraren i sin tjänst tvingas använda våld? Absolut inte, det ligger inte i lärarens tjänstebeskrivning – läraren ska undervisa. Men ska läraren vara en mesplopp? Nej, så klart inte. Tydliga ordningsregler ska finnas och följas, men om en konflikt uppstår som riskerar att leda till att en elev går upp i affektion eller exploderar ska läraren använda sig av metoder som finns inom lågaffektivt bemötande. Inte själv gå upp i affektion.

• Lärare ska vara en auktoritet, men hur blir man det? Frågan ni mig så svarar jag att det är genom att ha en bra och spännande undervisning där man ser alla barn och tydligt signalerar att man har höga förväntningar på alla barn och att de ska få all den hjälp de behöver (kan vara svårt ibland). Man behöver verkligen inte vara kompis med eleverna, men att ge kärlek och omtanke kommer återgäldas dubbelt upp. I skolan före Lpo 94 ingick auktoriteten med positionen i läraryrket, därefter har devalveringen av läraryrket skett årligen. Detta har egentligen ingenting med läroplan i sig att göra utan att skolans ansvar lades över på kommunerna som såg till att montera ner lärarkårens auktoritet. Idag förtjänar varje lärare sin auktoritet. Självklart anser även jag att lärare måste få en ökad auktoritet i samhället. Det löses dock inte genom att läraren får bruka våld och kränkningar, utan genom att lagstiftaren ger tillbaka läraren och skolan status i form av beslutanderätt och tydliga befogenheter.

• Hur är det egentligen med utvecklingspsykologi? Hur agerar vuxna och hur agerar tonåringar? När en situation där tonåringar går upp i affekt och detta ska lösas med regler och att kasta ut elever ur klassrummet har man lämnat utvecklingspsykologin. En elev stör och stökar och efter väldigt mycket tjafs bestämmer sig läraren för att med våld slänga ut eleven eller i bästa fall peka på dörren – eleven går frivilligt ut och slänger igen klassrumsdörren. Vad har hänt? Jo, eleven har gått upp i affektion och läraren har svarat med samma mynt. Är det bra? Nixum pixum.I diskussionen som pågår gör man dessa tonåringar till små vuxna – alltså att de fungerar som vuxna. Detta är ju helt absurt. Barn är känslomässigt styrda, särskilt i tonåren då de egentligen nästan helt och hållet går på känslor och sällan på förnuftsargument. Min personliga erfarenhet är att tjejerna är som värst i årskurs 6 – 8 och killarna i årskurs 7-9, innan dess kan det var enskilda fall och miljöer som poppar upp och efter dessa årskurser brukar det lugna ner sig. När det gäller de mest utåtagerande barnen, de som oftast har en eller flera diagnoser eller de som har en trasig bakgrund (kan vara både och) är man känslostyrd i mycket större utsträckning obundet av ålder. Alla känner väl igen detta – grovhugget? Att då gå in och ta konflikt med en elev som är på väg i affektion bara för att man ska stämma i bäcken för att vara en auktoritet är inte bara korkat det är även ineffektivt. Här behöver dessa förespråkare läsa utvecklingspsykologi – mitt förslag är att börja med Jerlang. Se även Kohlberg och Mats Trondman. 

Svensk skola ska inte bli auktoritär utan svenska lärare ska bli en auktoritet. Detta sker genom att lärare blir ämneskunniga, undervisar, sätter gränser, anknyter till elever, visar kärlek och använder sig av lågaffektivt bemötande när det behövs. Det är först då man vinner alla elevers förtroende och kan vända elever, ofta pojkars utåtagerande.

Spottexmplet
I Dagens Nyheter (20/10-19) publiceras en artikel som handlar om en lärare som inte använt sig av lågaffektivt bemötande utan fysiskt flyttat på en 13-årig elev som har hindrat vägen för andra elever och vägrat flytta på sig trots uppmaning. Eleven har anmält läraren som blivit friad i både tingsrätt och hovrätt, men Barnombudsmannen (BEO) vill driva detta fall till Högsta Domstolen som kommer ta upp fallet. Ett absurt fall i alla bemärkelser och jag undrar om varför BEO så vill driva detta fall så hårt.

Frågan är dock huruvida läraren skulle ha flyttat på eleven fysiskt. Jag tycker inte det. Också är det märkligt att läraren, som skulle vara en lärare med lång erfarenhet, inte kände till att eleven hade multidiagnoser och där det ingick i åtgärdsprogrammet att hen skulle bemötas lågaffektivt. Det blev fel, men att driva det så hårt som till HD ifrågasätter jag starkt.

Det har även figurerat exempel där Bo Hejlskov Elvén har svarat för hur man ska agera på olika situationer. Den värsta händelsen är när en elev spottar en lärare i ansiktet och frågan är vad läraren ska göra. Hejlskov Elvén svarar att man ska säga till eleven att det var respektlöst gjort och att man blir ledsen. Detta reagerar många på och tycker att det är rent ut sagt fördjävligt. Denna elev ska skickas ut och polisanmälas. Men om vi stannar här för en liten sekund:

1. Vad har hänt innan spottsituationen? Hur kommer det sig att eleven spottar? Något måste ju ha gjort att eleven har hamnat i sådan affektion att den väljer att spotta. Händelsen uppstår väl inte som en blixt från en klar himmel. Har läraren agerat lågaffektivt? Jag tror inte det.
2. Där och då i klassrummet – är det så att lärare ytterligare ska höja affektionskurvan genom att med våld skicka ut eleven? Nop! Läraren går därifrån och hämtar hjälp av kollega eller rektor. Ringer vårdnadshavare.
3. Skulle eleven vara våldsam – utrymning av övriga elever. Ja, men ska övriga elever missa viktiga lektioner och inte få den undervisning de har rätt till? Grundskolan är 9-årig och ett missat lektionstillfälle är en snorloska i Östersjön – därmed inte att jag vill bagatellisera missad undervisning, men vid detta tillfälle är det rådande konfliktsituation som är prio 1.
4. Rektor och vårdnadshavare får lösa situationen. Eventuellt ringer skolan 112 och tillkallar polis om så behövs. Skolan har inte i uppdrag att vara väktare utan ska överlåta detta till polisen.
5. Rektor avgör hur situationen ska lösas. Avstängning, förflyttning gav elev, anmälan till socialtjänsten eller polisanmälan – varje unik situation får lösas separat.

Men åter igen. Vuxna ska vara vuxna och inte gå upp i affektion när eleverna gör det. Att sätta gränser är en sak men att polarisera med elever som man redan från början vet har känslorna utanpå kroppen eller har neuopsykriatiska svårigheter eller är allmänt gränslösa leder ingenvart. Vuxna behöver vara vuxna oavsett hur provocerad man blir och inse att det är barn man har att göra med. 

Är det någon som vill att skolan ska bygga på rädsla eller att lärare använder maktmedel för att trycka ner elever? Alltså verbalt och fysiskt. Om vi inte vill ha en sådan skola gäller det att agera professionellt och förtjäna vår respekt och auktoritet. 

Psykolog Martin Forster, Karolinska Institutet, är legitimerad psykolog och forskare. Han svarar kontinuerligt på läsarnas frågor i DN. Så här svarar han på tre korta frågor om LAB:

”1. Vad är lågaffektivt bemötande i skolan?
Lågaffektivt bemötande handlar om att jag som vuxen ska kontrollera mina egna känslor. Om jag möter en elev som är väldigt arg eller upprörd ska jag försöka behålla mitt eget lugn så att mina känslor inte bidrar till att situationen eskalerar och förvärras.

2. Vad säger vetenskapen om lågaffektivt bemötande?
I dag finns det inte tillräckligt med forskning som visar att metoden kan läras ut till personal och att den därmed skulle bidra till färre konflikter och mindre våld. Däremot är de flesta forskare överens om att känslor smittar och att det i konflikter är vettigt om man bemöter en ilsken person med ett eget lugn.

3. Vad finns det för utmaningar med lågaffektivt bemötande?
En utmaning är att lära personal att tillämpa metoden på rätt sätt. En annan är att man riskerar att fokusera för mycket på att hantera akuta lägen med våld och konflikter. Man riskerar att tappa bort den grundläggande frågan om vad som orsakar problemen, och hur det ska åtgärdas.”

I mitt senaste poddavsnitt, där jag talar med Björn Neubeck om anknytning, talar vi i slutet av samtalet om LAB. Björn säger: ”Vi använder oss av tredje person hela tiden. Vi gör inte så här. Jag använder väldigt lite du och jag. När man säger Du får inte göra så här då gör man en polarisering. Då sätter man upp du är dålig och jag är bra. Och de här eleverna har jättesvårt att ta det för de tror att de är dåliga. De har inte gjort något dåligt de är dåliga och då måste de försvara sig. Men det lågaffektiva bemötandet är ju alldeles utmärkt….Så här gör vi inte här och sedan punkt. För så fort man börjar fråga varför gör du så här, då är det nya försvar, då har man polariserat igen”.

Bo Hejlskov Elvén tjänar pengar på LAB
Men hallå!!! Jante!!!

Detta är så småaktigt och trångsynt tänkande att jag inte hittar ord för dumheten. Ska man inte betala för kunnande? Det är ok att tjäna miljoner på att spela hockey eller fotboll men så fort någon erbjuder ett kunnande så är det inget bra. Hejlskov Elvén tjänar promille av vad teknikföretagen har hämtat in på digitaliseringen.

Men om vi även tar detta i punktform för att det ska vara tydligt.

• Vi har en skola som är marknadsanpassad oavsett om vi vill det eller inte – detta har riksdagspolitikerna bestämt. Vi har New Public Management (NPM), vi har fria skolval, vi har budgetstyrning (det heter mål- och resultatstyrning men alla som är insatta vet att skolan styrs av ekonomi), vi har friskolor, det råder konkurrens. I ett sådant system betalar man för att köpa in den kunskap som man själv inte kan uppbringa. Tydligen finns det ett stort behov av att ha en metod för att hantera elever som i samhället har fått sina rättigheter tillgodosedda fullt ut och där det i styrdokument tydliggörs både elevernas rätt till utbildning samt vara med att planera innehållet och rätten att obstruera. Lärarna och skolpersonalens rätt att ta bort kepsar, mobiltelefoner, jackor är inte glasklart reglerad och hur ska man då göra i olika situationer. Anmälan till skolhuvudman, Skolinspektion och BEO hänger över lärarkåren och de kanske inte är i alla situationer som läraren är så trygg att den kan agera utan osäkerhet. Denna situation har skapats av riksdagspolitiker från alla partier och givetvis påhejat av SKL (som vill marginalisera lärarkåren). Hur ska då skolan agera?Givetvis lågaffektivt och tydligt. Men den kunskapen har inte skolan själv och därför behöver den köpas in av expertis.
• Bo Hejlskov Elvén sprider sin kunskap och hjälper många lärare och vårdnadshavare. Ska han göra det ideellt? När pedagoger som Steve Wretman, Christian Lundahl eller Hans-Åke Scherp har åkt land och rike runt med rena lögner och tjänat miljoner, då är det ingen som höjer på ögonbrynen. Hur kommer det sig? Att Hejlskov Elvén tjänar mycket pengar på att sälja föreläsningar och böcker vittnar om att vi i skolan verkligen behöver hans kunskap och då är det bara att öppna plånboken. Så enkelt är det. Lägg ner jante!!!

• Det finns ett stort kunskapsförakt hos de personer sågar LAB. Faktiskt blir jag provocerad av detta. Om vi ska tillhandahålla en kunskapsskola och inte ens själva kan sätta oss in i vad LAB på riktigt innebär utan ta några exempel från Hjulsta grundskola och tro att det är hela sanningen bakom LAB så tänker jag det vittnar om ett märkligt förhållande till kunskap. Detsamma när det gäller att allt ska vara vetenskapligt förankrat – evidens då? Också en märklig syn på vad kunskap är. Den evidens som finns hos hundratals lärare som har jobbat lågaffektivt i många år, både i den vanliga skolan eller i särskild undervisningsgrupp eller resursskolor. Hur jobbar man i Magelungens behandlingsskolor? Hur arbetar polisen? Att ifrågasätta detta är ett kunskapsförakt som heter duga.
• Vill vi ha en kunskapsskola så får vi baske mig vara öppna för att själva ta till oss kunskap!

Avslutningsvis vill jag fråga mig vilket samhälle vill vi ha? Vilken skola vill vi ha? Vilket bemötande vill vi ha? Vill vi ha väktare i korridorerna, lärare som får bruka våld eller stå över en elev som sitter i sin bänk och skrika?

Givetvis inte om du frågar mig. Jag anser att vi behöver ha en skola som möte eleverna med respekt och värme. Som visar tydlighet, gränssättning, fokus på kunskap och kärlek. Min uppfattning, som bygger på egna erfarenheter av att mött hundratals lärare och lärarstudenter genomårens lopp, är att i princip alla som jobbar i skolan vill ha en sådan skola – sen klarar inte alla av att upprätthålla det av olika anledningar. Det som sätter krokben på oss i skolan är att samhället och vårdnadshavarna har fått alldeles för stort spelutrymme. Detta är något som lagstiftaren behöver korrigera. Vi har också ett samhälle där sociala media är en stor del av de ungas vardag och där det ständigt pågår kränkningar och polariseringar. Detta förhållningssätt och kränkningarna plockas med in i skolan. Hur ska vi hantera det? Långsiktigt med fördjupade ämneskunskaper och kortsiktigt med lågaffektivt bemötande. Även de skötsamma eleverna mår bra av lågaffektivt bemötande för dessa elever lär sig av läraren hur man hanterar olika situationer. För det är ju inte bara skolan som är ett konfliktfält.

Vi vill ha starka och frimodiga elever som vågar lufta sina åsikter och ta plats. Vi vill ha kunskapsstarka elever som behöver ha grundläggande faktakunskaper och fördjupade ämneskunskaper. Därför behöver riksdagspolitiker ta ansvar för att kursplanen blir tydlig och fokuserar på detta (så är det inte idag) samt att lärarutbildningen utbildar lärare och inte flummiga pedagoger. 

Bara genom bemöta eleverna med respekt och agera lågaffektivt kan läraren själv förtjäna respekt och därmed auktoritet. Vi har inte längre en auktoritet som följer med titeln lärare. Men det innebär inte att läraren eller skolan ska bli flummig och lealös – nej, tydliga regler ska finnas och krav ska ställas. Det är när dessa regler bryts som läraren och skolan ska agera professionellt och när det behövs lågaffektivt. 

Ett tips är att titta på Södertäljepolisen på Kanal 5 play. Hur agerar de? Alltid lågaffektivt! 

Ifall det önskas ett livs levande konkret exempel på framgångsrika skolor när det gäller lågaffektivt bemötande är det bara att boka ett studiebesök hos Johan Hallberg i Kolsva. Oj då – det fungerade!

Summering

• Skolan ska ha fokus på kunskap.
• Lärarna och övrig skolpersonal ska anknyta till elever och se till att de har det bra.
• Skolan och lärarna ska ha höga förväntningar på alla elever.
• Skolans regler ska vara tydliga, kommunicerade med elever och vårdnadshavare och synas.
• Lärare och övrig skolpersonal ska agera lågaffektivt.
• Lärare och övrig skolpersonal ska inte bruka våld eller övergrepp – det ingår inte i deras anställningsbeskrivning.
• Det är inte skolans ansvar att eleverna är våldsamma och brukar ett oacceptabelt språk. Det är vårdnadshavarens uppdrag.
• Skolan har ett fostransuppdrag och vårdnadshavaren har ett uppfostringsuppdrag.
• Skolan ska kalla vårdnadshavarna till skolan ifall eleven inte rättar sig efter skolan regler.
• Ifall det ändå inte fungerar behöver läraren lyfta ärendet till Elevhälsoteamet (EHT). Detta ska utmynna i åtgärder inte i ett konstaterande.
• Rektor ska om så bedöms stänga av eleven från skolan, göra orosanmälan till socialtjänsten eller polisanmälan. Om och om igen om så är nödvändigt.
• Det är rektors ansvar att se till att ovanstående punkter följs. Kan inte rektor hantera detta eller ifall rektor har gjort allt så lämnas ärendet till skolhuvudmannen som då är ansvarig.

Plättlätt? Verkligen inte, men det blir i alla fall framkomligare ifall det finns en tydlig struktur redan i första fasen.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!

 

Referenser
Lågaffektivt bemötande splittrar den svenska skolan – DN.SE

Inget vetenskapligt belägg för lågaffektivt bemötande | SvD

https://www.svtplay.se/video/23279514/opinion-live/opinion-live-sasong-8-19-okt-07-30

https://hejlskov.se/lagaffektivt-bemotande/

https://www.youtube.com/watch?v=ZYArWgzUlNU

https://www.dplay.se/program/sodertaljepolisen

http://johankant.libsyn.com/website/avsnitt-28-vad-innebr-anknytning

Ross Greene: Vilse i Skolan, https://www.adlibris.com/se/bok/vilse-i-skolan—hur-vi-kan-hjalpa-barn-med-beteendeproblem-att-hitta-ratt-9789144109701

Bo Hejlskov Elvén: Beteendeproblem i skolan, https://www.adlibris.com/se/bok/beteendeproblem-i-skolan-9789127139473

Bo Hejlskov Elvén: Barn som bråkar, https://www.adlibris.com/se/bok/barn-som-brakar-att-hantera-kanslostarka-barn-i-vardagen-9789127141988

Bo Hejlskov Elvén: Hantera, utvärdera och förändra med lågaffektivt bemötande och tydliggörande pedagogik, https://www.adlibris.com/se/bok/hantera-utvardera-och-forandra-med-lagaffektivt-bemotande-och-tydliggorande-pedagogik-9789127823303

https://johankant.wordpress.com/2013/08/20/en-skola-at-helvete-del-3-arbetsgivarna/

https://johankant.wordpress.com/2014/12/22/en-logn-sprids-over-landet/

https://johankant.wordpress.com/2010/12/30/pedagogiskt-natverk-del-2-scherp-1/

https://johankant.wordpress.com/2010/12/31/pedagogiskt-natverk-del-3-scherp-2/

https://johankant.wordpress.com/2013/09/10/en-skola-at-helvete-del-8-christian-lundahl/