När jag har sett eftersnacket till Världens bästa skitskola har de som suttit i studion diskuterat diverse olika scenario eller problem, t.ex. lust att lära, att eleverna trivs så bra i skolan eller entreprenörskap. Bra att vara positiv! Jag är egentligen en positiv människa, även om du som läser denna mina blogginlägg uppfattar mig som en grinig gubbe. Jag känner att jag också behöver förhålla mig kritisk till det som sägs av den anledningen att snacket inte rör de 20% mest utsatta eleverna, de som inte kan läsa, skriva och räkna. De som inte har grundkunskaper.
Hur ska en elev utan grundkunskaper kunna tycka att det är roligt att lära sig, att få lusten till att lära? När det enda de märker är att de inte hänger med i läromedlen, eller att de får höra att de är lata som Jakob i Världens bästa skitskola del 4 fick höra. Hur ska eleverna trivas bra i skolan om man är utsatt, kränkt eller ens kunnat koncentrera sig i skolan, som flickorna i Världens bästa skitskola del 4 upplevde? Och de är ju inte ensamma – eller hur? Hur ska man kunna vara en entreprenör, jobba med entreprenöriellt lärande om man inte kan läsa, skriva och räkna? Om man inte har grundkunskaper? För 20% av killarna i årskurs 9 kan inte läsa flytande och 25% av samtliga elever har inte fullständiga betyg. Det är väl detta som är viktigare att fokusera på än att diskutera hur elever trivs, entreprenöriellt lärande eller lusten att lära, för det blir bara stickspår och den verkliga frågan blir ofokuserad.
I min bok Yrke: Lärare har jag skrivit ingående hur jag ser på skolan, hur jag ser på mitt jobb som lärare och hur jag tycker att man ska lösa skolans problem. Gillar du det jag skriver på den här bloggen kommer du gilla boken. Gillar du inte den här bloggen kanske du får ökad förståelse för mitt perspektiv, för i boken förklarar jag tydligare och mer utförligt varför jag tycker som jag gör. Boken går att köpa i en vanlig bokhandel, eller också beställer man den på Optimal förlag, Bokus eller Adlibris.
Jag använder mig av något som jag kallar för Seminarieundervisning. Det går ut på att jag hela tiden har kontrollen i klassrummet och jag startar min undervisning där eleverna befinner sig, den så kallade förkunskapsprincipen. Seminarieundervisning är indelad i tre olika faser, en introduktionsfas där jag går igenom arbetsområdet för eleverna och där jag problematiserar innehållet tillsammans med eleverna, en övningsfas där film, studiebesök eller övningar görs som är kopplade till själva ämnesområdet och slutligen en examinationsfas där eleverna får redogöra för vad de har lärt sig, oftast i form av skriftliga prov och läxförhör. För att gå djupare in på själva metodiken får jag hänvisa till min bok.
Men vad är det som jag måste göra när jag får en ny klass i årskurs 6? Eftersom eleverna i princip inte kan någonting, varken läsa flytande eller har några rejäla ämneskunskaper med sig, måste jag slita ganska hårt under första läsåret. Ett viktigt arbete är att få ihop eleverna till en klass, med gemensam känsla för varandra och för klassen. Jag måste också jobba kontinuerligt med motivationsarbete att skolan är rolig och att det är kul att lära sig, för väldigt många elever har skaffat sig en inställning där skolan är skit och deras personliga identitet är att de är obildbara. I början får man med sig några ungar, men ju längre och hårdare man arbetar får man med sig alla ungar. Och skolframgång föder skolframgång och intresse. Observera: Detta är hårt lärararbete!!!
Sen gäller det för mig att ligga på eleverna hela tiden så att de gör framsteg och gärna ertappa dem med skolframgång och hela tiden lyfta fram: ”Titta vad mycket du har lärt dig och vilka framsteg du har gjort. Så här mycket kunde du inte för två månader sedan”. Detta kallas formativ bedömning.
Men det är ett hårt slit, det är ett hårt arbete och kräver en mycket noga planering både på lektionsnivå, metanivå och på individnivå. Dessutom krävs det envist arbete, att inte ge upp utan fortsätta och inte ge sig. Det handlar också om att få med sig föräldrarna, att få dem att förstå det arbete man utför med sina barn. Många gånger har jag gått hem till föräldrarna, några gånger gick jag hem till samtliga elever när jag fick en ny klass i årskurs 6. Jag talade om för eleverna, som var helt nya för mig, att jag skulle komma hem till dem och träffa deras föräldrar, sedan delade jag ut tider till alla elever efter ett besöksschema som jag gjort. Många var väldigt stressade över detta, en del tyckte det var märkligt och en del föräldrar undrade vad deras barn hade gjort. Men jag stod på mig och avsatte första veckans kvällar fram till 22 på att besöka mina nya elever och deras föräldrar. Varför? För att bygga upp bra relationer med föräldrarna, få dem att inse hur viktigt skolan är i dagens samhälle och för att eleverna skulle bli medvetna om att jag kände deras föräldrar och hade varit hemma hos dem. Den tid det tog att gå hem till 25 elever och deras barn hade jag igen hur många gånger som helst – för efter besöket kände jag föräldrarna, jag hade byggt upp en relation och det visste deras barn, alltså mina elever.
Men vad är då slitigt med metodiken som jag kallar seminarieundervisning? Jo självklart att det är omöjligt att lämna eleverna ensamma för en endaste sekund. Som lärare behöver du ligga i som en iller, så fort eleverna inte förstår, gå ner i konkretion och hämta upp dem, igen och igen och igen och igen. Upp och ner för Hayakawas abstraktionsstege, varje abstraktion måste förankras i en konkretion inom elevernas egen erfarenhetsvärld. Denna metodik är nödvändig för att eleverna har så lite allmänbildning och vanligtvis är detta så kallad svenska-som-andraspråks-pedagogik.
Och vad blir resultatet av detta systematiska och noggranna arbete? Vad blir resultatet av att jag ligger i som en iller, har fokus på elevernas kunskaper och på resultat, tar kommandot i klassrummet? Jo, att eleverna lär sig mycket, förstår det de lär sig i klassrummet och i böckerna – för läraren (alltså jag) pratar inte över deras huvuden. Och skolan blir rolig, det blir kul att lära sig och lusten att lära infinner sig. Det är mycket intressantare och roligare i skolan om man förstår!
Det är den här diskussionen jag saknar, vad man ska göra med de allra svagaste och mest utsatta eleverna. Att tro att dessa 20% ska ha lust att lära sig, att de ska söka kunskap själv är samma bedrägeri som har funnits inom svensk skola de senaste 20-30 åren. Men fokus ligger inte där, utan folk går i taket över helt andra saker, t.ex. när det startas elitskolor för några få elever. Det är väl bra för dem och vi behöver spjutspetselever och dessa skolor kostar inte speciellt mycket. Men alla de elever som kostar 150 miljarder per årskull i reda pengar, det personliga lidandet ska vi inte ens snacka om.
Rosengårdsskolan, som var med i Världens bästa skitskola och tydligen har Sveriges sämsta skolresultat skulle behöva arbeta med Seminarieundervisning. Skulle jag blir rektor på Rosengårdsskolan kan jag garantera att inom två år skulle det gå att se tydliga förbättringar på resultaten och inom 5 år skulle Rosengårdsskolan ligga någonstans på en medelnivå jämfört med övriga skolor i Sverige. För det är så att hur man ser på barn och kunskap spelar roll. För det är så att arbetsmetoder spelar roll. För det är så att resultatuppföljning spelar roll. För det är så att relationsbygge spelar roll.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Det är just detta samband
Johan Kants blogg 
…..vet hur du kämpade med dina klasser på Jordbro – o vilken kraft det tog! Tror inte alla lärarstudenter som går ut utbildningen vet vilket grovarbete det innebär o vara lärare…
Jag är av den åsikten att man alltid ska vara två lärare i klassrummet – det har visat sig ha stor betydelse för lugnet i klassrummet, att fler elever blir sedda och färre utbrända pedagoger…Det finns ngn att diskutera med och framförallt REFLEKTERA med…
Detta är dock mitt perspektiv utifrån – jag som inte ens är lärare utan ”bara” en Syv aka ”Övrig personal”…Men ibland är det bra med ngn som har lite av ett paraplyperspektiv…
Hej Lena,
Jag tror att det inte alls är fel att vara två lärare i klassrummet, om man är på samma plan och har en idé om vad man vill göra. Men jag vet också att flera vuxna som är villrådiga kan bidra till ännu större kaos – det har jag sett exempel på på Jordbromalmsskolan.
Jag tror det är viktigast att lusten att lära inte förstörs från början. För alla har ju den lusten från början. I årskurs sex om den inte finns kvar längre, ja, då är det hårt slit som gäller. Och det är väl det som de flesta talar om gällande lusten att lära. I vilket fall gör jag det. Om skolan upplevs under de första åren som en sysselsättning långt ifrån barnens här-och-nu- tillvaro, ja då försvinner den hos en del. Trots det kan en hel del barn lära sig det som krävs ändå, men kanske mer av plikt än av lust.
Lärares engagemang är viktigt, men parallellt med att inte det försvinner, behöver skolan göras om så den passar dem som skall verka i den. För oss lärare, de flesta av oss iaf, är skolan till för elevens lärande, men traditionellt och fortfarande är den till för samhället, och arbetsmarknaden. En utsortering. Även om det inte är uttalat eller ens formulerat längre, finns den kvar som en tradition och i mångas tänkande. Inte minst kan en del uttalande från de som representerar arbetsmarknaden synliggöra detta tänk.
Lärare talar oftast inte om att eleverna skall lära för andras skull, utanför sin egen, för att de skall klara av sitt liv. Lärare talar om att eleverna skall klara av sitt liv. Men vilka bestämmer, lärare och elever ELLER dem som representerar andras bästa?
Jag förstår inte din polarisering mellan arbetsmarknaden och det som är till nytta för eleven. Det finns väl en ytterst avgörande nytta för eleven i att kunna försörja sig.
Jag tror också att det är lärare som fuskar med kunskapsuppdraget som förstör elevens lust att lära sig. Johans tankar borde genomsyra alla stadier. Då skulle vi ha fler elever med lust arr lära.
Den polarisering som du talar om är den jag ser och beskriver. Det är få lärare och lärarstudenter som jag träffat som har talat om att deras ambition är att elever skall lära sig för marknadens behov.
Man kan se nyttan för eleven att kunna försörja sig eller arbeta inom ett område som både passar och intresserar, som leder till försörjning. Lärare vill, enligt min erfarenhet, att elever skall lära inte endast för att försörja sig. Medan andra företrädare har intresse av att få arbetskraft för att deras mål i livet skall uppnås.
Jag säger inte att det är fel något av alternativen, men det är många gånger motstridiga intressen och oftast är det individen som får stryka på foten. Varför har vi betyg? Varför är det viktigt att mäta kunskap? Vem har bestämt det? Vem bestämmer vad som är viktig kunskap och vilka bestämmer nu vad eleverna skall bli.
Som jag ser det, måste vi arbeta mot politiken – lägga fokusen på den istället för att dissa våra kollegor. När nu politikerna så gärna gör det.
Rättelse: …mot politiken … menar jag i riktning mot! Det kan betyda något annat också 🙂
”Eftersom eleverna i princip inte kan någonting, varken läsa flytande eller har några rejäla ämneskunskaper med sig, måste jag slita ganska hårt under första läsåret. ”
Hmmm… Det är ganska hårda ord! Hur ser dina kollegor på den här beskrivningen? Finns det inte en risk att de upplever den som nedlåtande och att du övervärderar din insats i förhållande till andras?
P.s jag får fortfarande spam på twitter från dig.
Mats,
Jag struntar faktiskt i vad mina kollegor tycker, för är det så att eleverna inte kan väderstrecken, inte kan läsa flytande (årskurs 2-3-nivå), kan inte skriva en begriplig berättelse, kan inte de fyra räknesätten och går i årskurs 6 – då tänker inte jag vara kollegial! Sorry, men det är både fördjävligt och brist på ansvarstagande. Och det är inte en elev, utan merparten! En del lärare är bättre en andra, det är bara kolla på resultaten och jag struntar faktiskt i om några tar åt sig om det visar om det visar sig att de låter elever år ut och år in glida igenom skolan utan att få med sig de mest basala kunskaper. Det är bara att kolla mina resultat och elevutlåtanden och sedan dra slutsatsen utifrån dessa. Resultatet blir att jag blir utsatt för jante men det struntar jag i.
Jag vet inte vad jag ska göra med twitter – det enda förslaget är att du slutar följa mig på twitter, jag skriver ju ändå inte så mycket!
@Mats det kan vara så att det betalar sig att avfölja Johan och sedan följa honom igen.
@Johan Ditt elevfokus är en frisk fläkt i debatten. Jag förstår att det finns kollegor som känner sig trampade på tårna, avslöjade, kränkta och exponerade, men det är som du säger – elever i årskurs 6 bör generellt kunna hantera de fyra räknesätten, läsa flytande och uttrycka sig muntligt och skriftligt. Kan de inte det blir allt skolarbete tungt, svårt och obegripligt, och ungefär lika meningsfyllt som att slå i en spik med en studsboll. Och de som istället för en hammare gett dem studsbollen, hur färggrann och rolig den än är, bär ansvaret. Det måste vi orka prata om.
Tack för ditt stöd och dina uppmuntrande ord Morrica. Det är som du säger, vi måste börja prata om detta och inte sitta och gnälla, utan ta tag i detta.
Det är ganska många lärare som sliter hårt med föräldrarkontakter och sina varianter på seminarieundervisning. Jag tror att de tycker att det är rätt skönt med Johans klarspråk. De som är slöa kan gott behöva den spark i baken som Johans inlägg innebär.
Jag känner inte dina kollegor och menar inte att du ska mesa – som biträdande rektor har du väl forum för den här dialogen utifrån enviss maktposition också?
Min eventuella poäng är att den här dansen har pågått länge. Högskolan mästrar gymnasiet som mästrar högstadiet som mästrar mellanstadiet som mästrar lågstadie som mästrar förskolan som mästrar föräldrarna som går hem och gråter eller tröttnar och vånder sig till skolinspektionen.
Du vill väl inte vara en del av det?
Jag har också haft samma problem med mafiaspam – hittade en inställning om vem som fick skicka meddelanden i mitt namn. Jag tror att det är bättre för din självkänsla om du styr ditt konto själv. Kunskap är bra!
God fortsättning!
Hej igen Mats,
Jag talar aldrig om Vikingaskolan och lärarna där – om det inte är så att något extra, helt fantastiskt har skett. Det jag pratar om är min lärarerfarenhet från Jordbromalmsskolan, där jag fick elever från skolorna som låg där. Skulle aldrig vare sig lämna ut mina kollegor eller ta den diskussionen på nätet – det gör jag hemma på Vikingaskolan.
Jo en sak till Mats, problemet med att man sitter och gnäller nedåt och undrar vad de har hållit på med är att det inte dokumenterats resultat och följt upp dem, heller inte ställt någon ansvarig för att elever år ut och år in fått glida igenom skolan utan att något gjorts. Ansvar!
Jag kan inte vara en del av det, då problemen på högskolan inte har att göra med lärarna i skolan, utan snarare att det är ett för stort glapp mellan gymnasieskolan och högskolan.
Jag försvarar alltid lärarna ute på skolorna! Då jag inte ser dem som det direkta problemet! Snarare att det är lärarna som får problemet, som kan sökas i toppen.
Nu kommer det troligen bli fler glapp iom den nya lärarutbildningens mångfald av examina!
Ja dansen har pågått länge när det gäller att sparka neråt i kedjan med skolproblem men jag tror att Johans tankar är början på något konstruktivt där alla börjar följa upp och visa resultat. Då är det slut med syndabockslekarna och den som bestämmer besparingar får vara ansvarig för konsekvenserna.
Oh, jag vet precis vad du menar. Efter ett antal nybörjarår i skolan förstod jag helt plötsligt vad som var fel. Vad det var som gjorde att jag inte kände mig 100% nöjd med mina insatser eller resultat när mina klasser lämnade skolan i nian. Jag hade inte riktigt fattat hur jag skulle göra med klasserna när jag fick dem utan kört på lite tur och goda råd. Skickligheten hade jag ju inte hunnit utveckla än.
Men så fick jag en ny sexa (på högstadiet) och tog chansen. Jag tänkte: Jag ska satsa på en god relation till varenda unge. Jag ska få varenda unge i den här klassen att känna sig betydelsefull, omtyckt och sedd. Dessutom ville jag satsa på respekten för varandra i klassen. Så jag infogade relationsarbetet varenda lektion i mina två ämnen och på mentorstiden. Jag höll koll på klassen hela lektionerna och även på rasterna så gott jag hann. Jag hade personliga samtal med alla inblandade vid konflikter och vi löste alla problem tillsammans. Jag lyckades också se bakom varje elevs attityd och det gjorde att jag kunde vara respektfull och kärleksfull även mot de mest obstinata eleverna.
Resultatet (om man nu kan säga så i en pågående process) blev en fantastisk klass som det gick att göra precis vad som helst med. Det var slitit första året, som du säger men det betalar sig senare då klassen blir mycket lätt att jobba med när man känner alla eleverna väl och de känner förtroende för dig som lärare i alla väder.
Jag menar inte att skryta utan jag vill lägga tonvikten på hur viktigt det är att satsa hårt på sin klass och att ha en tydlighet i vad man vill med klassen. Jag är bara så glad att jag kom på det här till slut så att både jag och eleverna kan känna tillfredsställelse i skolan.
Behöver jag tillägga att just min klass får beröm av alla andra lärare de har?
Jättetack Carina för din redogörelse – och du: Du behöver verkligen inte i förbifarten ursäkta att du skryter. Du har gjort ett bra lärarjobb och du har fått resultat. Jag har svårt med jante, för man måste väl inse att en del lärare är skickligare än andra och då är det väl bättre att lära av dem istället för att titta snett.
Keep on the good work!!!
Håller med – jag fokuserar också en del på relationen och det märks vilken skillnad det blir om jag av någon anledning inte gör det.
Det är dom som inte vill skryta som skall göra det 🙂
…Vill bara gratulera Carina och kanske framförallt hennes elever för att de förmodligen kommer klara sig bra genom skolsystemet eftersom de har en lärare som knäckt koden till bra inlärning där första steget är att skapa goda och genuina relationer…
Intressant läsning som vanligt. Vad svensk skola verkar behöva är en rejäl satsning på elevernas inledande år, både vad gäller lärarresurser och uppföljning. Att en elev tillåts gå vidare i systemet innan nödvändigt kunnande inhämtats borde vara förbjudet. En elev med dålig start blir lätt en dominobricka genom hela utbildningssystemet. All heder därför till de lärare som inte skickar stafettpinnen vidare utan att försöka fylla elevernas kompetensluckor. Att kunna prata om de brister som upptäcks på en viss nivå måste väl vara en grundförutsättning för att rätta till brister.
Men främst undrar jag vilka rutiner man har för att säkerställa att eleven har med sig förkunskaperna INNAN man skickar dem vidare, och vilka mått man vidtar då dessa ej är uppfyllda.
Håller med dig helt Coolaliaz,
Jag tycker att i årskurs 1 och 2 borde det vara två lärare i varje klass, så att en av lärarna skulle kunna köra bredvidläsning en till en. Det man missar i årskurs 1 och 2 kommer en elev aldrig kunna ta igen, inte ens om den ges samma tid.
Vad fattas den svenska skolan? Sverige är ett av världens rikaste som kan se tillbaka på en 200- årig fredlig historia. Inga sönderbombade städer, härjade landskap eller svält på mycket länge. Vi är också skonade från naturens allra värsta sidor och vi saknar varken pengar, kompetens eller andra förutsättningar. Har vi det för bra så att självtillräckligheten gjort oss lata eller vad beror det på?
Ideologin har fått styra i skolan. De som har suttit på makten har hållit fast vid den med varje tänkbart medel och använt ideologiska argument för att slå ner varje form av annan ståndpunkt, trots att den ideologin inte fungerar i verkligheten – alltså i klassrummet. Kolla tidigare blogginlägg: https://johankant.wordpress.com/2009/11/18/vision-och-verklighet/
Ideologin styr fortfarande! Fast den ser bara lite annorlunda ut.
Jonas,
Ditt raljerande om elevernas bristande kunskaper när de väl kommer under ditt beskydd och hur du frälser dem med kunskap skymmer de mer djupgående problemen med den svenska skolan.
För mig verkar din ”seminarieundervisning” vara samma sak som den gamla katederundervisningen. Denna gamla undervisning kan vara effektiv och stimulera elever om läraren är tillräckligt drivande och egagerande. I förlängningen måste dock eleverna få arbeta såväl självständigt som i grupp eftersom det är färdigheter de måste ha i dagens samhälle.
Jag tror du tänker väldigt fel när du utgår från att andra lärare inte lärt eleverna det de bör lära sig. i många fall lyckas skolan lära kunskapen ut ur eleverna . Min dotter är 6 år gammal och hon kan alla planeterna i vårt solsystem samt att Pluto inte längre räknas som en planet. Hon kan också väderstrecken. Dessa kunskaper har hon eftersom de på dagis arbetat med rymden. Det jag är rädd för är att när hon går på högstadiet och jag frågar henne samma sak är det inte alls säkert att hon kan planeterna längre, eller är säker på väderstrecken, fast hon kunde det redan på dagis?
Med detta exempel vill jag visa på att många elever i dagens svenska skola slutar lära sig och till och med glömmer det som de har lärt sig tidigare. Anledningen till detta är att för många elever slutar skolan ha ett syfte när de börjar högstadiet. fram tills dess har de förstått att skolan lär dem läsa skriva och räkna.
På högstadiet ska det på något sätt fortsätta göra samma sak bara på ett annat sätt eller på ett krångligare sätt. Högstadielärare har två matran som de upprepar om och om igen för att förmå eleverna att arbete. Det första är att om eleverna gör det de ska kommer de in på det gymnasieprogram som de vill och det andra är att eleverna måste lära sig för att få ett jobb. Om elevens dröm är att bli fotbollsproffs eller om han inte har en aning om vilket gymnasium han ska välja så saknar högstadiet all mening. En elev sa en gång till mig ”På högstadiet måste man göra det man ska för att få göra det man vill.”
Skolans problem är att den saknar en djupare mening eller ”berättelse”. Jag rekomenderar boken NÄR SKOLANS KLOCKA KLÄMTAR av Neil Postman på Daidalos förlag.
Martin,
För det första heter jag Johan och inte Jonas!!!!
Kalla det raljerande, men jag är jävligt trött på att man inte pratar rakt ut och säger som det är. Om du tycker att det är ok att 12 elever av 27 läser på LUS-punkt 11-13 en nivå som är för årskurs 2-3 då får det stå för dig. Jag anser att det är katastrof. Om du inte har läst min bok rekomenderar jag dig att läsa den, har du ingen lust att betala för den går den att låna på bibliotek. I den redogör jag grundligt för elevernas bristande kunskaper med elevexempel och detta är bara toppen på ett isberg.
Seminarieundervisning är inte samma sak som den gamla katederundervisningen, det skiljer sig mycket åt, läs i min bok så får du veta mer. Det blir omöjligt att jobba i grupp eller självständigt om man inte kan läsa och skriva – då måste man lära sig det först och sedan ska man självklart lära sig att jobba i grupp. Men tänk efter själv – hur var det på lärarhögsskolan? Hur många gånger var inte du med om att i ett grupparbete hade 1-3 studenter inte läst litteraturen eller gjort det man skulle enligt överenskommelse (jag utgår nu från att du är lärare)?
Bara för att din dotter går i en sån bra förskola/skola innebär det inte att det är så över allt. Mina barn är också väldigt duktiga i skolan och kommer från en god medelklassmiljö där de får stöd både i skolan och hemma, men i Jordbro hade de varken stöd hemifrån, språket och dessutom lärare som inte trodde på deras förmåga – hur ska man klara sig då. Detta är inte raljerande utan hård FAKTA!!!!! Du kan fråga vilken av mina gamla högstadiekollegor som helst och det handlar inte om en elev, utan om säkert hälften av eleverna. HÄLFTEN!!!!!
Jag vill bara avsluta med att säga att jag bygger mina erfarenheter av att jag i 9 år tagit emot elever varje år och det har bara varit den ena klassen värre än den andra.
Många tankar snurrar när jag gång på gång läser dina argument. Dina åsikter och ideer kan nog samlas i tio punkter.
För att kanske få in nya perspektiv undrar jag om du kan förklara skillnaden mellan ett kall och ett jobb. Kan man jobba som lärare om man ser det som ett jobb? Och nu önskar jag inte höra om din egen förträfflighet, utan en normal lärares möjligheter att sköta jobbet. Ingen övermänniska alltså.
Du har ju lösningar på allt. Finns det gånger då du gjort misstag? Finns det elever eller andra som inte mått bra efter att du har erbjudit dem din frälsning?
Kan du förresten tänka dig att bli utbildningsminister och reda ut eländet? Hur?
Kan du göra ett slags lus-schema över alla stadier en elev ska genomgå? Läsa, räkna, grupparbeta… Vilken ordning?
Tror du att du ibland fastnar i ett svartvitt tänk? Rätt, fel… Bra, dålig… Tror du att din inställning till diagnoser handlar om att din pappa såg mbd-drag hos dig?
Hur ser den perfekte lärarens profil ut? Vad krävs för att vara en bra lärare. Kan du punkta upp, göra en kravspec?
Hur får man självkänsla? Vad gör dig nöjd?
Asch, nu är det läggdags! 🙂
Hej Er, eller vad jag nu ska kalla dig. Vore bra om du kunde presentera dig vid namn, åtminstone förnamn.
Det var en lång lista som du hade levererat till mig, verkar som om du är lite sarkastisk och kanske känns det som om du vill kasta lite skit på mig, men du vågar inte stå för det för du väljer inte att skriva under med ditt egna namn och du gömmer dig bakom en anonym e-post adress. Fegt! Men jag ska svara så gott jag kan på dina frågor på ett seriöst sätt, sen får du ta det som du vill.
1. Jag tror inte att det går att dra en linje mellan kall och jobb, åtminstone kan inte jag det. Däremot tror jag att det är viktigt att dra en gräns mellan att vara professionell och privat, alltså att inte lämna rollen som lärare och bli något man inte är utbildad för, t.ex kurator. Sen tror jag så klart att det finns dem som är mer professionella än andra och så finns det dem som är mer engagerade än andra. Jag tror heller inte att det finns övermänniskor, jag är inte det, även om det är många som verkar tro det (t.ex. du kanske antyder att jag tror att jag är det, så är inte fallet).
2. Misstag – om jag har gjort misstag!!! Många, många, många misstag under årens lopp. Under hela min lärargärning har jag utvärderat mina handlingar och de första tre åren som lärare gjorde jag ständiga förbättringar och jobbade på att hela tiden möta eleverna på ett bättre och tydligare sätt. Det finns också elever som jag misslyckats med, speciellt de första åren och de elever som jag inte hade från år 6 till 9, som jag inte fick chans att bygga relation till. När du skriver frälsning verkar det verkligen sarkastisk från din sida och det är trist att du inte kan acceptera och tycka det är bra att jag lyckats bra med de elever som hade det skitdåligt förspänt, utan att jante ska komma fram i dig. Jag känner inte till någon som inte mått bra efter att jag erbjudit ”min frälsning”, däremot tror jag säkert att jag har trampat på en eller annan tå.
3. Utbildningsminister – Nej tack! Tror inte heller att jag kan reda ut ”eländet”, har för många emot mig, som vill ha skolan som den varit förut och som inte tror på det som jag står för (du verkar vara en sådan person).
4. LUS-schema – sök på Läsutvecklingsschemat. Den metodiken får läraren bestämma själv, men grupparbete är verkligen inget som man bara kan släppa iväg eleverna vind för våg hur som helst – vilket görs. Eleverna behöver kunna ta ansvar för sina studer.
5.Jag tror inte att jag fastnar i svart-vitt-tänkande. Däremot väljer jag ibland medvetet att lyfta fram svart-vita saker på grund av att man inte diskuterat eller problematiserat på ett bredare plan, t.ex. vid diagnoser. Min pappa såg att jag hade mycket energi som människa och tyckte nog att MBD-diagnosen passade på mig, vilket den till viss del gör, men glömde då bort att jag är ett ”offer” för den fria uppfostran på 70-talet, vilket innebar att jag över huvudtaget inte hade några gränser som barn. Svårt för mig att växa upp på detta sätt.
5. Jag tror inte att det finns en perfekt lärares profil, vi är individer. Däremot tror jag att det är viktigt att ha med sig några punkter, det som du kallar för kravspec. Mats Trondman har satt upp följande: 1. Läraren ska ha djupa ämneskunskaper, Läraren ska kunna förklara så att eleven förstår och Läraren ska kunna hålla ordning på klassen så att arbetsro råder utan att vara taskig mot någon elev.
6. Jag blir nöjd när eleverna lär sig och när det strålar glädje från dem att de har lyckats och gjort ett bra jobb.
Hoppas du har fått svar på dina frågor. Hoppas du kan vara ärlig och våga stå för dina åsikter med ditt namn nästa gång. Jag tvekade om jag skulle publicera det du skrev, inte för att jag inte kan ta emot kritik, det kan jag, utan för att ditt inlägg var genomsyrat av sarkasm och dessutom står du inte med namn för dina åsikter. Det tycker inte jag är ok.
Hej Johan!
Jag ber verkligen om ursäkt för att att jag kallade dig Jonas. Jag skyller på all julmat och att min egen rektor heter Jonas. När det gäller din bok Yrke: Lärare så har jag faktiskt läst den. Antagligen representerar jag de hatade flumlärarna men jag tycker din bok är kall och mekanisk. I din bok har kunskapen ett eget värde och det anser inte jag att kunskap har. Man kan vara totalt obildad och ändå helt mänsklig. Man kan vara full av kunskap och samtidigt vara totalt omänsklig.
För de som vill veta mer om mina tankar har jag gjort en egen liten blogg som än så länge mest består av röriga fragment men jag hoppas få bättre struktur på den med tiden.
Se länken för att komma till min sida.
God fortsättning.
Hej Martin,
Ursäkten accepterad!
Jag tror att du lägger ditt egna perspektiv på min bok, därför upplever du den kall och mekanisk. Men du får nog lita på de goda resultaten som mina elever har nått, de goda omdömena som jag fått av elever och dessutom kan du kolla upp mig närmare, t.ex. http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150422557019018&set=t.625017668&type=3&theater.
Jag kanske uppfattas kall eftersom jag inte väver in mina åsikter, inga krusiduller. Fokus på kunskap!!! Och det jobbar man inte med i många svenska skolor, utan det är fokus på omsorg en galen väg att gå anser jag. Jag ska kolla upp din blogg, bra att fler bloggar utifrån sina egna erfarenheter av skolan, det är bra att det kommer upp vittnesmål innefrån klassrummen.
God fortsättning själv!
Martin,
Intressant att du upplever min bok kall och mekanisk, av alla dem som läst den har jag aldrig fått den reaktionen. Däremot har jag fått många, många reaktioner att den snarare är engagerande, varm och med ett stort elevfokus. Av ren nyfikenhet undrar jag vad det är exakt du upplever som kallt och mekaniskt? Vilket avsnitt? Vilka formuleringar? Jag skulle uppskatta om du kunde berätta det för mig.
Hej!
Den där Er känner du inte och kommer heller aldrig lära känna. Var inte orolig.
Bra svar överlag. Tråkigt att alla som ifrågasätter det du skriver kallas för jante. Varför tror du att man kan få en bild av dig som en kall, fyrkantig besserwisser som saknar bred kunskap? Som inte lyssnar på andra eftersom svaret redan finns. Som samtidigt har problem att få fram hur förträfflig den egna pedagogogiken är? Som har så höga krav på lärare att de inte verkar realistiska. Som kastar skit åt alla håll.
Om det är så att det faktiskt är så att du har lösningar på alla problem är det synd att budskapet inte når fram.
Det är underhållande att läsa din blogg och det ska bli fortsatt intressant att följa din karriär. Se mina kommentarer som ytterligare ett sätt att göra reklam för dig själv och lite gratis coaching. 🙂
God fortsättning!
Hej Er,
Det är helt ok att se mig som en fyrkantig besserwisser – jag har inga problem med det. Jag har heller inga problem att möta kritik om man gör det på en juste sett, läs kommentarerna på mina blogginlägg så ser du att jag ibland får kritik. När jag säger jante är det för att man anonymt bemöter det jag säger som du gjorde – då känner jag inte att det är ok.
Jag kastar skit åt alla håll för att det finns skit att kasta åt alla håll, en så stor samling människor som inte tar ansvar för vare sina beslut eller sina handlingar får man leta efter. Och då menar jag primärt inte lärarna, för de har blivit lämnade i sticket, även om det finns lärare som inte gjort det jobb som det borde – att få alla elever att nå sina mål. Skolverket, Lärarutbildningen, Forskningen, Politiker, SKL, Kommunerna, förvaltningen är full av människor som bestämmer över skolan många gånger på lösa grunder och nästan aldrig har de ens varit ute i ett klassrum. Ta t.ex. de senaste inom pedagogiska forskningen – har de ens varit i ett klassrum? Och ta de som sprider falskhet om skolorna och hur det ska fungera, t.ex. Grundskoletidningen och Steve Wretman, som åkt land och rike runt och spridit lögner. Detta måste upp till ytan och detta måste det diskuteras om – och jag kommer inte hålla käften för att kunna göra karriär (för övrigt är karriärsvägen redan stängd på grund av att jag är så jävla jobbig). Det vet jag, men det bryr jag mig inte om.
Jag tänker inte vara ödmjuk och jag tänker lyfta fram brister gång på gång på gång, inte för att få sympatier utan att det måste till en kognitiv konflikt kring det som måste ändras – inte konsensus. Sen kanske det blir många ömma tår som jag trampar på och många kanske slutar lyssna, men då får jag ta det. Jag är ganska kunnig, verkligen inte fullärd, t.ex. är jag inte speciellt bra på att föra metadiskussioner, eller redogöra i detalj för olika teorier hit och dit. Men jag kan verkligen säga att jag är en bra lärare som har hjälpt många elever att nå skolframgångar, elever som tidigare varit lämnade för att de varit för dumma, för jobbiga eller för okunniga. Jag har också en klar bild över hur en skola ska styras och hur man kan hjälpa lärarna att bli bättre och hjälpa eleverna på att fokusera. Men att bli utbildningsminster – aldrig i livet, kan inte detta över huvudtaget.
Hoppas du har fått en klarare bild över vad jag står för. Hoppas du kommenterar även fortsättningsvis, helst då med namn och med ett trevligare tonläge.
Vi kan ha olika syn på hur något borde eller skulle kunna vara. Och vi kan tro på olika sätt att nå till samma mål. Problemet som jag ser det, är när man tolkar något på ett sätt som motverkar syftet med det från början. En del av forskningen tolkas olika. Inte all pedagogisk forskning är heller tillämpbar i klassrummet. Om man då försöker att göra det, blir det fel där. Det gäller alltså för utövarna att inte bara ta till sig saker och ting utan att också kritiskt granska det. Frågan är när de skall få tid till det ute på skolorna och OM de får tillgång till all den forskning som står till buds.
Det är enkelt att ge skulden åt individer, men de lever i olika system och ofta är det andra som bestämmer ramarna.
Den undervisning som du talar om fungerar inte nödvändigtvis överallt. Inte min egen heller … ibland får jag göra annorlunda. Allt beroende av vilken grupp jag har för tillfället.
Jag har ju träffat dig och besökt din skola och du är en rektor som jag vill se ute på skolorna – en som är där och är närvarande. Sen att jag inte håller med dig i allt – det är en annan sak. 🙂 Skall läsa din bok vid tillfälle. Har en del annat jag måste läsa först.
Hej Monika,
Tack för den positiva återkopplingen från ditt besök på Vikingaskolan. Håller inte med dig om att Seminarieundervisning inte skulle fungera överallt, det skulle den verkligen, däremot skulle det bli trist att alltid köra samma koncept. Däremot var jag tvungen att göra det för att annars skulle jag inte fått med mig alla elever, allt för många var språksvaga och även kunskapssvaga. Men däremot finns det ju givetvis annan metodik som fungerar alldeles utmärkt. Jag har skällt på PBL, men det är också en bra metodik om man har en lärare som har full koll och fångar upp eleverna, problematiserar och släpper eleverna igen. Men det gäller att läraren är duktig och vet vad han/hon gör och inte släpper eleverna och förvandlar sig till handledare.
Till synonymen ”Er”: det framgår inte vilka tio punkter du menar kan sammanfatta Johan Kants uppfattning. Du uttrycker däremot en rad påståenden/oförskämdheter illa förklädda i frågedräkt. Eller menar du på allvar att Johan någon gång aspirerat på ministerposten t.ex? Är det för att han uttrycker starka åsikter om svensk skola? Man kan vara ifrågasättande utan att vara streber.
Vidare använder du ord som t.ex ”frälsning” och ”kall”. Då väljer du att tolka Johans ord som fan läser Bibeln. En läskunnig ser engagemanget och ser att han via sin egen undervisning ge konkreta exempel på hur ett exempel på bra undervisning ser ut med närvaro, personligt engagemang och genom att röra sig upp och ned i abstraktion och låta eleverna känna att deras personliga erfarenheter för undervisningen framåt. Samt att detta hjälper dem att utifrån deras vardagsuppfattningar få hjälp av den bättre vetande läraren erövra de benämningar och begrepp den historiska människan skapat. Det väljer du att tolka som glorifiering. Häpnadsväckande. Är detta detta att en lärare är stolt över sina resultat som sticker dig i ögonen?
Johan lyfter fram lärarens didaktiska kompetens, personliga engagemang i ämnena och eleverna och dess påverkan på undervisningen – det väljer du att tolka som ett ”kall”? Få skulle ifrågasätta det som avgörande faktorer i bra undervisning.
Du påstår att Johan skulle utge sig för att ”..ha svar på allt” och ställer en rad närmast infantila frågor till honom (förutsatt att de var menade som autentiska frågor och du de facto önskade svar) och jag saknade i princip bara uppdraget till Johan att vetenskapligt bevisa att Gud finns.
Ta bara det att du vill att han skall göra ett schema motsvarande LUS för svensk skola. Det tog många år för ett antal lärare och forskare att ta fram LUS utifrån praktik och, det vi idag kallar evidensbaserad, teori rörande läsutveckling. Och då vill du att Johan skall fräsa ut ett motsvarande för svensk skola som helhet?
Utifrån ovanstående blir det närmast löjelseväckande när du påstår att Johan saknar ”bredare kunskap” och att du i din nåd kan tänka dig ”coacha” honom. Johan uttrycker sig ofta väldigt drastiskt JA, liksom han ibland målar upp bilder i svart och vitt för att, som jag tror de flesta förstår, TYDLIGGÖRA de problem han ser och de förslag på åtgärder han förordar. Vissa väljer då att läsa in övergeneraliseringar i detta genom att lägga in (egna) ”alla”, ”alltid”, ”ingen” etcetera när de tolkar. Skolsverige behöver inte färre som reagerar och vågar ge konkreta förslag på handling utan fler som öppet vågar problematisera – och då på den konkreta nivån, inte på en luddigt hög abstraktionsnivå.
Du försöker dig också på att förklara Johans engagemang i frågan om diagnosticering och gör då exakt det som jag förstått att Johan pekar på som ett problem: du blandar ihop fenomen och förklaring. En smula tragikomiskt om det inte vore för det att det återigen inte förmått ta till dig av Johan uttryckt, vilket du menar att Johan ( i din värld) givetvis bär skulden för. Om så vore att Johans pappas historiska agerande har påverkat Johan till att engagera sig i frågan – vad har det med själva sakfrågan att göra? Vänligen skilj på fenomen och förklaring och diskutera frågan i sak och sluta kvacka som amatörpsykolog.
Ibland kan Johans ordval, ryckta ur ett sammanhang, leda till missförstånd och det kräver att man bildar en helhetsbild av det han på olika sätt uttrycker för att få en samlad bild men att, som du, påstå att han är otydlig och okunnig är något helt annat och som knappast pekar på en vilja att förstå utan snarare en vilja att atomisera, simplifiera och inte minst polimisera. Det visar du t.ex genom din fråga om ”självkänsla” och ”må bra”. Ingen kan ha missat hur Johan pekar på hur vetskapen om att äga sin kunskap, ha den förförståelse som krävs inför realiakraven och att ha förstått den man har förstått påverkar oss som människor oavsett ålder och roll.
Om du haft en genuin vilja att förstå vad Johan säger hade du sett detta men så verkar inte vara fallet. Alternativet vore en bristande läsförståelse och det vill jag helst inte tro.
För min del har jag en annan uppfattning än den som Johan här förmedlar och som han utvecklar i sin bok. Det handlar bland annat om den stora användningen av prov som examination. Prov är inte ett enligt mitt sätt att tänka en bra examinationsform. Men det är min åsikt. Detta är något som jag bland annat bygger på det inte är ofta som man i arbetslivet och ute i övriga samhället ställs inför en situation där man varken får ha olika former av material tillgängligt eller får samarbeta med andra. Detta innebär dock inte att jag tycker det är fel att använda prov som examinationsform för den lärare som så önskar och tror på denna form av examination.
Det måste i slutändan vara upp till den enskilde läraren att i samråd med eleverna bestämma över examinationsformen eller den metod som används för undervisningen. Om man inte tror på den form eller metod som man använder så kommer det inte att fungera varken kring undervisning eller examination. Men även om jag har en annan uppfattning än Johan när det kommer till hur man ska undervisa och examinera så innebär inte det att man kan polarisera mot en hel metod som signaturen Er gör ovan.
De pedagogiska teorier som jag personligen upplever ligger mig närmast är det sociokulturella perspektivet och Konnektivismen som lanserades för några år sedan av en forskare vid namn George Siemens. Konnektivismen innebär att lärandet i vad han kallar för den ”digitala eran” i huvudsak inte sker internt hos varje individ utan externt i de nätverk som vi ingår i, oavsett om det är datorer eller personer. Det är genom att koppla samman och se mönster i de kunskaper som finns i nätverket som lärandet sker.
Det handlar inte om teknik. Det handlar om ett bättre samarbete, ökad kommunikation i klassrummet och att sätta fokus på en helt ny kultur (onlinekulturen) där våra elever redan befinner sig. Tekniken är ett redskap för att nå dessa mål. Den kollaborativa skolan är det som jag vill se. För att utveckla detta vidare har jag startat min egen IKT-sida för ca en vecka sedan.
Länk: http://digitalskola.weebly.com
Där försöker jag lyfta fram de möjligheter som den moderna tekniken har inneburit och kommer innebära.
Fredrik (frekar06)
Helsingborg
Fredrik,
Som jag sagt till dig tidigare så verkar du vara en mycket engagerad och positiv kraft – det kommer gå bra för dig när du sticker ut och jobbar och jag hoppas verkligen inte att den konservativa skolan bryter ner dig, utan att du står på dig.
I den bästa av världar skulle jag verkligen vilja jobba på det sätt som du förespråkar, då menar jag inte ditt IT-intresse, utan ditt förhållningssätt om elevaktivt arbetssätt. När jag jobbade i Jordbro var det omöjligt att jobba så för mer än hälften av klasserna kunde inte ens läsa flytande och mer eller mindre alla hade utvecklat smitstrategier, t.ex. kopiera text. Därför var jag tvungen att hela tiden punktmarkera eleverna i form av läxförhör och prov. Och hela tiden pusha, heja, lyfta eleverna så att de fick minsta möjliga kunskapsnivå.
För mig var skriftliga läxförhör och prov enda garantin för mig att alla skulle ha kunskap inlärt (learn).
Du har intressanta synpunkter och jag ska sätta mig in i din hemsida.
Johan uttalar sig väldigt självsäkert om skolan i största allmänhet, sin egen pedagogiska storhet och övriga svenska lärares inkompetens. Jag undrar dock hur välgrundade slutsatser han kan dra. Som jag förstått det har han arbetat på samma skola i 9 år och han saknar formell lärarutbildning i svenska.
Intressant att notera är att samtidigt som Johans för fram sina åsikter om skolan så lämnar han undervisningen för att bli rektor. Min egen skola är en en till en skola där alla elever fått sin egen dator. Skolarbetet utgår från de möjligheter som datorerna erbjuder och då kan den så kallade seminariepdagogiken bara vara en del av undervisningen.
Min egen pedagogiska grund hämtar jag hos den franska pedagogen Celestin Freinet och hans Arbetets pedagogik.
Jag befarar att Johan inte ger mycket för den pedagogiken och inte heller tror på att lärare och elever ska arbeta tillsammans utan att varje lärare arbetar själv och sedan kan skylla på alla andra lärare.
Efter att jag läst ett flertal inlägg på den här bloggen verkar det som om vi lärare är väldigt polariserade. Antingen tror vi på Johans idé om styrda lektioner med skriftliga prov där kunskap ses som ett självändamål eller vi på skolans nya roll i en digital värld där egoism och empatilöshet breder ut sig och där skolan måste bemöta detta. Mitt mål som lärarare är att göra eleverna mänskliga. Kunskap har inget värde i sig själv. Kunskap utan djupare mening är farlig.
Martin.
Det låter som ni verkligen använder de möjligheter som den moderna tekniken med datorer i spetsen innebär på er skola, vilket är bra. Vi behöver alla positiva exempel vi kan få. Den där Freinet måste jag ta en närmare titt på så fort jag hinner, men det lilla jag hunnit läsa om denne så verkar det som en bra grund att ha.
Det är helt klart att elever och lärare måste arbeta tillsammans och detta blir bara viktigare och viktigare efterhand som våra möjligheter till bättre samarbete och kommunikation ständigt ökar.
Martin,
Vad tramsig du är! Du drar väldigt långtgående växlar på det jag skriver. Jag förstår faktiskt inte hur du kan dra slutsatsen att jag är emot en digital värld, eller att jag upplever att lärare ska arbeta självständigt – kan du tala om för mig varför du tillskriver mig detta och varifrån du har fått det.
Freinet är inte alls dumt, en bra pedagog med bra metodik. Att tillsammans med eleverna jobba fram studiematerialet är jättebra, har själv gjort det flera gånger med en del klasser. Det jag jobbat med i Jordbro är elever som i årskurs 6 inte kan läsa flytande, använda de fyra räknesätten eller skriva en berättelse med röd tråd. Jag har varit tvungen att jobba med baskunskaper för att få dem på banan.
I utredning efter utredning, i rapport efter rapport har det skrivits och konstaterats hur svenska elevers kunskapsresultat sjunker både nationellt och internationellt. För att kunna jobba självständigt, kunna ta ansvar för sina studier och så vidare krävs det grundkunskaper. När 20% a eleverna går ut 9:an utan fullständiga betyg och 25% av pojkarna inte kan läsa flytande tycker jag att svensk skola har grova problem. Den enkla devisen är då: Den metodik som leder till att eleverna lär sig det de ska är en bra metodik och den metodik som leder till att eleverna inte lär sig det de ska är en dålig metodik!
Hur många skolor har du jobbat i? Hur många ämnen undervisar du i som du inte har behörighet i? Jag undervisade i två år i svenska, jag har 20 gamla poäng utbildning i svenska + 10 poäng svenska som andraspråk – mer än många andra har. Kolla upp dina egna resultat – får du alla elever att läsa flytande? Får du alla elever att nå samtliga kunskapskrav? Får du alla dina elever att tycka att din skola är lustfylld, eller är det i sådana fall att de får frisurfa på den dator som de har fått? Likt Färilaskolan!
Johan.
Ett citat från din bok (sidan 207) väckte mitt intresse när jag läste det hela. Särskilt eftersom Lärande och IT är ett av de områden som jag är mest intresserad av. Du skriver så här i din bok Yrke: Lärare: ”Dessutom har det sköljt en våg av tvivelaktig metodik över landet under 1990- och 2000-talet. Datormetodik, fri forskning, problembaserat lärande, med mera.”
Det jag undrar lite över är hur du definierar datormetodik i det här sammanhanget. De dåliga exempel på användning av datorer och annan modern teknik i skolan som jag främst sett exempel på under min tid på högskolan där jag läst en del distanskurser utöver lärarutbildningen har nästan uteslutande handlat om att man har använt lärandeplattformar som lagringsplats och sedan har man lagt ut några forum där lärarna på kursen sedan inte är aktiva.
Mer generellt kan man säga att det har handlat om att man inte använt tekniken för interaktion och samarbete med eleverna.
Sen håller jag med om att det har funnits tvivelaktiga metoder ute i verksamheten och finns fortfarande. Det var därför jag bytte åsikt från att vara en varm anhängare av eget arbete/fri forskning till den linje som jag nu har där jag helt lämnat den diskussion som rör huruvida det ska vara katederundervisning eller eget arbete och tar istället då fokus på vikten av en starkare kultur av samarbete och mer kommunikation i klassrummet. Det är lite det du skriver i form av ”Att tillsammans med eleverna jobba fram studiematerialet är jättebra” som jag vill arbeta efter. För min del är det nämligen centralt att eleverna inte bara är konsumenter av kultur/kunskap utan också en producent av kultur och kunskap.
Fredrik (frekar06)
Helsingborg
Fredrik,
Jag förstår att du reagerar på detta. Låt mig berätta. Under 90- och 2000-talet har skolor erbjudit elever en lap-top och sedan velat att de ska söka sin egen kunskap. I Haninge fanns det ett gymnasium som hette Walters som erbjöd att varje elev fick en dator, men sedan blev det lärarlösa lektioner. I John Bauergymnasiet var det på olika håll samma sak och i Färilaskolan pumpades det in IT-pengar, alla elever fick en dator, men vid utvärdering kunde inte eleverna i årskurs 9 läsa flytande. Detta kallar jag tvivelaktig IT-pedagogik/metodik.
Nu vet jag att du har lite andra tankar om IT än vad jag har erfarenhet, måste säga att jag är ganska grön på området, men tycker att det är intressant med IT om det blir så att det är ett verktyg som fylls med innehåll. Till exempel skulle jag som SO-lärare garanterat använda smartboard kontinuerligt om jag jobbade som SO-lärare – det vore ett helt perfekt verktyg för mig och skulle passa som hand i handske när det gäller seminarieundervisning. Idag har vi på Vikingaskolan Smartboards i alla klassrum, till största del beroende på att jag har jobbat på att det skulle prioriteras. Men med förbehållet – ingen smartboard utan vettigt innehåll.
Sedan finns det ju också två andra intressanta IT-hjälpmedel som jag har försökt att introducera, jag skulle gärna vilja att våran stora Aspergerklass (år 4-5) jobbade med podradio. Jag tycker också att bloggande är ett mycket intressant verktyg att använda i undervisningen. När det gäller din stora grej, moddle heter det va? Har jag inte satt mig in i detta, men lovar att göra det.
I Moodle finns möjligheter för eleverna att skapa bloggar och det är en modern konferens och lätt att arbeta med. När vi samgick med SU, fick vi Mondo istället – inte alls lika bra. Inte lika användarvänlig. Men Mondo har sina fördelar också.
Johan,
Det borde inte vara som du beskriver ovan. Dessa skolor har totalt missat poängen med lärande och IT som handlar om att man ska öka samarbetet och kommunikationen mellan elever, men också mellan elever och lärare. Precis. Det är Moodle som är det som har kommit att bli min stora sak.
Det som jag gillar hos Moodle är främst möjligheterna som finns för samarbete och kommunikation med exempelvis bloggar, wiki, forum och så vidare. Sen är en annan viktig del att man som lärare kan få hjälp av moduler och block i Moodle att följa upp elevernas resultat och utveckling (se video nedan för ett exempel på detta).
Det som jag också gillar är möjligheterna att kunna bygga sin egen frågebank i Moodle Quiz modul så att man snabbt kan skapa både övningar, läxförhör, prov, självrättande tester och så vidare. Eleven kan gå tillbaka till sina svar och se vad som har varit rätt och inte rätt. Med självrättande tester/övningar kan eleven testa sina kunskaper och få direkt feedback från systemet. Självrättande tester/övningar som eleven kan göra hur många gånger som helst.
Det finns flera andra möjligheter också som jag gillar (Moodle har 800 moduler och block som man kan använda som lärare för olika ändamål). En av de saker som jag gillar är att eleverna var som helst i Moodle kan nå ett eget digitalt anteckningsblock med hjälp av modulen Mediabird Study notes. Där kan de anteckna, dela med sig av sina anteckningar till andra elever och även använda en digital penna för att markera den text som är viktig. En annan funktion som jag gillar och som verkligen underlättar när man ska rätta är en inlämningsfunktion i Moodle som heter Upload PDF.
Eleverna laddar upp sina arbeten i PDF-format. Därefter öppnar läraren upp PDF-filen i en särskild editor som själva kärnan av den här funktionen. Där kan läraren stryka under i elevens arbete och kommentera arbetet. Kommentarer man vill använda flera gånger kan lätt kopieras och användas. Sen klickar man bara på ”Generate response” så genereras en PDF-fil tillbaka till eleven innehållande arbetet och de understrykningar och kommentarer läraren gett eleven. Podcast och möjligheter att spela in ljud i Moodle finns också.
Det är en mycket god idé ni har kommit upp med i form av Podd radio. Det har jag faktiskt inte tänkt på så det tipset tackar jag för.
Fredrik (frekar06)
För den som är intresserad av vad Moodle är så finns här en bra presentation i film format:
Fredrik,
Mycket intressant hjälpmedel för att få en bra kommunikation med eleverna och få dem engagerade i sitt skolarbete och dessutom kunna jobba tillsammans. Själv använde jag mig ganska mycket av Facebook för att kommunicera med eleverna och även hjälpa dem med skolarbete efter skolans slut. Jobbade en del med streamad film och youtubekonto – klart på en enkel IT-nivå, men jag måste påminna dig om att jag hade elever som i princip inte hade några grundkunskaper när jag fick dem i årskurs 6 och dessutom var Jordbromalmsskolan fattig, vi kunde verkligen inte använda ny teknik – för det fanns inte i skolan. När jag började på Jordbromalmsskolan hade vi fortfarande griffeltavla, byttes ut några månader efter jag börjat där.
Jag ser två viktiga saker att hålla reda på. För det första att du som lärare dokumenterar och utvärderar elevernas inlärda (learn) kunskapsresultat och inte ser på det utlärda (teach). Elever är väldigt duktiga på att kopiera text och läsa av vad läraren vill ha, många tonåringar är dessutom streetsmart, som vet vad de ska säga för att få med sig läraren. Sedan är det roligt med quiz, men man får akta sig så att det inte bli atomistisk kunskap.
Nu har du säkert tänkt på detta så det blir nog inga problem. Intressant Fredrik – kul! Det är precis det här svensk skola behöver, nya grepp och nya engagerade lärare. Trots att jag är gubbe är jag inte teknikfientlig, även om en del tror det. Bara alla elever får möjligheten att få med sig grundkunskaper först, alltså läsa, räkna och skriva.
Johan.
För min del ser jag det som att när vi talar om att utvärdera vad eleverna kan så måste vi betona vikten av det inlärda. När vi sedan ska utvärdera vad som har fungerat och inte fungerat själva så är det rimligt att också titta på det utlärda. Då handlar det till exempel om sådana saker som en jämförelse mellan de lektioner som jag har hållit och vad som faktiskt står i styrdokumenten, dvs. hur väl stämmer mina planeringar överens med exempelvis det centrala innehållet i ämnesplanen för ämnet.
Eller annorlunda formulerat: Har jag som lärare fått med det som det centrala innehållet betonar i det moment som jag har haft och om så inte är fallet, vad är det som kan göras för att undervisningen bättre ska stämma överens med det centrala innehållet? Det är min uppfattning kring hur vi borde ha det. Samtidigt är jag mer än medveten om att så inte alltid är fallet ute i den svenska skolan och de lärare som väljer ett annat perspektiv på detta får väl enkelt uttryckt motivera varför de väljer ett annat perspektiv.
Fredrik (frekar06)
Helsingborg
Bra Fredrik, du utrycker det väl!
Johan.
En intressant följdfråga blir då: Hur får vi in detta synsätt i en skola som är allt för konservativ för att låta sig förändras på något större sätt?
Jag tror att man måste börja i liten skala och göra det man vill att andra ska göra själv. Om det funkar kommer fler och fler att haka på efterhand även om det kommer ta sin tid!
Fredrik,
Jag tror också att du måste börja i liten skala, typ med din klass eller dina undervisningsgrupper. Men eftersom skolan generellt är konservativ behöver du också göra utvärderingar av resultatet, både vad eleverna har lärt sig inlärt, men också vad eleverna tycker om arbetssättet. Det senaste kanske självklart är riktigt positivt, de flesta elever tycker om både teknik och nya saker och sätta tänderna i. Men även om man märker på eleverna att de är positiva så tror jag att en utvärdering – alltså få det på papper, vad eleverna tycker kommer att vara något riktigt bra för dig när du vill utveckla det på skolan.
Tre saker vill jag verkligen ge dig som råd nu när du snart ska ge dig ut i ”verkligheten”. 1. Du kommer att dränkas i arbetsuppgifter och rutiner när du börjar på en skola – på VFU har du haft en bråkdel uppgifter, nu ska du göra allt själv och det är inte säkert att du får en mentor. Se till att inte ge upp dina drömmar! Låt dig inte malas ner och sugas upp i den befintliga organisationen! 2. Ha alltid koll på vad det är eleverna ska lära sig under de arbetsområden ni går igenom, ta alltid din utgångspunkt i kursplanen och tydliggör kunskapskrav för dig själv och för eleverna. 3. Följ alltid upp resultat – vilka elever har inte lärt sig det de ska och hur och när ska de visa att de lärt sig det de ska kunna. På så sätt kommer du ha koll på varje elev och inte låta någon glida igenom. Detta kommer du ha igen i långa loppet.