Jag var på premiären av Utbildningsradions (UR:s) nya satsning igår onsdag, Världens bästa skitskola. Idag sändes detta första avsnitt på tv, med efterföljande diskussion i kunskapskanalen. Det var verkligen en bra början på serien, intressant att se fortsättningen. Nu vill jag gärna kommentera det första avsnittet lite grann. Sverige har fallit från tredje plats när det gäller läsförståelse till 19:e plats i internationell jämförelse. Detta är katastrof! En annan katastrof är att 13 476 elever i Sverige inte är behöriga till gymnasiet. Snacka om slöseri med resurser. Men vad beror detta på? Programmet lyfter fram några orsaker, som förvisso är bra, men som inte räcker som förklaring.
I Eskilstuna kommun har man satt upp som mål att 85% av eleverna ska nå godkända betyg (E), något som innebär Årbyskolans rektor verifierar genom att säga att det inte är möjligt att alla elever kan nå godkända betyg. Grannskolan, Internationella Engelska skolan når fullständiga betyg och menar att det är klart att alla elever kan nå dit.
Klart att det är märkligt att ha inställningen att 15% inte kommer att klara godkända betyg, men det är ju ändå mindre än de som skulle ha 1:or (7%) och 2:or (24%) i det relativa betygssystemet. Alltså de elever som var obildbara. Klart att tron på elevernas möjlighet att lyckas spelar stor roll, i bland är direkt avgörande. Dags att göra upp med normalfördelningstänkande. Men tyvärr köper jag inte jämförelsen mellan Årbyskolan och Engelska skolan. Förvisso har jag inte varit på skolorna i Eskilstuna, men jag är helt övertygad om att de elever som går på Engelska skolan är motiverade elever med föräldrar som uppmuntrar dem till att studera. Kanske inte en elitskola, men definitivt en skolan med elever som har ambitioner att nå studieframgång. Här tror jag faktiskt att jämförelsen haltar, utan att jag för den skulle dömer ut Engelska skolans inställning att alla elever kan – för den inställningen är bra.
På Rosengårdsskolan menar läraren i filmen att det är omöjligt att alla elever ska nå fullständiga betyg och att det behövs mycket mer resurser. Kanske är det så att det behövs betydligt mer resurser i Rosengårdsskolan än i många andra skolor, men det handlar också om vad man gör på skolan. Jag menar att det första man ska göra är att toksatsa på läsning, in med några unga och hungriga bibliotekarier som jobbar stenhårt med läsning av skönlitteratur. Låt skolledningen bestämma att alla elever kan och att alla elever ska nå fullständiga betyg, de lärare som inte tror på detta blir omplacerade i kommunen. Jag menar verkligen tror på det, inte bara läpparnas bekännelse, utan i handling. Använd seminarieundervisning hela tiden – släpp inte en enda elev – utvärdera resultat och ställ krav på att alla ska visa att de har lärt sig det de ska kunna. Om alla lärare jobbar på detta sätt kommer otroliga resultat visa sig på 2-3 år. Jag får lust att åka ner till Rosengårdsskolan och ta över den. Jag kan garantera att jag på fem år skulle kunna få mer eller mindre alla elever att nå fullständiga betyg. Givetvis tillsammans med personalen, men jag vet helt säkert hur man ska få skolan att lyckas.
Men hur ser det egentligen ut bland Sveriges elever? Killarna tappar rakt av. Tjejerna är bättre. Och vad beror det på? Alltså att killarna tycker det är tråkigt? Alla små barn gillar att läsa sagor och höra berättelser. Så det kan inte vara tråkigt! Något annat händer som får killarna att tycka läsning är tråkigt. Kan det vara dålig metodik? Eller dåligt lärarjobb? Eller dåliga böcker? Jag tror det är en kombination, lärare i årskurs 1-3 är superviktiga och det måste vara så att det ska vara roligt att läsa och lärare ska förmedla det. Ämnet svenska totaldominerar årskurs 1 och 2 – det innebär att lärares tveklöst viktigaste uppgift under dessa år är att lära eleverna läsa och få dem att tycka att det är superkul. För visst är det så att vi njuter av att läsa bra böcker, men lider av att läsa skitböcker. Eleverna är inte mer annorlunda.
Jag vägrar att tro att elever på Rosengårdsskolan är mer dumma än elever på Internationella Engelska skolan i Eskilstuna. Det är skolan som ska se till att det går bra för alla elever. Det ingår i själva lärarjobbet att se till att eleverna tycker att skolan är rolig och att få alla elever till godkänd nivå. Men är det inte så att lärarkåren har blivit lämnad i sticket? När Lpo 94 genomfördes fick inte lärarna någon fortbildning värd namnet. Trots att tre stora reformer genomfördes: Kommunaliseringen, kunskapsbetygen, mål- & resultatstyrningen. Hur i hela friden ska skolan fungera då? Och tre utbildningsministrar som inte tog ansvar för utvecklingen. Och Skolverk och pedagogiska forskare som systematiskt motarbetade införandet av Lpo 94. Hur bra blev det då? Ja inte bra alls, det är just detta vi ser resultatet av idag.
Ska bli kul att se fortsättningen av serien. Har i skrivandets tid inte sett eftersnacket ännu, men förhoppningsvis blir det intressant att höra reaktionen och diskussionen hos Ann-Marie Begler, Göran Greider, Zanyar Adami och Karin Olsson. Hoppas man inser att lärarkåren är sviken av staten, kommunerna och forskningen. Hoppas man inser att lärarna behöver lyftas rejält.
För övrigt anser jag att lärare är samhällets viktigaste arbete!
Johan Kants blogg 
Det här med att genuint tro på alla elevers möjligheter är viktigt men också svårt. Det är verkligen rimligt att givet vissa förutsättningar kring tid, förkunskaper, elevmotivation och resurser tappa modet. Det budskap du kommer med om att tro på eleven annars omplacering har en hel del obehagliga bieffekter där lärare inte är ärliga. Dessutom vill lärare kunna lyckas och vill kunna tro på sina elever och jag ser hur duktiga lärare flyr till skolor som kan erbjuda möjligheten att lyckas tro på alla elever.
Precis den brist på likvärdighet som tas upp i programmet förstärks av ”åsikter man måste ha”.
Jan,
Jag tror att man måste vara sann mot sig själv. Att säga att man tror på alla elever, men att sedan i handling inte gör det skapar väldigt mycket negativt. Däremot uppstår det situationer där lärare har svårt att hantera elever av olika anledningar, detta har alla lärare varit med om. Men att sätta sig ner och tänka själv eller analysera med andra, vad det beror på att eleven inte lyckas är inte detsamma som att inte tro på elevernas möjlighet att nå kunskapsmålen. Jag har själv vid flera tillfällen varit frågande inför elever och funderar på hur jag ska kunna lösa deras problem. Men jag har inte tänkt att dessa elever inte kan nå kunskapsmålen eller betyg. Jag menar att de lärare som inte tror på eleverna borde byta arbetsuppgifter.
Jag håller i stort med dig om att vi lärare har ett ansvar för att på djupet förstå elevens inlärningsproblematik och faktiskt också lära oss tycka om eleven. Det är väldigt tydligt att alla elever kan nå så väldigt långt om vi startar med den rätta tilltron och sen bygger realistiska vägar tillsammans med dem.
Jag tror på eleverna men jag tror inte på vissa läraruppdrag, med elever utanför lärarens kompetens, med för många elevers riktigt utmanande behov samlade på för få lärare och skolor som inte ger läraren rätt förutsättningar som behövs.
Varför lyckades skolan före 1994. Jo lärarna var lärare och inte lärare/administratörer mm mm. Förstatliga skolan (låter väldigt kommunistiskt men varför inte…) Låt lärarna stå för pedagogiken och andra personer för det administrativa.
Ta bort skolpengen så att skolan slipper vända på slantarna och oroa sig för att pengarna inte ska räcka.
Se till att det blir intressant att utbilda sig till specialpedagog igen. De behövs i dagens skola med oroliga elever.
Sist men inte minst. Det är faktiskt på tiden att de är de vuxna som bestämmer i skolan och inte tvärt om. Jag kanske är gammal men jag tror verkligen på att när det infördes att eleverna skulle vara med och bestämma om både det ena o andra så tappade de vuxna sin auktoritet, vilket behövs i dagens skola. Nja jag menar inte att det skall vara som i det militära men nog har eleverna alltför stor medbestämmanderätt nu för tiden. Det blir en aning svårt kan jag tänka att fatta de riktiga o viktiga besluten om alla ska få ”tycka till”.
Tack för ordet!
Hej Ann,
Ja visst var kommunaliseringen helt fel och förstörde en hel del för lärarna, speciellt eftersom de inte fick någon fortbildning.
Jag tror inte att specialpedagogerna kommer att lösa något i skolans värld, det behövs duktiga lärare som brinner för sina elever och tar ansvar för alla elever.
Elevdemokrati är bra, men det är klart att det inte får gå till överdrift. Lärare är vuxna och elever är barn.
Tack för ett bra inlägg och upplyftande! Imorgon ska jag gå till jobbet med detta i bakhuvudet! Fortsätt sprida detta. Jag vet att det andra tycker är omöjligt är möjligt. Och det du skrev om läsning är klockrent. Sitter med en bunt läshatande killar som är jättespända på fortsättningen av boken. Boken är alltid vald med stor omsorg o framförallt måste jag också älska den!
Hej Vivika,
Det kommer nog ett till blogginlägg om det första avsnittet – har funderat hur man historiskt skildrade Svensk skola och tycker inte att det stämmer. Måste tänka lite dock, fundera hur jag ska skriva.
Kul att du får dina killar att med spänning veta hur det går….det är ju det det handlar om.
Hej!
Jag vill bara påpeka att när vi önska r att alla elever ska nå målen måste vi också tänka på att vi i grundskolan även har elever som gränsar till grundsärskolan. Det är trist, men jag tror inte att alla de eleverna når upp till kunskapsnivå E. För det är väl elevernas kunskaper som ska betygsättas och inte eventuella elevassistenters.
Vi måste bemöta alla med respekt även den som inte kan hoppa höjdhopp eller lära sig tala engelska.
Alla kan lära sig mycket, men alla kan inte lära sig allt!
Maria i Herrljunga
Hej Maria,
Klart att vi ska ställa krav på kunskaper för dem som går i vanliga grundskolan. De som går i en annan skolform, eller är omvänt integrerade ska vi inte bedöma. Däremot är själva särskoleutredningen (WISC) inte speciellt tillförlitlig och just nu rullas en hel del feldiagnoser upp över hela landet. Så jag tror nog att de flesta kan och de andra får vi jobba lite extra med.