Av en ren tillfällighet hamnade jag i att läsa Maciej Zarembas artiklar om den svenska skolan, som publicerades för ett år sedan. Jag hade glömt bort att kritiken mot John Dewey, eller rättare sagt den ideologi som byggts runt Dewey, lyftes fram i artikelserien. Så här skriver Zaremba:
”Redan på 1910-talet utsattes Deweys idéer för en förödande kritik av ingen mindre än Émile Durkheim. Det var farligt, menade den franske sociologen, att försöka ta död på idén om en kunskap som var opersonlig, allmängiltig och varaktig, liksom att inte göra skillnad på förnuft och moral. Durkheim döpte Deweys filosofi till logisk utilitarism. Man gör sig en ganska platt bild av människan om man tror att det är nyttan som vägleder hennes kunskapstörst. Hon söker också kunskap som gör ont.” Läs hela artikeln.
Läs också en annan intressant bok, där bland annat Hans-Åke Scherp intervjuvas. Det är Gunnar Ohrlander bok som heter ”Den Gudarna älskar, om konsten att överleva som lärare”. Kapitel 6 handlar om mig och där Ohrlander är med på en lektion i historia som jag har i årskurs 9 och där jag använder mig av Seminarieundervisning.
Johan Kants blogg 
Haha Johan, 🙂
Avsluta den latinska sentensen så fattar du nog min syn på lärarrollen i dagens samhälle. (”Den gudarna älskar dör ung”!).
Gunnar Ohrlander verkar ha fattat ett och annat, med tanke på antydningen i titeln.
Lärarna gör allt de kan. De känner verkligen för sina elever och gör det de kan för att ge spännande och utvecklande lektioner.
Ironin ligger i att det sen heter att lärarna inte förstått läroplanen, ”nått målen”, eller att de är ”förändringsobenägna”, förstockade katederlejon, som inte sätter ”eleven i centrum”, etc.
Den dubbla ironin är att de som sedan recenserar lärarnas arbete Inte överhuvudtaget kan förstå lärarnas syn och känsla för elever och undervisning.
Det är inte pedagogens empatiska ögon som granskar och representerar skolan utåt utan det sköter någon kylig streber som vill utmärka sig genom att finna fel utifrån olika ideologiska övertygelser.
Micke,
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Din eleganta beskrivning är klockren och jag håller med dig helt och hållet.
Tror problemet är att man ser skolan och utbildningen som ett medel för att skapa det samhälle och medborgare man vill ha. Det är journalister, sociologer, filosofer, psykologer m.fl. som vet hur skolan skall organiseras och alla ser sig själva ha tolkningsföreträdet. Alla utom lärarna själva! De skall utföra det som andra säger till dem är viktigt för samhället och framtiden för oss alla.
Sen har vi lärarna i ungdomsskolan och på universitetet, som väl i de flesta fallen fokuserar på elevernas respektive studenternas lärande. Och är så väl bekant med klassrums”verkligheten” att de för länge sen slutat att missionera eller verka för att uppnå något i ett samhälleligt perspektiv och därför ser elevernas och studenternas lärande och kunskapstillägnande som ett medel.
Lyssnar man i verklig mening på lärarna eller ser man även dem som ett medel för att genomföra sin vision inför framtiden.
När jag undervisar mina studenter är det inte för att uppnå något i ett större perspektiv. Mitt fokus ligger enbart på att studenterna skall förstå det innehåll som en kurs har. Ett innehåll som jag inte har bestämt efter ett uppdrag som jag inte heller har varit med om att utforma.
Det är här-och-nu som gäller även på universitetsnivå. Och i en undervisningssituation ter sig allt så fullständigt annorlunda än i teoriernas och de stora visionernas värld. Inte minst upptäckte jag detta, då jag började undervisa själv. Nu skulle det jag tidigare läst konkretiseras och göras förståeligt för andra. Nu bytte jag plats och perspektiv. Det var både spännande med också ganska skräckfyllt i början.
Mitt uppdrag i en undervisningssituation, är att studenterna får den kunskap de behöver för att kunna arbeta i enlighet med läroplanen. Mitt uppdrag är inte att förändra världen eller ens att vara med om att tillgodose särintressen i samhället som vill ha en viss typ av medborgare, anställda mm.
När jag forskar gör jag det utifrån helt andra premisser. Då kan jag teoretisera, spekulera, ha stora visioner och så vidare. Då handlar det om en forskarverklighet. Då kan jag laborera med de etiska teorierna som nu är mitt forskningsområde utan att behöva tänka på att någon som aldrig tidigare kommit i kontakt med dem, skall förstå.
Min mission i livet (om jag får kalla det för mission) utövar jag på annat håll än i undervisningssituationen. Då är jag till för studenterna, inte för att vara med i ett samhällsbygge inför framtiden.
Jag är också här och nu med mina elever och undervisar mot kursplanemål, inte mot något egenskapat mål. Däremot dyker Dewey upp när någon skolledare ska dänga kunskapssyn i huvudet på en för att man ska göra som de vill. Dewey används till och med för att motivera att rektor ska kontrollera vår arbetstid mer. Nu är det ju inte så att de pratar om Dewey men plötsligt är allt bara relationer och förhållningssätt ungefär som att kunskapen ska skapas när det redan finns en härlig kunskapsbank och och den stora utmaningen handlar om att förstå och se mönster i det som redan skapats.
Kreativitet lyfts fram på ett sätt som får det att framstå som otillräckligt att nöja sig med att förstå geniet Einstein. Ska vi alla försöka omskapa det han gjorde?