För några år sedan genomgick jag en existensiell kris. Trots att jag både arbetat länge i grundskolan och bloggat många år fick Marcus Larssons bok De lönsamma mig att hålla i mig närmsta fasta föremål för att inte rasa samman. Marken under mina fötter skakade likt en jordbävning fast jag befann mig i lugna trygga Sverige vid tillfället. Det var hela jag som blivit tilltufsad av herr Larsson. Jag hade en hel del kunskap om skolan men det som avslöjades i boken var av sådan magnitud att jag baxnade.
Nu har han gjort det igen, ruskat om mig. Fast nu var jag beredd. Tillsammans med sin parhäst Åsa Plesner har Marcus Larsson skriva boken De gränslösa. Tillsammans utgör Larsson och Plesner tankesmedjan Balans. Det verkar vara duons självpåtagna uppgift att rapportera om missförhållanden som finns inom skola, vård och omsorg. De läser budgetar, beslutsprotokoll och offentliga handlingar för att peka ut vari felen ligger. Eller fel och fel förresten, det beror ju på vem man frågar. Men vill man ha en balans mellan krav och resurser så behövs det finnas en harmoni vilket ofta saknas.
Temat för De gränslösa är lobbyism. Marcus Larsson och Åsa Plesner har tagit sikte på de förgreningar som finns mellan olika aktörer och rådande nepotism. Hur stora skolkoncerner, finansierade av skattemedel, har tillåtits plocka marknadsandelar på bekostnad av de kommunala huvudmännen på grund av att de överkompenserats i ersättning. De 15% som de inte tidigare hade, (fristående huvudmän fick 85% av skolpengen), men som ändrades av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har gått till att växa på förskole- och skolmarknaden inte bara i Sverige, utan även i andra europeiska länder. Så svenskt skattemedel har gått till att finansiera utbyggnaden av dessa jättekoncerner i andra länder – inte till svenska förskole- eller grundskoleelever. Nu när det märkliga ersättningssystemet blivit granskat av tankesmedjan Balans och rektor Linnea Lindquist är det allt fler som drar öronen åt sig. För att vidmakthålla systemet jobbar lobbyisterna stenhårt för att få nuvarande politiker att inte ändra på rådande riktlinjer, regler och lagar.
När det uppkom allt hårdare kritik mot marknadsskolan anställde Academedia inför valåret 2022 Alice Teodorescu Måwe, högerprofilerad debattör. Uppdraget var att stoppa Björn Åstrands utredning (SOU 2020:28) där det låg ett förslag om minskad ersättning för friskolorna. Det lyckades, utredningen lades ner, fokus inför valet hamnade på gängkriminalitet och NATO-ansökan istället för skolan, de borgliga vann valet och Teodorescu Måwe avslutade sin anställning vid årskiftet 2022/23. Tänk om man fått vara en fluga på väggen när hennes uppdrag specificerades och lönen sattes. Det hade varit spännande. Ett tidsmässigt kort och specifikt uppdrag med en fet lön – vem kan tacka nej till det om man är för ultrakapitalist?
Men hur jobbar friskolelobbyn då? Kortfattat kan man säga att en hel del äldre politikerna och tjänstemännen som var med och införde friskolereformen har försett sig genom att starta skolor och fastighetsbolag. Nu gör de allt för att dagens politiska ledare ska bibehålla det gynnsamma system som fått dem snorrika och etablerade på en lukrativ marknad. Detta arbete genomförs genom att politiska kontakter utnyttjas och de ”gamla” försöker med alla medel få de ”unga” politiker och tjänstemän att inte ändra något. Dörrar öppnas för de unga och styrelseplatser bereds. Lobbyföretag startas tillsammans och anställningar erbjuds, som t.ex. för Teodorescu Måwe. Ren kapitalism helt enkelt, som att kränga vilken vara som helst, eller ett nytt vapensystem som någon ville sälja till Sverige. Dessvärre råkar det i detta fall handlar om barn och ungdomars utbildning. Egentligen går det inte riktigt att beskriva boken, utan den måste läsas för att förstå magnituden av detta gigantiska samhällsproblem. Därför kommer jag återge några citat som är intressanta samt en karta som är gjord av tidningen Filter.
Källa: Filter dec/jan 22/23
Larsson och Plesner skriver:
Watma group AB ägs till 100 procent av Anders Hultin. Anders Hultin var politisk sakkunnig för Moderaterna i Utbildningsdepartementet under regeringen Bildt (1991-1994) och en av huvudpersonerna bakom framtagandet av regelverket för Friskolereformen. Hultin grundade sedan Friskolornas riksförbund – där han även blev VD – och startade sedan skolkoncernen Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson.
Demoskop (ägt av Peje Emilsson min notering) ställer rätt frågor. Kreab driver rätt förslag. Kunskapsskolan kasserar in. Peje Emilssons åsiktsimperium är imponerade effektivt. Att skriva om detta är som att skriva manuset till en Wall Street-film från andra halvan av åttiotalet.
Och Academedia verkar vilja ha monopol. Marcus Larsson och Åsa Plesner skriver:
En femtonåring som väljer mellan några av skolorna Drottning Blankas Gymnasieskolor, Cybergymnasiet, Snitz, NTI-gymnasiet, LBS Kreativa Gymnasiet, Rytmus Musikgymnasium, Internationella Hotell- och Restaurangskolan, Designgymnasiet, Praktiska gymnasiet, Framtidsgymnasiet, Didaktus Klara Teoretiska, ProCivitas, Sjölins gymnasium och Donnergymnasiet väljer i praktiken mellan olika Academediaskolor. Detta är till stor del skolor som tidigare tillhört en annan huvudman men köpts upp av Academedia.
I valet av gymnasieskola får eleverna stöd av grundskolans studievägledare. Men många elever använder sig även av sidor på internet där de kan sökan information och få vägledning om vilka gymnasium som passar dem bäst. Sidor som studier.se, gymnasiekoll.se, gymnasiestudier.se framtiden.se, frågasyv.se och snackamedsyv.se erbjuder eleverna vägledning och tips. Vem är det då som driver dessa sidor? Jo, Academedia.
Academedia börjar tidigt. Man vill hjärntvätta befolkningen så att de ska välja koncernens skolor. Via företaget Sandviks vill man fånga in gravida och småbarnsföräldrar i syfte att de ska välja Pysslingens förskolor som ägs av Academedia. Så här skriver Larsson och Plesner:
Hösten 2019 lade till exempel Academedia upp en platsannons där de sökte någon som kunde bearbeta föräldrar kundresa från graviditet till att barnet börjar gymnasiet.
Det norska företaget Sandviks, uppköpt av Academedia, driver ett antal hemsidor för att fånga målgruppen.
Går man med i Disneyklubben.se, beställer namnlappar från namnmarkering.se eller garner till stickande barntröjor från blus.se så blir man kund hos ett Academedia-ägt företag. babyvärlden.se är ett community för gravida och föräldrar. Det första man ser när man klickar in på sidan är reklam för Pysslingen förskolor.
För att lyfta ett citat om ägarförhållandena:
Carl Bildt skrev för några år sedan en klassisk tweet om skolägares drivkraft: ”De drivs av individer besjälade av viljan att göra en än bättre skola för både elever och lärare. Annars hade de gjort något annat.” Det är inte riktigt den bilden som ges av Academedias delägare – bland annat den ljusskygga fonden Capital Group – och det är inte heller en repressentativ bild av ägarna bakom flera av de snabbast växande svenska skolkoncernerna. Luxemburgsregistrerade Paradigm Capital Fund har inte köpt Internationella engelska skolan för att de är besjälade av att göra den svenska skolan så bra som möjligt. Norska Hospitality Invest – som på sin hemsida beskriver sig som opportunister – äger inte den svenska förskolejätten Norlandia för att de är besjälade av att göra den svenska förskolan så bra som möjligt.
Academedias ägare, Paradigm Capital Fund och Hospitality Invest är investerare som först och främst vill tjäna pengar på ett världsunikt skolsystem och det är den förväntan som skolkoncernernas chefer först och främst behöver leva upp till. När opinionen mot skolkoncernerna blir allt starkare behöver aktieägarna göra vad de kan för att skydda sina investeringar mot politiska beslut som riskerar att försvåra möjligheten att växa, att göra vinst och att ge aktieägarna utdelning. Lobbyism är ett av de viktigaste verktygen som miljardbolagen har för att lyckas med det.
Det går inte riktigt att sammanfatta en så omfattande bok som De gränslösa mer än att konstatera att de få aktörer som driver koncernskolorna är aktiva när det gäller personliga nätverk, lobbyism, strategiska uppköp, systematiskt uträknad marknadsföring och politisk infiltration. Boken är mycket läsvärd, även om man kan deppa för mindre. Jag ger den högsta betyg, tänker att alla borde läsa den för att förstå den mekanism som inte bara gäller inom skolans värld så fort marknadskrafterna släpps lös. För visst pågår det lobbyism inom alla områden. Det trista när det gäller förskola- och skola är att konsekvenserna blir utarmade kommuner, segregation, icke likvärdighet, grova vinstuttag på skattemedel – vilket inte nödvändigtvis leder till aktieutdelning utan oftast resulterar i att utöka marknadsandelarna i välsituerade områden. För väldigt sällan får vi höra om etablering av Kunskapsskolan, IES eller Academedia i Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen. Fast där finns väldigt många barn och därmed ett elevunderlag. Nä, fel sorts ungar, det är de självgående kidsen man vill åt. De som inte är så dyra i drift; klarar av klasser om 32 elever och hanterar att planera och genomföra sina studier.
Oavsett om du är för eller emot marknadsskolan så tycker jag att du ska läsa denna bok. Varenda politiker och tjänsteman borde läsa denna skrift som obligatorisk läsning – inte för att de ska ändra åsikt utan för att få inblick i hur det fungerar i praktiken. Kanske skulle inte förbud mot fristående aktörer vara aktuellt, men att se över förutsättningarna anser åtminstone jag som direkt nödvändig.
Visst borde Marcus Larsson och Åsa Plesner få medalj av konungen. För övrigt anser jag att även Linnea Lindquist borde få medalj. Med anledning av Serafimerordens högtidliga ”återupplivande” präglades en medalj i sjunde storleken, vilken sedan dess tilldelas person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt. För Larsson, Plesner och Lindquist har verkligen genom sitt idoga arbete gjort en samhällsgagnande gärning. Verkligen!
Läs boken De gränslösa – det är en direkt uppmaning från mig!
Referenser
Filter, Dec/Jan 22/23
https://www.kungahuset.se/sveriges-monarki/ordnar-och-medaljer/medaljer
Johan Kants blogg 