I Dagens Nyheter (DN) 28/8-23 går det att läsa om Marcus Siding som blivit av med sin ADHD-diagnos. Som ett försöksprojekt har det startats en mottagning i Malmö som har till uppgift att utreda huruvida det går att avdiagnosticera ADHD- eller Autism-diagnoser. Så här går det att läsa:
Marcus Sidings tid här är över. I början av sommaren kom beskedet att den adhd-diagnos han haft sedan mellanstadiet skulle tas bort. Han blev inte överraskad.
– Jag känner mig som jag alltid känt mig. Jag kände mig aldrig annorlunda än de andra barnen i skolan, säger Marcus Siding.
Längre ner i texten står det:
Problemen med koncentration och humör som Marcus Siding hade i grundskolan tror han främst var en mognadsfråga. I gymnasiet klarade han studierna utan hjälp. Det hade han kunnat tidigare om han bara hade velat, tror han själv.
I en annan artikel i DN från samma dag påtalas att antalet ADHD-diagnoser har nästan fördubblats under de senaste tio åren. Sophia Eberhard är chefsöverläkare på BUP i Malmö och en av forskarna bakom den nya försökskliniken. Följande går att läsa:
Det finns vetenskapliga stöd för att vissa personer kan växa ur sin diagnos. Man räknar med att runt 5 till 7 procent av alla barn, men bara 3, 4 procent av den vuxna befolkningen, har adhd. Därför tror Sophia Eberhard att dagens syn på en adhd- eller autismdiagnos som livslång kommer att förändras i framtiden.
Hon tror att det svenska skolsystemet är en av förklaringarna till att diagnoserna fortsätter att öka.
– Frågan man måste ställa sig är om det är fel på barnet eller på samhället? Har vi byggt upp någonting som är svårare att klara för unga i dag? Jag tänker att det är ett utmanande skolsystem. För vissa barn är det inga problem alls, men för andra kan det vara väldigt utmanande.
Längre ner i artikeln uttalar sig Kjerstin Almqvist:
Kjerstin Almqvist är senior professor i psykologi vid Karlstads universitet och har forskat på våldsutsatta barn. Hon menar att flera av symptomen hos barn som är traumatiserade eller har utsatts för svåra erfarenheter liknar symptom på adhd. En del av de barn som får en adhd-diagnos kan ha en annan problematik och skulle därmed behövt andra insatser, säger hon.
Kjerstin Almqvist säger att personlighetsdrag, som rastlöshet eller att ha svårt att fokusera, inte automatiskt innebär att man har en diagnos.
Min kommentar: Hur länge har jag påpekat detta? Vilken personlighet en individ har, hur hemförhållandena ser ut, ifall barnet är uppvuxet med drog- och alkoholmissbruk (läs fest dygnet runt) eller om uppväxten har varit hotfull t.ex. på grund av psykisk ohälsa. Om barn ständigt är rädd eller på helspänn för att något kan hända i hemmet. Eller att varje kväll, vardag som helg, spenderas på den lokala pizzerian/krogen med rättigheter där öl efter öl inmundigas. Dessa aspekter framkommer ju sällan eller aldrig. Vilken förälder sitter på BUP eller Prima barn och medger att man har alkoholmissbruk och att det är ett jävla liv hemma – dygnet runt? Så klart ingen. Utan där sitt mamman, för det är ofta mamman, uppklädd med skinnjacka och svarar lugnt på frågorna. ”Jo, jag har nog märkt att hen har svårt att fokusera hemma med.” Tror fan det!
När jag blev rektor förbjöd jag att det skickades remisser för utredning slentrianmässigt. Om någon elev straffade ut sig i skolan eller var inblandad i många negativa händelser undrade personalen om det var fel på ungen. Aldrig kartlades skolans pedagogiska ansvar, t.ex. att knyta an till barnet eller hur det såg ut på hemmafronten – alltså en social utredning från skolans sida (nu för tiden görs ofta social utredning av skolan). Klart att BUP och Prima barn inte åker hem till föräldrarna och kartlägger hemförhållanden – detta har man inte tid med. Köerna är för långa till massdiagnosticeringen!
Med trubbiga verktyg, läs SBU:s rapport, diagnosticeras barn och unga som inte passar in i skolan för att därefter medicineras. Så som Marcus i artikeln. Men vi vet ju inte hur det såg ut i Marcus liv vid tillfället. Det enda Marcus säger är att han aldrig känt sig bekväm med diagnosen utan tror att det var en mognadsfråga. Och intressant i sammanhanget är att just pojkar som är födda sent på året är överrepresenterade vid ADHD-diagnos.
Det är ju en hel del pengar i detta. De privata utredningsföretagen tjänar grova pengar på att utreda och företagen som tillverkar ADHD-medicin gör grov profit. Helt perfekt – vid medicinerar bort de problem som eventuellt har andra förklaringsmodeller än en funktionsnedsättning.
Avslutningsvis vill jag för påtala att jag träffat många elever under mina nästan 25 år inom grundskolan som mår bra av att ta medicin och som verkligen är betjänta av en diagnos. Däremot vänder jag mig åt den industri som detta har blivit – nästan som löpande-band. Och det är egentligen ingen shame-blame gentemot vårdnadshavare som känner igen sig – dessa har säkert upplevt liknande uppväxtförhållanden. Ni vet det sociala arvet. Men det är faktiskt barnens perspektiv som jag har här. Dessa ungar har inte valt sina föräldrar!
Referenser
Johan Kants blogg 