I Svenska Dagbladet idag (30/12-14) får Pernilla Alm en replik på sin debattartikel, se länk. Det är Christine Liebendörfer som svarar Alm: ”Vill man bli bra behöver man öva”. Fortfarande anser jag att detta svar inte är tillräckligt, för det handlar om att se de verkligt utsatta områdena som skulle vara de stora förlorarna på att läxor avskaffades. Alltså segregerade och invandrartäta områden eller landsbygdsskolor i bruksorter.
En annan person som har skrivit väldigt bra om sina tankar kring Pernilla Alms debattartikel är Eddy, som är docent i etnologi, läs hans kloka tankar, länk.
Helena von Schantz debatterar på ett bra sätt för läxorna i Studio Ett, länk. Jag delar nästan alltid von Schantz åsikter, så även i denna fråga. Det är intressant att hon menar att de forskare som Pernilla Alm hänvisar till inte ger stöd åt Alms påstående. Dessutom menar en annan person i den långa Facebooktråd som Lärarnas Riksförbunds presschef Zoran Alagic att Pernilla Alm har missuppfattat John Hattie. Huruvida detta är sant vet jag inte. Det enda jag vet är att John Hattie inte gått in på djupet när det gäller läxans innehåll – alltså om det är en bra eller dålig läxa. Det innebär att John Hatties metaforskning inte är aktuell som argument.
Debatten fortsätter.
För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!
Johan Kants blogg 
Johan, härligt att du tar upp det här med vad läxor betyder för den som inte växer upp i hem klädda av bokhyllor. Läxor borde vara särskilt riktade till den gruppen, men är det tyvärr sällan. i Hatties metastudie anges läxor som något som har en positiv effekt, men en liten sådan. Men forskningen metastudien bygger på handlar om mycket eller litet tid för läxor inte om inga läxor eller läxor. I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.
Jag har skrivit en replik på Pernilla Alms artikel och fått besked om att den ska publiceras på SVD.se.
Hej Helena,
Tack för den vetenskapliga återkopplingen, känns verkligen toppenbra. Va bra att din replik kommer in. Jag är inte förvånad eftersom jag tycker att du skriver oerhört bra. Ska med stor nyfikenhet invänta texten.
Tråkigt att de inte tog in din text. Jag har själv fått många repliker refuserade och det känns alltid surt. Ibland är det timingen som spelar in, ibland vad de redan har valt att publicera.
Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,
eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):
Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20
Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.
Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.
I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).
Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64
Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…
En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)
Mycket bra notering Nicklas!
I en 6:e-klass nära mig under hösten gav lärarna i No respektive So-ämnen regelmässigt omprov efter en vecka för elever som inte nått E på läxor eller prov. Självklart visade det sig att de som pluggat på inför omprovet nu fick resultat E eller högre, några fick däremot åter F. Varför då? A. För att de är dumma i huvudet? B. För att de har en bister social verklighet? C. För att de inte läst på? Rätt svar C.
Följdfråga: lämnade lärarna då dessa elever därhän? Svar nej. De fortsätter naturligtvis att stötta, hjälpa och visa på de många gånger krävande vägar som leder framåt.
Det var intressant att du bl.a. länkade till en kollega vid ”min” högskola, Eddy. Vid högskolor och universitet har vi som bekant ”läxor” i form av kurslitterateratur som studenter förväntas läsa själva.
I motsats till Eddy menar jag att visst går det att forska om endast läxor, dvs. det läsande och de uppgifter elever och studenter gör utanför schemalagd tid.
Merparten av undervisningstiden vid högskolor och universitet utgörs av denna ”läxläsning av kurslitteratur” – trots att det inte finns reglerat i högskolelagen. Däremot tycks det finnas en outtalad, ibland uttalad, regel att studenter förväntas läsa x antal sidor per poäng – varav någon litteratur bör vara på engelska – annars riskerar högskolan ett bock i kanten vid kvalitetskontroller av UHÄ.
Att mäta effekten av läxläsning är besvärligt.
Enklare är kanske att mäta effekten av träning av elitidrottare. Öva, öva och öva är där centralt för att lyckas. Men var går gränsen när övning leder till sämre resultat, antingen för mycket övning (övertränad) eller fel övning (skador).
Under 1990-talet uttalades det att svenska elitidrottare har blivit lata, de tränade för lite och därför vann de inte längre några medaljer i t.ex. friidrott. Från regeringshåll, under Göran Perssons ledning, kom ett ”påbud” om en elitsatsning som skulle leda till olympiska medaljer. Dokumentären ”Medaljens pris” som visades i juli 2012 i Svt visar dock på baksidan av ”det svenska friidrottsundret” – inte endast olympiska medaljörer uppvisar skador utan även 15-16 åringar som tränar friidrott uppvisar samma typ av förslitningsskador.
Samtidigt som ”samhället” alltsedan Luthers dagar tycks hylla ”arbete i sitt anletes svett” tycker samma människor det är tokigt när en elitlöpare springer 10 000 meter i en landskamp med brutet ben.
När ska träning och läxor ges?
Barn i Sverige kan börjar i förskolan när de är 1 år. Ska de ha läxor?
Vad i så fall? I en del länder börjar barn skolan när de är 4-5 år gamla, ska 4-åringar ha läxor? Vad i så fall?
Om vi åter blickar på elitidrott så var det under 1960-talet populärt med unga elitsimmare – jag vill minnas att en rysk simmerska endast var 13 år när hon satte världsrekord. I Sverige hade vi t.ex. Jane Cederqvist som 15 år gammal tog OS-silver vid Romolympiaden år 1960. Hon spåddes en lysande framtid som simmerska men något år senare lade hon av, hon ledsnade på simning och orkade inte längre mobilisera glöden som krävs för att fortsätta att träna så mycket som krävdes för att vara kvar i eliten.
Andra elitidrottare har svårt att sluta – de har funnit en trygghet i att öva, öva, öva och sedan tävla. Vad ska de då göra när de inte längre ska leva detta inrutade liv?
Vad gäller utbildning så brukar utbildning kunna delas in i olika ”utbildningskulturer” eller ”skolkulturer”. Vad gäller det sistnämnda har några forskare utgått från att elevernas förhållningsätt till skolan påverkar nämnda kultur. Elever som upplever skolan som ett tvång tenderar då att utveckla en tvångskultur. Elever som upplever skolan som ett medel för att göra karriär utvecklar en karriärkultur. Och elever som vill utveckla kunskap utvecklar en kunskapskultur (se t.ex. artikeln ”Framgångsrika skolledare i spänningsfält och allianser” i boken ”Skolkulturer” (Anders Persson, red.).
Läxor torde ha olika funktioner för eleverna i de tre kulturerna.
Jag skulle hävda att det finns en uppsättning experiment som vi faktiskt aldrig behöver göra. Till exempel, vi behöver inte testa om människor som hoppar ut spritt språngande nakna från ett fönster på 7 våningen ovanför en asfalterade parkeringsplats gör sig illa eller ej.
I samma anda, så behöver vi inte heller testa om det krävs omfattande självstudier för att ta in, bearbeta, och omvandla information till faktiskt kunskap och färdigheter, som studier vid ett universitet kräver.
Så om du på “google scholar” söker efter: “är självstudier nödvändiga vid högre studier”, så förstår jag att du inte får upp så många resultat(!)
Dessutom görs det, tragiskt nog, tillräckligt många naturliga experiment inom båda kategorierna varje år för att undanröja minsta skugga av tvivel.
Om du däremot till exempel hade sökt efter vetenskaplig forskning som undersöker: “vilka metoder för självstudier ger den bästa effekten”, så hade du tvärtom funnit att antalet resultat och forskningsrapporter räknas i hundratal, om inte tusental(!)
Faktum är, att man (om jag förstår riktigt), idag inte bara har en ganska klar bild (i alla fall i grova drag) av vad som fungerar bra, och vad som fungerar dåligt, utan också varför, vilket kan skilja dramatiskt mellan t.ex. universitetsnivå och grundskolenivå.
Sista meningen ovan understryker också (som jag upplever det) ett annat stort problem i din kommentar, nämligen, att du jämföra radikalt skilda saker och världar.
En 7-årings hjärna fungerar helt enkelt inte på samma sätt som en 22-årings, och, att träna med målet att bli bäst i världen (eller för den delen, för att bara nå upp till elitnivå i Sverige), är ofta något helt annorlunda (både till sak och innehåll), än vad gemene man normalt möter och upplever i sitt dagliga slit.
I dessa sammanhang så är kraven (för den övervägande majoriteten) att kunna läsa flytande, skriva och räkna synnerligen måttfulla, och, om vi gör antagandet att svenska elever i genomsnitt inte är sämre begåvade eller intellektuellt rustade än sina kompisar i resten av världen, så har i princip alla kapaciteten att med råge klara målen för godkänt.
Men, absolut ingen (hävdar jag), oavsett om det gäller en läkarstudent på universitetet, en ung löpare som vill springa 400m på OS, eller en 7-åring som vill lära sig läsa Harry Potter själv, kommer nå sina drömmars mål utan att vara villig att lägga ner ofta både lång, hård och envis egen träning.
Det existerar (med allra största sannolikhet) helt enkelt inga gratis luncher i de sammanhang vi här talar om, även om det i alla fall sedan Sokrates (genom varje tidsålder) aldrig verkar ha funnits en brist på individer eller grupper som högljutt hävdad att de “sett” ljuset och funnit sanningen…
…och apropå onödiga experiment, elegant illustrerat av “The Amazing” James Randi: