Läraren Pernilla Alm skriver i Svenska Dagbladet (SvD), lördagen 27 december en debattartikel där hon argumenterar mot läxor. Jag har försökt få in ett svar på hennes artikel, men fick nobben av SvD, så nu skriver jag ett blogginlägg i stället. Pernilla Alms argumentationen börjar inget vidare. Alm skriver: ”Läxor regleras inte i skollagen. De nämns inte i läroplanen.” Men då kan jag upplysa om att metodik inte heller regleras i skollag och läroplan, även om kursplanen på vissa ställen innehåller en del metodik. Vi har en mål- och resultatstyrd skola där det är upp till läraren att bestämma hur eleverna ska uppnå de kunskapskrav som är varje elevs demokratiska rättighet att lära sig. Frågan är hur man lättast lär sig?
Amanda Björkman skriver en text på ledarsidorna i Dagens Nyheter tisdagen 23 december som handlar om hur svenska elever och studenter blivit curlade genom att inte behöva företa sig någon intellektuellt arbete. Föräldrar och lärare har curlat dessa barn/elever/studenter till ett bekvämt liv där ansträngning inte behövs – det ska vara bekvämt. Är det ett sådant skolliv som Pernilla Alm vill införa?
Men vad menas då med ordet läxa? Finns det bra och dåliga läxor? Att ha en läxa för läxans skull är en dålig läxa. Att ha en läxa med okänt innehåll är en dålig läxa. Men att ha en läxa som befäster redan känt innehåll är en bra läxa. Repetitio est mater studiorum är ett gammalt latinskt ordspråk och betyder Repetition är kunskapens moder. Alla som med framgång har studerat på grundskola, gymnasium eller högskola vet att det krävs många timmars pluggande för att klara av provet, tentan eller examinationsuppgiften. Genom att läsa texten flera gånger, upprepa viktiga begrepp eller text, befäster vi de kunskaper som vi genom läraren fått. Detta är ett känt fenomen som inte går att bortse från. Hur ”läxläsningen” organiseras är en annan sak.
Vilka förlorar på det som Pernilla Alm vill genomföra? Givetvis den underklass som i svensk skola haft möjlighet att göra en klassresa och ges möjlighet att upptäcka att hårt arbete i skolan lönar sig. Alla dessa barn som inte föds med guldsked i munnen. Ska skolan curla sönder dessa och frånta dem sina möjligheter till en god utbildning och ett gott liv? Jag anser inte det. Genom att individuellt se till att alla elever får möjligheter att göra sina läxor; hemma, på biblioteket, i skolan eller tillsammans med en kompis förbereder skolan alla elever att ta ansvar för framtida studier och när det gäller studieteknik. För hur ska en blivande ingenjör klara av studierna om denne är van att bli curlad av läraren? Hur ska studenten agera för att plugga på bästa sätt? Ska högskolorna erbjuda grundkurs på 7,5 hp i studieteknik?
Om vi vänder på steken – hur många medelklassbarn under 70-, 80- och 90-talet gjorde en omvänd klassresa? På grund av att de trodde att de inte behövde lägga ner någon möda på sina studier klarade de inte av högre studier och fick inte den framgång de hade räknat med. Detta vore en intressant studie att titta närmare på.
Frågan är om den forskning som Pernilla Alm hänvisar till har tittat närmare på innehållet i läxan eller om forskarna tittat på läxan som fenomen. När det gäller John Hatti tittar han inte på läxans utformning. Dessutom är samtliga av dessa forskare verksamma i andra länder, vilket innebär att det kan finnas skäl att tro att den struktur dessa länders skolsystem har skiljer sig åt från Sveriges skolsystem. Tittar man också på de länder som ligger i topp på OECD:s kunskapsmätning PISA så har de flesta av dessa toppnationer skolor med ganska mycket läxor. Det finns anledning att tro att det existerar forskning om läxor som säger något annat än den forskning som Pernilla Alm lyfter fram, oavsett om det handlar om Sverige eller andra länder. Trots allt har ju svenska elevers kunskapsresultat, i jämförelse med andra länder, sjunkit som en gråsten i Östersjön när det gäller resultaten i PISA-mätning. Jag är mycket orolig för dessa resultat och det första jag tänker på är inte att plocka bort läxorna. Jonas Frykman, professor i etnologi ger bland annat i sin bok ”Ljusnande framtid” en synnerligen annorlunda och intressant synvinkel på det tankegods Pernilla Alm representerar. Han menar att det är just detta tankesätt som har monterat ner den svenska skolan. Extra intressant i sammanhanget är att Pernilla Alm och Tommy Lucassi, som hon hänvisar till i bok och blogg, jobbar båda i medelklasskolor. Alm jobbar på Eklidens skola i Nacka och Lucassi på Rålambshovsskolan på Kungsholmen i Stockholm. Hur skulle det vara om Pernilla Alms koncept introducerades i Bredängsskolan, Rågssvedsskolan eller Rinkebyskolan för att nämna några av flera segregerade förortsskolor med ett helt annat upptagningsområde än medelklass. Då kanske ”forskningen” skulle visa något annat?
Jag tror att Amanda Björkman har rätt när hon påpekar att vi inte ska ha en curlarstat där ingen ska behöva anstränga sig. Att ta bort läxorna i svensk skola skulle vara ett misstag, men att läxorna i sin karaktär skulle bygga på att befästa kunskaper är direkt nödvändigt. Om vi fortfarande ska ha en skola som är likvärdig och som är kompensatorisk behöver vi ställa krav på alla inom skolan; lärare, elever och föräldrar. Det måste vara ett kämparideal som råder, som säger att skolan är viktig och att det är viktigt att anstränga sig. Inte att en elev ska sitta av tid och få allt serverat. Vi behöver också organisera läxläsningen så att de elever som har noll stöd hemifrån får en chans att i skolan, med kompisar, på bibliotek och så vidare hitta en plats där de i lugn och ro får möjlighet att ta kontroll över sina egna studier. Tar vi ifrån de svagaste detta tar vi ifrån dem sina demokratiska rättigheter som medborgare. Ett liv i utanförskap är inte bara en individuell tragedi det är förödande för ett helt samhälle.
För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!
Johan Kants blogg 
Läste Pernilla Alms artikel i SvD och undrade hur hon tänkte. Hur har hon själv fått sina kunskaper i grundskola, gymnasium och på universitetet? Gick bara tillbaka till hur jag själv tagit mig igenom all utbildning och senare även frivillig extrakurser. Det har alltid gällt att försöka förstå det man ska lära in och det är inte alltid man gör det vid lärarens genomgång, men när satt sig med läxböckerna ser man sammanhangen och kunskapen växer. Sedan gäller det att repetera, repetera och repetera. Och för varje repetition sitter förståelsen för området och kunskapen allt bättre. Det må gälla tysk grammatik, matematik eller människokroppen. Samma teknik i grunden. Envishet är en viktig komponent och en önskan att komma framåt. Pernilla Alm saboterar helt enkelt sina elevers framtid genom frihet från läxor.
Betr. att SvD nobbade att före in ditt svar på Pernilla Alms artikel, så försök med en svarsartikel i en annan tidning, DN t.e.x. Det är ofta jag ser svaret på en ursprunglig artikel i en annan av de stora tidningarna.
Johan,
jag tror visst att lärandet kan ske utan läxor, men det kräver en helt annan pedagogik i klassrummet. Den pedagogiken är mycket svår.
Egentligen kräver den en kontinuerlig, intressedriven träning från 3 – 4 års ålder. Den kräver specialutbildade lärare, ett klassrum som inte alls liknar våra vanliga klassrum. Den kräver disciplin och respekt och absolut inte ”katederundervisning”.
Med detta och mycket annat som en konsekvent montessoripedagogik innebär, måste även jag hålla med dig. Man kan t ex inte avskaffa läxor och försvara detta med att det är montessoripedagogik samtidigt som man vill avskaffa ”eget arbete” eller ännu värre, att man inför ett ostrukturerat eget arbete utan genomgångar.
Jag menar inte att montessoripedagogiken är den enda pedagogiken som fungerar, men som jag ser det är det en pedagogik där läxor känns överflödiga. Det innebär inte heller att elever i en montessoriskola aldrig arbetar efter skolan, men om de gör det, gör de det av egen vilja.
Jag måste tillägga att även i en montessoriskola kommer nog någon form av läxor att vara nödvändiga på högstadiet och absolut i gymnasiet.
Sten,
Jag vill först av allt påtala att jag absolut inte tror att Pernilla Alm och Tommy Lucassi på något som helst sätt är dåliga lärare eller att de har fel i det jobb de gör. Men att tro att denna pedagogik skulle fungera för hela svenska skolan – nix, det går inte. Däremot tror jag också att man kan organisera skolan så att det går att fixa läxläsning/repetition på skolan. Men att få det hela att bli någon slags curlskola tror jag verkligen inte på, men det framstår på det sättet i detta format. I stället för att det måste vara hårt arbete som gäller för att nå framgångar. Det gäller alla. Kan ta mig själv som exempel. Även om jag föddes i en medelklassfamilj så har jag fått/får kämpa hårt för att nå någon stans. På jobbet, på bloggen, på rektorsutbildningen. Här handlar det om hårt arbete och plugga ordentligt, inget annat.
Johan,
Jag håller med dig fullt ut och det jag försöker säga är att en läxfri pedagogik kan inte kombineras med curlingpedagogik.
Ok Sten, då är vi överens.
I min farföräldrageneration, de födda runt sekelskiftet 1900 gjorde morfar sin klassresa från donarhjon till droskägare – genom slit. Alltid socialdemokrat men de sista tjugo åren av sitt liv en fullfjädrad folkpartist – det visste alla utom han själv. Farfar började sitt slit som 10-åring med att vrida borret när farbröderna lät släggorna gå och han slutade i sin tur som lokal potentat i Byggettan och i SAP i förortskommunen, lokal överklass utan att fatta det. Mormor städade i skolan där barnen gick och farmor gnodde som lillpiga och födde 8 barn (eller nio) och fick klara sig själv.
Mamma tog handelsstudenten, mina båda morbröder pluggade på kvällarna och farmors tre flickor skaffade sig gedigen yrkesutbildning och alla fem pojkar högskoleutbildning och arbeten alltfrån lärare till gruvingenjörer och lantbruksdirektörer och Jävvlar i mig vad de fick slita och råplugga dagar, kvällar och nätter för att nå dit! Lärarna var på dem, de var på varandra och det gav resultat! Björn Borg lär ha sagt att han inget vet om tur men att ju hårdare han tränade desto mer tur hade han.
Vår uppgift i skolan är att se A L L A barn, uppmuntra dem, kämpa för dem. Ställa krav på dem. Belöna dem med framgångens sötma. Få dem att förstå att genvägarna får man inte, de når man. Är det någon som hört talas om någon elev någon gång som positivt jublat
– Ja jäklar vilka bra lärare jag hade i skolan; jag behövde aldrig känna några krav på att prestera annat än lite under lektionerna.
Nähä. Inte det? Nej just det. Det lärare får höra om de får höra något positivt är ett Tack för att du såg mig och ställde krav på min förmåga.
Ps. Nu fick ni visst en bild av SAP:s utveckling från 50 till 30procentsparti också ;- )
Sören,
Det var mycket intressant när jag var lärare. Alla tyckte att jag var så sträng och att jag ställde krav. Men jag var där hela tiden och hjälpte till, inte curlade utan ställde krav på eleverna att göra jobbet och så var jag där och förklarade. Av denna orsak startade jag mitt Facebookkonto. Jag var inloggad hela kvällarna och kunde titt som tätt bli tillfrågad på chatten om skolarbete, som jag hjälpte dem med. När jag frågade eleverna om hur de ville ha det så ville de alltid ha prov, för då visste de att de behövde kämpa men också att de lärde sig mycket. Om jag frågade vilken form de ville jobba när vi startade ett arbetsområde ville de alltid att jag skulle leda undervisningen för att de kände att de lärde sig. När jag senare hörde mig för hur det gick på gymnasiet så berättade de att de var bäst i klassen i SO – oavsett linje och betyg. Varför? Jo för att de fått kämpa och för att det hade givit resultat. Detta förhållningssätt är precis det som det gamla bildningsidealet som arbetarrörelsen lyfte fram i början av 1900-talet.
Det som ofta också ”glöms bort” i diskussionen är att de skolor som är ”läxfria” har förlängt skoldagen med ungefär en timme per dag. Argumentet är att all ”dötid” tagits bort, d v s håltimmar, och rasterna är kortare. ”Ställtiden” är i princip noll. (Läs gärna Bodil Jönssons bok om tid och vikten av ställtid.) Och den tid ungarna har att snacka och ”hänga” som är viktigt i den åldern är nästan helt borta. Utöver att repetition är viktigt och att det är ett bra sätt för oss föräldrar att få lite koll på vad ungarna läser.
Anna,
Det är helt korrekt och jag menar att det inte är några problem att lägga upp läxläsning på skolan. Här håller jag med Pernilla Alm om att det blir bra att få utbildade lärare som sköter läxorna. Men konceptet som Alm lyfter fram i denna debattartikel är betydligt ytligare och jag menar att läxor behövs, inte minst i de segregerade förorterna.
Det har jag inga synpunkter på, så länge det är frivilligt. Min yngsta går på läxhjälp flera dagar i veckan periodvis, när han själv känner att han inte hinner med, den äldsta vill göra läxorna med oss, på kvällen, i den mån han inte fixar det själv.
Problemet är väl att det är svårt att komma åt dem som borde gå; i a f är det min erfarenhet från förortsskolan (Västerort) där grabbarna gått t o m 4 klass. (Går nu i friskola.) Med två tredjedelar av barnen med annat modersmål än svenska, och knappt en femtedel av föräldrarna med mer än gymnasieutbildning så är det tufft, trots fantastiska lärare och fritidspersonal. En tredjedel av föräldrarna dyker upp på föräldramöten om det är god uppslutning. De flesta med studieambition/motivation söker sig bort/flyttar om de kan.
(I princip tycker jag att man borde kvotera/bussa eller något annat radikalt… för att komma åt en blandad elevsammansättning. Här bor inte folk blandat, så närhetsprincipen går bort.)
Läxor, lästräning, gör mer än bara befästa kunskap. Med träning övergår kunskapen från att vara en efterapning av vad tränaren gjort till att ge förståelse. Det är då det lönar sig att lära in nästa moment. I dagens skola så tränas kopierandets teknik. Studenterna vill ha gamla tentor som de kan träna på så att det känner igen åtminstone några uppgifter som de sedan klarar utan att förstå något av vad de gör. Testas elever från grundskolan så har de inte i närheten av de kunskaper som krävs för att klara gymnasiet och testas elever från gymnasiet så har inte heller de kunskaperna som krävs för högskolan. Visst betyder arbetsminne, intresse och intelligens mycket men träning behövs och träning, det är vad läxor skall vara.
Nicklas,
Jag hoppas att alla elever har förståelse när de lämnar skolan för att gå hem eller till läxhjälpen med sina läxor. Det är dock en viktig aspekt du tar upp och det är att i och med läxornas görs så tar eleven/studenten kontroll över tänkandet kring det den lärt sig. Att inte bara processa kunskapen, utan att träna många gånger startar tankeverksamhet. Det har jag, du och många andra upplevt när vi tokpluggat inför tentor. När vi läst kurslitteraturen tre gånger börjar vårt tänkande försvinna bort utöver det vi läst, koppla ihop det med annat vi läst och sätta ihop det med andra kunskaper vi har sedan tidigare eller de referensramar vi har. Detta tänkande kan även eleverna uppnå, men då krävs det hårt arbete.
Bra här tycker jag, som grundtanke, även om man måste situationsanpassa http://flyktlinjer.blogspot.se/2014/12/laxor-och-synen-pa-kunskap.html?spref=tw
Tack Karin,
Har publicerat din länk nu i ett nytt blogginlägg.
20 år?? Enligt vad jag sprang över under lärarhögskolan blev skolan en fråga där blocken tjafsade istället för att sätta sig ned och komma överens ungefär när jag föddes. Alltså över 30 år sedan (jag är född 1983).
Så är det någonting jag saknade i decemberöverenskommelsen så är det att man kommer överens över blocken om skolan!
För du har så rätt, efter decennier av nedmontering är det dags att bygga ihop den svenska skolan igen!
/Markus
Markus,
Jag håller med dig 100%. Hur svårt ska det vara att sätta sig ner och komma överens, ge och ta och sedan hålla ihop. Hålla en enad linje. Jag begriper inte detta.
Utan hjälp med läxor är risken stor att klyftorna mellan eleverna ökar, så att de som kan och/eller får hjälp hemma utvecklas mer än de som inte har varken förmåga eller stöd. Att läxor skulle vara en förutsättning till klassresa ställer jag mig mycket frågande till. Däremot ska lektionstid utnyttjas och eleverna stöttas i sitt lärande. Jag undervisar bland annat de som haft det svårast i skolan och de har inte blivit bättre av läxor. En dålig lärare är inte en som inte ger läxor, utan en som lämnar över lärarens ansvar till eleven, vilket läxor många gånger är ett exempel på. Därmed inte sagt att jag aldrig ger läxor, men jag tänker noga igenom när jag gör det. Mina estetelever på gymnasiet klarar läxor bättre, men även de behöver klara direktiv. Det handlar inte om att curla, utan om att ta hänsyn till att alla inte har samma stöd hemma.
Linda
Hej Linda,
Vad är läxa? Jag menar att det absolut är så att de elever som har sämst förutsättningar att klara av kunskapskraven behöver betydande stöd för att tillgodogöra sig det de behöver. Hur det organiseras eller kallas är en annan sak, men dessa elever behöver extrastöd/tid för att göra en klassresa.
Johan och Linda,
kan det vara så att elever som inte har skolstöd hemma kan skadas mycket om de får läxor som inte följs upp i skolan?
Samtidigt har nog dessa elever mycket att vinna på läxor som följs upp ordentligt och kanske kan göras på fritids eller liknande.
Sten,
Jag tror att många elever kan skadas av att få fel läxor, men definitivt de svagaste eleverna som riskerar att till och med knäckas. Men att plocka bort läxorna är inte rätt väg, istället att lyfta fram bra läxor och kanske kommer denna debatt hamna där till slut.
Flera saker som jag reagerar på, specifikt,
(I),
Jag upplever att det här närmast är att betrakta som en variant på vad sociologerna brukar kallar för ett “clinical fallacy”, (osäker på svensk översättning, “logiskt kliniskt felslut”?).
Bakgrunden till termen är (så vitt jag förstår det) att rikta strålkastaren på det (egentligen självklara faktum) att du ofta inte kan ta forskning eller erfarenhet från ett “kliniskt” provurval, e.g. en (själv)selekterad grupp, och generalisera utifrån dessa erfarenheter till befolkningen I sin helhet.
(II),
Om man lyfter perspektivet till att istället betrakta nationella skolsystems, så kan man (upplever jag) föra ett närmast helt analogt resonemang, där Sveriges skolsystem nu uppvisar allt fler och tydliga tecken på allvarliga problem. Så exakt samma varning är giltig även här, det vill säga, du måste vara väldigt försiktig med att generalisera från svenska förhållanden.
Ergo, bara för att ev. studier av läxor i Sverige idag inte uppvisar några positiva effekter, så kan man inte från det dra slutsatsen att läxor (generellt) inte är positiva i ett väl fungerande skolsystem.
(III),
Gör ett omvänt tankeexperiment: Har andra länder som regelbundet använder “läxor”, stora eller små klyftor mellan eleverna?
Finland använder vad jag vet läxor regelbundet, och de har bland de minsta skillnaderna både inom en klass som mellan klasser och skolor (mycket mindre än Sverige om jag minns rätt).
Vidare, problemet är med ref till (II) att, vi redan har allvarliga problem med på tok för stora skillnader, “klyftor”, som dessutom ökar på ett helt alarmerande sätt
Så, bara för att Sverige misslyckats med att vårda sitt utbildningssystem så till den grad att läxor inte längre (potentiellt) har en generell positiv effekt för alla elever, så argumenterar du istället för att förvägra alla elever läxor(!?)
Det här hänger (upplever jag) inte ihop varken logiskt eller vetenskapligt, och, argumentation genererar utöver det flera allvarliga moraliska frågeställningar.
Nicklas har en bra poäng här. Bara för att Sveriges skolsystem så gravt har nedmonterats de sista 20 åren, kanske det är så att även läxorna har gått samma väg. Hur vi tar oss ur detta kanske inte är läxornas fel i sig.
Man skall egentligen inte jämföra med sin egen skoltid, då det inte är samma tid nu som då. Men eftersom en del gör det i den här tråden skall inte jag vara sämre.
När det gäller ”underklassen/arbetarklassen” verkar det vara en sanning att det är just de elever som tillhör den som behöver läxor. Jag kommer från denna klass och hade läxor i skolan, men det var inte det som bidrog till min klassresa. För övrigt låg jag på betygsgenomsnittet utan att anstränga mig (trots att jag kom från arbetarklassen). Nej, det synsättet begränsade mig snarare än hjälpte. Min klassresa möjliggjordes när jag började på högskola/universitet just för att man tog ansvar för sina egna studier. Det var först då som utbildning blev betydelsefull för mig. Ty, trots min arbetarklassbakgrund så kunde jag ta ansvar.
Jag tror den här diskussionen måste föras utan att göra skillnad mellan klasser. Det finns många från arbetarklassen som klarar av skolan utan problem, trots att de inte hade hjälp. Jag var en av dom. Och de flesta av mina klasskamrater klarade sig också.
Det är många studenter som kommer från arbetarklassen som klarar sig minst lika bra som de från medelklassen.
Men det är typiskt av medelklassen att definiera arbetarklassen, speciellt när det handlar om det man ser som brister och vad de behöver. Vi är inte alla stöpta i samma form, och begåvning och intelligens har inget med i vilken klass man är född i. Däremot har det stor betydelse hur vi definieras av andra, vilka möjligheter vi har för att kunna nå framgång. Fördomar begränsar dessa.
Och det är knappast de som kommer från ”underklassen” som blir curlade. Och om man tror att elever från den klassen inte får hjälp hemma, ja då är det väl inte läxor de skall ha.
Se människan, inte klassbakgrunden!
Monika,
Jag delar inte din uppfattning av framförallt två anledningar. Den första är att dagens samhälle är mycket med komplext och svårt än det du och jag var ungdomar i. Då gick det ganska bra att göra en klassresa utan alltför stor ansträngning. Idag är kravnivån betydligt högre i samhället, det finns inga jobb direkt efter grundskolan och ordet gymnasieekonom eller gymnasieingenjör existerar inte längre. Dessutom är dagens samhälle väldigt segregerat. Den andra anledningen är att skolan har tappat styrfart och de barn som inte har ett bildningsideal hemifrån har svårt att fixa skolan. De 20% som lämnar skolan utan fullständiga betyg och de 25% pojkar som inte läser tillräckligt bra behöver träna, träna, träna. De flesta av dessa elever kommer inte från studiemotiverade hem. Medelklassens barn vet redan från födseln, uttalat eller ej, att skolan är viktig. Arbetarklassen eller som jag väljer att kalla det underklassen behöver inte bara läxor, de behöver hjälp att ta kontroll över sitt lärande. Både fysiskt i form av att veta hur man gör och psykiskt i form att ständigt matas med argument om varför. Detta är en av skolans viktigaste uppgifter.
Jag säger inte emot dig i sak. Jag betonade att en jämförelse bakåt i tiden inte låter sig göras. Men både du och andra har gjort det i den här tråden. Därför trodde jag inte att en kommentar om att samhället inte är det samma skulle upprepas. Med tanke på min ålder vore det märkligt om jag inte såg den förändring som har skett.
Det är väl snarare generaliseringen som jag är emot, dvs. att man förutsätter att om någon kommer från en viss klass innebär detta att de saknar eller har förutsättningarna. Mina studenter är födda mestadels på 90-talet. Många av dem kommer från arbetarklassen och jag ser inga större skillnader.
Sen när du säger att de flesta inte kommer från studiemotiverade hem och samtidigt tar in klasskillnaderna, förutsätter du då att ”underklassen” inte växer upp i sådana hem?? Men vi kanske definierar studiemotiverade på olika sätt och på olika nivåer. Om vi skall utgå från att du har rätt – innebär detta att 20-25% kommer från arbetarklassen och resterande 80-75% kommer från medelklassen.
Men det kan ju också vara så att många av dessa 20-25% blir ”stämplade” och därför behandlas på ett speciellt sätt, dvs. utifrån bakgrund mer än vilka de är.
Jag har hört så många gånger samma sak, både på nätet men även under mina år som universitetslärare – fördomar om invandrare, svenskar med utländsk bakgrund och arbetarklass – att de inte presterar eller behöver stöd och hjälp mm. mm. mm. Jag har själv råkat ut för att en handledare sa – ja, det är klart då du är uppvuxen utan böcker! Handledaren förutsatte något utan att veta. Mitt svar blev – så fort jag började läsa fick jag en bok i min hand och alla i min familj och släkt läser. Jag skrev dessutom noveller och romaner från tredje klass och uppåt. Då slutade jag att tala om min bakgrund – detta för att inte allt jag gjorde eller tyckte mm. skulle bedömas utifrån min bakgrund eller i vilken förort jag bor i.
Jag bryr mig inte om vilken bakgrund mina studenter har, utan utgår från min egen bedömning om vad de kan och har begåvning för. Jag förutsätter inte att någon som kommer från medelklassen klarar av något bättre än den som inte gör det.
Slutligen!
Jag vet att du gör ett bra jobb och värnar om dem som av olika skäl inte klarar av skolan. Men de är individer inte en grupp som behöver samma sak, även om fördomar som finns i samhället, kan få oss alla att tro det.
Monika,
Jag tror att den arbetarklass du möter på Stockholms Universitet inte direkt är representativa för underklassen i stort. Dessutom är det nog så att det finns dem som möter en engagerad lärare, som har motiverad skola, som har föräldrar som har insett att det är viktigt i skolan eller som har en drivkraft att ”bli något”. Tyvärr tror jag inte att denna grupp elever är de som är största representanter för arbetarklassen/underklassen.
Det är viktigt att generalisera när man pratar om principer som t.ex. hur man ser på skolan eller hur skolan ska fungera. När det gäller den konkreta situationen i en skola i en klass kan man gå ner på individnivå.
Ja, det kan du har rätt i att de inte är representativ, men det är säkerligen inte de studenter som kommer från medelklassen heller. Och jag är inte speciellt representativ för akademikerna heller.
Jag vill att skolan skall fungera efter den mångfald som finns, inte efter generaliseringar baserade på klassbakgrund eller invandrarbakgrund för den delen.
I hela mitt liv har jag störts över att forskare och andra som forskar på arbetarklass och på senare år på svenskar med utländsk bakgrund, utifrån sitt sätt att se på världen. Jag störs av att forskare och andra talar om ”min” förort som ett utsatt område, där de som lever borde få ett bättre liv. Jag störs över att de som talar varmast om dessa områden har flyttat därifrån. Varför inte stanna och förbättra bilden? Jag störs av vissa som missionerar, dvs. skall lära andra hur de skall vara för att bli integrerade i det svenska samhället. Jag störs därför att man inte utgår från människorna de handlar om, utan från sin egen bild av hur världen är och skall vara. De frågar aldrig vad de vill, utan förutsätter att de vill samma sak. Men jag menar att vi alla skall bli värderade lika oavsett om vi väljer att leva ett annat liv.
Linda
Nu kom min kommentar under din, vilket inte var meningen!
Monika
Hej Johan. Jag har jobbat som lärare i 18 år, varav 16 år på andra skolor än Rålambshovsskolan. Jag tror inte att du vet var jag jobbat, inte heller på vilket sätt eller med vilka resultat. Du påstår saker om min undervisning som du inte känner till. Du har gjort det tidigare, och även då med spekulationer. Jag till och med bjöd in dig till ett besök hos mig som du ignorerade.
Du har självklart rätt att uttrycka dina åsikter om den svenska skolan, men jag vill att du slutar använda mig och min undervisning som exempel när du faktiskt inte vet vad du pratar om.
Mvh Tommy Lucassi
Hej Tommy,
I min hänvisning till dig har jag inga åsikter om dig som person, din metodik (mer än läxfritt) eller huruvida du är en bra lärare eller inte. Jag är ganska övertygad om att du är en mycket bra lärare. Det enda det handlar om är den meningen där ditt namn kommer upp är att du jobbar i en medelklasskola – that’s it!
När man är med i debatten som du faktiskt är i och med att du är med i lärartidningar, bloggar och i en bok får man räkna med att ens namn nämns i en diskussion. Jag har blivit tillskriven en väldigt massa saker som inte stämmer, till och med idiotgrejer och hot, men det får jag ju hantera eftersom jag väljer att gå ut ganska hårt – sticker ut hakan en del. Du däremot, har jag inte läst något negativt om.
Ha ett gott nytt år.
MVH
Johan Kant
Det mest märkliga är att det finns skolmänniskor och skoldebattörer som på allvar tycker att det är okej med en skola som kräver att elever försakar nöjen, träning, umgänge eller andra aktiviteter bara för att ha en chans att uppnå betyg. Att det är ointressant eller t o m så illa att eleven har sig själv att skylla om denne inte fötts med möjligheten till läx-RUT eller närvaron av en skolintresserad och välutbildad förälder för att få hjälp och stöd med sina läxor. Att det är ointressant huruvida den enskilde eleven ens har förutsättningar att ens göra sin läxa i en studievänlig miljö eller om det till hemmet utlokaliserade skolarbetet bidrar till konflikter och bråk i hemmen…
För det är det som diskuteras. För om ni ens läst Pernilla Alms bok borde ni inse att hon inte, jag inte eller någon annan som är kritisk till det sätt som läxor oftast ges i skolan, är emot att elever jobbar hemma. Tvärtom om! All form av studier ska uppmuntras, men när skolan bestämmer över elevens tid och inte tar hänsyn till elevens förutsättningar och läxorna har en sådan utformning att eleven inte kan lösa den själv eller läraren ens med säkerhet vet att det är elevens eget arbete och dessa ändå påverkar betygsättning och elevers förutsättningar att ens få betyg så har vi allvarliga problem med likvärdigheten och att skolan har ett kompenserande uppdrag.
Sen är det ju beklämmande att det verkar blivit något av en personlig vendetta mot Pernilla Alm för en del debattörer. Lyft blicken över personnivå och diskutera saken istället, för Pernilla Alm har satt fingret på en mycket viktig punkt. Hur ska vi ha det med läxor i framtiden? Hur ser en bra läxa ut?
För faktum kvarstår:
Läxor stressar elever! Läxor stressar och sänker föräldrars självförtroende! Läxor bidrar till att elever känner olust inför skolan! Läxor skapar konflikter mellan barn och deras föräldrar och mellan föräldrar och detta är inget skolan som institution och lärarna som professionell yrkeskår kan blunda inför…
Peter,
Vilka är de skolmänniskor och skoldebattörer som kräver att elever ska försaka nöjen, träning, umgänge och andra aktiviteter? Jag har inte hört en enda person påstå det och personligen kan jag säga att jag aldrig ens skulle komma på tanken. Var du har fått det ifrån eller hur du kommit fram till den slutsatsen undrar jag.
När det gäller Pernilla Alm så är det faktiskt så att hon gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och det massiva motstånd som hon möter är ett svar om vad folk tycker i frågan. Att elever är stressade eller inte har rätt förutsättningar är en annan sak, t.ex. kanske det skulle vara klädsamt att alla elever fick möjligheten att lära sig läsa flytande innan de lämnade årskurs 3 eller att de behärskade de fyra räknesätten innan de börjar årskurs 4. Detta är säker stressande för många skulle jag tro och detta borde skolan ta hand om – resultatuppföljning från årskurs 1. En annan tänkbar förklaring till stress är att vi lever i ett curlingsamhälle där föräldrarna curlar sina barn till stress, läs gärna David Eberharts böcker, t.ex. ”Hur barnen tog makten” eller ”I trygghetsnarkomanins land”, se länk:
http://trygghetsnarkoman.se/bocker/
Personligen har jag reagerat på hur Alm använder sig av vetenskapen på ett sätt som jag inte tycker är tillförlitligt samt att hon jobbar i en medelklasskola och där hennes erfarenheter är svåra att generalisera på en skola där merparten av eleverna kommer från underklasshem, t.ex. segregerade förorter eller landsbygdsskolor i bruksorter.
Har sjäv gått i en landsbygdsskola på en bruksort. Det var bra för min del men det var ju ett tag sedan:
http://kaforsgren.blogspot.se/2013/04/schooldays.html
Kjell-Åke,
Var du representativ för din årskull? Jag tror att i många mindre bruksorter finns det många hem som saknar studietradition och det har faktiskt många rapporter konstaterat att detta har betydelse. Är föräldrarna akademiker blir det per automatik ett helt annat intresse för skolan för deras barn än om föräldrarna inte gått i gymnasiet. Sedan finns det undantag.