I slutet av juni kom en ny OECD-studie om skolan som heter Talis (Teacher and learning international survey). Det är en kartläggning om lärares arbetsvillkor, gjord i 34 länder och där 100 000 lärare deltar. Inte så vidare munter läsning för Sverige, se länk till Skolverket och artikel i Svenska Dagbladet.
Det man kommer fram till är bland annat följande:
- 53% av de tillfrågade svenska lärarna skulle välja läraryrket igen om de fick välja om. Snittet i hela OECD är 78%.
- 18% av de tillfrågade svenska lärarna uppger att de ångrar sitt yrkesval.
- 5% av de svenska lärarna tycker att yrket uppskattas av samhället. Snittet i hela OECD är 31% och Finland ligger bland toppländerna på 59%.
Kanske är det ingen överraskning att så många lärare inte är nöjda, detta har ju uttryckts i debatten många gånger de senaste åren. Ändå när siffrorna kommer, så där svart på vitt, blir jag både ledsen och bekymrad. Jag har i många år hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete och att vi behöver ha en stolt och skicklig yrkeskår som ständigt får ett nytillskott av engagerade och välutbildade lärarstudenter. Så är det nu inte. Vi har oerhört många skickliga lärare i Sverige, inget snack om den saken, men det räcker inte att vara skicklig lärare – skolan är ett system, en organisation där man gör ett kollektivt arbete. I klassrummet kan läraren göra stor skillnad, men om inte organisationen fungerar, drunknar till slut läraren i administration, kuratorsarbete och andra ”måsten”. Jag vet själv hur slutkörd jag varje år när jag gick på sommarledighet.
Arbetsbördan är en sak, men lön och status är en annan. I hur många år som helst har alla inblandade varit eniga om att lärarstatusen måste upp och så även lönerna. Ändå har det inte hänt något. Lärarlegitimationen har inte fått det genomslag som regeringen och Jan Björklund hoppats på, förstelärartjänsterna har splittrat skolan i olika läger där man dels är för eller emot och dels tolkar uppdraget olika. Om regeringen ville höja lärarlönerna på detta sätt har det inte fått önskad effekt, trots att Jan Björklund givetvis anser det. Det behövs en kollektiv satsning, där lärare – oavsett om man är bäst eller om man är sådär kommer upp i lön. Alla vet att det finns oskickliga lärare, till och med lärare som egentligen inte borde vara lärare, men denna fråga handlar inte om individer, utan om kollektivet. En person till mig sa: ”Tycker du att en dålig lärare är värd tio tusen mer i månaden”. Det kan man tycka att den inte är, men det handlar inte om det, utan det handlar om att lyfta ett kollektiv och då måste alla med. För att lyfta en hel yrkeskår måste individer bortses ifrån, den individuella lönen sätts vid lönesamtal, jag talar om att lyfta en hel kår. Varför? Givetvis för att skicka ut signaler till samhället att läraryrket är viktigt, inte bara snacka, utan konkret handla. Och det kommer ge effekt. Fler motiverade och engagerade studenter, som kanske också är toppstudenter kommer söka lärarutbildningen. Konkurrens om utbildningsplatserna kommer innebära att antagningspoängen höjs.
En person jag känner berättade för mig att i Tyskland betalar lärarna ingen skatt, vilket har fått till följd att det är både konkurrens om utbildningsplatser och arbeten. Jag vet inte om detta är korrekt, men jag tycker att det är en intressant tanke som ansvariga borde undersöka. Kanske skulle även Sverige skattebefria lärarna i 10 år i första läget och eventuellt i 10 år till om det behövs? Och så kanske 10 år till och 10 år till eller forever?
Vad beror det på att läraryrkets status har sjunkit så drastiskt de senaste?
- Kommunaliseringen! Jag orkar inte längre skriva om hur illa den är skött, men läs gärna mina äldre blogginlägg om detta, länk och länk.
- Lärarutbildningen. Har inte varit bra på väldigt länge och varit ideologiskt styrd under lång tid.
- Pedagogiska ideologiska etablissemanget som systematiskt har motverkat betyg, resultat och resultatuppföljning. Man tror att dessa personer är läraren bästa vän, men det är precis tvärt om, lärares profession urholkas och flummas sönder och samman av PIE.
En intressant med presentationen av Talisundersökningen är att skolminister Jan Björklund kommenterar den, här är länk. I detta inslag gör Jan Björklund ett tydligt uttalande: ”Vi behöver också förbättra undervisningen. Jag använder ordet katederundervisning, en del blir provocerade av det, men det betyder ju inte att lärarna ska stå i katedern, utan det betyder att läraren ska leda undervisningen i klassrummet. Föreläsa, berätta, instruera, diskutera med eleverna, reflektera, repetera, men inte i så hög utsträckning överlämna ansvaret för undervisningen till eleverna själva i form av projektarbeten och grupparbeten där många elever liksom inte hänger med eller förstår. Utan det måste vara så att lärare har mera grepp över undervisningen genom att vara en aktiv lärare i klassrummet. Detta är ett metodskifte som måste ske i svensk skola. Man ska inte säga att projektarbeten alltid är fel, så det säger inte jag, det är bara det att det gått för långt åt det hållet i Sverige med eget ansvar för eleverna. De duktiga eleverna och de motiverade eleverna och de omogna eleverna de greja detta, problemet är de andra”.
Just det, Björklund talar tydligt om vad han menar med lärarledd undervisning. Kanske dags för alla som tillskriver honom katederundervisning från 50-talet där läraren är som Caligula i filmen Hets att tilskriva Jan Björklund intensioner som han inte har. Kanske dags att sluta göra narr av honom. Trots allt är det ju så att det är Jan Björklund som problematiserar hur han ser på det hela och rimligtvis borde Jan Björklund veta hur Jan Björklund tycker och tänker och inte ett gäng proggare som vill smutskasta honom med all möjlig skit.
Kanske är det dags för politikerna inför höstens val att ta tag i lärarlönerna på riktigt och en gång för alla se till att satsa på lärarkåren. Alla dessa år som staten inte tagit ansvar får baske mig kosta både i pengar och i handlingskraft. För dagens och kommande elevers skull, satsa på Sveriges lärare. För vårt lands skull, satsa på Sveriges lärare. Ta ansvar politiker!!!
Och som ni vet så anser jag att lärararbetet är samhällets viktigaste yrke!
Johan Kants blogg 
Förstelärartjänsterna var kanske god idé på pappret, men ute bland lärare verkar det så splittring. Istället för att förbättra samarbetet kan det bli motsättningar och avundsjuka.
En del lärare vägrar söka uppdraget, eftersom de ser tjänsterna som luddiga och att det är oklart vad som ska ingå i uppgifterna. Tidigare hade skolorna t ex. tillsynslärare och studieledare med tydliga uppdrag och de arvoderades så länge som de hade tjänsten. Antalet tjänstgöringstimmar och arvodering verkar skilja mellan kommuner, liksom det gör med det mesta i kommunala skolor.
En duktig lärare sa rakt ut att det var under hans värdighet att söka, eftersom han tyckte att dåliga lärare fått 7000 kr mer utan att göra något. Som skattebetalare verkar det bli en dyr reform, som i sämsta fall ger lärare högre löner än kvinnliga skolledare. Ju fler som fler förstelärare ju fler kommer att ifrågasätta värdet om resultatet inte infrias.
Allt eftersom tjänsterna tillsätts verkar motsättningarna öka mellan lärarna. Det finns nog en majoritet, som anser att det hade varit bättre att fördelningen skett till alla lärarna. Reformen verkar liksom lärarlegitimationen slarvigt sjösatt och riskerar att spå på föraktet för skolpolitikerna.
Arne
Som Arne skriver kommer förstelärarreformen bli väldigt dyr, 1,3 mlijarder per år, se http://4ril.wordpress.com/2014/07/27/forstelarare-och-skolutveckling/. Och vad det blir för nytta kommer visa sig, men på kort och medellång sikt troligen ingenting eftersom det är samma lärare efter som före som får i snitt 5000 kr mer per månad. Dessa lär knappast undervisa fler elever, ens om alla vore fantastiska pedagoger och nådde 100% godkända. Eftersom vi har en sådan skiftande kvalitet bland dagens lärare krävs ett stort förändringsarbete som kräver både ändrat arbetssätt, högre lön till de som medverkar till förändringen och når resultat och att de lågpresterande skiftas ut och får hitta en annan utkomst. Denna förändring kräver ledarskap och det lyser för närvarande med sin frånvaro, det är förstelärarreformen ytterligare ett bevis på.
Det är så typiskt svenskavundsjuka! Varför inte se möjlighterns till att höja din egen lön i och med förstelärartjänstetna! Vad gör dessa som du kan göra? Kan du själv bli bättre? Kan du själv förändra ditt sätt som lärare så att eleverna lär sig mer! För det är väl det som gör att en lärare är bra? Jag blir förbannad när jag hör dessa fjantiga röster när vi för en gång skull får något i rätt riktning som kan höja lärarlönerna på sikt! Visst tycker jag också det är konstiga kriterier som kommunerna dikterar! Är det en duktig lärare så självklart ska den ha bättre betalt än mig! Då biter jag i det sura äpplet och kommer igen blir bättre ich bättre! Jag får göra som Johan säger visa på resultat och hur jag gör! Min rektor skulle i varje fall inte blunda för att jag gör eleverna bättre utan det skulle visa sig i mitt lönekuvert!
Men idén som de gjort i Tyskland om det nu stämde att lärare inte skattar är inte heller fel för att få upp värdet på det vi gör! Men det betyder inte att karriärtjänster ska försvinna! Sluta gnäll se möjligheter i stället! En av orsakerna till att vi inte har folkets förtroende, vi gnäller som små barn! Nej jag är inte förstelärare men jobbar mig uppåt genom att lära mig mer samt att utveckla så att eleverna lär sig mer! Kram på er allihopa!!!
Ett problem nu är att man ses som avundsjuk, bitter och missunnsam om man har synpunkter på reformen….om man inte är just förstelärare. Jag kan ärligt säga att jag verkligen unnar framgångsrika lärare en bättre lön än lärare som inte lyckas lika bra. Jag tror också att det i många fall är uppenbart vem som är en bra lärare. Men problemet är, tycker jag, att det inte alltid är så självklart. Visst, om förstelärarskapet innebar en definierad uppgift (vilket det kanske gör i vissa kommuner) kanske det inte är så svårt att se vem av de sökande som har bäst förutsättningar att klara det och det kan ju handla om saker som inte just är rena skolresultat. Det kan vara elevinflytande, bedömningsstrategier, utveckling av ITK osv.
Det största problemet är dock att vi liksom famlar i mörkret i svensk skola kring vad som verkligen fungerar. Eftersom vi lärare oförtrutet jobbar på och sätter höga betyg så tror vi ju att vår pedagogik fungerar men sen kommer chocken då vi hör hur förmågorna inte håller på universitetet eller när vi får PISA och TIMMS-resultat. Om vi hade en ordentlig extern kunskapskoll och en lärare visar sig utveckla elevernas kunskaper år ut och år in så självklart är hen värd mer lön (precis som i andra yrken). Jag skulle också, precis som du skriver Frans, verkligen försöka lära mig och bli lika bra som denne. Men eftersom vi faktiskt inte vet vad som fungerar eftersom vi inte kan lita på vår egen bedömning så är det väldigt svårt att säga vilken lärare som är bra ur den synvinkeln.
Det kan ju också handla om att man kan tycka att den där läraren som verkligen skiner med sitt pedagogiska utvecklingsarbete borde vara förstelärare. Men, återigen, vet vi verkligen att det som läraren utvecklar är det rätta? Om förstelärarreformen funnits på 90-talet då BFL-tankar, ”learner autonomy” och andra ”metoder” där eleven skulle ta stort eget ansvar och läraren skulle vara handledare, hade säkert missionärer för detta hyllats i lönekuvertet. Nu i efterhand tyder mycket på att just detta tänkesätt vilket fortfarande lever ute på skolorna) är en stor bov när det gäller vårt s k kunskapsras.
Hoppas att jag inte låter avundsjuk trots att jag sitter i en taskig debattposition som en sån som inte är förstelärare! Jag tycker bara att det har blivit lite Kalle Anka över hela alltet.
Hur många av oss skulle betala en hantverkare i förskott och innan vi vet vad som ska göras? Om man kontaktar en snickare blir det dyrt om man ber att få bostaden förbättrad, men inte preciserar om taket ska läggas om eller källaren ska dränseras.
Det är inte bra med avundsjuka, och just därför skulle uppgifterna för karriärstjänsterna varit glasklara och oantastliga.
Den som försvarar reformen förespråkar att man behandlar människor olika utifrån en måttstock av goda och dåliga lärare. En subjektiv uppgift som sköts av arbetsgivarna ensamma. Arbetsgivarna skulle, utifrån detta märkliga synsätt, vid jul ge premier till en mindre grupp av duktiga lärare. Det första kravet för att åtnjuta gratifikationen skulle vara att skriftligt redogöra egna bedrifter. De är knappast troligt att de utvalda lärarna skulle beundras av några andra än familjen. Däremot skulle det spå på misstankarna om att man var en femtekolonnare.
De som tycker vi kan betala förstelärare 5000 kr mer i månaden med gemensamma skattemedel är oansvariga, fram tills vi vet om det är en bra reform. Utifrån min horisont verkar det slarvigt att lägga pengarna på något utan att veta nyttan med den.
Om det är så att förstelärare bidrar till att skapa splitring i lärarlagen är reformen felkonstruerad. Målet borde vara att höja lärarnas status och då är utbildning, extra arbetsuppgifter etc. klara kriterier.
Den individuella lönen, som gjort att lärare har dålig löneutveckling, och att de är rädda för att delta i debatten om skolan. Risken för att råka ut för repressalier har visat sig besannad.
I valtider talas om medinflytande och att rösten är viktig, men när skolan reformeras är varken elever eller lärares åsikt av större värde, tyvärr. Att anställa karriärlärare utan att veta vad de ska göra är oansvarigt och förbättrar inte skolan rykte. Har vi råd med det?
Inse att förstelärareformen har dödat lönefrågan för lärare. För alltid. Det är förstås billigare för statsmakten att ge 7.5% av lärarkåren en lönehöjning med 5 000kr i månaden och låta 185 000 lärare kvarstå på en usel lön samtidigt som de kommer att få jobba in kostnaden för dessa ”fjäskeritjänster”.
Problematiken är att endast rektors godtycke gör att man väljs till förstelärare. Det är inte objektiva rekvisit såsom utbildning, faktisk reell kompetens i form av kriteriebedömda lektionsobesrvationer, i kombination med påvisbar elevutveckling där objektiva underlag finns som inte bygger på lärarens godtycke samt reellt påvisad pedagogisk skicklighet och belagd förmåga till metodutveckling som utgör underlaget för valet. Många är kollegerna runt om i riket som med förvåning och bestörtning har sett vilka lärare det är som valts ut till att anses förmer. Dessutom, vilket yrkeskollektiv och vilka fack går ut med att deras medlemmar är bättre och sämre? Sveriges Läkarförbund skulle aldrig i en avtalsrörelse gå ut och plädera för att försteläkare ska ha mer betalt än sämreläkarna.
I andra yrken är det faktisk synliggjord kompetens som är objektivt belagd som utgör underlag för individuell lönesättning. Inte din förmåga att ställa dig in hos din chef.
När det gäller kommunaliseringen så innebar den inget annat än att staten förändrade sitt styrsystem ifrån att ha varit ett regelstyrt system till att bli ett målinriktat och resultatstyrt system. Det här skedde i början av 90-talet. Dessutom är både läkare och jurister kommunalt anställda utan att deras status eller löns drastiskt sjunkit.
Det är i början av 2 000-talet som våra fack LR och LF avtalar bort usk, arbetsinnehåll och lön för oss. Det är också då den individuella lönesättningen införs. I dag kan det genom förstelärareformen och den individuela lönesättningen skilja upp till 20 000kr i månaden för samma lärarjobb. Är det verkligen seriös att i vår tid kämpa aktivt för olika lön för samma jobb?
Sen när det gäller det faktum att läraryrket har förändrats ifrån att vara en undervisande lärare till att bli en vuxen handledare som snackar med ungdomar ska man inte förvåna sig över att yrket rasat i status. Dessutom ska man nu för tiden också blogga för då visar man att man gör något. Förstelärare bloggar mycket och gärna om hur mycket de utvecklats sedan de blev utvalda. Det finns det tid till…
Handen på hjärtat, jag har sagt det förut men säger det igen. Vilken ung smart människa med hela världen för sina fötter väljer att under flera år utbilda sig till en bloggande vuxenkompis där lönen sätts, inte utifrån skicklighet, utan rent godtyckligt?
Det är under 2 000-talet läraryrkets status och löneutveckling sjunkit som en sten även om enskilda individer lyckats berika sig. När min kollega gick i pension hade hon under den tioårsperidod vi arbetat tillsammans tjänat 1.5 miljon mer än mig. För samma jobb.
Det är i och med den individuella lönesättningen som görs godtyckligt av rektor vi får en kuvad kår för höjer man rösten sjunker lönen.Samtidigt har elevernas resultat rasat i den svenska skolan.
Resultaten rasar, lärarna trivs inte, få vill bli lärare, många hoppar av utbildningen, disciplinen bland elever är usel, studieblygheten är legio,betygsinflationen är utbredd, en skola i veckan brinner…Nu måste väl ändå alla alarmknappar lysa. Vill man avskaffa skolan eller vad är det frågan om ?
Ja, det tror jag och ersätta den med skoldagis där lärarassistenter har tillsyn över barnen och den så kallade undervisningen sköts via lap tops av bloggande vuxenkompisar.
Det är fel att införa en ny befattning utan högre formella krav för den. För det andra förfuskas den omedelbart av rektorer och kommuner och LR som inte vill se förstelärarebefattningarna som nya och sådana som ska utlysas. I stället delas de ut som premium
inom personalen. Logiskt borde då alla efter viss tid få en period som förstelärare. ”Rättvis” rotation och alla kan efter en tid
titulera sig förstelärare. För det tredje blir förstelärare och bitr rektorer dubblerande funktioner. Förstelärarna tar över det
jobb som bitr rektorer formellt är anställda för att uträtta. Och i vissa fall får de mer betalt (om de dessutom är lektorer) och det
kan man inte tillåta enligt korkprincipen. Man ska nog börja med att höja kollektivets lön och sen fundera över hur undervisningen ska
styras.
I DNs artikel tycker jag att det framgår ganska tydligt att missnöjet bland lärarna i första hand handlar om löneutvecklingen.
Förvånande nog tycks ju svenska lärare lyckas rätt bra med ordningen i klassrummet.
Löneutvecklingen är däremot en katastrof.
Det är ju allmänt känt att om gymnasielärarna hade haft samma löneutveckling från sjuttiotalet som sjuksköterskorna hade de haft nästa dubbelt så hög lön som de har idag.
Varför samlas inte lärarna under en helt ny fackförening?
Ja, även Björklund har förstått vikten av att vara tydlig och inte bara kasta ur sig begrepp som han inte är medveten om dess historia och verkliga betydelse. Katederundervisning var när läraren bestämde allt. Har själv gått i den skolan. Lärarledd undervisning är vad han talar om, men varför inte använda ett begrepp som motsvarar det han menar.
För övrigt håller jag med de som är skeptiska mot förstelärare, då det verkar vara som vanligt att alliansen inför något utan att göra en konsekvensanalys först.
Lena Niklasson – bra kommentar!
Tack!
Lärarutbildningen. Har inte varit bra på väldigt länge och varit ideologiskt styrd under lång tid.
Om den nu inte varit bra på väldigt länge så lär inte den nya lärarutbildningen bli bättre. Även den nya är ideologisk styrd, eftersom den utgår från politisk ideologi.
Duktiga lärare – detta värderande ord. Lärare skall inte vara duktiga. Det kan vem som helst vara – duktig läkare, duktig jurist …duktig flicka, men efterlyser man duktiga läkare och jurister. Nej, för om de utför sitt uppdrag, så gör det. Samma gäller lärare. De skall utföra sitt uppdrag – och om det gör detta, så har de gjort sitt jobb. Då faller utlåtanden som duktig eller icke-duktig.
Om inte ens lärare, rektorer, lärarfack vara professionella utan kallar lärare för duktiga, hur skall då yrket kunna få en högre status.
Lärarstudenter skall inte vara duktiga, utan ta utbildningen på allvar och lära sig det som krävs.
Lärare skall inte vara duktiga, de skall fokusera på utföra ett uppdrag, inte på att de skall vara duktiga och få en guldstjärna i kanten som ett bevis på att rätt person tycker det..
Skärpning!
Ber om ursäkt för ordvalet, ska genast ändra det i texten – skicklig ska det så klart vara.
Jag håller fullständigt med dig. Det har fokuserats alldeles för mycket på de undergörande lärarna, superlärarna som likt artister trollbinder klasser som för andra lärare var omöjliga att hantera. Det blir så fel när man talar om en yrkesgrupp som är en av de största i vårt samhälle. Lärarna måste utbildas till att klara sitt jobb och för det behövs bl a ämneskunskaper, metodik, psykologi och en del annat som de flesta kan läsa och träna sig till. Det är ett yrke som kräver mycket, det går inte att slappa när man är lärare, men samtidigt kan inte kraven vara större än att vi kan besätta alla lärartjänster med tillräckligt duktiga lärare.
För att få alla dessa att söka sig till läraryrket måste lönen upp till en nivå som motsvarar de krav som ställs på alla lärare.
Johan
Jag räknar inte med att du kommer svara på mina inlägg, men läser dem lär du nog göra iaf.
Hej Johan!
Du kanske gillar den här ledaren
http://www.barometern.se/ledare/problemet-ar-kulturen(4398314).gm
Jag förstår inte varför wordpress trilskas och inte länkar hela sekvensen inkl slutet: ”.gm”
Kopiera URL – om inte länken funkar.
http://www.barometern.se/ledare/problemet-ar-kulturen(4398314).gm
Arvid,
Jo, den där ledaren sätter fingret på ganska mycket. Intressant läsning, tack!
http://www.barometern.se/ledare/problemet-ar-kulturen(4398314).gm
Vad tror du om det djärva Alexanderhugget? Hade det varit bra? (Vi bortser från, att det hade mött stort motstånd från särintressen.)
”…vad kunde Björklund ha gjort i stället? Han kunde ha lagt ned landets lärarutbildningar, och ersatt dem med kortare påbyggnadsutbildningar i didaktik, öppna för studenter som redan har en akademisk examen. Till dessa påbyggnadsutbildningar kunde han ha rekryterat pedagogikprofessorer från utlandet, som inte smittats av den svenska ideologiska ”pedagogismen”, samt äldre, erfarna lärare som kunde träna studenterna i hantverket och konstformen som undervisning är.”
Arvid,
Jag tycker att det är otroligt när journalister skriver på detta sätt, det händer väldigt sällan – för att inte säga aldrig. Uppenbarligen har denna journalist förstått ett och annat, kanske genomskådat PIE. Sedan tycker jag att det är ett djärvt förslag som journalisten kommer med, skulle behöva känna till mer detaljer för att kunna säga något mer om innehållet. Däremot kan man konstatera att Jan Björklund misslyckats en del med det han velat åstadkomma. Kanske har han underskattat styrkan om de som styr och ställer inom myndigheter och det pedagogiska etablissemanget, alltså även tjänstemannaväldet.
Jag tycker att det vore ett suveränt förslag att lägga ner lärarutbildningarna rätt över och istället stärka didaktikutbildning efter att nödvändiga ämneskunskaper tillägnats. För det första så har lärarutbildningen alldeles för stora inslag av filosofi och olika vänsterteorier så detta behöver rensas bort. För det andra är det tillräckligt provocerande för att innebära en rejäl uppgörelse med de som förstört så för läraryrket genom att förespråka handledarskap och likformighet för alla lärarkategorier.
Montera ner lärarutbildningen – jättebra förslag om man ansluter sig till de enkla lösningarnas-politik. Vi skall naturligtvis ha lärare som är så enkelspåriga att de inte har kunskap om historien, kulturen och vilken filosofi som ligger bakom läroplanerna, för att ta några exempel. Lärare som inte kan något om utvecklings- eller lärandeteorier, dvs. hur man lär något. Bara hur man lär ut. Vi skall ha lärare som är som robotar, som inte problematiserar, inte kritiskt granskar, inte har några kunskaper i etik mm.
Kortare didaktikkurser – har vi inte kommit längre i den här debatten!
Det handlar förstås inte om att lärare ska vara enkelspåriga och historielösa utan om att 12 års generella studier i grund och gymnasieskola ger förkunskaper som vi bör kunna respektera.
Det handlar om att lärarhögskolor misslyckats med att hålla bredd och trovärdighet i det de lär ut. Då får lärarutbildningen stora inslag av indoktrinering vilken bara minskar möjligheterna att fungera som lärare. Då skulle det verkligen vara bra med en riktig nystart.
Sen blir förslaget väldigt tillspetsat när man vet vilken nedlåtande syn det pedagogiska etablissemanget har på didaktik. De didaktikkurser jag har gått har innehållit mycket djupa inslag av samhällsanalyser och filosofier men bara också tagit upp läraren i möte med eleverna.
Om lärarna enligt Marika Formgrens förslag, läser ämnen på universitetet och går kortare didaktikkurser, får lärarna inga kunskaper i pedagogik. Som jag poängterat många gånger tidigare, är inte pedagogik och didaktik samma sak, men förutsätter varandra inom undervisningen. Vi kan inte undervisa om vi inte vet ”hur man lär” osv. Om man inte förstår det, ja då kommer man med sådana förslag som med all trolig sannolikhet får dessa konsekvenser jag har tagit upp.
Nu är inte lärarutbildningen PIE …. (om det finns alt. har en sån makt) ! Vi som jobbar där kan dra egna slutsatser och själva förstå vad som krävs. Vi kan alltså helt och hållet bortse från t.ex. eget arbete, seminarieundervisning mm. även om det skulle kunna ge oss problem. Jag och en del andra köper inte, utan utgår från vår egen kunskap och professionalitet. Jag känner många som har lärarledd undervisning kombinerat med vissa inslag av SAL-arbeten. Variation helt enkelt, efter vad som skall läras in. Dessutom har vi där jag jobbar autonomi, och vi är nog inte de enda i hela Sverige, som har detta.
Om PIE finns, kanske de skapar problem även för oss, om vi låter det göra detta.
Det är inte mer korrekt att ha en nedlåtande syn på pedagogik, som vissa har och gärna basunerar ut. Båda ämnena behövs för att en lärare skall kunna uppfylla uppdraget.
==>@Monika M Ringborg 10 augusti 2014 at 20:27
Monika,
En kort analogi:
Om du befinner dig mitt ute på sjön, och båten plötsligt springer läck och börjar sjunka, så bryr du dig inte så mycket om hur eller med vad du tätar läckan, du gör vad du kan med det du har, och, styr mot närmaste land så snabbt du kan.
Väl där, så kan man sedan i mera lugn och ro, både tömma båten på vatten, sortera vad som är förstört och vad som går att rädda, och laga båten så att skrovet blir ”lika” starkt och snyggt som det var innan det sprang läck.
Jag upplever att förslaget (som det presenterades) är just en nödlösning, en akut insatts för att om möjligt förhindra att vi (bildligt) sjunker med man och allt.
En sådan nödlösning är ”aldrig” perfekt i alla delar, den är aldrig lika stark och lika väl avvägd eller balanserade för uppgiften, utan precis tvärt om, den är oftast grov, otymplig, bristfällig och dåligt anpassad. Det ligger (som man säger) i sakens natur.
Att då kritisera förslaget för att det är just ”grovt, otympligt, bristfälligt och dåligt anpassat”, känns inte som så konstruktivt.
Frågan är (som jag ser det) snarare, kan förslaget möjligen hjälpa till att bromsa upp fallet och stabilisera läget, och på det viset ge oss handlingsutrymme och tid att bygga upp någonting bättre inför framtiden?
Om vi går till din analogi, så förstör man inte det i båten som fungerar. För då finns risken att man verkligen sjunker. Om man monterar ner, eller rättare sagt tar bort all pedagogik, så sjunker lärarkåren och i slutändan eleverna.
Din analogi är bra, men det finns brister i den … brist på konsekvensanalys om man inte skiljer ut det bra från det man ser som dåligt. Om man inte har kunskap om vad som fungerar gällande båten, så … ja, vad händer då. Om man inte har något att täta läckan med, vad händer då (om man tar bort all pedagogik)
Översatt till lärarutbildningen – det finns alltför många som inte har tillräcklig kunskap för att ha möjlighet att se det som fungerar och måste finnas med (pedagogik OCH didaktik).
Lösningen är alltså att ta reda på vad som fungerar i nuläget och arbeta vidare på att förbättra det man inte ser gör detta. Lösningen är inte att ta bort pedagogiken, utan att utveckla forskningen inom didaktiken.
Man kan göra som alliansen och andra borgeliga regeringar har gjort. Kasta bort allt utan att ta reda på det som fungerar. Problemet med den typen av handlingar är att man får nya problem.
När jag upptäcker att något inte fungerar i min undervisning, tar jag reda på och behåller det som fungerar. Jag ändrar inte radikalt på den och börjar använda en ny metod eller ett nytt förhållningssätt, utan att ta reda på vilka konsekvenserna blir om jag gör det.
Lena Niklasson, du säger precis det som så många av oss tänker. Bra skrivet! Johan, ser fram emot en spännande höst med många fler kloka tankar och inlägg från dig.
Tack!
Känner mig väldigt ensam ibland. Skulle vilja att vi var fler så att förstelärarsystemet tas bort och ersätts av pedagogiska utvecklingslärare med tydligt uppdrag och utökat ansvarsområde.
Jag har sett att Per Kornhall skrivit om det bisarra svenska lärarlönesystemet med liknade slutsatser som mina. Vårt nuvarande system måste bort. Det är uppenbart att rektorernas godtyckliga lönesättning inte fungerat.
Lena
Jag känner mig inte bara ensam, utan ÄR det. För hur skall jag ensam kunna slå hål på alla ”s.k. sanningar” om den som får stå oemotsagda.
Monika,
Visst är det tråkigt att man måste dra allt över samma kam. Du verkar ambitiös och driven och säkert har du rätt i att det hänt mycket på ditt lärosäte. Men med detta sagt måste jag ändå säga något om Lärarutbildningen. När man ständigt får sina egna erfarenheter bekräftade av andra är man nämligen till slut benägen att generalisera. Jag har träffat mängder med studenter och lärare med precis samma erfarenhet, har faktiskt sällan hört något annat.
Jag gick ut lärarhögskolan i Malmö för fyra år sedan och var fruktansvärt besviken, eller ja, en del av oss som gick där såg det lite grann som ett komiskt skämt också. Utbildningen var helt enkelt skandalöst undermålig och jag var helt oförberedd för vad som väntade i rollen som lärare. Lärarhögskolan och verkligheten på skolorna var två helt olika världar. Det märkte jag redan på praktiken där jag mötte skickliga lärare med viktiga kompetenser som det inte talades alls om på utbildningen. Där var det bara fina ord som ingen visste vad de betydde (ej att förväxla med ett teoretiskt, reflekterande och kritiskt förhållningssätt). Utbildningen var dessutom som ett dagis jämfört med övrig universitetsutbildning som jag gått. Inga krav, ingen struktur och schemalagd tid ungefär fyra(!) timmar i veckan. Jag har fått jobba stenhårt för att klara mig som lärare men lärt mig genom att få arbeta med erfarna och skickliga kollegor.
Det är tråkigt med den ständiga klagan och misstänksamhet som finns mot mycket offentlig verksamhet idag. Det märker man ju inte minst av som lärare. Därför brukar jag akta mig för att ifrågasätta för mycket och istället respektera professionen vad det än gäller.
Men ja, att lägga ner lärarutbildningen i dess nuvarande form vore tyvärr en god nystart enligt min mening.
Gustav
Vad du gör är att du beskriver din egen verklighet. Det är ingenting som jag har något att säga om. Många gånger handlar det om att förväntan inte uppfylls, enligt min erfarenhet. Men det kan också bero på att just det lärosätet eller den lärargrupp kan ha brister eller använda sig av en metodik/didaktik som inte passar alla.
Men vi säger att lärarutbildningen rent generellt är så dålig som du har erfarenhet av. Blir den bättre av att lägga ner ett ämne som pedagogik eller kasta ut den ena teorin efter den andra. ELLER!
Blir den bättre av att utveckla didaktiken på så sätt att den blir mer praktisk än teoretisk? Blir den bättre av att handledare ute på skolorna får mer på fötterna, och stöd av den teoretiska delen?
Jag tror på de två sista frågorna, utveckla didaktiken och stöd handledarna. Skolorna som tar emot lärarstudenterna är otroligt viktiga vad gäller att de kunskaper de får på den teoretiska delen, kan tillämpas.
Undervisning är inte bara didaktik. Inom pedagogiken finns massor av forskning som varje lärare behöver ta del av för att kunna planera och genomföra undervisningen. Om vi inte skall återgå till hur skolan såg ut på 30-talet och avskaffa nuvarande läroplan. Det behöver vi nog göra om vi skall ta bort pedagogiken (i den handlar det om kunskap om hur vi lär, hur vi utvecklas, om etiskt och pedagogiskt förhållningssätt, om utbildningshistoria, läroplansteori mm. mm.) En lärare som inte kan något om detta, kan heller inte tolka nuvarande läroplan. Ja, allt detta bör du känna till som utbildad lärare.
Om du inte har fått ta del av detta, ja då håller jag med om att den lärarutbildning du gick igenom hade brister, som inte gjorde dig förberedd på verkligheten.
LHS fick inte någon kritik av HSV eller SU för det pedagogisk/didaktiska. Däremot på att det fanns brister inom forskningen, samt på att det fanns för många som inte doktorerat.
Vi kan tjata hur länge som helst om det som varit och är. Genom det kommer vi ingenstans. Vi behöver se framåt, och se vilka möjligheterna är. Jag har tagit fram två möjligheter. Didaktiken och handledningen ute på skolorna.
Vi kan riva ner ett hus, men om vi bygger upp det på samma sätt har vi inte uppnått någonting. Det är alltså bättre att renovera huset. Ta reda på var sprickorna och svagheterna finns. Men den nuvarande utbildningspolitiken har inte renoverat med nytt och fräscht byggmaterial. Den har återgått till hur man byggde hus förr i världen. Den har använt sig av gammalt byggmaterial som vittrat sönder till viss del, i tron om att det skall hålla i dag, fast förutsättningarna har förändrats.
Hej Monika,
Jag vet inte vad det är som gör att du alltid och till varje pris ska försvara lärarutbildningen. Handlar det om din egen identitet som lärarutbildare?
Jo, LHS har fått mycket kritik – väldigt mycket. På ingen annan utbildning är studenterna så djupt kritiska. Man kan skylla på media eller någon annan, men om utbildningen höll hög kvalitet skulle inte så många studenter vara kritiska. I Högskoleverkets rapport 2005:17R fick LHS bland annat kritik för en alltför stor valfrihet för studenterna samt för att studenterna som skulle undervisa i de lägre åldrarna fick med sig obligatoriska i läs-, skriv- och matematikutveckling. Detta är väl i högsta grad pedagogik!
Dessutom fick den nya lärarutbildningen på SU inte examinationstillstånd, 17/12-2010, på grund av att deras kursplaner var så dåliga. Jag skrev ett blogginlägg om detta: https://johankant.wordpress.com/2010/12/17/1065/
Kanske skulle man redan då löpt lina ut och dragit in SU:s examinationstillstånd på obestämd framtid!
Monika,
Du kan ju läsa detta blogginlägg också: https://johankant.wordpress.com/2010/12/18/1076/
Dessutom bör huset rivas ner och bygga upp det med helt annat byggmaterial!
Johan
Varför är det så svårt för dig att se utanför boxen?
Jag försvarar inte lärarutbildning – försöker bara balansera bilden av den, som du okritiskt förmedlar. Tänk om du någon gång kunde ta fram något positivt, istället för att bara slå ner på den jämt och ständigt.
LHS lades ner 31 december 2007. Mycket har hänt sen dess! Alliansen tillträdde 2006 och jag kan inte påstå att det blivit bättre – t.ex. har seminarietiden minskat betydligt, trots Björklunds löften.
Personligen tycker jag SU är bättre, då det går att andas där.
Monika,
Det kanske har blivit bättre och det är bra. Den här bloggen, oavsett vilket ämne det handlar om, tar sällan eller aldrig fram positiva saker. Den här bloggen handlar över huvudtaget inte om positiva saker. Så mycket bra det finns i skolan och så många bra lärare det finns, men jag har valt att bara fokusera på förbättringsområden. Kanske ska jag skriva det tydligt i bloggens sidhuvud.
Om vi skall vara på rivningshumör, har jag ett förslag av den kalibern.
Riv ner skolan och bygg upp den med annat byggmaterial. Den har verkligen spelat ut sin roll.
Det är väl verkligen ett förslag som är konstruktivt.
Nej Johan
Jag verkar inom lärarutbildningen och min identitet är inte som lärarutbildare. För mig är det ett uppdrag. Jag klarar av att få kritik och tar det inte personligt. Däremot blir jag irriterad över kommentaren. Är lite mer professionell än vad du verkar vilja tillskriva mig.
Monika,
Som du säkert ser när du går tillbaka så frågade jag – frågetecken. Det innebär att jag undrade om bakomliggande orsaker och inte tillskrev dig något.
Trots att vi hade en av världens bästa skolor så har lärarutbildare och skolforskare försökt att riva den sedan lång tid tillbaka. Bort med lärares ledarskap, bort med ämneskunskaper, alla lärare ska vara likformiga utbytbara.
Riva skolverksamheten är inte ett konstruktivt förslag bara för att det varit en vanlig åsikt bland dina kollegor Monika Ringborg.
Det är förstås provocerande med drastiska förslag kring lärarutbildningen men det är bara ett svar på decennier av minst lika provocerande påhopp.
Men Jan och Johan och andra som håller med, då är det väl dags att sätta punkt nu! Och berätta hur lärarutbildningen skall byggas upp så den inte blir ideologisk återigen, med annat folk. Eller tycker ni att den här pajkastningen är speciellt konstruktiv?
”Ni” har monterat ner lärarutbildningen, så nu ger vi igen. ”Ni” har förstört, så nu gör vi det också. Det är så det är inom utbildningspolitiken. Ny regering betyder nytt inom skolan och lärarutbildningen. Och de fjärmar sig allt längre och längre bort från den verklighet som råder.
Johan
Du fick fram ditt budskap iaf. genom att så ett frö. Självklart måste förklaringen vara att jag är rädd om min identitet, inte att det skulle finnas någon substans i de argument jag för fram.. T.ex. att pedagogik och didaktik är nödvändiga för att man skall kunna planera och genomföra en undervisning som leder till ett lärande. Och att det inte räcker att gå kortare didaktik-kurser.
Självklart har det att göra med mig som person och mitt jobb som lärarutbildare. Och då behöver man inte bemöta mina argument.
Jag brukar väl möta dina argument.
Min modell för att bygga en bättre lärarutbildning har några enkla principer som kan fungera både för drastiska och ”snälla” förändringar och det mesta där emellan.
1. Ta avstamp i att huvudmålet för det som ska läras är pedagogisk ämneskompetens.
2. Börja med att bygga upp ämneskompetens tillsammans med studenter som läser respektive ämne med andra mål, inte under pedagogiska institutionens hatt. Det bör gälla även grundläggande matematik, NO/SO, läsning och skrivning och kunna variera i omfattning beroende på studenternas förkunskaper från gymnasiet.
3. Låt didaktikområdet bli det styrande för utbildningen och se pedagogik som en stödvetenskap.
4. Dela upp lärarutbildningen på fler institutioner och högskolor beroende på lärarkategori men minska antalet orter som ger lärarutbildning.
Jan
1) Pedagogisk ämneskompetens ser jag som didaktisk ämneskompetens. Eller hur tänker du här?
2) Låter rimligt om vi fortfarande talar om didaktik.
3) På vilket sätt skulle pedagogiken var en stödvetenskap? Den handlar ju som du vet om hur vi lär inom alla områden i vårt liv, inte bara inom skolan.
4) På SU är vi utspridda på olika institutioner, och med det finns både för- och nackdelar.
Mycket sällan och när du gör det är de ofta av just den här typen. Tyvärr!
Monika,
Vi har väl helt olika syn på det mesta och det är därför vi ofta hamnar på kollitionskurs.
Ovanstående var till Johan!
Monika,
1. I stort sett innebär pedagogisk ämneskompetens och didaktisk kompetens samma sak men de har växt fram på två olika sätt. Jag lyfter dock de framforskade tankarna för att demonstrera att det är didaktikområdet som är det centrala för läraruppdraget och att lärarutbildningen gjort helt fel när den satt den generella pedagogiken i högsätet.
2. Det handlar om didaktik och att detta ska vara centralpunkten för lärarutbildningen. Generell pedagogik är bara en stödvetenskap. Det vore jättehärligt att om jag fick med mig dig på idéen om att lösgöra ämneskompetensen från lärarhögskolorna och likadant med tanken om att förkunskaperna från gymnasiet skulle påverka hur lång lärarutbildning som behövs.
3. Om huvudmålet för läraruppdraget handlar om hur elever lär sig ett visst ämne så är didaktiken det som är grunden för läraruppdraget. Pedagogik är just inriktat på alla möjliga sorters lärande i samhället på ett mycket generellt sätt. Det är just därför den har så lite direkt nytta för en lärarutbildning och borde betraktas som en stödvetenskap i det sammanhanget.
4. Utspridning på olika institutioner har både fördelar och nackdelar men i nuvarande läge så ser jag hur otroligt mycket kraftfullare utbildningar vi kan få om tex KTH utbildar NO och tekniklärare. Nuvarande lärarutbildning håller acceptabel klass för att utbilda samhällskunskap och filosofilärare men nästan alla andra ämnesområden skulle vinna på att få ett större engagemang kring själva kunskapsinnehållet studenten behöver erövra.
Gustav,
Jag delar din uppfattning. Det jag undrar är om du kan precisera dig. Du skriver att du inte var förberedd när du kom ut i skolan. Vad var det du mötte? Vad var det du hade behövt? Vilken utbildning saknade du? Bedömningsfrågor? Om du kan berätta lite kortfattat tror jag att Monika kan förstå att det är studenter med stora brister som lämnar lärarutbildningen – inte deras fel så klart!
Jag har flera gånger försvarat lärarutbildningen och är riktigt nöjd med min praktiskt pedagogisk påbyggnadsutbildning men med det sagt vill jag vidhålla behovet av att lärarutbildningarna ges en rejäl nystart.
De har helt missat vart fokus för deras uppdrag bör ligga.
En lärare blir lärare först genom att erövra pedagogisk ämneskompetens och det är en kunskap i snittet mellan kunskap om möten med elever och om ämneskunskap. Det är inte förrän utbildningen hamnar i den zonen som vi kan utbilda lärare. Förkunskaper från båda de andra områden behövs men det är här det viktiga händer.
När pedagogik inte ens handlar om rätt saker så tror jag att hela det området måste börja om. Då finns det lyckligtvis i det styvmoderligt behandlade didaktikområdet en hel del att hämta.
http://en.m.wikipedia.org/wiki/Lee_Shulman
Jag läste en intressant artikel i Economist i somras om ett liknande ämne. Nu berörde den inte Sverige utan Sydamerika med det fanns en del lärdom att ta om resonemangen stämmer. I princip gick det ut på att Sydamerikanska skolsystem ofta presterar dåligt eftersom de har dåligt betalda och motiverade lärare, rekryterade från studenter med låga betyg och med bristfälliga lärarutbildningar. En annan intressant statistik visade hur stor del av undervisningstiden som gick till lärande och hur mycket som handlade om andra frågor, hur ser det ut där i Sverige?
http://www.economist.com/news/americas/21608640-close-education-gap-latin-america-must-produce-better-teachers-eyes-classroom
Jag tror att vi har pedagogiserat sönder ämnena.
Vi tror att vi kan lära ut ett ämne med hjälp av didaktik som på något sätt ska ersätta den djupa kunskapen i ämnet som en riktig filosofisk studie i ämnet ger.
Anledningen till att lärarutbildningen i matematik baserades på filosofiska studier och inte på den matematik som man läser på högskolorna var just denna. De filosofiska studierna gav en djupare förståelse för vad t ex matematik är och utgjorde därför en mycket god grund för att undervisa i ämnet.
Detta om utbildningen för högstadium och gymnasieutbildningen. De viktigaste bristerna i vår skola ligger nog snarare på lågstadiet och mellanstadiet och att läroplanen inte är anpassad och optimerad för dessa stadier. Jag får intrycket att läroplanen skrevs för de övre stadiernas elever och sedan modifierades till en light-version för låg- och mellanstadiet. På låg- och mellanstadiet anser jag att vi ska tala om metodik i stället för didaktik. Eleverna måste där träna upp färdigheter så att de har alla de verktyg som behövs för att förstå en text och kunna göra en beräkning. Det är en helt annan pedagogik än den det talas så mycket om i debatten.
Jag vet att jag sticker ut huvudet i detta men vad svensk skola behöver är differentiering och anpassning till såväl barnens mognad som begåvningsprofil. I Tyskland var en sådan anpassning, bland andra åtgärder det som lyfte deras dåliga PISA-resultat
Eftersom lärarutbildningarna i Sverige har genomngått förändringar med jämna mellanrum, t.ex. 2001, 2011 etc. Och fortsätter med förändringar, t.ex. den pågågende försöksverksamheten med övningsskolor, så vore det väl bra om vi, på denna blogg, kan analysera denna utbildning.
Analysen bör utgå från någon form av teori (så vi vet vad det är vi undersöker), någon form av metod (hur vi ska undersöka) och en empiri som utvinns via nämnda metod.
Var finns denna analys av den nya lärarutbilndingen?
Johan!
Handlar din kritik av Lärarutbildningen endast SU eller är det alla Sveriges lärarutbildningar?
Du skriver t.ex. i ett svar till Monika Ringborg att SU inte fick examenstillstånd på grund av för dåliga kursplaner. Eftersom detta avslag, liksom avlsaget av Umeå universitet sa vid samma tillfälle, fick stor mediauppståndelse och Jan Björklund gick där in och ”försvarade” SU – att Sveriges största lärarutbildning inte skulle få examenstillstånd är också en poltisk fråga, liksom lokaliseringen av lärarutbildningarna (regionalpolitiskt). Och onekligen hade Björklund där rätt, kursplaner för fyra år framåt, är en mindre sak i jämförelse med t.ex. personalkompetens (där SU då fick G i sin ansökan.)
Jag saknar en politiisk analys av högskolesverige. Den politiska ideologi som styr våra utbildningar bör lyftas fram. De konflikter som ligger inbyggt i denna styrning bör också synliggöras, t.ex. stora universitet vs mindre högskolor, kvantitet vs kvalitet, politisk styrning vs. autonomi, autonomi vs. omgivningens behov, (kritisk analys vs. lönsamhet) etc.
Det stämmer att det var brister i ansökan (iaf hos oss på pedagogiska), som de var tvungna att åtgärda och söka igen.
Jan
Vissa delar har jag inte helt koll på, då lärarutbildningen är ny och samgåendet med SU inneburit att vi inte får samma information längre om vad som sker.
1. I stort sett innebär pedagogisk ämneskompetens och didaktisk kompetens samma sak men de har växt fram på två olika sätt. Jag lyfter dock de framforskade tankarna för att demonstrera att det är didaktikområdet som är det centrala för läraruppdraget och att lärarutbildningen gjort helt fel när den satt den generella pedagogiken i högsätet.
Kan inte hålla med om att ämnesdidaktik är detsamma som pedagogik. Du får utveckla detta mer om jag skall förstå vad du menar.
2. Det handlar om didaktik och att detta ska vara centralpunkten för lärarutbildningen. Generell pedagogik är bara en stödvetenskap. Det vore jättehärligt att om jag fick med mig dig på idéen om att lösgöra ämneskompetensen från lärarhögskolorna och likadant med tanken om att förkunskaperna från gymnasiet skulle påverka hur lång lärarutbildning som behövs.
Om jag förstått saken rätt går våra studenter på SU de ämnen som ges på olika institutioner. Sen kanske lärarna där inte har den kompetens som krävs för att utbilda lärare. Men, som sagt, det är rena spekulationerna. På institutionen för pedagogik och didaktik handlar det mest om ämnen inom AUO-området. Är dock lite osäker.
Men jag förmodar att du vill ha tillbaka den tidigare organisationen – man läser in ämnena och sen går en PPU-utbildning på ett år. Problemet med det är ju att PPU-utbildningen inte ger kurser i ämnesdidaktik för varje ämne som studenterna läser in på universitetsnivå. Jag hade lärare då jag läste in gymnasiekompetensen som gått den vägen och deras ämnesdidaktiska kunskaper brast betänkligt, för att inte tala om deras pedagogiska förhållningssätt.
Om vi skall införa detta igen, måste det inom PPU riktas mot ämnena, inte vara samma kurs för alla. Då behöver vi ha ämnesdidaktiker till dessa kurser. Istället för att blanda lärarstudenter och andra, blir det mer renodlat – inte så dumt egentligen.
3. Om huvudmålet för läraruppdraget handlar om hur elever lär sig ett visst ämne så är didaktiken det som är grunden för läraruppdraget. Pedagogik är just inriktat på alla möjliga sorters lärande i samhället på ett mycket generellt sätt. Det är just därför den har så lite direkt nytta för en lärarutbildning och borde betraktas som en stödvetenskap i det sammanhanget.
Inom AUO-området ger vi kurser i utbildningshistoria, barn- och ungdomsvetenskap, lärandeteorier, och specialpedagogik. Det område som är obligatoriskt för alla. På den institutionen jag verkar undervisar jag i utbildningshistoria, läroplansteori, utbildningspolitik, etiska dilemman. Det är direkt riktat mot läraruppdraget.
4. Utspridning på olika institutioner har både fördelar och nackdelar men i nuvarande läge så ser jag hur otroligt mycket kraftfullare utbildningar vi kan få om tex KTH utbildar NO och tekniklärare. Nuvarande lärarutbildning håller acceptabel klass för att utbilda samhällskunskap och filosofilärare men nästan alla andra ämnesområden skulle vinna på att få ett större engagemang kring själva kunskapsinnehållet studenten behöver erövra.
För min del ser jag inga problem med det. De studenter som jag har numera som läser till lärare inom NO är så få att jag kan räkna dem på mina fem fingrar.
Nuvarande lärarutbildning utbildar förskollärare, grundlärare och grundlärare mot fritidshem och ämneslärare. De sker på olika institutioner och i olika ämnen. Om de är acceptabel klass eller högre/lägre – ja det får framtiden utvisa när de första studenterna på den blir utexaminerade och jobbat några år ute på fältet
4. blev kursivt, men du vet vad du själv skriver.
1. Jag vill använda Lee Schulmans definition av pedagogisk ämneskompetens för det jag vill att lärarutbildning ska fokusera på. Didaktik har alldeles för många tolkningar och dåligt med översättningar till andra språk. Däremot har jag mött lärarutbildare som kan undervisa i detta samband med didaktikkurser.
Av det lilla jag läste på wikipedia, så ser jag detta som ämnesdidaktik. Men jag är inte ämnesdidaktiker, så jag kanske behöver läsa in mig ordentligt först.
Vilka olika definitioner finns det på ämnesdidaktik?
Själv använder jag mig av vad och hur-perspektivet. Vad innebär det för någon att kunna något. När jag fått svar på detta, ställer jag frågan om Hur undervisningen skall läggas upp, så att ett lärande sker.
T.ex. vad innebär det för lärare att ha kunskap om att tolka läroplanstexter?
Istället för att jag ställer frågan Hur lägger jag upp undervisningen att studenterna lär sig tolka texterna, utan att först ta reda på vad det innebär för studenterna.
Det fungerar!
Didaktik betraktas som allt från metodlära till något nästan det samma som pedagogik. Det är därför jag vill ha en striktare mer framåtsyftande definition.
Ditt angreppssätt är precis det som det handlar om men vi får akta oss för förenklingar. Resonemanget blir förstås först meningsfullt när den som genomför det har förkunskaper både om ämne och elevkategori. Att experimentellt verifiera slutsatserna är ett viktigt sätt att fördjupa dem, något som läraren bör ha genomfört och eleverna helst göra ”laboration” på.
Efter möte med lärarstudent som arbetar heltid och samtidigt läser till lärare är min slutsats att det vore friskt att lägg ner lärarutbildningen och bygg upp den efter något år med personal som lever utan skygglappar.
För övrigt är jag övertygad om att Allmänna arvsfonden är en guldgruva för många skolprojekt, som kan betecknas som stöld av avlidnas pengar. Skulle tro att en del EU-projekt och SIDA-projekt består mer av nöjesresor än utbildning. Det sista är en gissning utifrån att uppföljningen aldrig resulterar i något konkret eller ens lyfts fram i efterhand.
Av mina kontakter (utan vetenskaplighet) med studenter och ffa nya och nyexade lärare tycker jag mig skönja en tendens: de examinerade från de mindre högskolornas lärarutbildningar verkar överlag mer nöjda med sin utbildning än de från de stora universitetsdrakarna. Det behöver inte vara så men skulle samtidigt kunna förklaras rätt enkelt om det är så. En mindre högskola måste helt enkelt för sin överlevnads skull ta vara på sina lärarstudenter. På ett större lärosäte är lärarstudenterna istället en grupp mer negligerbar och kanske med sämre status (visavi andra utbildningar).
Det ALLRA viktigaste och märkligt förbisedda i en adekvat lärarutbildning – vid sidan av ämneskunskaperna då – är långa och i utbildningen tidiga praktikperioder.
Jag anser förstås praktikperioder oerhört viktig i lärarutbildningen. Dock är jag stark motståndare till att ha sådana tidigt i utbildningen pga handledarperspektivet. Studenter med otillräckliga kunskaper slösar väldigt med handledarens tid och kompetens när eleverna behöver honom eller henne.
Elever i svenska skolan är nöjda men tycker att den är långtråkig och ger för lite utmaning. Jag är rädd att precis det motsatta mot det du tror Sören gäller och att de små skolorna är sämre men daltar mer med sina elever.
Sören
Det ligger en hel del i det du tar upp.
Vad det gäller praktikperioderna tidigt i utbildningen tycker jag som du. Studenterna kommer tidigt in i verksamheten och kan redan då veta om yrket passar dem, samt känner delaktighet. Min erfarenhet är att studenterna ofta undrar varför de sitter på den teoretiska delen under den första tiden. Nej, de skall ut så fort som möjligt – in i verksamheten och känna på verkligheten.
Jan
En skola som tar emot lärarstudenter, skall också ta hand om dem och inte förvänta sig att de skall komma dit och vara fullfjädrade lärare. Därför behöver handledarna stöd både från den teoretiska delen av lärarutbildning OCH skolan. Men, det gäller även att skolorna ger dem ansvar för att se vad de är kapabla till.
Det är dags för skolorna att ta ansvar också (om de inte redan gör det).
Jag håller med Stenfunderingar när han skriver att vi måste lägga upp utbildningarna efter vilken barn/elev-grupp det handlar om. Kanske senareläggande av praktikperioderna är mer lämpliga för lärarstudenter som skall undervisa på gymnasiet, men inte alls när det gäller förskolan, fritidshemsverksamheten och grundskolan.
De lärare som agerar handledare för lärarstudenter har ett annat heltidsuppdrag och lärarhögskolorna betalar inte för en stor tidsmässig insats för handledare. Ibland verkar det som att lärarutbildarna med sina högre löner vill lägga över det viktigaste uppdraget på handledare/lärare.
Elever är inte några övningsobjekt utan är berättigade till högkvalitativ undervisning hela tiden. Nu när många lärarstudenter tas in med usla förkunskaper så är det ganska många som behöver sorteras bort och aldrig komma ut i ett klassrum. När det kommer ut studenter som kan mindre än stora delar av eleverna sprids ett sorgligt missmod i klassrummet. Är vi inte viktigare än så här?
För både lärare och elevers skull så vänta med att skicka ut lärarstudenter på praktik tills de kan något. Ge dem lärarutbildare som har erfarenheter om klassrumssituationen istället. Låt oss kunna skicka tillbaka lärarstudenter som är för dåliga. Det finns bara ett skäl att ställa upp som handledare för lärarstudenter och det är att de är roligt när de är duktiga och inspirerande. Ta inte bort det skälet.
Nej, men den teoretiska och praktiska delen av lärarutbildningen har olika uppdrag. Svara på hur vi skall kunna i en teoretisk kurs lägga upp undervisningen så att den motsvarar praktiken på en skola. Det är på skolorna som de skall lära sig tillämpa det dom lär sig på den teoretiska delen. Det är därför vi har/hade VFU, som vi sen följde upp.
Läs vad jag skriver – jag skiljer på vilken lärarstudent det handlar om, vad gäller att komma ut i praktik. När det gäller ämneslärarna på gymnasiet behöver de ämneskunskaperna innan de kommer ut. Medan de övriga behöver komma ut i verksamheten.
Du utgår från hur det ser ut idag. Jag menar att det finns en hel del som behöver göras ute på skolorna vad gäller handledarskapet, som den nuvarande utbildningspolitiken försummar. Även den teoretiska delen av lärarutbildningen gör detta.
Du kan väl läsa först vad jag skriver innan du går igång med den gamla vanliga litanian med budskapet om att vi som arbetar som lärarutbildare inte fattar något och inte har det som krävs.
Och lönerna, ja den följer med den utbildning vi har! Och är totalt ointressanta i den diskussion vi har här.
Det är just för att jag anser att ni är viktiga som jag menar att det behövs en förändring ute på skolorna. Allt handlar numera om den teoretiska delen.
Men, som sagt – Berätta hur vi skall lägga upp undervisningen så den motsvarar praktiken!
Stå inför andra och ha genomgångar, känna på interaktionsmönster, diskutera grupparbetsindelning, ämnen för dessa, diskutera elevfrågeställningar och vad som motiverar olika elever till att lära ett visst innehåll. Göra lektionsförberedelser och diskutera dessa. Diskutera olika faser för en lektion, diskutera hur man får återkoppling från eleverna och hur man examinerar deras kunskap.
Det finns en gedigen lista på övningar och diskussioner om det praktiska genomförandet av lektioner i ett visst ämne som med fördel görs på lärarhögskolan. Det behöver inte vara enbart teorier på högskolan om lärarutbildarna har praktiska erfarenheter inom pedagogisk ämneskompetens.
Jovisst, men det är något helt annorlunda i en autentisk miljö. Det blir ändå något som pågår i ”teorin under kontrollerade former.
Varför finns praktik öht?
En fråga till – Förekommer inte detta redan inom ämnesdidaktiken? Det är väl vad den skall innehålla, eller?
Ja, det blir något annat i en autentisk miljö men eftersom den har en stor kostnad och elever inte är övningsobjekt utan har egna mål så bör mycket tid ägnas åt förberedelserna innan praktiken.
De uppräknade punkterna bör ingå i en bra didaktikkurs och jag hoppas att de gör det på de flesta lärarhögskolor utan att jag känner till om det är så närmare.Vad jag sen efterlyser är den att den här typen av övningar, analyser och diskussioner får mycket större utrymme i en lärarutbildning. Allting som berörs i någon lärandeteori som tas upp borde belysas, problematiseras, övas, analyseras och diskuteras utifrån ett klassrumsperspektiv.
Jag kan inte svara på huruvida det gör detta i en ämnesdidaktisk kurs, men inom pedagogiken och senare i AUO2-kurser har vi sen jag började för 16 år sen alltid kopplat till klassrumssituationer eller till skolans verksamhet. Hur det ser ut nu är jag däremot osäker på, utom på den kurs jag själv undervisar på.
Jag förstår inte det du säger om övningsobjekt. När än någon kommer ut i en autentisk undervisningsmiljö, riskerar eleverna alltid bli detta, eftersom övningarna varit ”i teorin”. Huvudsaken är ju att handledaren är med hela tiden, och ger stabilitet. Men om man lämnar lärarstudenterna åt sitt öde, som faktiskt en del gör (enligt utsagor från en del av mina egna studenter under årens lopp), ja, då blir det ju fel. Men det är ju ändå inget man kan lasta den teoretiska delen för, utan skolans ledning och i förlängningen utbildningspolitikerna som inte ser till att det finns tillräckliga resurser.
Jag råkar fortfarande efter 16 år, ut för händelser som är nya och unika men jag är förberedd på det oförutsedda. Det tar dock tid att bli det. Och det tar tid innan man kan fullt ut kan tillämpa det man lär sig på den teoretiska delen.
Nej, ut i verksamheten på en gång … första terminen, så de får klart för sig allvaret. Med undantag för gymnasielärare där ämnet är mer i fokus.
Att på ett meningsfullt göra kopplingar mellan en teori och en klassrumssituation förutsätter att lärarutbildare har erfarenheter från motsvarande situation för rätt elevkategori. Därutöver behöver lärarutbildarnas kunna ge exempel från många andras upplevelser av en sådan situation. Den förkärlek pedagogerna haft för att enbart ägna sig åt abstrakta teorier utan koppling till skolan är förstås ett problem men annars hade det varit lätt att förbereda studenterna mycket mer för praktiken.
Jag påpekar att läraren inte har en chans att låta en lärarstudent öva ordentligt utan att sätta sig en bit bort och lämna över. Hur förberedd lärarstudenten sen är avgör om eleverna upplever sig som övningsobjekt.
Jag skulle aldrig lämna en lärarstudent ensam längre än jag vågar lämna klassen ensam utan student. För mig är det viktigt att ge återkoppling till studenten. Detta beteende är dock rent ideellt och det kostar på att orka med det utöver en heltidstjänst.
Vi är väl i stort sätt överens … utom kanske gällande att när man lägger in första praktiken beror på vilken lärarkategori det handlar om.
Monika, Ja, det är bara små gradskillnader mellan våra synsätt som skiljer.
Sen finns det ett område med förkunskaper från gymnasiet och differentiering mellan lärarkategorier där vi ofta har olika utgångspunkter. Ibland blir detta område så viktig för mig att jag förespråkar mer radikala lösningar.
Chefer (skolledare alltså) härochdär tycker sig tydligt kunna se från vilka institutioner olika kandidater kommer – alltså hur förberedda (eller inte) de kommer från sina respektive utbildningar.