Den 23/7-18 skriver gymnasieläraren Håkan Tallgren en debattartikel i Dagens Samhälle, se Stoppa det skolpolitiska småduttandet! Tallgren lyfter upp, att när han skriver artikeln, har gått 8 dagar på Almedalsveckan och att inga politiska förslag för att få skolan på fötter har framkommit. Tallgren uttrycker det som om att det är 8 förlorade dagar för skolan. Håkan Tallgren avslutar artikeln: ”En hel mandatperiod har nu passerat sedan den stora Pisa-chocken. Vi är många som brinner för skolans verkliga uppdrag som en institution för kunskap och bildning, och som hoppas att partierna ska börja våga ifrågasätta gamla ideologiska mantran och utveckla en palett av reella förslag som angriper skolsystemets problem på djupet. Låt sedan väljarna välja. Fortsatt småduttande kan inte tolkas på annat sätt än som tyst acceptans av status quo.”
Är det inte konstigt? Det verkar som om de politiska partierna inte begriper vad som behöver göras som Inger Enkvist påpekade, se Enkvist: Skolan behöver radikala reformer. Det verkar som om regering och riksdag skjuter till en massa pengar i diverse reformer, t.ex. lärarlönelyft, programmering, läslyftet, lågstadiesatsningen och många fler reformer. När väl detta är gjort lämnar man helt och hållet skolan att sköta sig själv. Eller rättare sagt: Skolverket får i uppdrag att komma med själva instruktionen och genomförandet vilket blir extremt komplicerat – gång på gång konstruerar Skolverket ett ”Monster”. Kan någon enda person gå i god för att lärarlönelyftet var en lätt reform att administrera? Kan någon enda person tycka att läslyftet var en lätthanterlig fortbildning? Nej, Skolverket är mästare på att krångla till allt och få saker och ting att bli svårare än vad det egentligen är. Lägg därtill alla skolhuvudmän, 290 kommuner och ett gäng fristående som ska genomföra allt ”småduttande” som kommer från regering och riksdag. Det är ju som gjort för att det ska bli fel.
Min uppfattning är alltså att svenska riksdagspolitiker tar en massa beslut och pytsar ut miljarder för att sedan helt släppa skolfrågan. Verkar nästan som om de bockar av att det och det är gjort för att sedan gå vidare. Helt ointresserade av ifall det fungerar eller ej. Men blir politiker intervjuade i media så talar man om hur många hundratals miljoner man satsat i olika skolreformer, ja till och med miljarder. Men om det inte ger något då? Om regeringen pytsar ut flera hundra miljoner för att få till minskade klasser och det inte går att få till behöriga lärare som tar alla dessa nya tjänster – hur bra är förslaget då? Eller att man genomför läs- och matematikgaranti på lågstadiet och sedan visar det sig att Skolverket har gjort ett så komplicerat system att man gör läraren till administratör. Är det ett bra förslag?
Nu är det snart val och partierna fightas för att få väljare och för att stänga ut Sverigedemokraterna. I detta val verkar skolan inte vara en så het fråga. Kan det kanske beror på en någon uppgång på senaste PISA-resultaten eller är det så att regeringen, men övriga riksdagspartiers goda minne, har pumpat in miljarder i skolan? Eller ligger hela fokus på migrationsfrågor? Eller är det så att man inte vet vad man ska göra och använder sig av strutsmentalitet – det vill säga sticker huvudet i sanden. Och kanske hoppas på att det ska gå bra. Jag kan tala om direkt – det kommer inte att gå bra!
När riksdagspolitikerna skulle gå till botten med skolan och verkligen se till att något hände instiftade man Skolkommissionen. I vanlig ordning i Sverige blev det varken hackat eller malet. Skolkommissionen sattes i hop av experter som representerade alla möjliga olika intressen och ut kom en massa olika förslag där det egna särintresset fick råda – verkligen mellanmjölksförslag. Regeringen gjorde i princip ingenting med förslagen, ytterligare en utredning som gick åt helvete. Under den senaste mandatperioden på fyra år har i princip ingenting hänt som Håkan Tallgren påpekar. Det råder en tyst acceptans av status quo.
Tidigare i historien hade Riksdagens revisorer haft i uppdrag att följa upp hur politiska beslut genomfördes och vad det blev av dem. År 2003 slogs Riksdagens revisorer ihop med Riksrevisionsverket och bildade Riksrevisionen. Funktionen som Riksdagens revisorer hade verkar ha försvunnit. Ganska många beslut tycks inte ha blivit som det var tänkt att bli. Men vem granskar makten? Riksrevisionen – vad har de granskat? Hur länge sedan var det man granskade skolan. Kanske vore det dumt att lägga ner Riksdagens revisorer? För just nu skulle det verkligen behövas en stor genomlysning av skolpolitiken och vad detta har lett till.
Jag kan faktiskt tala om för både politiker och dess rådgivare vad man kan göra. Det finns en rad utredningar som man kan börja att läsa och ta intryck av:
McKinseyrapporten som går igenom vad det är som gör ett skolsystem framgångsrikt, se McKinseyrapporten Leif Davidssons utredning, Tydliga mål och kunskapskrav i skolan (SOU 2007:28),se Leif Davidssons utredning.
Andreas Schleicher / OECD:s rapport om den svenska skolan,se OECD-rapport.
Sedan vore det klädsamt om svenska riksdagspolitiker skulle kunna införa ett politiskt råd över partigränserna där man lägger undan tjafs och prestige och bara tänker på hur det ska bli bra för svensk skola. Detta råd bör vara fritt från lobbyister och tjänstemannainflytande. Här behöver man bestämma:
- Hur ska vi ändra kursplanen (Skolverket ska redan ha påbörjat detta arbete) och vem ska göra det? Hur ska vi utvärdera detta arbete? Om det blir fel eller om arbetet inte genomförs enligt det politiska direktivet – vem ska bära ansvar? Vilka blir konsekvenserna för den ansvariga?
- Vad ska man göra åt lärarutbildningen? Hur ska innehållet garanteras och hur ska lärarutbildningen granskas så att de genomför det som de är ålagda att göra? Om det blir fel eller om arbetet inte genomförs enligt det politiska direktivet – vem ska bära ansvar? Vilka blir konsekvenserna för den ansvariga?
- Hur ska lärarnas status förbättras? Krav kan ställas på lärare och deras professionalitet men hur ska lärarkåren få stöd till att bli en yrkeskår som både är professionella och som respekteras?
- Vilket system av ansvarstagande krävs för att svensk skola ska bli världsklass igen? Vilka åtgärder behövs och vem ansvarar för det?
- Skolverket – ska det verkligen finnas kvar i befintlig organisation? Vad ska man göra åt tjänstemannaväldet? Här krävs en stor offentlig utredning.
- Skolorna i de bostadssegregerade områdena – vad göra? Fattiga områden får sämre utbildning – detta är långt ifrån ok.
- Förstatliga skolan – hur ska det gå till? För den försöksverksamhet som svensk skola genomgått i snart 25 år borde få se sitt slut omgående. En huvudman som tar ansvar. Plus fristående huvudmän.
Det var några förslag som jag hade att komma med. Säkert finns det många fler att uppbringa. Men precis som Inger Enkvist har påpekat krävs det verkliga krafttag för att få ordning på svensk skola.
Avslutningsvis vill jag bara göra en kort kommentar till kvällens tv-debatt som handlade om skolan. En massa ord, ord, ord och allt man kommer att satsa. Och den som snackade mest var Gustav Fridolin. Men de där oerhört tuffa handlingarna som Inger Enkvist har lyft lyste med sin frånvaro. Det verkar inte som om politikerna har begripit att det måste till radikala förändringar och inte en massa miljarder som förvandlas till ett ”monster” av Skolverket.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan och återinför USK:en!
Johan Kants blogg 