Vad är sanning?


Ibland tror vi saker som inte är sanna. Det kan ha olika orsaker. Det kan handla om att en teori är dåligt underbyggd eller att vi slarvar i vårt tänkande. Det kan handla om ren manipulation och designformation. Men det kan också handla om att våra känslor tar över och slår ut förnuftet. Om vi tror det vi vill tro och inte det vi har skäl att tro, att vi slår ifrån oss tillgänglig kunskap. Då är vi kunskapsresistenta.” Så börjar Sveriges televisions serie Idévärlden, se länk, där det första avsnittet behandlar just sanningen. Jag har ju tidigare skrivit om faktaresistens, se länk.

I programpresentationen går det att läsa följande: ”Filosofiprofessorn Åsa Wikforss reder ut begreppen fake news, faktaresistens och lär oss att det finns en sanning och varför vi måste tro på den. Statsvetaren Katarina Barrling och mediegranskande journalisten Lars Truedsson ger sin bild av det nya medielandskapet.”

Ur denna bloggs perspektiv är detta avsnitt av Idévärlden synnerligen intressent. Genom alla år har jag kämpat emot makthavare som tror att de har ”sanningen” över hur svensk skola ska drivas eller ett pedagogiskt etablissemang som vet hur skolan ska var nu och i framtiden och som lyfter fram Caligulas skräckskola som exempel på hur Johan Kant vill att skolan ska fungera.

 

 

 

 

Men det är faktiskt inte så jag vill att det ska vara. Jo, jag har mina egna erfarenheter och min uppfattning om skolan men jag vill inte på något sätt prenumerera på sanningen. Eller att jag sitter på facit. En väl fungerande skola handlar om att man behöver ta hänsyn till vilken lärare det handlar om, vilket upptagningsområde, vilken elevgrupp, vilket stadium och så vidare – alltså en mängd parametrar som ska stämma in. En skola på Södermalm i  Stockholm är inte densamma som en skola i Husby i Stockholms norra förorter som inte är densamma som en skola i Pajala. Det handlar om olika förutsättningar. Däremot anser jag att skolan har blivit nermonterad av staten, kommunerna och Sveriges kommuner och landsting (SKL), se bloggserie. När man sedan försöker bygga upp skolan igen så är det politiker, tjänstemän, SKL och det pedagogiska etablissemanget som minsann ska se till att vår framtida generation får en god utbildning. Med hård kontroll, administration, lagförslag och bidrag, se tidigare blogginlägg, tror makten att det går att styra skolan rätt.

Katarina Barrling lyfter i Idévärlden upp ett exempel på hur fel det kan bli när man inte har ett vetenskapligt förhållningssätt på ”sanningen”. Barrling tar upp Me too-rörelsen, utan att för den skull förneka att vittnesmålen skulle vara felaktiga. Katarina Barrling menar att man behöver fråga sig en del frågor gällande just sanningshalten:

  1. Är utsagorna från så många kvinnor sanna?
  2. Hur kan vi veta att de är sanna?
  3. Om vi utgår från att de är sanna – hur är de representativa?
  4. Vilket typ av urval handlar det om?
  5. När media säger: ”Det är så många vittnesmål så det måste vara sant”. Barrling menar att det är ett felslut. Det kan vara många men från en viss grupp som är överrepresenterad.
  6. Det kan vara så att vissa vittnesmål är feltolkningar, alltså att man dragits med i denna lavin och påstår sig vara utsatt för övergrepp.

En person som reagerat på Me too är skådespelaren Johan Hedenberg, se länk. Både Hedenberg och jag menar givetvis inte att Me too är något dåligt, tvärt om – det har verkligen varit superbra att denna rörelse är bara början på något nytt. Förhoppningsvis kommer ”gubbväldet” ifrågasättas i framtiden och vi får ett mer jämlikt samhälle.

Vad vill jag säga med denna jämförelse och förhållningssättet? Givetvis att de som har haft initiativet i svensk skola under många, många år har duckat för sanningen. Riksdagspolitiker av alla möjliga färger, tjänstemän på Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling, SKL, lärarutbildningen och så klart Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) har ägnat sig åt att ha en bild över hur svensk skola ska fungera som inte har klickat med verkligheten – alltså i klassrummet. Och den pedagogiska forskningen har fuskat sig fram för att få sin bild av hur skolan fungerar och ska fungera, genom att systematiskt motverka fattade politiska beslut samt styrdokument och lyfta fram forskning som motsäger betyg med irrelevant forskning. Jag säger bara Ruth Butler, se länk. Eller den ideologiska produktion som Christian Lundahl, se länk och Alli Klapp står för, se länk. Så långt i från klassrummet. Så långt ifrån skolan och de utmaningar som råder.

Så vad anser jag man behöver göra?

  • Alla behöver ställa sig de frågor som Katarina Barrling lyfter fram när det gäller den pedagogiska forskningen: Är utsagorna från pedagogiska forskningen sanna? Hur vet vi att de är sanna? Om vi utgår från att de är sanna – hur är det representativa för olika elevgrupper? Hur ser det ut med reliabilitet och validitet?
  • Politiker och tjänstemän behöver ställa sig ovanstående frågor.
  • Politiker, tjänstemän, PIE, lärarutbildare behöver inse att de är faktaresistenta (önsketänkande från min sida). Det är som att ro i tjära ibland, spelar ingen roll hur mycket evidens som finns – det rinner av vissa forskare som vatten på en gås.
  • Skolans makthavare behöver lyssna på professionen, det vill säga lärarna. Vad hände med beprövad erfarenhet – alltså det som verkligen fungerar?
  • Den pedagogiska forskningen behöver kopplas till skolan, alltså konkret rakt ner i klassrummet. Vad funkar? Vad fungerar inte? Learning income och Learning outcome.

Jag har ganska mycket att säga om dagens skola och det pedagogiska etablissemanget. Jag har redovisat detta på den här bloggen sedan 2009. Kanske har några tagit intryck av mina blogginlägg och det jag lyfter fram, men när det gäller makthavare skulle givetvis ingen erkänna det. Dock är ju hoppet det sista som lämnar människan och jag hoppas så klart att svensk skola i framtiden ska bli betydligt mycket bättre på att leverera elever med goda kunskaper som når betygsmålen, som får med sig värdefulla kunskaper för att hantera sitt eget liv och vara en del i samhället. Självklart är min förhoppning även att allmänheten samt politiker och tjänstemän ska börja lita på lärarkåren och lärarna får en allt större auktoritet i samhället. En hel del måste göras bland annat att skriva om kursplanen samt att jobba med bedömning och betygsättning.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

8 reaktioner till “Vad är sanning?

  1. När Martin Ingar, Inger Enkvist, Magnus Henrikson och Ingrid Wållgren hävdar att ett anammande av postmodernismen är huvudförklaringen till svenska elevers försämrade kunskaper togs detta som en sanning av många, t.ex. av ledarsidor i svenska tidningar.

    Själv tvivlar jag på att Enkvist med flera har rätt.
    Att tvivla på sanningen har jag uppfattat av tidigare texter och Youtubeklipp av Åsa Wikforrs att hon ser som något eftersträvansvärt. Faran menar hon ligger i att för snabbt och på känslor anamma något som sant.

    Mina tvivel på Enkvists med fleras bok ”Kunskapssynen och pedagogiken” föranledde denna artikel:
    http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolforskning/par-engstrom-tillater-hjarnforskning-samhallskunskapsundervisning/

    Aneldningen till mitt tvivel är bla. att Inger Enkvist endast väljer ut mål och syften i läroplanen som stämmer med hennes tes om postmodernism, medan hon utelämnar det som talar emot hennes tes. Dvs. hon använder samma strategi som PIE anklagas för.

    Det bästa botemedlet mot en snedvridning av sanning eller snedvridning av sannolikheter är att forskare, debattörer med flera är nyfikna – att de inte på förhand tror sig veta vad som är sant utan är öppen för empiriska prövningar av det som för tillfället hålls för sant.

    1. Pär,

      Det är intressant att Inger Enkvist har varit paria för hela det pedagogiska etablissemanget – varför då kan man fråga sig. Jag har i många stunder inte hållit med Enkvist men i definitivt många fler tyckt att hon har helt rätt. De personer som du hänvisar till ovan har visat på ett stor brist i skolan, där det pedagogiska etablissemanget systematiskt förstört för skolan. Det gäller kunskapsfokus, betygssättning, resultatuppföljning samt otydlighet när det gäller begreppsbildning, t.ex. hur man slirar mellan inlärning/lärande/lärandemiljö och så vidare. Så visst tusan har postmodernismens haft en förödande effekt på svensk skola. Dock så tror jag att svensk skolans nedgång beror på flera aspekter.

      1. I Idévärlden problematiserar Katarina Barrling kunskapsbegreppet – inte minst inom samhällskunskap.
        Där blir människorna med sina filter (förförståelse etc.) ett problem i detta sammanhang.

        Det är ju Katarina Barrlings syn på kunskap som ”Kunskapssynen och pedagogiken” kritiserar – att kunskap är konstruerad av människor” (s. 154).

        I ”Kunskapssynen och pedagogiken” slås det fast som en sanning att dagens kursplaner i Lgr11 är influerade av postmodernism.
        Håller du med om detta Johan?

        Lösningen på detta problem är, enligt nämnda bok, att göra om alla kursplaner och fokusera på en central kärna i varje ämne.

        Min artikel berör samhällskunskapsämnet – som då Enkvist kategoriserar som postmodernistisk – utan att ha nämnt något om ämnets centrala innejhåll.

        Min artikel utgår också från de fyra författarnas definitioner av modernism, postmodernism och kunskap – villet leder till följande avslutande fråga:
        Hur ska en kursplan i samhällskunskap se ut som ska ta hänsyn till a) sakförhållanden i samhället (författarnas kunskapsbegrepp), b) en modernistisk människo-, kunskaps- och samhällssyn och c) aktuell hjärnforskning?

      2. Pär,

        Jag tror att du drar lite felaktiga slutsatser om kunskapsbegreppet. När Barrling talar så resonerar hon på en ganska abstrakt nivå där hon inte är specialist på pedagogik och där hon egentligen diskuterar hur sanningen uppfattas utifrån olika parametrar (filter). Den kunskapssyn som diskuteras i Kunskapssynen och pedagogiken är den som eleverna ska lära sig i skolan. Det är något helt annat, men du har ju en tendens Pär att hela tiden hamna i abstrakta resonemang på gränsen till filosofi. Detta har jag tagit upp med dig många gånger.

        För att ta kritiken mot PIE, eller postmodernismen:
        De fyra F:n – vad är det? Maken till snömos kan man leta efter.
        Eleverna ska söka sin egen kunskap.
        Två olika mål – sträva mot och uppnå, sedan dessa förmågor som det snackas om i tid och otid. Istället för att fokusera på kunskapskrav.
        Fri forskning.
        Abstrakta beskrivningar i kursplanen. Mycket illa i Lär 11. Och ja, Lär 11 är en produkt av PIE (och postmodernism).
        All faktakunskap (eller baskunskap) är borttagen.
        Inga kunskapshierarkier i kursplanen.

        Hur svårt kan det vara att skriva en kursplan? Istället för att ha Lgr 11:s abstrakta formuleringar som saknar kunskapshierarki är det väl bara att definiera vilka baskunskaper eleverna ska ha i de olika ämnena.

        Detta är något helt annat än det som Katarina Barrling pratar om.

  2. Johan
    Jag tror att den infantila tron på att barn bär med sig en massa tankestoff från födseln och att skolans uppgift är att uppmuntra dem till att tro på detta och kommunicera det har givit upphov till alla möjliga tokigheter som många har tjänat mycket pengar på.
    Ofta ligger en slags övertro på att vi vet hur hjärnan fungerar och att vi på det viset kan hjälpa hjärnan att fungera bättre.
    Detta är ett förödande synsätt. Det enda sätt på vilket vi kan hjälpa hjärnan att tänka är att mata den med kunskap och erfarenhet och sedan ställa eleverna inför situationer där dessa kunskaper, färdigheter och erfarenheter kommer till uttryck.
    Detta är den sanning som jag för tillfället tror på.

    1. Hej Sten!

      Du och Johan har helt rätt i att det finns och har funnits en gren i pedagogisk forskning som har haft en infantil tro på barnets egen drivkraft. En av de fatala misstag som gjorts var när man i 2001 års lärarutbildning tog bort kunskaper om läsinlärning för de s.k. ”tidiglärarna”.

      Detta är dock historia.

      Men i boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” hävdas att ovanstående inte är historia. Där hävdas bla. om dagens svenska skola att ”kunskap betraktas som något subjektivt val” (s. 208) – detta skulle gälla såväl i läraroplanens kursplaner som i dagens skolpraktik.

      Som sociolog tvivlar jag på att detta är hela sanningen!

      Jag får inte ihop detta med alla nationella prov, faktaträngsel i det centrala innehållet i skolans ämneskursplaner etc.

      1. Pär,

        Du verkar ha hängt upp dig på Kunskapssynen och Pedagogiken. Och faktiskt verkar du avsky Inger Enkvist.

        Visst får lärarstudenterna idag utbildning när det gäller läsinlärning om man ska bli lågstadielärare. Men vilken metodik? När ”läskriget” var över så sa det att man var överens, fast det var riktigt fel. Det var så att man var överens om att alla skulle följa Ingvar Lundbergs lära om läsning, det vill säga God läsutveckling. Dessvärre är denna metodik ett falsarium. Om du inte har läst min bloggserie om läsning, så gör det:

        https://johankant.wordpress.com/bloggserie-om-lasning/

        Så Martin Ingvar med flera har rätt i det de skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s