När jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) hade jag en lärare som ofta sa att betygssättning gjorde alla lärare ångestfyllda. När det var dags att sätta betyg mådde inte lärarkåren bra. Denna lärare var en av mina absolut bästa lärare och jag hade aldrig någon anledning att misstro det han sa. När jag själv började sätta betyg infann sig aldrig denna ångest. Efter ett par år av betygsättning började jag tro att det var något fel på mig, att jag inte hade kontakt med mina känslor.
Jag funderade ganska mycket kring detta och under lång tid. Jag hade inga problem att sätta betyg, jag hade alltid varit tydlig med kunskapskraven för varje betygssteg, alltid givit återkoppling och talat om vad eleverna skulle förbättra för att bli bättre (populärt kallat formativ bedömning), alltid försökt att hjälpa eleverna till att hela tiden bli bättre och bättre. En dag ramlade poletten ner: Min lärare på LHS hade sagt relativa betyg under sin lärargärning. Hans ångest byggde på det orättvisa med att inte sätta kunskapsbetyg, utan att sätta betyg som hade som funktion att sortera.
Idag, efter att ha jobbat med betygssättning i 9 år, vet jag bättre. Att sätta betyg och använda sig av betyg är ett väldigt bra pedagogiskt verktyg, där man som lärare hela tiden kan föra en pågående diskussion med eleverna. Långt ifrån den polariserande diskussion som forskare och betygsmotståndare för. Det finns ingen motsats mellan betygssättning och lusten att lära sig i skolan. Jo, säkert finns det på en del håll, men då är det läraren som är ute och cyklar, inte betygssystemet som är fel.
Något som jag har upplevt många gånger är att det blir tydligt med betyg, det blir på allvar. Skriftliga omdömen i all ära, men många föräldrar och elever tar lätt på de skriftliga omdömena, men betyg är något helt annat. Det blir liksom på riktigt. På ledarsidan i dagens DN (3/6) skriver Johannes Åman att betygen har en viktigt funktion i svensk skola. Han refererar till en ny svensk undersökning där man har undersökt hur barn med tidigt betyg kontra barn med sent betyg har klarat sig. Bakgrunden är att betygen försvann från låg- och mellanstadiet i och med Lgr 69. Men betygen togs bort succesivt, så sent som 1982 togs de sista betygen bort.
Det som är intressant med forskningen som har gjorts av Institutet för marknadspolitisk utvärdeing är att man har tittat på effekten av betyg/icke betyg i tid. Det man kommer fram till är att främst barn till lågutbildade missgynnades av att man tog bort betyget, liksom flickor till högutbildade. Söner till högutbildade tjänade dock på att betyg slopades. Det undersökningen tittat på är huruvida eleverna genomförde sina gymnasiestudier. Detta är intressant, speciellt intressant eftersom dåvarande betygssystemet var relativt och inte mätte kunskaper. Det innebär att betyg i sig gör att eleverna satsar med på skolan, det blir en drivkraft och en tydlighet.
Jag kommer ihåg för några år sedan då man på försök i Västerås hade tagit bort alla betygskrav för att eleverna skulle få komma in på vilket program de ville på gymnasiet. Inga betyg skulle stå i vägen för elevernas drömmar att skaffa sig ”sin” drömutbildning. Det gick åt helvete, eleverna slutade plugga, spelade ju ändå ingen roll för man kom ju in där man ville. Projektet som var på försök i fem år var tvunget att avbrytas redan efter tre år, på grund av katastrofala följder. Eleverna klarade inte av kunskapskraven som ställdes på gymnasiet.
Betyg är en morot och en sporre att förbättra sig och lära sig mer och mer och mer. Vad är det för krav som ställs på tänkande när det gäller VG och MVG? Jag har haft många elever som har ställt mig den frågan och många elever har jag hjälpt att utveckla tänkandet och utveckla tankekvaliteter. Generalisera, byta perspektiv, analysera med mera – det har varit hårt arbete, men tro mig flera elever har kommit och tackat mig efteråt. Referenspunkten: Betyg och tydliga kunskapskrav.
Nä, både vänsterpartiet och miljöpartiet borde sluta prata om att betyg sorterar – det var det gamla betygssystemet som sorterade. Istället borde partierna, inte minst vänsterpartiet och socialdemokraterna inse att det är deras väljare, det vill säga traditionella arbetare, som saknar studie-, bildnings- och universitetstradition som tjänar på betyg. För att det är deras barn som är vinnare i ett tydligt kunskapssystem.
Sen ber jag till gudarna att lärarna blir bättre på återkoppling (feedback).
Johan Kants blogg 
Maria Wetterstrand pratar om att kunskapslusten försvinner i skolan och skyller det på betygen. Detta är tvärtemot erfarenheten att tydligheten hos betygen är en sporre även hos den som har svårt i skolan medan flumsnacket är destruktivt och får elever att tappa tron på hur de ska lyckas.
I skolan har det däremot smugit sig in en kunskapsnegativ syn, där det blivit fult att säga att någon är duktig och detta får kraftigt negativa effekter på kunskapslusten. Betygsmotståndarnas snack om att det inte spelar någon roll hur man lyckas är den stora boven i detta drama.
Jan!
Gymnasielärare har generellt sett alltid ställt kunskapenmålen högt, relativa betygssystemet till trots. Jag tror att du har en viktig poäng när du säger att det är viktigt att uppmuntra elever som gör bra kunskapsresultat. Viktigt att fokusera på rätt saker.
Fortsätt kämpa på!
Johan