All förändring sker två gånger, en gång i tanken och en gång i verkligheten. Många gånger är just tankens kraft ett starkt instrument för att förändra ett beteende, en människa, en verksamhet eller ett samhälle. Det vet de människor som sitter på makten! Tänkande människor är det farligaste som finns för makten, för dem som inte vill släppa ifrån sig makten och de som vill och vågar utmana invanda tankemönster.
Över allt hittar vi människor som på olika sätt har bidragit till att förändra samhället genom tankens kraft, eller där förändringen börjar med en tanke eller ett tänkande. Jag pratar om filosofi, uppfinningar, förhållningssätt, konst, litteratur, ideologi, kreativitet och mycket mer.
Det är i skolan tänkandet utmanas, eller ska utmanas, för det är inte alltid det sker. I många familjer uppmanas barn att tänka själv, dock långt ifrån alla familjer och här har skolan ett otroligt stort ansvar. Det är just genom att utmana elevers tänkande som utveckling sker. Utveckling i form av att först kunna sätta ord på sina egna tankar, för att sedan reflektera i vidare bemärkelse och slutligen ha ett förhållningssätt där rådande tankemönster utmanas.
Men sker detta i skolan? Nä, verkligen inte över allt. Mitt förra blogginlägg, som handlar om olika förklaringsmodeller som används för barn som inte når målen i skolan, handlar om språk och tänkande. Om ett barn aldrig fått lära sig självständigt tänkande har skolan inte utmanat just detta barns tänkande. Och i detta resonemang ligger mekanisk inlärning, mekanisk läsning och atomism utan förståelse. Allt är en produkt inlärning utan tänkande. Men varför utmanar inte alla lärare/skolor elevernas tänkande?
Svårt att svara på. En anledning är säkert att alla inte har kunskap om detta, en annan är att fokus ligger på utlärt (se förra blogginlägget). En tredje anledning är det som Maciej Zaremba tog upp i flera av sina artiklar i Dagens Nyheter. Zaremba pekade på ett fenomen att vem som helst skulle kunna göra vilket jobb som helst. Vem som helst kunde bli rektor på en högstadieskola. SYO-konsultenter eller förskollärare, det spelade ingen roll, om man aktivt sökte ett rektorsjobb så fick man det oavsett om du hade erfarenheter och utbildning för högstadiet. Men hur i hela världen ska en förskollärare förstå vilken intellektuell ansträngning det krävs att vara högstadielärare för ett teoretiskt ämne, om man själv aldrig har varit i den situationen? Eller vad jobbet ens går ut på? Hur ska en fritidspedagog förstå den otroliga ansträngning och energidränering som följer av att arbeta på högstadiet, om man själv aldrig har jobbat i en sådan verksamhet? Man marginaliserade högstadielärarna och tyckte inte att den kunskap som lärdes ut till eleverna var så viktig som de påstod.
Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag fantastiskt att de flesta människa inte kan sätta sig in i och förstå hur hårt jobb det är att vara lärare i teoretiskt ämne på högstadiet. Det gäller de flesta inom skolan värld, för att inte tala om gemene man. Jag pratar givetvis inte om de lärare som startar i läroboken och går helt och hållet efter lärobokens innehåll, eller de som jobbar med fylleriböcker. Nej, jag pratar om de lärare som hela tiden i utmanar elevernas tänkande, de lärare som utgår från målen i kursplanen för sin planering, lyfter fram svåra begrepp, klär dem med ord, problematiserar och i dialog med eleverna förklarar dencitet, nativitet, genetik, urbanisering och så vidare.
Sätter in svåra begrepp i en kontext, klär svåra begrepp, lär elever förstå en komplicerad värld, lär elever att se system och hela tiden knyter detta till elevernas erfanhetsvärld. Hela tiden jobbar abstrakta och svåra begrepp och tankegångar och förankrar dem i konkretioner. Alla dessa lärare som systematiskt utmanar elevernas tänkande. Detta är mycket svårt, men det är dessa lärare som blivit marginaliserade, det är dessa lärare som gör underverk för eleverna och det är dessa lärare som är framtiden för vårt samhälle. Dessa lärare finns i många ämnen, även om jag har använt mig av NO- och SO-ämnen i mina exempel på begrepp, så finns dessa lärare i de flesta ämnena. Och det är dessa lärare som vi måste vara rädda om och värna om. Att vara intellektuellt på hela dagarna, att inte hemfalla i att jobba med ”fylleriböcker”, att inte gå den ”lätta vägen”, kräver väldigt mycket energi. Det är superkul att jobba på detta sätt, men när sommarlovet kommer är det en befrielse, en nödvändig paus.
Lägg därtill den långa lista andra arbetsuppgifter som en högstadielärare ska göra, uppgifter som de flesta andra lärare också gör. Tänker inte gå in på det nu, för det skulle bli en lång lista, men tänk bara på alla tonårskonflikter som ska lösas, ibland med slagsmål som följd – det tar också kraft. Nog om det.
Vi behöver utmana barn och elevers tänkande, få dem att sätta ord på sina tankar. Obundet tänkande är inget man föds med, det är ofta en produkt av akademiska studier, men det börjar långt tidigare och det ska skolan uppmuntra. Vi behöver också lyssna på de lärare som står för detta, ge dem utrymme, värna deras integritet och möjlighet att fortsätta vara ”jobbiga” mot eleverna, för det är jobbigt att tänka.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Johan Kants blogg 
Fantastiskt bra text! Ger insikter och borde läsas av många i dessa dagar!
Idag diskuterade jag varför elever som kommer till högskola och pekade på att mina erfarenheter är att elever som haft mycket projekt, PBL etc. blir sämre på att ifrågasätta och att det är därför högskoleelever blivit stadigt sämre på detta.
Någonstans funderar jag på hur elever kan uppnå aha-upplevelsen att genom att plugga mycket och hårt så kan man veta att man har rätt och har argumenten som får en vuxen att backa.
Jan,
Bra med plugga mycket och hårt, men man måste lära sig att argumentera, tänka själv och dra slutsatser som bottnar i ens eget liv. Det är inget man föds med utan det lär man sig av duktiga lärare.
Jan,
Plugga mycket och jobba hårt är viktigt, men att lära sig tänka själv är inget man föds med, det måste man lära sig. En lärare som hela tiden utmanar tänkande och i diskussioner i klassen hjälper elever att se andra dimensioner, klä begrepp och skaffa argument är avgörande. I helklass kan de mer okunniga eleverna höra sina kompisar diskutera med läraren, höra frågor ställas och lärarens svar. Även om de okunnigare eleverna inte själva kan ställa frågorna, dras de med i diskussionen. Vygotskij!
Genom dina beskrivningar av högstadielärarens vedermödor målar du en bra och tydlig bild av lärarens vedermödor. Och jag kan bekräfta att bilden är mer generell än så. Den gäller t.ex. även förskolan och förskollärarna, även om detaljerna kan skilja sig åt.
Vi lyfter också fram – för de barnen – svåra begrepp och konkretiserar dessa i ord och handling. det systematiska utmanandet, som du kallar det, är även vår vardag och det gläder mig att se att det är närvarande i ”hela systemet”. Och konflikterna finns förstås närvarande hos oss…
Vet du, när jag valde yrke, balanserade jag mellan att välja att bli lärare i förskolan eller högstadiet (möjligtvis gymnasiet). Utmaningarna kändes likartade i grunden och är det uppenbarligen också, utifrån det jag läser i ditt inlägg.
Det blir en spännande tanke – att du och jag, trots att vi befinner oss på motsatta ändar av skalan – står på samma grund.
Jag ser fram emot liknande beskrivningar från skolans tidigare år och från gymnasiet. Kanske bekräftar de också din/vår bild?
Janne,
Det glädjer mig att du och många andra i förskolan jobbar med abstraktioner med de yngre barnen, det är verkligen inte för tidigt att börja med denna typ av tankemässiga utmaning.
Däremot är jag tveksam till att tro att det är samma typ av svårighetsgrad. Jag kan se skillnad på abstraktionsgrad bara när jag har haft årskurs 6 och 9 – det är oerhört mycket svårare begrepp i årskurs 9 som ställer väldiga krav på pedagogen. Jag har mycket svårt att tro att abstraktionen i förskolan, med de begrepp som används där, kan likställas med den abstraktion som begeppen i t.ex. fysik, kemi, samhällskunskap innefattar. Inte ens en del vuxna förstår. Så klart kan jag inte förskolan mer än att jag har tre barn som gått i förskolan, samt att jag är biträdande rektor för tre förskoleklasser. Men det är en ytterst liten erfarenhet och kunskap.
Däremot blir jag glad av det du skriver, du verkar ha rätt inställning till förskolans möjligheter och ert uppdrag. Det verkar super!
Jag har hört lärare beskriva motsatsen ang. skillnaderna mellan att undervisa på hög- rep. mellanstadiet. D.v.s. att det var hårdare på mellanstadiet. Så jag tror att den biten är till stora delar individuell. Dessutom känns det som att den logiska progressionen skulle göra att gymnasielärarens arbete är ännu hådrare än högstadielärarens – och det är väl knappast så du menar.
Vidare är jag inte heller övertygad om att ”svårare” nödvändigtvis är detsamma som det ”tuffare”. Det är så skilda världar, förutsättningsvis, men ändå samma sak. Lärande. Att det sedan skiljer sig åt på akademisk och formell nivå är något helt annat. De fysiska, kemiska och samhällsorienterande begreppen uppstår inte ur tomma intet när barnen börjar sjuan – däremot anser vi dem redo att kunna hantera dem på ett annat – mer formellt – sätt än tidigare.
Dock måste även mina 2-åringar förhålla sig till dessa begrepp, då dessa tillhör världen. När dessa, mina 2-åringar, sedan hamnar i högstadiet, är de (förhoppningsvis) redo att möta begreppen på en mer akademisk/teoretisk nivå. Som du och dina kollegor är akademiskt mer lämpade än jag att förmedla till dem.
Jag är inte beredd att skriva under på att högstadielärare har det tuffare. Dock har ni det tufft. Om det må vi ändå vara överens. 😉
Janne,
Jag måste säga att jag betvivlar det starkt att det är svårare på mellanstadiet, möjligtvis att det skulle vara att en mellanstadielärare behöver hålla reda på många ämnen – det vill säga måste ha en bredd. Däremot ställer det betydligt högre krav på djupa och breda ämneskunskaper när det gäller det enskilda ämnet du ska undervisa i. Begreppen på högstadiet är dessutom betydligt mer abstrakta än på mellanstadiet. Sen får man inte glömma bort att en årskurs 4-5:a är som en vetgirig svamp, medan en årskurs 7-8:a är en pubertal vandrande hormonbehållare. Klart goda lärare kan få dessa tonåringar intresserade, men det krävs en kraftfull ansträngning, det vet jag själv av egen erfarenhet. Den 4:a jag undervisar i NO två gånger i veckan är extremt nyfikna och suger i sig allt jag säger – men någon vidare hög abstrakt nivå är det inte. Men de 8:or och 9:or jag hade i Jordbro – det var inte lek när vi körde samhällsekonomi eller Nord & Syd i geografi – Så otroligt abstrakt och svårt för dessa ungar.
Ja, det krävs en ännu djupare ämneskunskap och bredd när det gäller gymnasielärare, men oftast har de värsta pubertetsproblemen lagt sig då och eleverna är mer med på banan. Så jag vidhåller att högstadielärare ställer väldigt höga krav på intellektuell skicklighet. Föresten kan du ju själv titta på det exemplet som Zaremba ger när det gäller lektionen som handlar om litteratur. Att få dessa elever att förstå vad litteratur är kräver väldigt mycket av läraren, både i form av planeringsarbete och att vara intellektuellt på helspänn hela lektionen. Läraren måste ha djupa ämneskunskaper för att kunna besvara elevernas frågor, ställa motfrågor, leda diskussionen vidare och hela tiden vara beredd att ge ett exempel som en konkretion i elevernas erfarenhetsvärld.
Den pedagogik som hanteras i förskolan ställer andra krav på pedagogen och det var därför ett stort misstag av lärarutbildningen att låta förskollärare och gymnasielärare läsa samma grundkurs i två år. Man har olika uppdrag även om det handlar om lärande, som du skriver.
Kravet på relevant utbildning för uppgiften säger egentligen inget om svårigheten i uppdraget. Saknar man bredden där den behövs är det lika illa som att sakna djupet där det behövs.
Samma sak kan väl också sägas gälla för skillnaderna i uppdrag och förutsättningar – man måste alltid veta vad man står inför.
Därför blir jag orolig när du använder ovanstående som argument för att högstadielärare har det tuffast. Vad vill du egentligen uppnå med det och med inlägget i stort?
På vilken nivå i skolan krävs det inte ”väldigt mycket av läraren, både i form av planeringsarbete och att vara intellektuellt på helspänn hela lektionen”? Existerar detta överhuvudtaget, eller är det ett retoriskt grepp för att särskilja högstadieläraren från resten av kåren?
Även jag står inför de krav du beskriver och de existerar fortfarande i den motsatta ändan – på gymnasiet. Och att man är behörig – d.v.s. har relevanta kunskaper för den specifika uppgiften (breda eller djupa ämneskunskaper) – det har jag redan konstaterat att det också gäller precis alla.
Kvar står elevernas pubertet som det kanske mest unika i högstadielärarens yrkesvardag. Men det känns lite taffligt att peka på det som en faktor för att.. ja, vad det nu är du vill få fram med inlägget.
Jag tror helt enkelt inte det är konstruktivt att lyfta fram en enskild lärarkategori som den mest utsatta och missförstådda, med de svåraste utmaningarna och så vidare.
Våra olikheter kompletterar oss. Vi är en lärarkår och om vi skall nå någonvart i skoldebatten måste vi sluta pissa in de här revirgränserna.
Läste just ditt svar till Anna. Det klargör en del av de frågor jag tar upp ser jag…
Janne,
Jag ser att du läst mitt svar till Anna och fick svar på dina frågor. Grundtanken med inlägget från första början var att Zarembas artiklar lyfte fram flera exempel där högstadielärare hade blivit marginaliserade och där kunskap hade blivit likställd – ungefär som om du hade gått i skolan så visste du hur skolan fungerar och därmed kunde du undervisa. Ämnesdjup och fokus på kunskap var inte det som lyftes fram. Denna kunskapsinflation som skett i samhället är det vi ser resultat av i PISA-rapporten.
Ska man tolka Zaremba (och dig?) som att det finns många högstadierektorer som är fritidspedagoger eller förskollärare i grunden? Eftersom jag är 1-7-lärare har jag inte stor erfarenhet av rektorer på högstadiet men jag kan inte komma på en enda som varit förskollärare eller fritidspedagog. Däremot gamla militärer och andra som rekryterats utifrån (och oftast inte stannat länge).
Du skriver mycket tänkvärt om lärarnas roll och jag håller helt med dig när du skriver att ”lärare som systematiskt utmanar elevernas tänkande” ska ha en högre lön men det gäller väl inte bara på högstadiet? Det gäller väl ända från förskolan upp till vuxenutbildningen?
Jag tror inte att det är möjligt att sätta sig in i hur ”hårt jobb” det är att jobba på högstadiet och undervisa i teoretiska ämnen om man inte har provat. På samma sätt som att det inte går att sätta sig in i hur ”hårt jobb” det är att jobba som klasslärare på lågstadiet eller musiklärare på en F-6-skola där man undervisar skolans alla elever. Eller att ha 60 barn i en och samma grupp på fritids. Eller…
Man kan vända på Zarembas resonemang och fråga sig om det verkligen gynnar våra yngsta barn att det är grundskolans rektorer som även är förskolornas rektorer (som det är på sina håll). Vad vet grundskollärare om förskollärarnas roll och uppdrag? Egentligen? Hur stor påverkan har detta med grundskolerektorer för förskolorna haft på det vi kallar ”skolifieringen av förskolan”? Som ett exempel, alltså.
Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att det är i samspel med andra som vi utvecklas maximalt och då är det självklart att det är lärare som utmanar eleverna som ska belönas. Men vi måste börja från början. Vi måste börja med de allra yngsta för att lägga grunden. Vi måste låta små barn få fortsätta att ställa frågor och argumentera även när de börjar i skolan. Där har skolan som institution gjort mer skada än nytta genom att stävja kreativitet och mer eller mindre omedvetet förmedla att det finns ett ”rätt” och ett ”fel” sätt att tänka.
Det du skriver är oerhört viktigt och jag håller verkligen med om att det är lärare som klarar av att utmana elevernas tankar (vilket förutsätter att lärare har kompetens i att kartlägga vilka förkunskaper eleverna har och vilka kunskaper och erfarenheter de kan bygga vidare på) och anpassa undervisningen utifrån det, som ska värdesättas.
Frågan är bara hur vi ska mäta denna kompetens?
Hej Anna,
Jag känner till och med till förskolelärare som har blivit grundskolechefer för högstadiedelen – med förödande resultat. Jag känner till flera bara i Haninge som är eller har varit rektorer för högstadiet som inte är högstadielärare, utan är något annat och det kan även vara militär eller SYO-konsulten, men även fritidspedagog eller förskolelärare. Många gånger blir det katastrof!
Alla jobb är hårda på olika sätt. En städare som har mycket att städa kan bli trött i kroppen. En frisör som klipper hela dagarna får ont i axlarna. En fritidspedagog som har hand om 60 barn blir trött i huvudet av den höga ljudvolymen. Men en lärare i teoretiska ämnen som bedriver lärarledd undervisning ska vara så intellektuellt skärpt hela tiden så att det oerhörda krav på förberedelser, tankekraft, djupa ämneskunskaper, kunskap om att hela tiden växla mellan abstrakt och konkret tänkande. Dessutom ha alla andra lärarsysslor igång. Detta arbete är otroligt jobbigt och kan inte jämföras med arbete i tidigare åldrar. Detta läsår har jag kvackat som NO-lärare i årskurs 4 för att det inte gick att lösa på ett annat sätt. Även om jag jobbar på samma sätt som tidigare, men självklart anpassar till åldern går det inte att jämföra med årskurs 8 och 9. Det krävs MYCKET mer av mig som lärare att undervisa i årskurs 8 och 9. Kanske skulle du prova ett år eller två så skulle du själv få se.
Zarembas artiklar pekar bland annat på att högstadieläraren som är ämnesexpert och kan förklara många svåra och komplicerade fenomen har blivit marginaliserad – detta har jag själv sett flera exempel på. Och jag vägrar att tro att Zarembas exempel och mina egna erfarenheter är specifikt för Haninge eller för de skolor som Zaremba hänvisar till. Detta är ett generellt problem.
Däremot håller jag fullt med dig att alla de som utmanar tänkande och gör ett fantastiskt jobb ska ha bra betalt, oavsett om man jobbar på högstadiet eller någon annan stans. Jag tog högstadiet som exempel.
Den stora skillnaden, som jag ser det, mellan ”det hårda jobbet” som låg- och mellanstadielärare och ämneslärare på högstadiet är ju att man som ämneslärare inte har lika många ämnen att sätta sig in i. Jobbar man med de yngre eleverna måste man vara lika skärpt och påläst i alla sina ämnen vilket kan vara ett oerhört ”hårt jobb”. Inte likadant som med de äldre eleverna. Men ändå ett ”hårt jobb”.
Sedan, när det gäller liknelsen med fritidspedagogens arbete så tror jag inte ”det hårda jobbet” handlar om huvudvärk utan att fritidspedagogerna omöjligt kan utföra sitt uppdrag som ett komplement till skolan och bidra till elevernas utveckling och lärande när de har såpass stora grupper. Jag vet inte hur många fritidspedagoger jag sett som planerar och kämpar och vänder ut och in på sig själva för att få till en bra pedagogisk verksamhet utifrån de premisser som erbjuds. De har också ett ”hårt jobb”. Inte på samma sätt som ditt eller mitt eller högstadielärarens. Men ändå ett ”hårt jobb”. Speciellt om man ska lägga till detta med tankens kraft, att stimulera och utmana eleverna op deras egen nivå och Vygotskijs ZPD-tanke. Eller som det står i Lgr 11:
”Alla som arbetar i skolan ska samverka för att göra skolan till en god miljö för utveckling och lärande.”
Jag vet inte riktigt om vi vinner något på att gruppera (och således även värdera, tror det blir ofrånkomligt, tyvärr) lärarna utifrån ”hur hårt jobb de har”. Det känns lika fruktlöst som att gruppera lärare utifrån ”tunga ämnen” som det skrivs en del om på twitter nu: Att lärare som undervisar i ”tunga ämnen” borde ha högre lön.
Anna,
Det krävs en viss bredd och inte så stort djup att vara lågstadielärare, givetvis är det tufft med många ämnen. Däremot är det jobbigt som lärare på mellanstadiet att ha så många ämnen, där det krävs ett större ämnesdjup, men det är också därför många skolor (känner till flera bara i Haninge) omorganiserar sig till ämneslärarsystem. Med Lgr 11 ställs det stora krav på att lärare ska ha minst 15 hp i slöjd, bild och så vidare för att få undervisa på lågstadiet. För svenska, matematik, SO och NO krävs det minst 30 hp. Tydlig markering för att djupa ämneskunskaper krävs och stort kaos för skolorna – vilka skolor har dessa lärare anställda? Ämneslärarsystem på lågstadiet?
Jag finner ingen tillfredställelse att spela ut grupper mot varandra, eller mäta vem som jobbar hårdast eller vem som har tuffast. Det jag ville påpeka var att det är ett hårt intellektuellt arbete att jobba som ämneslärare på högstadiet. Denna grupp har fått stryka på pälsen under många, många år och det är dags att återupprätta deras status. Inte på bekostnad av någon annan grupp inom skolan!
Sen vill jag poängtera att jag inte pratar lön. Förvisso skrev jag att dessa lärare ska ha en fet lön och detta ska jag ta bort ur texten. Det handlar inte om lön, fokus hamnar fel om man pratar om lön. Det handlar om professionalitet och djupt yrkeskunnande med djupa ämneskunskaper.
Tack för svar, Johan!
Nu kommer vi in på en helt annan fråga men när jag läste ”behörighetsförodningen” så tolkade jag det som att alla som har en utbildning riktad till 1-3 är behöriga att undervisa i 1-3 i de ämnen som man har i sin examen. Vilket för oss ”gamla” 1-7-lärare är nästan alla ämnen på lågstadiet. Poängen du hänvisar till är ju för de som behöver komplettera sin utbildning, väl?
Läser man ditt svar till mig kan man ju lätt tro att inga lågstadielärare idag är behöriga att arbeta på låg i o m Lgr 11 och det stämmer ju inte riktigt.
Sedan undrar jag, har du någon konkret idé eller tanke över hur man (vi?) ska återupprätta ämneslärarnas status utan att det blir på bekostnad av andra lärargrupper?
Anna,
Jag måste säga att jag måste fördjupa mig i hur Skolverket tänker, läste idag att Mats hade reagerat. Det verkar som om det blir en hel del lärare som inte får legitimation att undervisa – faktiskt, men jag får nog återkomma i den frågan.
Sen tror jag att lärare ska vara lärare och inte något annat. Det läggs på en j-a massa arbetsuppgifter på lärare och det tror jag inte är bra, bland annat får gymnasielärarna i Haninge kommun utbildning i hur man håller elevstödjande samtal av kuratorisk art. Jag vet inte Anna hur detta ska fungera, men en sak är klar lärarjobbet är ingen dans på rosor när det gäller hur mycket arbetsuppgifter en lärare har. Och planeringstiden beskärs hela tiden. Men det är världens roligaste jobb – men jag kan inte svara på din fråga.
Zoran skriver följande med anledning av din text.
”Men hur i hela världen ska en förskollärare förstå vilken intellektuell ansträngning det krävs att vara högstadielärare för ett teoretiskt ämne, om man själv aldrig har varit i den situationen? Eller vad jobbet ens går ut på? Hur ska en fritidspedagog förstå den otroliga ansträngning och energidränering som följer av att arbeta på högstadiet, om man själv aldrig har jobbat i en sådan verksamhet? ”
Till dig och andra som är så kritiska mot lärarutbildningen, skulle man kunna säga likadant.
Hur ska en högstadielärare förstå hur det är att arbeta som universitetslärare om man själv aldrig har jobbat i en sådan verksamhet och veta vad som verkligen krävs.
Monika,
Typ för att man mött flera hundra studenter, som inte har lärt sig det de borde ha lärt sig. Typ för att Högskoleverket, Riksdagens revisorer, Riksrevisionen, Skolverket, Myndigheten för Skolutveckling och Sig-Britt Franke har kritiserat lärarutbildningen och gett konkreta exempel. Typ för att många studenter man pratar med, senast i förrgår, är kritiska till lärarutbildningen. Typ för att TV, radio, morgontidningar, kvällstidningar är kritiska till lärarutbildningen. Konstigt att inte KTH, Handelshögskolan, Karolinska institutet, Stockholms Universitets övriga utbildningar, Chalmers, Uppsala universitet aldrig utsätt för denna massiva kritik? Undrar varför?
De enda som verkar vara nöjda är du Monika och dina kollegor som jobbar på lärarutbildningen.
Jag måste lägga till att jag vet att det finns de lärare som är skitbra på lärarutbildningen, en känner jag ganska väl, men de är ju en öde ö i en ocean.
Många av dem som är kritiska är de som inte jobbar eller har jobbat som lärarutbildare eller universitetslärare…. frågan gällde ju just det.
Jag vet inte hur det är att jobba som högstadielärare, men så lägger jag mig inte i deras jobb heller.
Vem har sagt att jag är nöjd – det är bara det att jag riktar kritiken mot rätt instans? Vi kör inte vårt eget race – vi har ett uppdrag. Ändra uppdraget, så ändrar vi oss efter det.
Jag undrar faktiskt detsamma varför dessa u räknar upp inte får kritik, men kanske av ett annat skäl än det du eventuellt tänker på.
De är naturligtvis mer autonoma än vad lärarutbildningen är. De har också hög status, vilket innebär att man förutsätter hög kvalitet.
Men även andra utbildningar får kritik, inte minst för att de har för få seminarietillfällen.
Monika,
Många av dem som kritiserar går ju på den produkt som kommer ut. Väldigt få har givetvis varit inne och auskulterat hos er, eller kolla era kursplaner och examinationsuppgifter. Men det som jag ser är ju studenter som inte kan det de behöver kunna för att vara bra lärare. Pratade med en student i fredags, från Stockholms Universitets lärarutbildning. Hon berättade att de i hennes klass hade framför synpunkter till lärare och även prefekt under hela sin utbildning (hon är snart klar) – ingen har tagit till sig det studenterna har påtalat som brist. Pratade med en kollega idag som berättade att kursen ”Gräv där du står” inte kommer att generera poäng som gör att lärare blir behöriga att undervisa enligt Lgr 11.
Man behöver inte ändra erat uppdrag från politiskt håll – det är tolkningen från de som styr och leder lärarutbildningen som är helt upp åt väggarna!
Viktigt här att betona är att när LHS existerade fanns det tre prefekter, tre institutioner och lärarstudenterna var tillhörde en av dem och nu på SU är lärarutbildningen uppdelad på många fler institutioner.
Man kan därför inte dra generella slutsatser av det man får höra, hur allvarligt det än må vara.
Jag har hört kritik från praktiken, men även om jag inte misstror studenters upplevelser finns det två sidor av en sak. Och om jag inte själv har sett det dom berättar kan jag inte mer än att lyssna och försöka förklara varför … om jag kan hitta en förklaring.
Jag värderar inte praktiken efter andrahandskällor.
Självklart står kritiken för något, men det behöver inte vara det man tror som är problemet.
Monika,
Det här är inte kritik mot dig personligen, eller ens LHS, men jag känner att mina små anekdoter är värda att nämnas i detta sammanhang. Jag vet inte var grunden till själva problemet ligger, utan har bara observerat symptomen.
I arbete för att höja den pedagogiska kompetensen (jag gillar pedagogik, och det gör alla andra seriösa lärare jag känner till ockskå) har universitet kommit på att alla lärare, inklusive de som redan arbetat i 30 år och är mycket omtyckta och kompetenta lärare, ska genomgå en grundkurs i högskolepedagogik för att vara behöriga att undervisa. Under denna kurs, som lektionerna dessutom går i löjligt låg takt under trots nivån på eleverna, dyker det inte upp ett endaste tips om hur man blir en bättre undervisare. Det ägnas däremot rätt mycket tid åt att påpeka att det inte finns något rätt eller fel i undervisning, samt förklara att stoffträngsel är det stora problemet och att vi borde genast ta bort material ur våra kurser så att eleverna hinner lära sig det material som är kvar bättre. Det är även gott om andra små ”tips” på hur man ska dra ner tempot på kurser, men tipsen för att gå åt andra hållet lyser med sin frånvaro.
Den valda kurslitteraturen (bok skriven av svensk professor) följer samma stil som lektionerna, och sträcker sig dessutom till att sammanfatta några av de citerade forskningsartiklarna
rakt motsatt till vad de faktiskt uttryckligen säger. Det vore en intressant övning att följa upp samtliga artiklar nämnda i boken, men om jag ska spendera mina kvällar på att läsa forskningsartiklar i pedagogik så tänker jag välja sådant som jag tror gör mig till en bättre lärare.
Den största behållningen av kursen var i praktiken att träffa både nya och gamla undervisare (även från andra institutioner/fakulteter) och diskutera undervisning och erfarenheter med dem. Absurt nog visar det sig att lärarna som deltog i kursen, spridda över teknisk och filosofisk fakultet, hade mer gemensamt i sin syn på kunskap och undervisning sinsemellan än vad vi hade med kursansvarig och kurslärare.
Jag kan självklart inte sätta mig in i hur svårt det är att undervisa disputerade lärarare med 30 års yrkeserfarenhet, för det har jag ingen erfarenhet av. Något jag däremot kan sätta mig in i är den totala avsaknaden av stringens i resonemang och tankegångar, ty den är snarlik de tidiga och/eller svaga civilingenjörsstudenterna. Skälet att vi kan ursäkta det hos civilingenjörsstudenterna är att de inte haft chansen att lära sig ännu, men det håller inte som undanflykt för pedagogerna som har både 10 och 20 års erfarenhet.
I det här fallet finns det inget regeringsuppdrag att gömma sig bakom. Det är helt enkelt så att kursansvarig valt att lägga tyngdpunkten i kursen på moment som är helt oanvändbara rent praktiskt, och dessutom inte ger några teoretiska verktyg som i förlängningen skulle kunna tillämpas. Detta blir särskilt oansvarigt då dessa 5p, som i själva verket var närmare 2p, är den enda pedagogiska kursen många lärare kommer ha genomgått under sitt yrkesverksamma liv. Kanske är detta en isolerad och irrelevant händelse vid ett svenskt universitet, men jag oroar mig för att det bara är toppen av isberget.
Nils
Jag tror att den här kursen bestämdes av universitetet långt innan LHS samgick med SU och att det var på högre ort än lärarutbildningens domäner. Den ligger på UPCs ansvar. Nu måste alla som har doktorerat gå den här kursen för att bli befordrade till lektorer.
Jag vet inte vilka som ledde den här kursen tidigare, och vilken pedagogisk grund de står på. Inte heller vet jag vilka mer än dem som skall bli lektorer som måste gå den. De
Själv har jag inte gått den. Men blev rekommenderad den för många år sen, men upptäckte att det mesta hade jag redan lärt mig under min lärarutbildning. På LHS fanns inte kravet…
Däremot har jag gått en forskarhandledarkurs… som jag fick ut en hel del av, bara av att träffa kollegor i ett annat sammanhang och få utbyta erfarenheter.
Jag blir beklämd över ert resonemang som har en doft av ”vem som ska värderas högst”. Jezzus, ni glömmer ju alla andra parter som finns runt barnen i deras uppväxt! Alla andra som verkligen har den tiden att förklara dessa abstrakta begrepp, konkretisera, lösa konflikter på konstruktivt sätt, vända och vrida resonemang från olika vinklar, allt sånt som många, dvs. de flesta i skolans värld, aldrig förmått förklarat för barnen så att de förstod. Många barn lär sig automatisera utan att förstå varför. Tror inte ni har grepp om hur föräldrar fått agera de skickliga pedagoger de faktiskt är, specialiserade på de egna barnen och deras inlärning, vilket i många fall faktiskt gjort att de klarat skolan.
Anna Kaya säger ”Vi måste låta små barn få fortsätta att ställa frågor och argumentera även när de börjar i skolan. Där har skolan som institution gjort mer skada än nytta genom att stävja kreativitet och mer eller mindre omedvetet förmedla att det finns ett ”rätt” och ett ”fel” sätt att tänka”. Håller verkligen med henne! Hur många gånger har inte jag som förälder fått ”rätta läraren” genom att nyansera för mina barn det som påståtts från skolan? Detta har skett genom hela deras skolgång på grundskolan!
Genomgående så slås jag av vikten av sändare – mottagare, vikten av att mottagaren verkligen tagit emot, förstått och kan praktisera informationen/budskapet. Kan inte en lärare det så spelar lärarens ämneskunskaper ingen som helst roll. Det jag vill se är att barnet kan praktisera och diskutera sin kunskap. Om det är en utbildad pedagog eller någon annan kvittar. Har sett många fall där outbildade vikarier, ej färdigbakade lärarstudenter, m.fl. varit de bästa lärarna. Detta får mig att fundera en hel del över hur skolan varit och hur den är. De är skillnad på lärare och lärare, på rektorer och rektorer, på pedagogik och pedagogik… Det är långt ifrån allt som är bra! Tyvärr så är det mina/våra barn som kommer i kläm och det är föräldrarna som har det yttersta ansvaret för dem. Tro inte att skolan har nåt ansvar där inte! Nejdå, det är vi föräldrar som får förklara och reparera det skolan i många fall förosakar. Både kunskapsmässigt men även socialt.
Allt är inte dåligt men det är många lärare och rektorer som inte håller måttet… tråkigt nog.
Nologo,
Håller med dig att det finns stora brister i skolan, både hos lärare och rektorer – jag vet det själv av egen erfarenhet.
Däremot är det inte något tjafs om vad som ska värderas högst, det är en diskussion där åtminstone jag inte värdera ett jobb mot ett annat, utan jag lyfter fram en grupp lärare som har varit och är marginaliserade: högstadielärare i teoretiska ämnen. Och inte på bekostnad på någon annan. I en diskussion ställs olika synpunkter, ståndpunkter och erfarenheter mot varandra. Om du tycker att det är pajkastning eller tuppande gentemot varandra får det stå för dig, men jag delar inte den åsikten.
Tycker att det är trist att du som förälder och många andra föräldrar får ta ansvar för en bristande insats av lärare. Skolan bör hålla hög klass och alla föräldrar har rätt till en skola i världsklass. Dessvärre är mina erfarenheter på det sätt du skriver, alltså att alltför många lärare inte håller måttet, har själv varit med om det när det gäller min äldsta son under ett helt läsår. Hoppas att det blir bättring på det området och hoppas det blir bra för dig som person förälder också.
Jag var också orolig för den ansatsen i inlägget. Din balanskonst, Johan, är svår. För du kan inte lyfta fram den här gruppen lärare utan att sätta dem i relation till andra grupper av lärare.
Däremot är det mitt och andras ansvar att inte tolka in en motsättning i den balanskonsten. Jag var nära att göra det inledningsvis, men efter några kommentarer fram och tillbaka känns det som att jag nu förstår (och sympatiserar med) det du vill få sagt, beträffande högstadielärare i teoretiska ämnen.
Janne,
Jo, jag kan visst lyfta fram denna grupp lärare utan att sätta gruppen i relation till andra.
Min intension var som tidigare sagt satt lyfta fram en marginaliserad grupp, som precis som Zaremba visar har fått sin yrkeskunnande och status förstört, eller åtminstone naggat i kanten. När jag började på Jordbromalmsskolan hösten 2000 leddes skolan av en rektor som var lågstadielärare. Hon hade devisen rätt man på rätt plats, men vem som var rätt man var däremot inte uttalat. Däremot var 50% av lärarna obehöriga och det ena UFO:t efter det andra avverkades. Och under hela tiden marginaliserades fokus på kunskaper i NO och SO, även svenska, engelska och matte. Så även dessa lärare.
Zarembas artiklar stämmer väl överens med mina erfarenheter av skolan. Och jag måste säga att denna grupp behöver lyftas -INTE PÅ BEKOSTNAD av andra.
Nej, inte på bekostnad av andra, men dock antar jag att du utgår från att gruppen inte befinner sig i en bubbla, åtskild från resten av skolvärlden, och att den är mer marginaliserad än övriga grupper, alternativt marginaliserad i jämförelse med en tänkt/uppfattad norm?
Men det är ett litet sido- eller metaspår i diskussionen som vi kan lämna därhän, tror jag.
Jag hoppas verkligen inte gruppen ”ämneslärare på högstadiet” glöms bort och därför är ditt inlägg en viktig del av debatten.
Tack Janne!
J & J
Ansvarsfrågan ligger på alla parter! Balanserar man på gränsen på detta vis får man räkna med visst mothugg. Det är man säkert också medveten om från början, om inte, så blir man snart varse.
Hej igen,
Jag var beredd på mothugg och har inga problem med det. Jag har också redovisat vad jag står för och på vilka grunder jag lyfter fram det jag skriver. Jag tycker inte att jag balanserar – det är ni som tycker det!