Magnus Henrekson: En kunskapssyn för nepotism och korruption


I ett samarbete med Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, publiceras en text skriven av honom på den här bloggen. Syftet med att Magnus Henrekson gästbloggar är att lyfta en av Sveriges absolut viktigaste frågor – skolans kvalitet och lärarens status. Det är viktigt att alla elevers kunskapsrätt värnas. Denna text har tidigare publicerats på nättidskriften Kvartal, se länk.

I samband med denna bloggserie går det att till ett kraftigt rabatterat pris, 170 kronor, köpa boken Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas. Författarna är, utöver Magnus Henrekson, Inger Enkvist, professor emerita i spanska, Martin Ingvar, professor i integrativ medicin och Ingrid Wållgren, doktorand vid avdelningen för idé och lärdomshistoria. Boken är mycket läsvärd och kommer lyfta kunskapen och förståelsen hos lärare och allmänhet om bakgrunden till svensk skolas resultatnedgång.

Beställ boken genom att skicka ett mail til: info@dialogosforlag.se och ange Rabattkod: lärare. Det går också bra att köpa boken som e-bok till det rabatterade priset 125 kr via följande länk: https://bokon.se/ebok/kunskapssynen-och-pedagogiken-varfoer-skolan-slutade-leverera-och-hur-det-kan-atgaerdas_martin-ingvar/ 

Här kommer Magnus Henreksons text:

Sveriges framgång under 1900-talet skapades av människor som gått i en skola byggd på en traditionell kunskapssyn. Dagens skola vilar tvärtom på postmoderna idéer om att det inte finns sann och viktig kunskap – vilket gör det svårt att belöna den som är ambitiös och begåvad. Men ett fungerande meritokratiskt belöningssystem är inte bara viktigt för individen, utan för hela samhället. Transparenta meritokratiska mekanismer är den enda effektiva metoden för att förhindra korruption, klientelism och nepotism, skriver Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi.

I äldre tider föddes man i regel in i ett yrke i det hårt reglerade näringslivet. De centrala maktpositionerna i statsförvaltningen var förbehållna adeln. Ekonomiska och yrkesmässiga klassresor förekom, men de var utomordentligt ovanliga. Högt begåvade, kompetenta och starkt motiverade människor saknade i regel möjligheter att i kraft av dessa egenskaper skaffa sig makt och inflytande, särskilt i fredstid.

En avgörande innovation var att Västerlandet under upplysningstiden och framåt successivt utvecklade system för att fördela makt och befogenheter på ett icke godtyckligt sätt baserat på meriter och bevisad kompetens, med restriktioner och kontroll av maktutövningen. Detta gav makten legitimitet. Så skedde också i Sverige genom en rad reformer: 1809 års författning som innebar maktdelning mellan kung, riksdag och rättsväsende; avskaffandet av inrikestullarna 1810; 1826 års civillag innebärande kontraktsfrihet och skydd av äganderätten; skråväsendets avskaffande 1846; införandet av allmän folkskola 1842; aktiebolagslagen 1848; införandet av näringsfrihet 1864; ståndsriksdagens upphävande 1866; allmän rösträtt (1909 för män och 1919 för kvinnor); och rader av reformer av det finansiella systemet som gjorde det möjligt för driftiga personer att utan uppbackning av en stor familjeförmögenhet förverkliga sina idéer i form av nya och växande företag.

Vid mitten av 1960-talet hade Sverige på detta sätt uppnått stora framgångar, inte minst en hög materiell standard och osedvanligt goda utvecklingsmöjligheter för enskilda människor oavsett klassbakgrund. Samtidigt var det fortfarande lönsamt att arbeta, spara och utbilda sig. Sverige var vid denna tid en mycket väl fungerande egalitär meritokrati där duktiga och ambitiösa människor (dock än så länge företrädesvis ur den manliga halvan av befolkningen) oavsett klassbakgrund kunde nå framskjutna positioner.

Under dryga tio år med början i slutet av 1960-talet genomgick Sverige ett antal fundamentala samhällsförändringar. Marginalskatten (inklusive arbetsgivaravgifter) exploderade och nådde 80 procent för en genomsnittlig tjänsteman. Avkastningen på utbildning och arbetslivserfarenhet blev försumbar för breda grupper. Kombinationen av skatter och bidrag medförde att det för många knappt var lönsamt att alls arbeta. Skattesystemet och den höga inflationen gjorde det i stort sett omöjligt för privatpersoner att äga och driva företag med vinst. [1] Sysselsättningen i näringslivet stagnerade och alla nya jobb netto tillkom i den offentliga sektorn.

“Synen på individer som misskötte sig förändrades i grunden; skulden försköts från den enskilde till samhället.”

I stället för att vägen till förbättrade materiella villkor gick via utbildning, sparande, träget arbete och ansvarstagande var det plötsligt lånefinansierade bostadsinvesteringar som genom inflation och ränteavdrag skapade ekonomiska vinnare, medan skattesystemet gjorde det lönsamt att ta ledigt från jobbet för att sköta om sin lånefinansierade egendom.

Synen på individer som misskötte sig förändrades i grunden; skulden försköts från den enskilde till samhället. Det formella ämbetsmannaansvaret avskaffades 1975. Ansvaret för missförhållanden och felaktig behandling av enskilda medborgare flyttades därmed över från enskilda handläggare till “kommunen” och “staten”, vilket gjorde att ingen egentligen kunde ställas till svars om det offentliga fallerade.

Mot slutet av 1970-talet hade således ett antal politiska reformer genomförts som vänt upp och ner på hela incitamentsstrukturen. Rättvisa hade i hög grad kommit att definieras som lika utfall oavsett insats, och det personliga ansvaret hade lyfts från enskildas axlar över till anonyma strukturer.

Grunden för välståndsbyggande

En förutsättning för dagens höga välståndsnivå är en långt driven arbetsfördelning och ett väl fungerande samarbete mellan människor. En central roll för politiken är att utforma en belöningsstruktur som befrämjar samarbete och arbetsfördelning. Detta förutsätter ett meritokratiskt system som dessutom grundar sig i starka normer om ömsesidighet, eller reciprocitet.

När välfärdsstaten byggdes utnyttjades de meritokratiska principer som det moderna Sverige sedan bröt ned. I slutet av 1800-talet var Sverige fortfarande i hög grad ett statiskt klassamhälle där individers livschanser med få undantag bestämdes av i vilken familj de föddes. Arbetarrörelsens krav på förändring byggde på reciprocitetsprincipen, sammanfattad i devisen “gör din plikt, kräv din rätt”. Det fanns en stark samsyn kring att rättvisan i ett visst utfall berodde på processen bakom det. Försäkringssystemen präglades därför av strikt kontroll och såväl administrationen som kontrollfunktionen var decentraliserade och handhades ofta av fackföreningarna. Försäkringsnivån var relaterad till men klart lägre än ersättningen vid arbete. Särskilt när ersättningsnivåerna började stiga betonades arbetslinjen hårt; den som fick bidrag från det allmänna skulle ha gjort sitt yttersta för att få ett arbete. Det sista skyddsnätet administrerades av socialtjänsten och var starkt stigmatiserande.

“Man ignorerade att det upplevda värdet av en förmån någon erhåller från samhället är beroende av att den som erhåller förmånen bevisligen har gjort sig förtjänt av den.”

Steg för steg med början under 1960-talet kom dessa principer att överges: svag eller ingen kontroll i transfereringssystemen, arbetslinjen behölls i retoriken men övergavs i praktiken och fokus lades allt mer på utfallet och inte på processen bakom ett visst utfall. Det senare innebar att man ignorerade att det upplevda värdet av en förmån någon erhåller från samhället är beroende av att den som erhåller förmånen bevisligen har gjort sig förtjänt av den. Exempelvis genom att arbetslöshetsunderstöd endast utgår till personer som gjort sitt yttersta för att få ett jobb eller att sjukpenning endast utgår till personer som bevisligen är sjuka. För att staten ska kunna ge generösa förmåner till sina medborgare krävs också ett starkt stöd hos befolkningen för ett högt skattetryck. Även detta bestäms i hög grad av att medborgarna uppfattar att gemensamt finansierade förmåner fördelas rättvist och utgår först efter att samhället säkerställt att mottagaren verkligen är berättigad. [2]

“Systemförstörare”, till exempel eleven som systematiskt stör undervisningen, kom allt mer att ses som offer för ofullkomligheter i samhället, och de som visade prov på så kallad stark reciprocitet – att göra insatser för helheten utan att det ger egen vinning – till exempel genom att visa civilkurage eller arbeta ideellt, sågs allt oftare snarare med misstänksamhet än som föredömen för andra. [3]

När välfärdsstaten blir allt mer generös med att dela ut förmåner utan kontroll eller krav på rimlig motprestation skapar detta en emotionell obalans – ett tacksamhetsproblem – som tenderar att utlösa en känsla av skam hos mottagaren. Ett sätt att skydda sig mot denna obehagliga känsla är att omvandla förmånen till en “rättighet”. Det som är en rättighet och inte en gåva behöver ingen känna någon tyngande tacksamhet för. Efterfrågan på att erhållna stöd omdefinieras till rättigheter kommer att stiga, vilket skapar en marknad för politiska entreprenörer som identifierar nya rättigheter för en viss grupp och framför krav på att staten ska tillgodose dessa.

Förr eller senare når förstås denna fas vägs ände. I Sverige skedde det i början av 1990-talet. Ekonomin hamnade i en djup kris och under de följande åren genomfördes en rad reformer som återigen gjorde det lönsamt att arbeta, spara, investera, utbilda sig och bygga företag. [4]

Skolans avgörande betydelse

En bra skola bygger på att det finns sann och viktig kunskap och att elever som tillägnar sig denna har goda möjligheter att utvecklas och förverkliga sina egna planer i frivillig samverkan med andra. [5] Det var också synen i det meritokratiska svenska skolsystem som varade fram till andra världskriget, och som spelade en så stor roll för Sveriges ekonomiska och industriella utveckling efter 1870.

Men när kunskap och kompetens inte längre premierades monetärt, knappt ens när det innebar ett större ansvar (till exempel för en arbetsgrupp eller en avdelningsbudget), var steget inte långt till att på allvar ifrågasätta det dittills rådande kunskaps- och kompetensbegreppet i den svenska skolan. Läroplaner och därtill påbjudna arbetsformer kom i allt högre grad att kräva att läraren skulle anpassa kunskapsinnehållet så att det anknöt till elevernas egna intressen och erfarenheter, vilket kom att uppmuntra eleverna att förbli vad de var snarare än att utvecklas. [6] Apropå detta noterade Gunnar Ohrlander, en tidig kritiker av denna utveckling, redan i början av 1980-talet: [7]

Eleven blir kvar på en nivå av relativ okunskap, har lärt sig att det nog inte finns någon fast kunskap, att det viktiga inte är det man vet utan det man tycker och att det gäller att kunna anpassa sig efter ändrade omständigheter. Detta är ett perfekt skolprogram för dagens härskande klass.

När kunskap i hög grad ses som resultatet av elevens eget sökande, kommer den också att betraktas som något subjektivt. En viss grad av subjektivitet vad gäller hur vi ser på saker och hur vi handlar är oundviklig och inte problematisk. Subjektivitet blir problematisk först om objektivitet underkänns eller undertrycks. Det betyder i så fall att skolan överger tanken att det finns kunskap som är allmänt accepterad och som därmed är av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av det komplexa och kunskapsintensiva samhälle som vi har skapat. Det är ett samhälle vars fortbestånd kräver att skolan fortsätter att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen.

“Skolan ser inte längre som sitt uppdrag att erbjuda varje elev möjlighet att förvärva de kunskaper som de mest inflytelserika vuxna har – kunskaper som dessa vuxna bygger sitt inflytande på i samhället.”

Tendensen förstärks av den postmoderna analys som i så hög grad inspirerat svenska läroplaner och som ser som sin huvuduppgift att avslöja, eller “dekonstruera”, de maktanspråk som döljer sig bakom det skenbart neutrala förnuftet. Detta bidrar ytterligare till att underminera skolans bildningsuppdrag. I vissa fall går det så långt att vetenskap och vetenskaplighet framställs som en täckmantel för maktintressen.

Det innebär att skolan inte längre ser som sitt uppdrag att erbjuda varje elev möjlighet att förvärva de kunskaper som de mest inflytelserika vuxna har – kunskaper som dessa vuxna bygger sitt inflytande på i samhället. [8] När skolan inte längre inviger eleverna i en värld som ska delas och vidareutvecklas med andra måste de i stället förlita sig på föräldrarnas förmåga att förmedla samhälleliga förväntningar och normer.

Men kanske finns det andra mål med skolan som är viktigare än materiell välståndsutveckling och ståndscirkulation? I den gällande läroplanen slås fast att “[u]tbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. [9] Detta är givetvis ett självklart mål med skolan. Problemet är att den fostran i demokratiska värderingar, tillit och andra aspekter som anses ingå i en önskvärd värdegrund mer eller mindre uttalat anses stå i motsättning till kunskapsförmedling. Det finns emellertid ingen grund för att tro att en sådan motsättning existerar. [10]

“Om det inte anses existera någon objektiv kunskap, eller om det inte går att enas om hur vi fastslår vad som för närvarande är den bästa ?gissningen? om hur något förhåller sig, så blir det omöjligt att skapa och vidmakthålla ett meritokratiskt system med väl förankrad legitimitet.”

För det första kan vi konstatera att dagens välstånd och relativt välordnade samhälle beror på att vi tidigare haft ett bra skolsystem som har gjort medborgarna kunniga och bildade. Det goda och jämlika samhälle som vi i Sverige med rätta har varit så stolta över skapades av människor som gått i vad som kommit att ses som en gammaldags skola, byggd på en föregivet förlegad kunskapssyn och ineffektiva undervisningsmetoder.

Det finns också flera tecken på att den svenska skolan inte lyckas särskilt väl med att fostra eleverna i demokratiska värderingar. Per Kornhall rapporterar till exempel om forskning som visar att 20 procent av de svenska gymnasieeleverna var beredda att sälja sin röst för pengar och att andelen som tyckte att diktatur var ett bra styrelseskick ökade från 15 till 30 procent under 00-talet. [11]

Meritokrati och välstånd

Om det inte anses existera någon objektiv kunskap, eller om det inte går att enas om hur vi fastslår vad som för närvarande är den bästa “gissningen” om hur något förhåller sig, så blir det omöjligt att skapa och vidmakthålla ett meritokratiskt system med väl förankrad legitimitet. Det blir då inte längre möjligt att granska och göra en objektiv utvärdering av olika alternativ. Utan ett sådant system finns heller ingen väg för de mest kompetenta, samvetsgranna och ambitiösa att göra anspråk på ledarpositioner med syfte att främja ett brett allmänintresse. Det saknas helt enkelt arenor där enskilda personer med trovärdighet och legitimitet kan sträva mot och tjäna något som är större än det snäva egenintresset. Utan sådana arenor blir alternativet att enbart verka för den egna familjen eller gruppen.

Duktiga människor kommer att dras till de arenor som fortfarande är meritokratiska. Spelutvecklingsbranschen är ett exempel. Detsamma gäller idrottsvärlden. Där förstår alla att det behöver finnas en meritokrati, och att man behöver förväntningar och någon som lotsar en framåt om man ska bli framgångsrik. En annan meritokratisk värld, som många unga vistas i, är dataspelsvärlden. Där tar de som är skickliga och uthålliga sig vidare till nästa nivå och får både inre tillfredsställelse och erkännande för sina framgångar. De kriminella skapar en meritokrati byggd på våldskapital. I en riktigt dålig skola är det inte förvånande om unga män ansluter sig till ett kriminellt gäng och i förlängningen börjar skjuta på andra; det är den arena de hittar där de anser sig kunna få någon respekt. De som leder gängen skapar ett förvridet meritokratiskt system där de personer som har mest våldskapital befordras. [12]

Att Västerlandet lyckades gå från arvsrike och klassamhälle till demokrati, meritokrati och kunskapssamhälle var en nödvändig förutsättning för att uppnå dagens välstånd. Befolkningen i dessa länder lyckades efterhand allt bättre med att komma överens om vad som var riktiga kunskaper, och de som hade dessa kunskaper tilläts att avancera i systemet och anförtroddes viktigare positioner och större ansvar för och beslutsmakt över hur resurser används.

Alternativet till att fördela makt och befogenheter meritokratiskt är fördelning enligt principer som fastställts uppifrån. Istället för meritokrati, som i sin perfekta form innebär att fördelningen av makt och befogenheter görs oberoende av en persons sociala bakgrund, kön och etnicitet, kommer då representativitet att bli ett viktigt kriterium.

“Det var just på grund av att vi utvecklade respekt för sanning och kunskap och lyckades enas om vad som krävs för att något ska anses vara sant som vi kunde trycka tillbaka den urgamla principen att ?makt är rätt?.”

Att demokratiskt valda församlingar och de myndigheter som är underställda sådana församlingar är meritokratiska är minst lika viktigt. En förutsättning för ett fortsatt förtroende för demokratin som besluts- och styrelseform är dels att de beslut som tas är väl förankrade och underbyggda, dels att implementeringen av fattade beslut är oväldig och effektiv. Den offentliga sektorns inkomster motsvarar 50 procent av BNP och hur dessa inkomster används avgörs genom myriader beslut i riksdag, regering, kommuner, landsting och myndigheter. Att det har stor betydelse för välståndsutvecklingen hur kloka beslut som tas vad gäller användningen och fördelningen av hälften av BNP tarvar ingen ytterligare förklaring. En viktig förutsättning för detta är att såväl en politisk karriär som en karriär som offentlig tjänsteman uppfattas som attraktiv av tillräckligt många riktigt duktiga, starkt motiverade och ansvarstagande personer. Fördelningen av makt och befogenheter via demokratiska processer och i organisationer underställda politiskt valda församlingar behöver därför också vara i grunden meritokratiska.

Behovet av ett transparent meritokratiskt system för att fördela beslutsmakt i samhället är lika angeläget som någonsin tidigare eftersom Sverige har gått från att vara ett av världens mest homogena länder till att bli det västland som har den allra största flyktinginvandringen per capita. I själva verket är kunskap, utbildning och transparenta meritokratiska mekanismer för befordran och fördelning av maktbefogenheter den enda effektiva metod vi känner för att rida spärr mot korruption, klientelism och nepotism.

För att Sverige ska förbli ett humant och välfungerande samhälle, byggt på rättssäkerhet och en demokratiskt välförankrad meritokrati, är det nödvändigt att vända utvecklingen i den svenska skolan. Det var just på grund av att vi utvecklade respekt för sanning och kunskap och lyckades enas om vad som krävs för att något ska anses vara sant som vi kunde trycka tillbaka den urgamla principen att “makt är rätt”. Därmed blev sanning och kunskap de svagas skydd mot de starkas övergrepp.

NOTER

[1] Magnus Henrekson (2017), “Taxation of Swedish Firm Owners: The Great Reversal from the 1970s to the 2010s”, Nordic Tax Journal 4(1), 26-46.

[2] Nyttan beror alltså inte bara på vad som erhålls utan också på de villkor och processer som leder fram till det som erhålls, det vill säga hur något erhålls. Man talar här om att nyttan har en proceduriell komponent. Se vidare Bruno S. Frey m.fl. (2004), “Introducing Procedural Utility: Not Only What, but Also How Matters”, Journal of Institutional and Theoretical Economics 160(3), 377-401.

[3] Sambandet mellan den starka reciprociteten och välfärdsstatens institutioner analyseras i Christina M. Fong, Samuel Bowles och Herbert Gintis (2005), “Reciprocity and the Welfare State”, i Herbert Gintis m.fl., red., Moral Sentiments and Material Interests: The Foundations of Cooperation in Economic Life (Cambridge, MA: MIT Press).

[4] För en genomgång av de reformer som genomfördes hänvisas till Andreas Bergh (2014), Sweden and the Revival of the Capitalist Welfare State (Cheltenham, UK och Northampton, MA: Edward Elgar).

[5] För en genomgång av olika sanningsbegrepp, se Gunnar Andrén (2016), Sanningsteorier i antropocen – en epistemologisk och empirisk undersökning (Stockholm: Linear-Iraestheia). Med sanning i denna essä avses med Andréns terminologi sanning i meningen “med verkligheten överensstämmande”, vilket han kallar realism. Mot detta står framför allt subjektivistisk relativism (det som känns riktigt och självklart är sant), populistisk relativism (det som de flesta anser är sant) och pragmatism (det som fungerar i praktiken är sant).

[6] Se vidare bidragen i Magnus Henrekson, red. (2017), Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Stockholm: Dialogos) och Inger Enkvist (2016), De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem (Möklinta: Gidlunds).

[7] Gunnar Ohrlander (1981, s. 250), Kunskap i skolan (Stockholm: Norstedts).

[8] E. D. Hirsch, Jr (2016), Why Knowledge Matters: Rescuing our Children from Failed Education Theories (Cambridge, MA: Harvard Education Press).

[9] Skolverket (2016, s. 7), Läroplan för grundskolan 2011, reviderad 2016 (Stockholm: Skolverket, tillgänglig på http://www.skolverket.se/, nedladdad 14 oktober 2016).

[10] Se vidare Garett Jones (2016, kap. 7), Hive Mind: How Your Nation’s IQ Matters So Much More Than Your Own (Stanford, CA: Stanford University Press).

[11] Per Kornhall (2013, s. 112), Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall (Stockholm: Leopard förlag). More Than Your Own (Stanford, CA: Stanford University Press).

[12] För en samtida illustration till vilka extrema uttryck detta kan ta sig hänvisas till Harriet Sergeant (2018), “Drill, the Brutal Rap that Fuels Gang Murder”, The Spectator, 14 april (https://www.spectator.co.uk/2018/04/drill-the-brutal-rap-that-fuels-gang-murder/).

Vidare läsning om skolan

Isak Skogstad Vi vet vad som fattas skolan (2018-03-21)

Magnus Henrekson Därför har skolvalet blivit ett misslyckande (2017-11-16)

Erik Lidström När skolan blomstrade (2016-11-21)

Gabriel Heller Sahlgren Skolkrisens grundvalar (2016-10-13)

9 reaktioner till “Magnus Henrekson: En kunskapssyn för nepotism och korruption

  1. En välformulerad och relativt väl underbyggd text som sätter in skolan i en samhällelig historisk kontext.

    En central punkt i texten är relationen mellan meritokrati och utbildning. Där Henrekson menar att avkastningen på utbildning och arbetslivserfarenhet från 1970-talet och framåt har blivit försumbar.

    Då blir min fråga: Hur hänger ovanstående ihop med utbyggnaden av vårt utbildningssystem där alltfler yrkegrupper krävde högskoleexamen för att legitimera sin yrkeskompetens?

    Henrekson menar också att arbetslinjen endast finns i retoriken men inte i praktiken. Här skulle jag vilja att han utvecklade resonemanget något. Hur kan det komma sig att alltfler länder och regioner (Finland, Indien, Alaska etc.) prövar basinkomst/medborgarlön som ett alternativ till arbetslinjen?

    Lön/pengar som incitament för arbetsprestation har det forskats om under hela 1900-talet så där finns det hur mycket fakta som helst vad gäller olika yrkesgrupper och incitament för ökad arbetsprestation. En sak som man idag tvistar om gäller anställningstrygghet. En lösning som EU-kommissionen har lagt fram går under benämningen ”Flexicurity”, där företagen får relativt fria tyglar att anställa och avskeda arbetare samtidigt som staten står som garant för en ekonomisk trygghet för arbetaren – och även förser företagen med aktuella kompetenser och livslångt lärande.

    Det ”luktar” lite nostalgiskt 1960-tal bakom denna välformulerade text.

    1. Hej,
      Vet inte om det är nostalgi i detta inlägg, det kan väl bara Magnus Henrekson svara på. Jag vet heller inte hur Henrekson tänker eller hur han skulle bygga ut sitt resonemang. Ska se om jag kan få honom att svara.

      1. Hej!
        I september 2017 mailade jag de fyra författarna till boken kunskapssynen och pedagogiken. Martin Ingvar var den ende som svarade – han gav mig värdefull information om hur han tänker i de frågor som jag ställde. Dock vet jag inte om han svarade för alla fyra.

        Denna text ligger dock i linje med mycket av vad de har skrivit var för sig och tillsammans i tidigare artiklar om skolan och postmodernism.

        Att Magnus Henrekson är professor och att hans text därför är intressant är väl ett tecken på att meritokratin i Sverige och inom utbildning trots allt fungerar som det är tänkt (vilka nu det är som tänker?)

        Att Magnus Henrekson är professor i nationalekonomi och inte i pedagogik är väl också ett tecken på att arbetsdelningen också fungera i dagens Sverige.

        Det som inte fungerar i vissa sammanhang är väl samarbete mellan människor, institutioner, organisationer, stater etc. – trots FN och alla andra möjliga samarbetsarenor. För att inte ta enskilda händelser, som t.ex. Göteborskravellerna år 2001. Men i det sistnämnda sker det dock ett kontinuerligt lärande mellan olika yrkesgrupper som gör det möjligt att förhindra eller begränsa dylika händelser

        En intressant aspekt är att Henrekson menar att meritokratin fungerar inom idrottsvärlden men inte inom utbildning. Vad grundar han detta på?

        Något som vi alla kan vara överens om är väl att det krävs gemensamma spelregler för att meritokratin ska fungera. Är idrottsvärlden då bättre än akademin på att upprätthålla gemensamma spelregler inom respektive fält? Är det inte fler världsstjärnor inom idrottsvärlden (t.ex. cyklisten Lance Armstrong, sprinterna Ben Johnson, Marion Jones m.fl., skidåkare t.ex. Myhlegg, tyngdlyftare med flera med flera) som har åkt fast för doping än vad det är världsstjärnor inom forskning som har åkt fast för forskningsfusk (här kommer jag bara på Machianiaffären) ? Ja, här kan vi givetvis invända med uppskattade mörkertal – som dock är svårt att helt beakta om man som Henrekson gör framför en realistisk kunskapssyn. Hur vet vi att ett mörkertal överensstämmer med verkligheten?

      2. Hej igen Pär,

        Jag tycker du ska maila Magnus Henrekson igen för att få svar.

        Klart att idrotten styrs av resultat och att den bäste ska spela – i alla fall i elitidrotten. Men på riktigt, hur många exempel har inte bara jag givit på denna blogg där smått odugliga personer inte de bästa har skött lärarutbildning och varit överkuku på pedagogiska institutioner. Så det är väl inget snack om var Henrekson har fått sina idéer ifrån. Han har ju trots allt varit med i skoldebatten i några år. Jag hade ett förslag för några år sedan att ett gäng förstelärare skulle undervisa i metodik på lärarutbildningen – då blir det nog åka av och det hela kommer att bygga på att flera lärarstudenter får handfast metodik till livs. Meritokrati!

        Sedan finns det alltid fuskare, över allt. Så klart är det lättare att avslöja dopar genom blodprov. Däremot forskningsfusk som jag har gett exempel på är det lite värre med.

  2. Mitt exempel täcker in hela det västerländska utbildningsfältet inklusive det svenska utbildningssystemet från förskola till våra universitet och högskolor.

    På svenska universitet och högskolor finns det ett av deltagarna erkänt meriteringssystem för dels akademisk meritering, dels pedagogisk meritering (det sistnämnda har inte erkänts förrän de senaste decenniet).

    Vad gäller lärarutbildning och pedagogisk forskning så passar jag här. Men du gav mig tydligen positiv respons för en månad sedan på hur jag idealt vill ha en ämneslärarutbildning. Så trots att jag inte helt instämmer i allt vad Magnus Henrekson skriver så tycks vi ha någon form av samsyn på både kunskap och lärande eller?

    En sak som är positiv inom akademin är de ideal som deltagarna inom akademins säger sig värna. Ett sådant ideal är t.ex. att ta upp det bästa av motståndarens argument i akademiska tvistefrågor. Dock är detta lättare sagt än gjort. Det är ju enklare att ta upp de sämsta argumentet, exemplen etc.

    1. Hej igen Pär,
      Jag instämmer inte heller i allt som de fyra författarna tar upp i boken Kunskapssynen och pedagogiken, men i det mesta. Dessutom är det bra att läsa det som Magnus Henrekson och de andra skriver.

      Jo, vi har samsyn när det gäller ämneskunskap och det primärt inte denna som jag genom åren har kritiserat utan just pedagogiken.

      När det gäller akademiska tvistefrågor, så som forskningsfusk tycker jag att Universitetskanslerämbetet har en riktigt slapp inställning. Jag har vid två tillfällen anmält SU men i båda fallen har man inte ens bemödat sig att höra av sig till mig eller titta närmare på det jag skrivit om. Ett brev har dimpt ner i min brevlåda där det stått att fallet är nedlagt. Värre än polisen. Det är något flummigt ideal om att forskningen ska stå fri som gäller, men om forskningen fuskar och har fel då? Nej, bättre granskning där kanske.

      1. Tack för ditt svar.

        Jag skall dock förtydliga mig.
        Jag respekterar Magnus Henrekson för den kunskap han besitter. Jag har läst en del annat av och om honom och jag instämmer i hans resonemang om att det finns ekonomiska problem i vår nuvarande samhällsmodell. Men Henrekson är liberal ekonom – och jag tror att hans resonemang om skolval bygger för mycket på ekonomisk teori än på vad som är praktiskt och logistiskt möjligt eller önskvärt.

        De finns ett annat problem i hans, Enkvist med fleras resonemang och det är en motsättning i vad utbildning och undervisning är. Å ena sidan hävdar de att undervisning/utbildning är en produkt där skolan levererar kunskaper till elever) som sedan går in i samhället. Vi kan då mäta skolans kvalitet via objektiva kunskapstester. Skolan har då objektivt sett slutat att leverera de kunskaper som samhället förväntar sig.
        Å andra sidan hävdar de att elevernas kunskaper är beroende av att eleverna anstränger sig.
        Då är elevernas kunskaper ett mått på hur mycket eleverna har ansträngt sig.

        Vad gäller arbete så är det ju ett forskningsfält som nationalekonomi och sociologi har var för sig och ibland tillsammans forskat på och i under några sekler. Det skulle vara intressant att se vad som händer om t.ex. en sociologisk professor, t.ex. Bengt Furåker och Magnus Henrekson satte sig ner och skrev något gemensamt om arbetslinjen. Som det nu är så blir det väldigt förvillande för studenter om de får se olika sanningar om arbetslinjen existerar idag eller inte. Eller har Roger Säljö rätt, det handlar om olika perspektiv. Säljö som så många professorer i andra discipliner har kritiserat för att vara kunskapsrelativist.

  3. ”Vid mitten av 1960-talet hade Sverige på detta sätt uppnått stora framgångar…”
    Magnus Henreksson anger här en tidpunkt när vissa faktiska händelser ger ett visst empiriskt resultat. Han anger också ett antagande att det då var fortsatt lönsamt att arbeta. Det var denna passage som gjorde att jag mycket vårdslöst placerade Henrekson i samma fack (nostalgiskt 1960-tal) som t.ex Inger Enkvist som har skrivit en liknande artikel på bloggen ”Det goda samhället”..

    Det som Enkvist, Henrekson och många andra inte lyckas förklara är att detta förträffliga system tycks producera allehanda människor varav en grupp ville förändra systemet och onekligen förändrade det..

    Synen på arbete har ju genom historien inte varit helt linjär.

    I det antika Grekland, den västerländska civilisationens vagga (?) ansågs arbete var något som slavar fick syssla med.
    Under den protestantiska etiken blev arbete något som människor fick som straff för sin brutna kontrakt med Gud. ”I ditt anletes svett…”.
    Under 1800-talet var det straffbart att vara s.k. lösdrivare och inte ha en fast anställning (undantag fanns…). Arbete blev en skyldighet.
    Under socialdemokratin blev arbete en rättighet.
    Under nazityskland stod det i förintelselägren ”arbeit macht frei”.
    Under socialdemokratin kom kriminella att ”vårdas” genom att de under fängelsetiden fick arbete, t.ex.- tillverka delar till IKEA-möbler.
    Under 1980-talet blev det populärt bland yuppies att arbete till man blev utbränd.
    Under sent 1990-tal blev arbete en arena för självförverkligande
    Under 2000-talets början hade antalet diagnostiserade utbrända ökat lavinartat varpå detta medicinska begrepp gick i karantän.

    Om något år går jag i pension och då blir jag varse att arbetslinjen trots allt existerar – oavsett om vi lägger begreppet i karantän.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s