Några invändningar mot Dylan Wiliam

I går tisdag 27 september var den brittiska professorn Dylan Wiliam i Haninge för att föreläsa om lärares uppdrag i allmänhet och formativ bedömning i synnerhet. Dylan Wiliam är just nu het när det gäller just formativ bedömning, se vad Skolverket skriver om formativ bedömning.En mycket bra föreläsning, med många metodtips och ett riktigt bra problematiserande kring lärarrollen. Dylan Wiliam var också en mycket bra föreläsare. Men jag har några invändningar kring Dylan Wiliams föreläsning.

Wiliam visade forskning där man har tittat på studieresultatet för elever. Lärarna har använt sig av olika typer av feedback till olika grupper av elever och sedan dragit resultat av detta. Det forskarna har  tittat på var huruvida elevernas resultat ökade om man gav dem: 1. poäng, 2. poäng+feedback, 3. feedback.

Med poäng här menas resultat i ett relativt betygssystem, där ett visst antal poäng genererar ett visst betyg. Forskarna kom fram till att den grupp som endast fick feedback genererade bästa resultat. Man skulle kunna tro att poäng + feedback skulle ge ännu bättre resultat, men det gjorde det inte, eleverna tittade bara på poängen och la inte mycket energi på feedbacken.

Det jag vänder mig mot i denna studie är att man i England dels har relativa betyg och dels har ett oerhört hierarkiskt samhälle. Med det menar jag att det är svårt att jämföra svensk skola, där många lärare bygger goda relationer med eleverna (förhoppningsvis), med en engelsk skola där avståndet mellan lärare och elev är betydligt större. Det är klart att svenska lärare som har typiska poängplockarprov, där provresultatet inte visar ett betyg som står för en kunskapsstandard också kommer få liknande problem.

När det gäller just svenska betygssystemet får eleverna ett omdöme, tidigare G, VG eller MVG, nu A, B, C, D eller E. Dessa betygsomdömen står för en kunskapsstandard (åtminstone ska de göra det). Det engelska systemet, med poäng som genererar relativa betyg visar inte upp en kunskapsstandard. Relativa betyg har alltid en funktion att sortera, inte visa på en specifik kunskapsnivå.

Jag har också invändningar kring Dylan Wiliams sätt att ge feedback. Det handlar inte bara om att ge feedback (återkoppling) när det gäller resultatet, utan jag menar att återkopplingen ska innehålla tre delar.

1. Läraren ska återkoppla hur det gått för eleven i förhållande till de i förväg uppställda målen för arbetsområdet. Det innebär att vid examination, kan vara prov, läsförhör, redovisning och så vidare, ska läraren återkoppla hur det har gått för eleven i förhållande till målen.
2. Läraren ska återkoppla hur det gått för eleven i förhållande till var denne ligger kunskapsmässigt när det gäller ämnet. Med det menar jag att det finns elever som ligger långt efter sina kamrater, men som har gjort en oerhörd prestation i förhållande till sina förkunskaper. Det kan ta många år för elever som ”inte kan någonting” att ens komma ikapp sina klasskompisar. Men dessa elever är i starkt behov att få mycket positiv återkoppling i förhållande till sin prestation.
3. Läraren ska återkoppla personligt till eleven. Med det menar jag att när läraren bygger relationer med eleven får läraren väldigt mycket information om eleven. Lärare som har haft elever i 3-4 år lär känna eleven mycket väl. Denna information ska läraren använda för att stärka eleven. Det kan t.ex. vara en kommentar som: ”Vilken fantastisk prestation du har gjort på detta arbetsområde, trots att jag vet att du har fått hjälpa din mamma med läxläsning med din syster. Starkt jobbat”. Eller: ”Jag vet att du har det jobbigt hemma just nu , men trots det har du gjort ett mycket bra arbete. Jag är imponerad.” Eller: ”När du skriver drar du med mig in i ditt tänkande, det är fantastiskt. Du skriver inte alltid språkligt perfekt, men du anstränger dig för att bjuda in mig som läsare och få mig att förstå att du har förstått. Underbart! Du pratar om att du vill bli advokat, din resa har börjat och du kommer att lyckas. Kom igen! Fantastiskt!”

Jag har givit några exempel på personlig återkoppling, kanske lite krystade, men jag hoppas att det framgår vad jag menar. När du läser detta kan du tänka på att jag är SO-lärare, men berömmer språk och viljan att kommunicera. Eller en social situation eller liknande. Det jag vill komma åt här är att ge eleven en personlig bekräftelse på att den är en duktig, fantastisk eller underbar elev.

Jag är medveten om att detta tar tid och att det inte alltid går att vara så otroligt detaljerad och utförlig. Det läggs på lärare väldigt mycket arbetsuppgifter, som tar lärares tid i anspråk. Själv använde jag alltid min förtroendetid till detta. I lugn och ro, hemma eller ensam på skolan skrev jag kommentarer till eleverna. Men kommentarerna kan ju också vara muntliga direkt efter en redovisning, eller efter ett läxförhör. Jag är också medveten att alla lärare inte är bekväma med detta, eller inte känner att de inte behärskar detta. En del lärare kanske inte vill skriva personliga kommentarer på detta sätt. Det går inte att tvinga lärare, eller säga att man måste göra på ett visst sätt, det måste vara så att läraren vill – annars blir det inte bra. Ändå anser jag att det är värt att lägga ner tid på denna typ av återkoppling, samt att man som lärare har igen det, eleverna kommer att uppskatta det jobb man gör. Det finns också stor chans att eleven lär sig något för livet, att eleven tar med sig dessa uppskattande ord i att tro på sig själv och växa som människa.

Jag fick ett mail för två veckor sedan från en ung kvinna som hade varit min elev för många år sedan. Hon hade mycket trassliga hemförhållanden vid tillfället då hon var min elev. Hon skrev för att tacka mig för de ord jag hade sagt till henne, den skriftliga återkoppling hon hade fått som hade fått henne att tro på sig själv och sin förmåga. Hon skrev att dessa små ord gjorde att hon hade orkat och hon hade tagit med sig orden under alla dessa år.

Jag tror att anledningen till att jag reagerar mot Dylan Wiliams sätt att lyfta fram feedback också har att göra med det svenska skolsystemet i förhållande till det brittiska. Svensk skola har ända sedan 70-talet byggt på att elever ska trivas, känna sig trygga och vilja gå till skolan. Ibland in absurdum! Detta har format svensk skolkultur och svensk lärarkår och detta påverkar i sin tur förhållandet mellan lärare och elever. Jag tror också att det svenska samhället skiljer sig i grunden med det brittiska. Hierarkin i det brittiska samhället, mellan t.ex. chefer och anställda, lärare och elever är betydligt striktare än i Sverige. Detta tror jag påverkar.

Avslutningsvis måste jag än en gång påtala att Dylan Wiliams var en bra föreläsare och att hans föreläsning var riktigt bra för oss som var där. Jag hoppas verkligen att fler svenska lärare får möjligheten att höra honom prata i framtiden.

En sak var i alla fall Wiliams och jag överens om: Läraryrket är samhällets viktigaste arbete!