Jag har genom årens lopp observerat och samtalat med ganska många matematiklärare. Minns så väl när jag var rektor i Haninge för några år sedan och gjorde ett lektionsbesök på en grannskola. En mattelärare gjorde en genomgång i helklass på cirka 10 minuter, resten av lektionen fick eleverna räkna själva i boken. Läraren uppmanade eleverna att räcka upp handen om de behövde hjälp. När eleverna släpptes fria flög 8 händer upp i luften på momangen. Så mycket för den genomgången.
Häromdagen talade jag med två personer, helt oberoende av varandra, med lång erfarenhet från skolans värld. Utgångsläget för mitt samtal var att alltför många matematiklärare såg matteämnet som en rad olika fält som var oberoende av varandra. Alltså att matematik inte skulle vara kumulativt. Nej, i stället handlar det om att rent atomistiska kunskaper som ska läras in. Den ena polaren menade att hennes erfarenhet var att matematiklärare var oerhört läromedelsstyrda. Sällan eller aldrig var det så att eleverna diskuterade matematik på lektionerna och någon lärarledd undervisning var det inte tal om, snarare så att det handlade om en genomgång för att eleverna därefter självständigt skulle räkna i matteboken. När jag talade med min andra kamrat bekräftade även han att det var hans erfarenhet. Båda två har många decenniers erfarenhet av väldigt många olika organisationer.
Men är det verkligen så? Är det generellt så att mattelärare inte har någon kumulativ syn på sitt ämne utan menar att det består av en rad helt olika områden som inte hänger samman rent utvecklingsmässigt? Och är det så att mattelärare är läromedelsstyrda och följer slavisk matematikboken där eleverna självständigt får jobba?
Om det är på detta vis behövs ju inte mattelärare. Då har jag en pigg idé. Låt Skolverket utlysa en tävling där verket efterlyser den mest pedagogiskt skickliga matematiklärare i landet. Naturligtvis måste arbetsprov i form av videoinspelningar skickas in. När väl tävlingen är avgjord kan Skolverket spela in kortfilmer som förklarar varje nytt moment inom matematiken där denna ”superpedagog” förklarar områdets utmaningar, hur eleverna ska tänka, uträkningssätt och kluringar. Tänk – dessa filmer kunde ju eleverna se om och om igen. Och ifall eleverna ändå inte förstår kan ju Skolverket förbereder plan B genom att kompletterat med en film där en speciallärare extratydligt förklarade, möjligtvis lååååångsamt så att aaaalllla kunde förstå. Naturligtvis även en ”superspeciallärare” som utses via en tävling. Till detta skulle Skolverket även kunna ta fram ett gemensamt läromedel och när det var dags för prov kunde även nationellt konstruerade provtillfällen genomföras. Digitala prov som rättades med hjälp av AI. Easy peasy!
Vilken vinst för landets skolor, inte bara genom att en och samma superlärare förklarade så att alla elever är med i matchen utan att om det går åt helvete första gången så fixar specialläraren biffen. Om det ändå går åt fanders får väl skolan skicka ungarna på begåvningsutredning. Rutinerna klappade och klara! Inga problem – superduperbra!
Det skolan behövde ordna var ju givetvis en skön ung människa i klassrummet som tog närvaro och satte på instruktionsfilmen för alla. Eller föresten, varför se detta tillsammans – bara att ladda upp filmerna på elevens digitala plattform och baam – där fanns allt material. Ekonomin skulle ju bli bättre också för att inte tala om likvärdigheten. Och alla proggare som var med på 90-talet skulle ju få vatten på sin kvarn. Inlärningen sköts ju av eleverna och anknytning sker med hjälp av en social- eller resurspedagog.
Nej, om inte matematiklärarna vill undervisa och dessutom inte tror på utvecklingsteori så finns det väl många anledningar till att ifrågasätta deras existensberättigande som profession.
Men jag kan ju ha fel. Det har ju hänt tidigare. Bara en frisk tanke som poppade upp i min sjuka hjärna. Fräscht – eller inte?
Johan Kants blogg 
Pigg ironi, Johan! Men kan det verkligen vara så att många mattelärare inte vet att matematikutveckling är kumulativ? Det är mycket allvarligt, isåfall.
Jag är specialpedagog på vuxenutbildningen och använder boken ”Att förstå och använda tal” utgiven av NCM, när jag kartlägger elevers matematikförmåga. Genomgående är det så att eleverna tydligt avslöjar vilka steg i matematikinlärningen de inte har tagit. Genomgående är det också så att detta går tillbaka till låg- och mellanstadiet. Med dessa elever är det så att de fokuserar mer på procedurer än på analys och förståelse. Vad har du för kommentar till detta?
Hej Kenneth,
Ja, det är ju där det ligger. Visst, man måste kunna automatisera, men om inlärningen sker mekaniskt kan man aldrig befästa kunskaper. Som vet verkar har alltför många matematiklärare (eller icke lärare som undervisar i matematik) en alltför stor tilltro till boken. Om en elev ska kunna bli skicklig i matematik (och vilket ämne det än må vara) behöver förståelsen vara på plats. Det är en del av den holistiska kunskapssynen som Ference Marton mfl påtalade redan 1977 i boken Inlärning & Omvärldsuppfattning.
👍🏻
Jag vet inte vilka mattelärare som anser att ämnet inte är kumulativt, men jag har under mina år som gymnasielärare aldrig hört talas om en mattelärare som anser att matematik inte är kumulativt. Tvärtom anser de att ämnet i ovanligt hög grad är kumulativt, vanligen i större grad än det andra ämne de undervisar i.
Hej Niklas,
Det glädjer mig att du aldrig har hört talas om en mattelärare som anser att matematik inte är kumulativt. Mycket glädjande? Däremot har jag träffat många som vittnat om motsatsen, därav mitt blogginlägg. Dessutom undrar man hur det kommer sig att matematik är det ämne där eleverna misslyckas mest i? Alltså det ämne där vi har flest antal elever utan slutbetyg i åk 9. Trots mattelyft och en 10-årig grundskola (F-klass inkluderat). Så något skumt måste det ju vara.
Däremot kan jag har fel i det jag tycker mig ana – detta är ju ingen vetenskaplig undersökning utan bara en liten tanke på en futtig blogg. Så det kan vara fel antagande av mig.
Matematik är sannolikt det ämne som är mest utpräglat kumulativt. Om en mattelärare menar att ämnet inte är kumulativt undrar jag varifrån den idén kommit. Bland gymnasielärare i matematik är det så självklart att ämnet är kumulativt. Vilka nivåer i skolsystemet har du fått din bild ifrån?
Hej igen Niklas,
Det är framförallt grundskolan som jag har färska exempel ifrån, alla stadier. Skulle nästan säga att jag har fler referenser från låg- och mellanstadiet.
OK. Jag vet inte hur mycket matematik man behöver ha läst för att undervisa på låg- eller mellanstadiet. Det kan ju vara så att det krävs mer studier i matematik för att verkligen inse hur kumulativt ämnet är.
Det är precis så det är, Niclas. När jag läste till lärare 1998/99 talades det om detta som ett problem att väldigt få klasslärare på låg- och mellanstadiet inte hade matematik i sin utbildning och därför inte hade kompetens eller den rätta viljan att utmana eleverna till att ”tänka” matematiskt. Istället blev matematisk kompetens, bland eleverna, en fråga om vem som hunnit räkna flest tal i matteboken. Resultatet blev att, istället för att förstå matematik lärde sig eleverna strategier för att det skulle se ut som om de förstod matematik. Det är troligen fortfarande ganska få, som utbildar sig till lärare i låg- och mellanstadiet, som gör det för att de älskar matematik.
Eftersom matematik är ett statusämne bland elever så finns också ett starkt incitament att dölja sina svårigheter. Det är något jag, som specialpedagog, fortfarande stöter på bland eleverna på vuxenutbildningen.
Frågan är om man kan tala om matematiklärare på låg- och mellanstadiet. Snarare handlar det nog oftast om lärare som håller lektioner i matematik. För att anses som lärare i matematik bör man nog vara ämneslärare i matematik.
Helt rätt! De är inte matematiklärare. Det är det som är problemet. Jag ska erkänna att jag inte vet hur det ser ut nu med mattekompetensen bland låg- och mellanstadielärarna. Mina observationer är minst 15 år gamla, men jag ser ”sviterna” från förr hos de elever jag möter på vuxenutbildningen.