Lärarutbildningen
Problemet med lärarutbildningen är att den för länge sedan har distanserat sig från skolan. Redan när jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS), 1995-1999, hade allt fler lärare som undervisade på LHS börjat släppa sin undervisning i skolan. Sedan har det gått kraftigt utför. Akademiseringen av lärarutbildningen har blivit en katastrof. Forskare, doktorander, docenter och professorer, som aldrig har varit lärare i skolan, forskar och sätter upp en bild och vision över hur skolan är som inte stämmer. I sin iver att göra utbildningen mer attraktiv tar de bort bra litteratur som har koppling till läraryrket och sätter in mer abstrakta texter i tron att studenterna ska bli bättre lärare. Detta är ren nonsens.
Dessutom är lärarutbildningen en skola där man sysslar med ideologisk produktion, det vill säga vad som är rätt och vad man ska tycka. Gud nåde den som inte tycker som de ledande professorerna på lärarutbildningen. Som lärarutbildare fryses du ut, inte sällan baktalas du och det sprids lögner om dig. Detta har jag sett flera exempel på och hört talas om många fler. Som du student riskerar du att inte bli godkänd om du ”tycker fel”. Prov, betyg, katederundervisning, LUS, summativ bedömning och resultatstyrning är helt fel. PBS, process, formativ bedömning och ingen styrning alls är rätt. Vygotskij är också rätt, men väldigt få på lärarutbildningen kan sin Vygotskij. Det man refererar till när det gäller Vygotskij är närmaste utvecklingszon, men kopplingen mellan språk och tänkande tar man inte upp i någon större utsträckning. Och så klart är John Dewey husgud och han är ideologiserad.
Trots att lärarutbildningen generellt och LHS i synnerhet (Stockholms Universitet) har fått otroligt mycket hård kritik från många myndigheter, trummar man på som om inget har hänt. Granskningen har kommit ut i rapporter: Betyg med lika värden (Riksrevisionen RIR 2004:11), Nationell Utvärdering (NU 03 Skolverket), Kompetensutveckling av lärare om bedömning och betygsättning (Myndigheten för Skolutveckling 2004-11-29, 2003:721) och Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor (Högskoleverket 2005). Det värsta är att de företrädare som jag haft dialog med inte förstår varför studenter, lärare, myndigheter och media är kritiska.
Jag skulle faktiskt vilja att man lade ner lärarutbildningen och starta en helt ny lärarutbildning, där ingen av de tidigare ansvariga skulle få vara med varken i planeringsstadiet eller när det gäller genomförandet av lärarutbildningen. Jag tycker också att de som var ansvariga för den usla lärarutbildningen som har bedrivits under 2000-talet skulle få stå till svars för var de har gjort. Det är inte rimligt att tusentals studenter som sökte till lärarutbildningen med tankar om att de skulle få en bra utbildning, tog 300 000 kronor i studielån, för att senare upptäcka att utbildningen de fick inte räckte till att bli skitbra lärare. De blev ok, men redan efter ett par år blev de både trötta och drev inte skolutvecklingen framåt. De blev uppsugna i den konservativa organisationen skola – så här har vi alltid gjort. Lärare är ett hantverk som man måste praktisera de teorier man lärt sig, inte distansera utbildningen från skolvardagen.
Skolverket
Ända sedan Skolverket startades har man obstruerat mot fattade riksdagsbeslut. Kanske inte så konstigt, eftersom den första generaldirektören (GD) för Skolverket var Ulf P Lundgren och andra GD var betygsmotståndaren Mats Ekholm. När Skolverket inte hade sett till att genomföra reformen LPO 94, det var deras uppdrag att fortbilda lärarna, lades Skolverket ned. Ett nytt Skolverk återuppstod och Myndigheten för Skolutveckling fick Mats Ekholm som chef under ett år, sedan fick han sparken. Myndigheten för Skolutveckling lades senare också ned.
Det nya Skolverket har fortsatt att obstruera mot fattade riksdagsbeslut, bland annat har man gått tvärt emot propositionen om nya kursplaner som ska komma 2011 och som är ute på remiss. Tjänstemännen på Skolverket gör som de vill och fattar beslut som ibland går tvärt emot deras uppdrag.
Politiken
Generellt sett sköter sig politiken bra åtminstone på riksdagsplanet. Man fattar ofta ganska kloka beslut i riksdagen, inte sällan i konsensus över blockgränserna (även om Jan Björklund de senaste åren har kört sitt race). Problemet är att politikerna inte följer upp fattade beslut. När besluten väl har gått igenom tjänstemannaväldet har beslutet vänts till något annat, inte sällan det motsatta. Här behöver politikerna bli tydligare och modigare. Man behöver också backa upp skolan, så att det finns en möjlighet att bli av med personer på skolorna runt om i landet som är direkt dåliga. Det är barn och ungdomar det handlar om och ingen LAS-lag i världen kan vara viktigare än deras välmående. Finns det anställda inom skolan, där man kan dokumentera i fall efter fall att läraren eller personalen gör ett riktigt dåligt jobb, som går ut över den unge, då ska kommunerna avskeda och köpa loss den anställda. Här behöver kommunerna bli mycket, mycket bättre och de som är experter på lagar, tydligare att att visa upp vilka lagar som gäller. Tyvärr sker det inte alls i någon utsträckning. Ska vi ha världens bästa skola, måste vi också ha bra personal – så enkelt är det. Kommunerna, under ledning av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har under de åren man ansvarat för skolan utarmat läraryrket och sett till att både statusen för lärare sjunkit drastiskt, samt att lärare fått en dålig löneutvecklingen. SKL har gjort ett bra arbetsgivarjobb, men på bekostnad på landets lärarkår. Här behövs det ett förstatligande av lärarkåren.
Syndromdiagnoserna
Det är så lätt att säga att det är fel på barnet/eleven. Att slänga sig med diagnoser. Han har säkert aspberger, dyslexi, adhd eller varför inte särskolemässig. Inte sällan utreder inte skolan bakomliggande faktorer, t.ex. uppväxtmiljö och språk hemifrån. När man läser kapitel 2 i Per Linells bok Människans språk, går det att se språkets betydelse för barnets utveckling. Är det då en biologisk defekt på barnet eller är det så att den bristfälliga uppväxtmiljö barnet har växt upp i har påverkat denne kulturellt? Lärare slänger sig med diagnoser hit och dit. Tvivelaktiga tester görs och en rad människor tjänar stora pengar på att få göra utredningar. På tvivelaktiga grunder. Skolan har pedagogiskt ansvar att hjälpa alla barn, inte utröna brister och lägga skulden på barnen.
Jag har personligen ifrågasatt flera utredningar och vid några tillfällen har jag tagit strid. Jag har ifrågasatt pedagoger som vill skicka elever på utredning, istället för att ta pedagogiskt ansvar. ”Va skönt att hon var särskolemässig, då slipper ju vi titta på vår metodik när det gäller inlärning, problemet ligger ju hos barnet”. Jag ska ägna några bloggar åt att ge konkreta fall för att belysa detta fenomen. Statens Beredning för medicinsk utvärdering (SBU) kommer under 2012 släppa en rapport där man granskat utredningsförfarandet när det gäller ADHD, asperger syndrom och autism. Man är mycket kritiskt till hur utredningarna sköts och vilka instrument som används, läs mitt blogginlägg rörande detta.
Barn föds nyfikna och fulla av energi. Koncentration är inte av gud givet, man måste lära sig att koncentrera sig. Hur kan det komma sig att en pojke inte kan sitta still på stolen, har myror i baken, under en hel lektion? Måste ha ADHD. Men samme pojke kan sitta framför ett dataspel i flera timmar, helt still och koncentrerad – hur kommer sig det? Försvann ADHD:n, eller är det en on/off-knapp som trycks på? Eller kan det vara så att det inte är fel på pojken, utan på skolan – att läraren eller lektionen är så tråkig att det blir svårt att sitta still? Kan vara så! Men vi skickar honom på utredning och medicinering. Vi drogar barn och läkemedelsindustrin jublar. Läkarna har makten och pedagogerna blir allt sämre ansedda, för de kan ju inte ens sköta sitt jobb. Mer betalt och bättre status – skulle inte tro det.
Jag har haft flera elever med diagnoser under mina år som lärare. Ett fåtal elever har på riktigt haft den sjukdom de har varit diagnosticerade för, övriga har varit feldiagnosticerade. Eller också har de varit symtomfria just på alla mina lektioner. En del elever har varit ”dampiga”, men inget fel på koncentration när de väl har fått hjälp av mig, de har bara haft det lite jobbigt hemma, typ ”min pappa slår hela familjen” – det kan faktiskt ha påverkan på hur man beter sig när man är 13-14 år.
Johan Kants blogg 
Hej Johan!
Du verkar ha en hel del vettiga tankar, men det här om påhittade diagnoser… Oj, här tror jag att du, liksom de flesta lärare och skolledare, behöver utbildas ordentligt! Fördomsfullt och farligt då dina uttalanden har så lite med forskning att göra. Jag har också trott som du, det är inget jag är stolt över, men jag är glad över min nyvunna kunskap. Välkommen att lära mer du också – kunskap är härligt!
Hej….La vie et moi (vad du nu heter).
Om du läser noga det jag skriver så motsätter jag mig inte diagnoser i sig, jag har själv jobbat nära särskolan och haft flera elever med aspergers syndrom. Det jag vänder mig mot är dels att man slänger sig med bokstavskombinationer till höger och vänster. Dels vänder jag mig emot en del tvivelaktiga metoder – jag har själv stött på dem många många gånger.
Du har helt rätt i att många behöver utbildas. Jag kan säga att jag personligen har en hel del utbildning på området, både när det gäller barn i behov av särskilt stöd, begåvning, människosyn och normalfördelning.
Dessvärre är utbildningsbehovet inom skolans värld i det närmsta gigantiskt, när det gäller väldigt många områden.
Johan
Hej igen!
Det jag främst reagerar på är detta: ”Hur kan det komma sig att en pojke inte kan sitta still på stolen, har myror i baken, under en hel lektion? Måste ha ADHD. Men samme pojke kan sitta framför ett dataspel i flera timmar, helt still och koncentrerad – hur kommer sig det? Försvann ADHD:n, eller är det en on/off-knapp som trycks på?”
Svaret på din fråga, som jag hoppas att alla som jobbar inom skolan ska bli medvetna om, är att just det du beskriver är väldigt typiskt för folk med adhd. Man behöver lugnet, kunna koppla bort den störande omgivningen, därför söker sig många med adhd till sådana aktiviteter.
Du påstår att du är en väldigt bra lärare. Bra för dig. Det kanske är så att du lyckas fånga elevernas intresse och har ett bra tempo i din undervisning, därmed blir inte ljud- och synintrycken så störande för elever med adhd. De orkar koncentrera sig bättre, kanske till och med en hel lektion. Men klarar de en hel skoldag? Inte alltid, trots optimala förutsättningar i miljö och pedagogik.
Att pappa slår barnet kan faktiskt bero på att pappa har obehandlad adhd. Är det rätt att ta bort sin hand från ett barn som är dubbelt utsatt?
Nädu, se till att fördjupa dig inom området npf, det finns nämligen fantastiska möjligheter att påverka om man har lite makt. Diagnoser är inte skällsord, det är skrik på hjälp om behov finns.
Jag utvecklar mina tankar på bloggen, men rekommenderar dig att tala med riktiga experter. Tyvärr tycks inte skolpsykologer heller räcka till då det sker mycket inom forskningen till exempel angående flickor med adhd.
Ta hand om dig och din skola.
Ödmjukast,
La vie et moi
Hej igen!
Jag tror att du är för mycket inne i din egna ADHD, för visst är det så att du har fått diagnos? Det enda du ser är ADHD och i din omgivning tolkar du in ADHD. Men det finns faktiskt andra perspektiv på saker och ting, som inte är biologiskt betingade. Som utgår från något annat än biologiska defekter.
Ja, jag är en väldigt bra lärare, även om du inte tycker att man får säga det, för då kommer jantelagen inom dig fram. Och precis som du säger, jag lyckas fånga elevernas uppmärksamhet under dubbellektioner. Jag lyckas få dem att sitta och jobba. Jag lyckas få dem att funka i miljöer där det diskuteras hej villt, jag är SO-lärare.
Jag har ganska djupa kunskaper kring neuropsykiatiska fenomen. Jag håller med dig att en diagnos inte är ett skällsord, alla har rätt till en diagnos om det är på sin plats. Däremot har jag på nära håll sett hur pedagoger vill sätta diagnos på barn, utan att ha kartlagt det pedagogiska och barnets hemförhållnaden. Anledningen är att dessa pedagoger inte kan lösa barnets problem pedagogiskt. Då vill man ha en diagnos för att säga: ”Ser du, det är inte mitt fel”.
Är inte du lite väl kategorisk när du påstår att en lärare som häver ur sig bokstavskombinationer på elever inte kan lösa barnets problem pedagogiskt? Visserligen skriver du pedagog och vad som avses med pedagog är ju lite oklart i dessa förvirrade skoltider. Pedagog kan ju vem helst kalla sig. Lösa barnets problem pedagogiskt låter dessutom som ett skolledarperspektiv. Allt ankommer på lärare om han eller hon lyckas förmedla kunskaper. Förmedling kräver sändare och mottagare. Ibland är en den ena en den andra trasig eller så brister båda.
Vore det inte intressant att jämföra Sverige med andra snarlika och icke-snarlika länder vad det gäller antalet elever med diagnos. Jag har en känsla att diagnoserna är för talrika och något man, lärare, förälder och elever, tar till när inte går som man önskar. Det kan också bli en sorts förevändning man använder för att förklara dåligt beteende och för att slippa undan.
Dessutom tror jag att trycket på läkarna och psykologerna att ställa diagnoser kan bli för högt. Detta kan leda till rena feldiagnoser med effekter som kan vara svåra att överblicka idag.
Var själv med en elev till en institution som utredde dyslexi och andra handikapp. Eleven hade fått ett utlåtande att han inte ägde förmågan till abstrakt tänkande. Detta på basis av hans svaga resultat i de tester som denna institution hade utarbetat.
Lyckligtvis var diagnosen ett slags utkast. Jag och specialpedagogen var där för ge våra synpunkter och intryck. Vi kunde intyga att det inte var något fel med hans abstrakta tänkande och han definitivt kunde dra slutsatser som var relevanta. Det var hans läs-och skrivsvårigheter som ställde till det. Det klart att det abstrakta tänkande blir lidande när all energi går åt till plita ned bokstäverna.
Risken är att man inte ser verklig ADHD för alla bokswtäverna är i vägen.
Ojdå, kanske lider jag också av lite…dysseleksi.
Janne,
Du har en väldigt bra poäng i det du skriver och jag håller med dig. Däremot tycker jag inte att jag är kategorisk när jag påstår att lärare som häver ur sig bokstavskombinationer inte kan lösa problemen. Jag har sett det så många gånger med egna ögon, man lämnar över problemet till någon annan. Sedan har jag också sett, både hos mina kollegor och hos mig själv, hur man löser problemet med elever som har ADHD eller dyslexi – men pratar om dessa bokstäver gör man ju inte. Man löser problemet, t.ex. förstora text, ger mer tid, sitter enskilt med elever och så vidare och så vidare.
Hej!
Vi båda brinner för skolan, för att den ska bli bättre. Ingen av oss har diagnos, men båda känner till att diagnoser finns. Både du och jag brinner för olika frågor och jag misstänker att mitt stora engagemang har med adhd att göra. Båda har jobbat med elever med speciella behov, jag vet hur lite jag visste trots flera år inom området. Jag tänker inte låta mig avfärdas för att jag är öppen för att jag kan ha en diagnos.
Jag har också varit en mycket uppskattad och kompetent lärare, men stressen på grund av den höga arbetsbelastningen och mina egna höga krav kom ifatt mig. Jag tycker att du går för hårt fram när du kritiserar lärarkåren och att du skjuter bredvid målet. Men visst, många lärare är dåliga, oengagerade och helt enkelt korkade. En del andra går under på grund av arbetsbelastningen och dålig ledning.
Jag är upprörd för att det inte skolan finns så lite kunskap kring olika osynliga funktionshinder, du är upprörd för att folk vill slänga diagnoser på andra. Jag har även innan jag började misstänka att jag själv har adhd suttit på elevvårdsmöten då barn diskuterats och då ingen vågat nämna adhd av rädsla för diagnoser. De barnen led något fruktansvärt, de som inte fick utredas av kompetent folk. Ofta träffar jag den typen då de börjat med droger, kriminalitet, skolk, svart hår etc – allt detta kunde ha undvikits om de fått sin utredning.
Jag tror att kunskapen om hur man undervisar barn med npf inom skolan är mager, du tror att den räcker till om man kan undervisa på rätt sätt/vara en god pedagog. Jag har mött ett stort antal elever som farit illa på grund av att de förvägrats utredning och diagnos, du tycks tro att diagnos används som ett slags rättfärdigande av föräldrar och pedagogoer.
Jag försöker svara på dina frågor och berätta att det inte är så enkelt som du tycks tro och som vissa av dina inlägg skvallrar om.
Men i stort Johan tycker jag att du verkar ganska vettig och att du också är en sådan som skulle kunna gå i väggen om några olyckliga omständigheter sammanfaller. Så ta det lagom lugnt – du behöver inte vara ”bäst” på allt.
/La vie et moi – en begåvad, engagerad, före detta karriärslysten och högpresterande pedagog
Hej igen!
Jag tror att du missuppfattar mig, med vilja, eller inte. Det finns många barn som har stora problem med koncentration, men jag vägrar att tro att det endast beror på att de har adhd. Det finns många elever som kommer från stökiga hem och som aldrig har fått någon hjälp att koncentrera sig eller lugna ner sig. Jag har träffat många och det har i nästa alla fall gått bra, men de har fått special- treatment. Jag har också haft flera barn med asperger och jag har läst en kurs på LHS om neuropsykiatiska handikapp. Jag har läst Christoffer Gillberg och Matti Bergström. Har stor erfarenhet och goda kunskaper. Jag har under ett års tid, varje vecka suttit i elevhälsoteamet och hört hur man pratat om barn, utan att analysera bakgrund och lagt hela skulden på barnet. Detta är oerhört frustrerande. Klart att barn ska ha experthjälp, har skickat en pojke till Prima för hjälp för en månad sedan. Men jag avskyr när skolan inte tar ansvar.
Om jag ska vara riktigt ärlig så struntar jag i om lärarkåren tar illa vid sig. Läraryrket är världens viktigaste yrke och dåliga lärare ska helt enkelt sluta. Klarar man inte av de hårda kraven som ställs, får man byta bransch – för förlorarna är barnen. Tänk efter själv när du gick i skolan, eller på dina kollegor. Handen på hjärtat, dela in dem i tre kategorier: bra lärare, mediokra lärare och dåliga lärare. Vilken kategori blir störst och vilken kategori borde vara störst? Vilka lärare jobbar efter kursplanerna och sätter upp mål för eleverna? Vilka lärare följer upp elevernas resultat och ser till att de som missat får en, två eller tre chanser? Vilka lärare får eleverna att tycka att det är roligt att gå till lektion efter lektion?
Läraryrket är det viktigaste, men eleverna är ännu mer viktiga. Jag brinner för att skolsverige ska ändras och jag kommer inte att ge mig. Jag kommer förhoppningsvis ut med min bok om seminarieundervisning efter sommaren. Sedan kommer jag jobba stenhårt för att skolsverige ska ändras och de elever som verkligen har adhd ska få hjälp. Och jag kommer inte att gå in i väggen!
Ja, nu börjar jag tro att du har viss insikt! 🙂
Men, återigen, barn som har problem behöver få hjälp. Många av dem som har koncentrationsproblem behöver ”special treatment”. Ofta är en diagnos enda sättet att få den hjälpen och på många håll i landet får de inte hjälp ens då tyvärr. Första och bästa hjälpen för personer med adhd och liknande funktionshinder är anpassning av miljö och pedagogik och mängder av kunskap om det aktuella funktionshindret. Ibland behöver också föräldrarna mycket stöd och det blir sällan bättre om de misstänks vara dåliga utan grund. Det händer väldigt ofta. Du tycks förresten tro att det är droger som gäller efter diagnos?
”Skolan har pedagogiskt ansvar att hjälpa alla barn, inte utröna brister och lägga skulden på barnen.”
På vilket sätt skulle misstanken om en diagnos vara att lägga skulden på barnet? Menar du något annat?
”Men jag avskyr när skolan inte tar ansvar.”
Det gör jag också! Ibland förstår inte skolan att den inte tar tillräckligt ansvar, ibland förmår den inte.
”Om jag ska vara riktigt ärlig så struntar jag i om lärarkåren tar illa vid sig.”
Ha, du är lika bra på att provocera som jag! Jag håller med, bort med usla lärare som gått en urusel utbildning! Men, se också till att ta reda på om hönan eller ägget var först. Är lärarna dåliga på grund av att arbetsmiljö, krav, lön och ansvar gör det omöjligt att göra ett bra jobb? Varför söker sig så många av oss kompetenta bort från läraryrket, även du på sätt och vis. Varför blir de som inte är så smarta kvar trots att de gör ett ganska dåligt jobb till ganska usla löner?
”Läraryrket är det viktigaste, men eleverna är ännu mer viktiga.”
Finemang! Visst är eleverna viktigare än lärarna! Och för att eleverna ska få bra lärare behöver villkoren, dvs löner, undervisningsskyldighet med mera förbättras. Jag tror att om du vill förändra skolsverige bör du börja med att se till att lärarna får ett fack värt namnet och därefter bra villkor för att göra ett bra jobb. Och mer tid för att hämta in kunskap.
Så, ta hand om dig själv nu så att du orkar med din familj, din skola och din karriär. Alla elever. Och de bra lärarna. Ett stort lycka till och tack för diskussionen!
Alla mina elever som behöver special treatment får det, oavsett om man tror att de eventuellt är ”diagosbarn” eller inte. Men du ska vet, jag har jobbat i Jordbro, ett område med många trasiga hemförhållanden, så det behövdes verkligen special treatment för många.
Det där med drogen är en liten grej….så jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det.
För att förändra skolsverige måste man ha något att komma med. Först var jag bara en ”lärarjävel”, sedan när jag kunde bevisa att jag fick bra resultat med eleverna började människor lyssna på mig i Haninge. Jag fick respekt. Nu är jag bara en ”biträdande rektorsjävel”, som är skitjobbig. Nu ska jag se till att Vikingaskolan blir den bästa skolan i hela storstockholmsområden. Då har man möjligheter att påverka. Jag ska alltså bevisa att det går att få fram skolutveckling. Så är det.
När det gäller mig själv fungerar det bra, jag lagar mat, hämtar och lämnar på dagis och tar hand om fru och tre barn. Mycket att göra, men lite tv-tittande gör att det går bra att få tiden att räcka till.
ha det!
Johan
Hej Johan tack för din blogg. Jag uppskattar från mitt hjärta rakt av att du ärligt uttrycker skolan så du känner. Med detta sagt kommer jag prata med dig mer, ringa. Det är så att jag hade ADHD, Dyslexi. Nu har jag bara överkreativ egen väg att lyckas. Många brukar kalla såna som mig för entreprenörer dan dom tjänat pengar på att ha skapat nytt värde. Jag är expert på ADHD-Dyslexi-teori och i livet praktiskt. För mig är ADHD en förmåga att hoppa in i risker för mitt hjärta med gränslös energi och dyslexi en förmåga att agera världen från en helhet istället för en linje. Till den som forskade om diagnoserna ADHD, Dyslexi som faktum. Testa sitt med en som har det , och lär dig deras värld från deras perspektiv ihop med senaste hetaste forskningen i hjärnan för kreativa och okreativa centrena i huvudet på alla. Du kommer bli förvånad. Vem kan berätta hur man kör formula 1 bil om man bara läst forskningen av teoretiker i tekniken av formula 1. Ha det bra!
Tusen tack Mikael för ditt inlägg – det är den här typen av inlägg jag vill ha. Du slår huvudet på spiken och jag måste lyfta på hatten för den insats du har gjort för dig själv och för ditt liv. Antar att du har haft något slags stöd, typ din familj eller någon lärare. Skolan är usla på att möta ungar som har ”problem”, man vill gärna diagnosticera för att säga: ”Det är inte fel på skolan, det är fel på ungarna”. Och sedan gör man ingen åt saken. Du är inte ensam om att inte passa in i skolan, att lösa saker på eget sätt.
Lycka till! Du verkar verkligen ha hittat rätt.
Johan
Jag hamnade här efter att ha hört det TED föredrag (vilken guldgruva TED är!, liksom RSA! ) du la ut om felaktiga diagnoser.
Det är väldigt intressant att följa diskussionen – den borde få chansen att fördjupas med fler inlägg från dem det gäller – de människor som inte riktigt passar in i mallen.
Någon borde ta reda på hur människor som Di leva, Thåström,Caroline af Ugglas, Zlatan och andra normbrytare hade det i skolan – vad var det som gjorde att de trots allt lyckades?
Din blogg är en av de intressantare att följa om skolan – dock tycker jag att du svajar betänkligt ibland. Varför såga en principfast man som Mats Ekholm?
Idag befolkas Skolverket av kappvändare som den stackare som helt plötsligt tycker att ”all forskning visar att älderintegrering är skadlig”. Detta som anledning till att säga nej till flexibel skolstart.
I dessa frågor är det intressant att lyssna till en erfaren man som sir Ken Robinson.
Han visar i en av sina föreläsningar att man i USA löper allt större risk att drabbas av ADHD ju närmare New York man kommer.
Vidare är han liksom jag av åsikten att traditionen att dela in människor efter födelseår är ett av våra större feltänk.
Felet med åldersblandade klasser är att man där fortsätter att ge de yngre eleverna samma uppgifter oavsett förutsättningar, förkunskaper och förmågor. Alltså man ger samma uppgifter till alla 1or i en 1-2a liksom man ställer samma höga krav på alla 2or.
Sedan bryter man upp gruppen varje år genom att skicka iväg tvåorna istället för att fortsätta med en 2-3 klass.
Detta att man ligger kvar i gamla strukturer gör att skolans kris måste ses som strukturell.
För att förändra skolan måste man alltså våga prova nya strukturer.
Nytt vore tex om man verkligen vågade se varje elev som individ med unika möjligheter och förmågor.
ADHD killen är väl egentligen mer biologiskt ”rätt” än den som snällt sitter i bänken och gör som läraren säger!?
Hej Robert!
Tack för ditt kloka inlägg. Hur kommer det sig att alla de fantastiska personerna klarade sig i skolan och hur kan vi se urkraften hos vissa elever som en tillgång? Jag har för närvarande några killar som jag jobbar med, går i årskurs 4, där jag försöker tämja deras galna energi – det är inte lätt för de har aldrig fått höra att de är duktiga och de har alltid lagt energin på ”fel saker”. Det är ett hårt arbete, men det måste göras nu, för i årskurs 8 och 9 är det för sent.
Jag sågar Mats Ekholm för att han inte genomförde Lpo 94 fast han hade det som uppdrag som GD för Skolverket. Jag sågar honom också för att han varit emot resultatuppföljning, när det är det uppdraget vi har enligt Lpo 94 – istället vill Ekholm att man ska utvärdera allt annat än resultaten, t.ex. hur maten är, hur eleverna trivs och så vidare. Jag sågar också Ekholm för att han tillsammans med Scherp har startat och drivit kampanjer som flyttar fokus från Lpo 94, t.ex. Barnuppropet.
Johan
Jag är förstagångsbesökare på denna inspirerande blogg. Har läst ett par intressanta inlägg du skrivit. Fortsätt brinn för din sak. Min son har nyligen börjat ”nollan”. Jag är bekymrad över hur skolan kommer första även mitt barn. Skolan är verkligen en relik från förr och själv anser jag, precis som jag även tolkar att du anser, att barn redan är fulländade på många sätt.
Jag anser att skolan ska lära ut alfabetet och grundläggande matematik. Mer än så behövs inte av de gamla strukturen.
Jag själv har en MBA från SU. Verkligen meningslösa studier vilka resulterat i studieskulder och förlegad kunskap jag aldrig haft någon praktisk nytta av.
Ett inlägg som eventuellt kan vara av intresse för dig bifogar jag här: http://klubb0500.se/2013/09/19/hur-startar-man-eget/ och här: http://klubb0500.se/2013/09/18/modellera-de-mest-framgangsrika-inom-respektive-omrade/
//En gammal elev som fortfarande undrar vad nyttan var efter alla år i skolbänken.
Niclas
Problemet är att nästan ingen har fattat vad Vygotskij skriver och sedan 1999 finns hans stora epos ”Tänkande och språk” på svenska. Han tar helt avstånd från just förskolepedagogiken och är inte alls den ”snälla farbror” han är mot små barn. Då skolan börjar ”tyglas barnets spontans aktiviteter och för in det i en strängt avgränsad fåra” där olika ämnen har olika språk. Matematiken är det mest avskalade språk som finns och den ”pratmatte” det talas om är inte alls så bra som man kan tro. Den missgynnar också elever som kommer från mer konkreta miljöer och det är bara relativt detta som svenska medelklassungdomar ”gynnas”. I TIMSS gick det redan åt pipan 2003 och nu i PISA 2012.
Finnarna och de asiatiska länderna följer utan att veta om det Vygotskij. Jag är en fysikadjunkt som gjorde sammaledes 1980-1994 och då jag läste Vygotskij var det som att få sin egen syn verifierad. Det är helt enkelt den ”gamla skolan” han har bildat en teori för hur lärandet sker men det är läraren som presenterar METODER som eleverna sedan följer och för att ”problematisera” läggs då undervisningen i zpd men det handlar inte om problemlösning i dess mer amerikaniserade variant som inte kommer någonstans vilket det nu inte heller görs i Sverige efter 1994 där det bara blivit värre och värre. Jag har hur mycket material och texter som helst om detta. Det viktigaste kardinalfelet är att man extrapolerar förskolans pedagogik in i skolan vilket också gjordes i Sovjetunionen av de så kallade pedologerna som är identioska med svenska pedagoger som utgår från lärandet i stället för undervisandet. Nu gör matematikdidaktikerna samma misstag då de inte själva undervisat under den tid svensk skola hade hyfsade resultat mellan 1980-1994. Problemet var att mellanstadielärarna fått för sig att ”mekanisk räkning” dvs. all räknelära i det närmaste var skadligt då det av någon anledning låsa fast tänkandet vilket faktiskt är matematikens vits. Beviset av klotets volym med integralkalkyl är i grunden ”mekanisk” om man ska vara ärlig. Vygotskij sammanfaller med Wittgensteien och faktiskt i viss mån Dewey som 1933 reviderade ”How we Think” och det är bara Mats Ekholm och andra pedagoger som inte ”godkänner” att Dewey ändrade sig och till stora delar omformade begreppet ”learning by doing” vilket är en självklarhet i matematik då lärandet sker genom att just lösa problem dvs. by doing mathematics. För den intresserade kan jag skicka en del av mina texter. Jag var på lärarutbildningen i 10 års tid och avslutade aldrig mina forskarstudier då allt packade ihop efter lärarreformen 2001. Mitt e-mail hakanbrm@hotmail.com
Hej Håkan,
Jag delar din åsikt om att det inte verkar som om det är många som inte begriper Vygotskij – inte minst på lärarutbildningen. Jag tror att alla som ”Vet” hur svensk skolas problem ska lösas, men inte varit med ute i klassrummet, eller också har man inte mätt effekten av alla frälsningsmetoder som avlöser varandra. Hoppas att det någon gång blir ordning på saker och ting, men jag måste säga att jag är skeptisk.
Alla fantastiska uttolkningar av Vygotskij kan vara intressanta debattinlägg kring hur vi ska bedriva en bra skola fyllda med intressanta erfarenheter som sätts in i en teoretisk ram. Deras koppling tillbaka till Vygotskij är däremot nästan alltid svag.
Jag kan inte uttala mig om alla lärarutbildningar men jag anser att den diskussion som borde vara naturlig kring likheter och skillnader mellan PIaget och Vygotskij, den uteblir alldeles för ofta. En del polariserar till och med mellan ont och gott när det trots allt finns stora likheter kring barnets mognadsutveckling, utmana på rätt nivå, språkets betydelse etc.
Jag lägger in några citat av Vygotskij och hans syn på att förskolepedagogiken kommer in i skolan.
Vygotskij:
”Just därför innebär det komplexa systemet ur pedologisk synpunkt inget annat än att man till skolan överför ett undervisningssystem som anpassats till förskolebarnet, Därmed hjälper de fyra första skolårens undervisning till att befästa de svaga sidorna hos förskolebarnets tänkande. Det är ett system som hänger sig fast i svansen på barnets utveckling istället för att leda barnet framåt. (egen fetstil) s. 335”
Det är den svenska diskursen som Matematikdelegationen pekade ut och förordade(!) 2004. Det är också en klockren beskrivning i vad Lusten att lära – med fokus på matematik beskriver 2003. De förordar också det Vygotskij totalt vände sig emot. I NU 2003 och PISA och TIMSS samma år konstateras att svenska elever har gott självförtroende men det motsvaras inte av deras kunskaper. Det rapporterar Skolverket 2005 och hinner under tiden prångla ut Lusten att lära – med fokus på matematik (2003) som då bara behandlar ”matematik” i förskolan vilket de då säger inne i texten därför att annars skulle de kunna avkrävas vilken matematik eleverna behandlar i skolan mer explicit. Det finns alltså ingen sådan dokumentation då de bara mätte ”lust” rent allmänt. Hela rapporten är vedervärdigt tendentiös och är ett dokument på hur skolsverige fungerar. Det är samma gäng som har hand om matematiklyftet 2014 där då Matematikdelegationen (2004) bara bygger på den bild som Luste att lära skapat. I Vygotskijs citat ovan är just hans sista mening mycket central:
”Det är ett system som hänger sig fast i svansen på barnets utveckling istället för att leda barnet framåt. (egen fetstil) s. 335. Vygotskij.”
Det är lustfyllt upp till och med årskurs 5. Sedan faller lusten tvärt. Vad har nu högstadiet för chanser då det blir som Vygotskij säger att ”det har hängt sig fast i svansen” och helt hindrar och i princip gör den positiva ”katederundervisningen” omöjlig då eleverna ska klara allt på egen hand efter en kort frågeformulering av läraren. Det tragiska är att dessa inspektörer tappar fokus på matematik! Det tragiska är att de tillåts till detta. Det tragiska är att det är medvetet. Det tragiska är att forskare utlånar sig till detta och låter förskollärarrepresentanter dirigera allt. Barnets verbala skicklighet kan också ses som dess svaghet i inlärningsammanhang.
”De [pedologerna] bedömde utvecklingens tillstånd på samma sätt som en dum trädgårdsmästare: endast efter de redan mogna frukterna. De räknade inte med att inlärningen bör föra utvecklingen framåt. De räknade inte med den närmaste utvecklingszonen. De orienterade sig det minsta motståndets linje – mot barnets svagheter och inte dess styrka. (Vygotskij, 1999, s. 335.)”
De mogna frukterna är det verbala språket som ger barnet det Vygotskij kallar ”pseudobegrepp” och som just förskolebarnet är i besittning av. Liknelsen med äppelträdet måste nog förklaras med att det måste beskäras för att kunna ge bättre skördar i framtiden. Man skalar helt enkelt bort språkets allmänna funktion. Det är faktiskt frågan om berg sjunken och djup står upp då det verbala medelklassbarnet måste inse att det inte kan utan att det måste lära sig av ämnets strikthet och barnet från lägre SES-hem ser att även andra barn har ”problem”. Medvetet skriver jag ”strikthet” vilket räkneläran och att lära sig skriva består av och är uppfostrande för intellektet som nu tvingas in i en bestämd fåra. Det är faktiskt frågan om en ackommodation men den sker utifrån ett yttre regelföljande som då inte anses lika bra som ett inre mer självpåtaget ”funderande”. Det handlar bara om den romantisering som sker av barnets ”intelligens” i vår postmoderna tid. Barnet eller eleven kan inte alls så mycket matematik vilket vi under 1960-talet inte heller inbillade oss utan vi gick till skola för att lära oss vara sig vi ville eller inte. Det bara var så och gjorde man det man skulle blev man FRI.
Hej
Vi måste tänka samtid när det gäller diagnoser. Som specialpedagog, i grunden psykoterapeut med specialisering inom NPF, tycker jag inte om när man slarvar i uttalanden om diagnoser eller vad de innebär för barnet och/eller familjen eller vad man klarar av att koncentrera sig på och i så fall varför. Man ska vara lite försiktig. Nog om detta. Ber att få länka mina senaste uttalanden i tidningar och radio.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=7185328
https://eur03.safelinks.protection.outlook.com/?url=https%3A%2F%2Fskolvarlden.se%2Fartiklar%2Fskarmarna-forstor-vara-barns-liv&data=01%7C01%7Cliirene.hillker%40dbgy.se%7C7ced1401295a475d898d08d6b1152c09%7C575945ce2ee04503ba906fb4a03b8c30%7C1&sdata=ptiGFTzBMOUomJDtDkuCUOLXp%2BQ5lZ24i29YZMyaRxA%3D&reserved=0
Hej Li,
Har kollat dina länkar, håller med dig om att skärmar börja bli ett väldigt stort samhällsproblem.
Det som jag tycker är och har varit ett problem är att verktygen vid utredning av NPF är så trubbiga. Dessutom att man väldigt sällan granskar elevernas uppväxtmiljö och hemsituation. En elev som är uppvuxen på en ”fyllefest” kan ha samma syndrom som ett barn som har diagnosen ADHD.
Har du läst SBU:s rapport om syndromdiagnoser? Om inte gör det, finns på den här bloggen. Där lyfts en hel del problematik upp kring utredningar. Men det verkar som om en rad företag som gör NPF-diagnoser inte har läst denna rapport.
Hej Johan
Tack för insläpp. Man måste alltid tänka holistiskt när man gör en utredning. BUPs utredningar tar lång tid därför att de blandar in hemmet, skolan och ev annan omvärld som syskon et c.
Jag har inte läst SBUs rapport ännu men ska göra det när jag får en stund över. Varför jag vil uppmärksamma skärmanvändandet är för att unga människor tillbringar i snitt 6-7 timmar om dagen på sociala medier, pillar med mobil och padda innan de somnar och använder paddor och mobiler i skolan. Det går inte. Hjärnan orkar inte med detta och i min debattartikel samt i intervjun förklarar jag varför vi inte orkar. Det vi ser i skolan av koncentrationssvårigheter, frånvaro, brist på sömn och svårigheter att interagera socialt kan vara en följd av överanvändning av skärmar, inte någon diagnos av något slag. Jag säger att det kan vara så. Rekommenderar Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, där får vi ännu mer förklaringar till vad som sker i huvudena på våra barn i den digitala karusell de befinner sig i.
När någon med erfarenhet från den Svenska skolan påpekar något av alla skolans problem blir den genast påhoppad av andra lärare. Vad är det?
Hej Nils,
Jag vet faktiskt inte ur vilket sammanhang du har ryckt denna mening från ett 13 år gammalt blogginlägg. Du får gärna precisera lite mer om du vill ha en förklaring.