Här kommer antagligen världens kortaste blogginlägg på den här bloggen. Anledningen är att jag vill uppmärksamma ett replikskifte i Svenska Dagbladet (SvD) mellan Inger Enkvist, professor i moderna språk och Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.
Det började med att Enkvist i en debattartikel hävdade att den pedagogiska forskningen är en del av skolans problem, se länk. Dodillet svarar, se länk. Varpå Enkvist lägger en slutreplik, se föregående länk.
Sedan jag publicerade detta blogginlägg har ytterligare ett replikskifte kommit (jag publicerar 27/7-17), se länk. Det finns också en lång tråd på Zoran Alagics, presschef på Lärarnas Riksförbund, Facebook där jag argumenterar, se länk.
Detta är typiska resonemang från det pedagogiska etablissemanget.
- Individualisering
- Det finns ingen renodlad pedagogik
- Att man jämför med maskiner när det handlar om att det ställs krav på inlärning
- Att man bara tittar på PISA-rankning
Ja, dessa argument känns igen. Jag tycker att Inger Enkvist, som är en av mina personliga favoriter, svarar bra. En sak tar hon dock inte upp. Politikerna tar beslut och tjänstemännen genomför dessa beslut. Huruvida läroplanen är dålig eller ej kan definitivt diskuteras, men frågan är om det är så konstruktivt för skolan om stora delar av den pedagogiska forskningen ska ägna sig åt att kritiskt granska läroplanen. Eftersom de pedagogiska institutionerna har mycket liten eller noll kontakt med skolan i ”verkligheten” är det högst önskvärt att forskningen skulle ägnas åt att titta på hur det ser ut på riktigt och sedan se vad som fungerar och inte fungerar. Ska det vara så jävla svårt?
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!
