När regeringen gav professor Martin Ingvar i uppdrag att utreda huruvida Sverige ska ha betyg från årskurs 4 var det många etablerade pedagogiska forskare som rynkade pannan. Varför kan man fråga sig? Ja, för att uppdraget inte gick till en forskare inom pedagogiken, utan till en hjärnforskare. Men nu råkar det vara så att merparten av det pedagogiska etablissemanget är betygsmotståndare, även om de hävdar motsatsen. Så vad skulle denna ideologiserade pedagogiska koloss komma fram till? Att betyg är dåligt så klart. Och det vill ju inte regeringen som är för tidiga betyg. Rätt eller fel med betyg, men att låta PIE få detta uppdrag är så klart otänkbart. Bra tänkt!
Personligen har jag bara positivt att säga om Martin Invar. Förutom att han är en erfaren vetenskapsman är han en anhängare av att alla elever blir bra läsare. Vem är inte det kan man fråga sig. Jag menar givetvis att han lyft fram hur viktig läsningen är för utveckling av allt lärande. Martin Ingvar har gång på gång påtalat detta. Helt i linje med vad jag själv anser.
För ganska många år sedan tog jag kontakt med Martin Ingvar för att visa honom de sammanställningar jag hade gjort när det gäller Läsutvecklingsschemat (LUS) och betyg. Jag klev upp på Karolinska institutet och träffade Martin Ingvar för att prata skola och läsning. När han fick se dokumenten blev han intresserad och granskade dem noga. Imponerad skulle jag säga att han blev, för det var så tydligt att de elever som läste bra hade höga betyg och de elever som knappt läste hade problem med betygen, inte minst när det gällde de teoretiska ämnena, vill du se? Relation LUS-betyg. Så klart kände jag till detta, för jag hade sett det år ut och år in. De elever som var bokslukare (LUS-punkt 18) hade fullständiga betyg och många överbetyg. De elever som inte läste flytande (LUS-punkt 13-14) fick inga betyg och de elever som låg på LUS-punkt 16-17 fick kämpa järnet.
Detta går att se dagligdags. Gör en sammanställning mellan era LUS:ningar och betyg, så kommer ni se att det stämmer. Skulle det inte stämma så är det antagligen fel på bedömningen antingen när det gäller LUS eller betyg, typ att eleven är för högt lusad. Utifrån korrekta bedömningar går det att diskutera vilka elever som behöver få extra stöd, i vilka ämnen och av vem. Ett oerhört enkelt sätt att följa upp resultat.
Kul med Martin Ingvar – härligt att han fått detta uppdrag. Det var länge sedan jag var mer upplyft av en enskild persons tillträdande på ett uppdrag. Ser verkligen fram emot att denne man kan göra ett gott jobb. Hoppas han tar itu med betygsmotstånd och forskarfusk också. Lycka till från mig!
Johan Kants blogg 
För 12-13 år sen hörde jag ett föredrag med honom där han sågade betygssystemet med orden (ungefär) ”det dummaste som någonsin genomförts”. Men han kan ju ha ändrat sig.
Jag tycker valet är intressant. Hjärnforskare kom ju fram för ett antal år sen att de första sex åren är viktigast för framgången att lära sig. Under dessa år lär man sig att lära, bl.a. även att man under dessa år lär sig att lära sig läsa.
Däremot har jag svårt att se kopplingen – möjligheten att lära sig läsa och betygsättning. Jag lärde mig inte att läsa för att vi fick betyg från ettan. Det troliga var att pedagogiken var den rätta för de flesta av oss. Men, pedagogiken blir ju inte bättre av betyg, men däremot om vi får mer kunskap om hjärnan. Viktigare är nog att lärare, skola och alla andra ansvariga fokuserar på läsandet istället för på om vi skall ha betyg eller inte. Men vi kan ju inte ha en och samma metod för alla, dvs. en metod för de som har svårt att lära sig läsa, som skall gälla alla.
Dessutom skall väl barn lära sig läsa redan i ettan, så betyg från fyran är ännu obegripligare. Kunskap om det är möjligt att sätta betyg från fyran eller ettan, har ju ett helt annat syfte än kunskap om hur människor lär sig läsa.
Varför inte börja i rätt ände. Martin Ingvar kan vara den som pekar ut denna ände. 🙂
Läste en bra artikel – http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/02/15/vad-var-det-jag-sa-martin-ingvar-om-den-svenska-skolkrisen/
Lena, jag tror att tillsättningen inte har så mycket med uppdraget att göra. Kan det möjligen vara så att Björklund vill markera mot PIE genom att tillsätta en internationellt erkänd forskare på ett internationellt erkänt institut. Han kanske bara vill säga till PIE att den sekteristiska forskning som PIE refererar till inte duger.
Kanske en överskattning av Björklund, men det kunde vara en förklaring.
Monika, senildemensen gör sig påmind. Förlåt för att du fick heta Lena
Det gör inget!
För övrigt Monika, så tror jag att Martin Ingvar är så smart att han delegerar uppgiften till någon i sin institution som är bättre lämpad för själva utredning. Han ska säkert bara stå för kvalitet och trovärdighet.
Kanske det!
Har ingen aning om Martin Ingvar är rätt man för uppdraget eller ej. Jag uppfattar utnämningen som en tydlig markering mot den etablerade skolforskningen. Men det kan lika gärna vara ytterligare ett av alla dessa desperata åtgärder för att få rätsida på skolan. Vi får väl se.
Janne,
Klart att det är en tydlig markering. Jag hoppas dock på Martin Ingvar.
Jag med. Däremot såg han lite skraj ut vid utnämningen. Undrar om han vet vilken snårskog han ger sig in i…
Denna gång, menar jag, hamnar du vid sidan av ämnet Monica. Inget av det du skriver står egentligen i någon motsats till Johans inlägg – eller vice versa. Johan påpekar det tydliga sambandet mellan läsförståelse och resultat, och därmed betyg. Någon däremot??
Vad rör Läsutvecklingsschemat är det jättebra ffa pga dess tydlighet och enkelhet. ”Så enkelt att tillochmed en förälder kan förstå”. (Det är annat det än tex Läroplanens kunskapskrav)
Sören,
Kul kommentar när det gäller språkjämförelsen mellan LUS och kursplanen. Helt korrekt enligt mig, men även att peka på vilken abstraktion som ligger i kursplanen.
Nja, det vet jag inte om jag gör. Ser bara inte kopplingen med betygssättning i årskurs 4 och läsinlärning i årskurs 1. Öht ser jag inte kopplingen mellan själva fenomenet att lära sig läsa och betyget, (För att nå läsförståelse, måste man först lära sig läsa!) Men nu upprepar jag mig.
Jag får det helt enkelt inte att gå ihop, som mycket när det gäller Björklunds beslut.
Förklara det gärna för mig!
Det är i vilket fall märkligt att det har ingen betydelse om jag är överens med Johan. Tydligen tolkas det jag skriver i vilket fall som om jag vore emot.
Alls icke. Om jag formulerar det jag ville uttrycka så här då: Monikas kommentar, menar jag ligger något vid sidan om Johans inlägg – men de kompletterar varandra.
Vad mer är tror jag att skolministern eftermäle snarast blir spännande att se i ett tioårsperspektiv eller längre. Han påpekar ju själv gång efter annan att det handlar om ett perspektivbyte. Med den erfarenhet jag har, och den är både rätt lång och bred, ser jag för att ta betygen som exempel både hur de ger tydlig information – elever och föräldrar fattar – och hur de ”peppar” elever att inspireras och kämpa vidare. För att igen citera en elev i årskurs sex i tankar för sig själv vid koll av ett betyg: ”men E. Det är ju BRA.” Detta efter fem sex år av träliga utvecklingssamtal och åtgärdsprogram som trots allt babbel om motsatsen bara tryckte ner eleven som havandes stora ”luckor” hittan och dittan.
Min poäng är – förmågan att få A i betyg blir uppstår eller blir inte bättre för att det finns ett A att ge. Det viktiga är förmågan att få A. Och man behöver inte ha ett A att ge för att se om någon kan läsa eller visar läsförståelse.
Däremot är betyg bra i syfte att kontrollera om förmågan finns!
Tveksam till pedagogisk forskning på svensk botten. För några
år sedan beskrevs den som provinsiell (fåtal internationella publiceringar) och perifer i förhållande till skolans behov. Till detta
kommer det som Rothstein/Alvesson påtalat och som vi lidit av i
decennier; den institutionella inaveln på universitet och högskolor.
Dvs alla gör hela sin karriär på den egna institutionen. Gamla idéer traderas av elever till elever osv.
Sen är det också så att pedagogik är ett vetenskapligt svagt paradigm. Frågan blir då om svenska ped. forskningsresultat står över beprövad erfarenhet. Som Björklund brukar säga: det finns
många fackpedagoger.
Ett konstigt ex: Enligt Ulf P Lundgren är individualiseringen av undervisningen ett svenskt ped. trauma. Lärarna klarar inte av den.
Då borde fackpedagoger visa hur det ska gå till. Men det gör de
inte. Däremot kan de säga att undervisningsformen är en utmaning!
Bättre stöd hade vi hoppats på.
Anders,
Delar dina åsikter.
Det kanske är betecknande att de som arbetar med barn i skolan och saknar pedagogisk utbildning rätt allmänt kallas pedagoger.
Johan Kants avslutning på artikeln väcker onekligen förhoppningar:
”Hoppas att Martin Ingvar tar itu med betygmotstånd och forskarfusk också”.
Vad gäller forskarfusk så finns det ju ett känt fall med anklagelser men ingen dom. Det var sociologen Kärwes anklagelse att Gillberg hade fabricerat sin forskning om ADHD/Damp. I denna konflikt tog Martin Ingav ställning för Gillberg.
Hej Pär,
Ja det kanske var fel av Martin Ingvar, men det var då och jag hoppas man kan ändra sig. Det där var en jävla härva, när Gillberg brände all sin forskning så blev ett tusental barn friska över en natt – åtminstone fanns det inga vetenskapliga belägg för att dessa barn hade någon åkomma.
Det finns en frågeställning jag saknar i betygsdebatten. Är det verkligen, i ett målrelaterat betygssystem, rimligt att sätta betyg i årskurser som det inte finns kunskapskrav för? Jag arbetar på gymnasiet så jag har ingen egen erfarenhet av detta, men som jag har förstått det så finns det otäckt många olika tolkningar av hur betyg i åk 7 och 8 ska sättas. Och hur skulle det kunna bli på något annat sätt? Att sätta elevers kunskaper i relation till mål som ligger flera år fram i tiden och sätta betyg utifrån det – det säger väl sig självt att det leder till en olikvärdig och därför närmast oanvändbar betygssättning? Eller?
Min poäng är alltså: om man inför betyg i åk 4 så måste man rimligtvis också införa kunskapskrav för åk 4. Men det pratas det aldrig om, och eftersom man alltså idag sätter betyg i årskurser utan k-krav, är jag rädd att det kanske kommer bli likadant i åk 4. Isf tror jag det kan leda till enorma likvärdighets- och trovärdighetsproblem för betygen.
Jag tycker också det är värt att fråga sig i hur många årskurser det är rimligt att ha kunskapskrav. Är det egentligen inte det som är huvudfrågan?
Tack Martin A för tänkvärda tankar!