h1

Skolnära forskning – vilket skämt!

19 april 2012

För någon vecka sedan fick jag i handen en skrift som heter: Från motstånd till framgång – att motivera när ingen motivation finns. Den är skriven av Martin Hugo, lektor i pedagogik för lärande och kommunikation på Högskolan i Jönköping. Denna skrift är en produkt av Hugos avhandling och gjorde mig och några andra personer jag känner riktigt upprörda.Nu ska jag börja med att säga att själva studien på ett gymnasium, rörande 7 skolskadade elever är det inget fel på. Lärarnas arbete, deras inställning till eleverna och hur man försöker få dessa unga människor att växa i skolarbetet är kanonbra. Kortfattat kan man säga att de tre lärare som tar hand om dessa 7 gymnasieelever, som verkar haft ett helvete under sin skoltid och är på botten när det gäller självförtroende, kunskaper och meritvärde, får en möjlighet av dessa lärare att genomföra gymnasiet utifrån sin förförståelse. Dessa 7 ungdomar får möjligheten till individanpassad undervisning som innebär att de får chansen att växa, vilket de också gör. All heder åt er lärare som gjort ett så fantastiskt jobb!

Nu till det som är för djävligt och som visar vilken skit mycket av svensk pedagogisk forskning är. Hela den beskrivning av vad skola är som börjar med kapitel 1 på sidan 15 och som avslutas på med kapitel 6 på sidan 78 är en enda kanonnad med namedropping på forskare som säger si och säger så. Martin Hugo ägnar sig helt och hållet, med hjälp av att namedroppa forskare för att lyfta fram sin åsikt om skolan, för att få legitimitet för det han påstår: det vill säga att belysa hur fel det är med prov, betyg, test och resultatuppföljning. I vanlig traditionell anda, som kännetecknar mycket svensk pedagogisk forskning, polariserar man mellan detta och lusten att lära/motivation. Det vill säga om man har prov och tester så tappar eleverna motivation och lust att lära sig.

Denna tillrättalagda forskningsgenomgång bygger enligt mig på ett felantagande från början att det finns ett motsatsförhållande mellan lust att lära och ha prov. Vilket djävla dravel! Lust att lära och motivation lockar lärarna fram genom att genomföra bra och intressant undervisning, det har ingenting att göra med prov- och testsituationer. Att just denna grupp på 7 elever som boken tar upp är så skolskadade när de börjar gymnasiet att de flippar direkt dem får höra ordet prov eller betyg innebär inget annat än att dessa elever varit utsatta för något illa i skolan, men på grund av dessa elever kan man inte dra några slutsatser att elever i stort får en sämre inlärning på grund av test, prov eller betyg. Min erfarenhet med att ha jobbat systematiskt med prov och betyg i Jordbro i 9 år, med flera hundratals elever säger mig att prov och betyg kan vara ett mycket bra pedagogiskt redskap som kan hjälpa eleverna att växa med kunskaperna. ”Men Johan, det är ju forskning och du var ju bara lärare, så det är ju skillnad”. Ja just det – det glömde jag bort!

Här kommer några exempel:

”Det finns ingen entydig forskning som visar att kunskaper och måluppfyllelse ökar om vi har fler läxor. Faktorer, som till exempel prov, läxor och betyg, som ökar motivationen för vissa elevgrupper, minskar samtidigt motivationen andra elevgrupper; faktorerna kan till och med vara ett hinder för lärande för de elever som har starkt skolmotstånd, dåligt självförtroende eller negativa erfarenheter av att misslyckas i skolan.” (sid 19f). Här påstår Hugo att det inte finns någon forskning först, samtidigt påstår han att det är på ett visst sätt – hur kan han veta det? Vad har han för källa? Är det de 7 eleverna som deltar i projektet som han drar slutsatserna utifrån – då är det knappast statistiskt säkerställt att det skulle gälla en hel skolvärld. Mina erfarenheter säger mig att läxor, prov och betyg kan vara oerhörda pedagogiska verktyg för att lyfta även de elever som har haft en rutten skolgång. Det beror på hur man arbetar.

”Kroksmark menar att det mesta av människors lärande i dag inte följer någon planering eller är målstyrd” (sid 21). Här refererar Hugo till (Kroksmark 2006). Vad menas med detta? Kroksmarks och Hugos uttalande är ett direkt sätt att racka ner på en målstyrd läroplan. Skiljer sig lärande idag åt i jämförelse med tidigare, låt säga för 20 år sedan? Men när 25% av pojkarna i årskurs 9 inte kan läsa flytande och 20% av eleverna i årskurs 9 lämnar grundskolan kanske det är så att det behövs mål- och resultatstyrning som fungerar, för den har ju ännu inte börjat fungera på grund av att det pedagogiska etabisemanget systematiskt har saboterat genomförandet.  Det måste vara lättare för elever att lära sig om de vet vad det är som de ska kunna, speciellt de elever som har svårt i skolan. Eller? Ska vi flumma till det ännu mer och fortsätta ha Dewey som husgud och köra Dewey rakt av i 20 år till så kanske vi har 40% killar som lämna grundskolan och inte kan läsa. Vad göra då?

”Elever kan enligt Dahlgren ha en kvantitativ och atomistisk kunskapsuppfattning som delvis är en produkt av vårt utbildningsväsende, där det i många sammanhang har lönat sig att rikta sin uppmärksamhet mot att reproducera en mängd faktakunskaper.” (sid 23). Här refererar Hugo till (Dahlgren 1986), vilket är forskning som kom innan den målstyrda läroplanen Lpo 94. Skolsystemet från Lgr 62 till Lgr 80 hade fokus på utlärt och relativa betygssystemet, vilket fick till följd att reproduktion och atomism var en naturlig del av systemet. Huruvida detta har någon som helst relevans i denna studie, mer än förstärka forskningsanknytningen ser jag inte. Dessa 7 elever har varit skolskadade och det beror inte på vilken typ av kunskapssyn eller läroplan de haft, det beror på skolan bristande sätt att bemöta dessa elever. Det kan också bero på att dem inte har blivit läsande och skrivande, vilket får till följd att de per automatik får en atomistisk kunskapsuppfattning.

”Det mesta lärande sker intersubjektivt, alltså mellan människor. Vi lär oss i mötet med andra människor då vi blir identifierade, uppmärksammade, sedda och bekräftade (Kroksmark 2006)” (sidan 23). Maken till flum får man leta efter. Detta säger ingenting, utan det är bara fina ord på hög abstrakt nivå där man kan väva in vad som helst. I detta sammanhang används det för att få tyngd till det projekt som man genomför. Jag skulle vilja säga så här: Elever lär sig när de har en bra och kunnig lärare med djupa ämneskunskaper som undervisar och har en dialog med alla elever och håller reda på deras kunskapsresultat – PUNKT.

”Carlgren (1999) menar också att lärande är intersubjektivt och att det är kopplat till specifika situationer (kontexter): ”Lärande är något som sker mellan individer och i relation till en social praktik.” (sid 23f). Åter igen flum av storflummarprofessorn själv.

Garpelin (2003), Bergecliff (1999) och Henriksson (2004) är alla hopplockade för att bygga en dyster, mörk och felaktig bild av skolan. Till exempel: ”Garpelin (2003) beskriver att orsakerna till upplevelsen av en mörkare tid i skolgången är några parallella processer som sker i övergången mellan skolår sex och sju. Dessa har dels med elevernas pubertet att göra, dels med nya förhållanden i skolan, som till exempel att en klasslärare byts mot många olika ämneslärare, klasser splittras och att fler prov och betygssättning ingår i elevens vardag” (sid 39). Detta är en helt felaktig bild av skolan i stort. Klart att de mest utsatta kan känna sig osäkra, men nästan alla elever som jag har träffat genom årens lopp tycker att det är roligt att träffa nya kompisar, nya lärare, ny skolmiljö och ny identitet. Jag upplever att de flesta är tröttnar på sina gamla lärare och tycker det är en nytändning att byta från låg till mellan till hög och till gymnasium. Dessutom är det få som har haft prov tidigare, vilket innebär att prov och betyg är något negativt på grund av att eleverna inte varit vana sedan tidigare. Mina 9 års erfarenheter från Jordbro är att eleverna i början tycker prov är jobbigt, men att det efter ett tag tycker att prov är bra för då måste de anstränga sig om det ska gå bra och när det gör det så får de goda resultat. Man kan också fråga sig om hur lärarna i de tidigare årskurserna tog reda på hur kunskaperna som eleverna skulle kunna var inlärda hos eleverna. Vilken fantastisk metod använde dem för att ta reda på vad varje elev hade lärt sig – alltså inlärt? Kanske är det just den bristen hos tidigare skolan som ligger till grund att så många elever inte klarar av högstadiet och upplever att de inte klarar av det. Men kanske är det inte lärarnas fel? Kanske är det så att Skolverket och det pedagogiska etablisemanget inte har gett lärarna i årskurs 1-6 möjligheter att lära sig dokumentation, prov och resultat och resultatuppföljning. Kanske är det så att dessa grupper av lärare aldrig fick någon utbildning i detta i och med införandet av Lpo 94. Kanske är det så att den VHS som skickades till Jordbromalmsskolan, där Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94 var en bingobiljett för lärarna på Jordbromalmsskolan – andra lärare kanske inte ens fick en VHS?

Detta är några exempel på hur Martin Hugo droppar forskarnamn och väljer citat som passar hans syn, men det går över huvudtaget inte att veta om själva forskningen som helhet har relevans för det som Hugo skriver om, mer än att verifiera att hans inställning i denna skrift är ”sanning”, för det är ju forskning. Det handlar helt enkelt om att Martin Hugo ska få tyngd i det han säger, trots att det bara handlar om 7 elever i själva studien.

Jag anser att det är väldigt svårt att dra alltför stora växlar om inlärning och hur skolan ska fungera utifrån 3 år med 7 skolskadade elever. Givetvis verkar det som om det varit bra för dessa elever, men några generella kunskaper går det inte att få ut av detta. Dessvärre är det så att Martin Hugo bygger upp sin forskning genom att hänvisa till tidigare forskning, som när man läser boken inte har någon relevans för själva innehållet. Åtminstone går det inte att se det eftersom det är bara lösryckta citat. Detsamma gäller den långa litteraturlistan. Men det hela handlar bara om att få forskningstyngd i det hela.

Och när sedan ny forskning görs kommer man att hänvisa till Martin Hugos forskning och säga att det inte fungerar med prov, betyg och tester, det visar Hugos forskning – trots att den handlar om 7 skolskadade elever. Och forskningen efter det kommer hänvisa till den forskning som tog upp att Martin Hugos forskning visar att prov, betyg och tester får förödande konsekvenser för eleverna i studien. Och forskningen visar lalalalala. Och den forskningen visar lalalala. Och sedan fortsätter det på detta sätt och Tomas Kroksmark kan sitta nöjd och prata om sin skolnära forskning som börjar i klassrummet. Men att det bygger på ett pedagogiskt felantagande från början eller att det bara handlar om 7 elever som det forskades på nämns inte. Detta är inte forskning som jag ser det utan ren och skär ideologiproduktion! Någon borde verkligen granska denna typ av forskning! För tyvärr är det lika illa på andra håll inom forskningsvärlden och kanske kommer jag att granska en bok till med en storfräsare. Vi får se om jag har tid.

Tillägg: Efter publicering av detta blogginlägg har Bertil Törestad på sin blogg publicerat dels en kommentar som kom på min blogg och dels ett mail som hamnade fel, som egentligen inte skulle komma till honom, men gjorde det av misstag. Bakgrunden är den att Törestad har kritiserat innehållet i en avhandling.  Så här skriver Bertil Törestad:

”En forskargrupp i Jönköping som håller på med ”skolnära forskning” har på skilda sätt demonstrerat en märklig inställning till kritisk granskning. Forskargruppen finns på Högskolan i Jönköping och aktuella i detta sammanhang är professorerna Tomas Kroksmark och Ulla Runesson och lektor Martin Hugo.
Först en anonym rapport som gjordes som en kommentar på Johan Kantsblogg från signaturen chas:
”Efter att ha läst din blogg så måste jag bara kommentera… Jag är lärarstudent i Jönköping och har haft lit.seminarium med M/artin/ Hugo, vilket skämt! Vi skulle utgå från hans bok och i positiva ordalag skriva om hur aktionsnära forskning kan användas i skolan… Att kritisera kom inte på tal. Jag var så arg att jag hotade med att hoppa av alt byta skola om jag inte fick skriva kritiskt och komma m andra infallsvinklar, efter flertal diskussioner fick jag till slut min vilja igenom.
Nästa skämt är när vi ska öva källkritik o enbart ska studera Jan Björklund, det var inte tal om att prata positivt, för något rätt har han väl ändå gjort?
Det heter att jag går den nya utbildningen men det är samma innehåll på de kurser som de innan mig har gått. Skillnaden är att man använder sig.med andra namn på kurserna.
     chas 27 april 2012 at 09:20”
Frågan är då hur man ska ställa sig till denna anonyma källa? Det hela låter ju illavarslande men hur avgör vi sanningshalten? Jo, bilden klarnar betydligt om man studerar den reaktion som professor Ulla Runesson spontant avgav till (som hon inbillade sig) sina kolleger, när hon fått min recension av en Jönköpingsavhandling (handledd av Runesson och Kroksmark) sig tillsänd. Mejlet gick emellertid även direkt till mig. Ulla Runesson svarade så här ordagrant på min recension av Annica Otterborgs avhandling :
”Kolleger
Min första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och fick det bekräftat.
Hoppas att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här.
Med vänlig hälsning,
Ulla”
Läs hela Törestads blogginlägg. Jag måste säga att dessa personer inte är forskare i verklig bemärkelse utan charlataner. Dessutom bidrar de till att skapa än mer sämre rykte för pedagogisk forskning i Sverige, vid varje enskilt tillfälle denna typ av forskning kommer fram. Detta förhållningssätt bidrar till att svenska lärare och svensk skolas trovärdighet ifrågasätts. Denna typ av ideologisk forskning är inte svenska lärares goda vän, även om man gärna vill påvisa att man är det på grund av att det handlar om skolnära forskning.
Advertisements

52 kommentarer

  1. Heja heja! Alexandra


  2. När jag läste ditt inlägg och kom till detta
    …. ska vi flumma till det ännu mer och fortsätta ha Dewey som husgud och köra Dewey rakt av i 20 år till så kanske vi har 40% killar som lämna grundskolan och inte kan läsa. Vad göra då?
    …. kan man fråga sig av vilket eller vilka skäl det är pojkarna som inte lär sig läsa – är det något hos Dewey som inte passar dem?

    Det kanske man skulle forska mer på – vad är det som gör att det är pojkar eller i vilket fall de som alltid nämns. Men flickorna då? Hur många procent av flickorna kan inte läsa när de lämnar grundskolan och vad är det dom har eller tar till sig som inte pojkarna gör. Jo, jag vet att det sägs att skolan är organiserad efter flickor, men är det verkligen så numera?


    • Monika,
      Jag tänker att de som har det svårast att lära sig behöver ha tydliga mål, både långsiktiga och kortsiktiga och då kan det inte vara processmål som gäller. Därav detta.

      Sen tror jag att du har helt rätt i att man borde forska i läsmetodik och se vad som funkar och inte funkar, varför funkar det inte för pojkarna på samma sätt?


      • Tydliga mål behöver man verkligen! Men betänk också att de ska vara en utmaning, men inte ouppnåeliga. De ungdomar som Martin Hugo har mött är personer som upplever de mål som finns i kursplanerna som ouppnåeliga. De behöver därför hitta mål som de märker att de kan nå upp till. Efter det ska de självklart utmanas, men att bara mötas av mål som gör att de misslyckas, gör att de tappar lusten. Jag tycker att det är tråkigt att du totalt avfärdar en myktigt viktig forskning och hur det går att bemöta elever som har tappat tron på skolan och vuxenvärlden.


      • Kajsa,

        Du behöver nog läs lite mer om vad jag skriver om Martin Hugo. Bland annat länken nedan. Jag är övertygad om att dessa barn har haft en värdelös skolgång och att de lärare som de har på gymnasiet är fantastiska. Det är inte det jag vänder mig mot, utan mot att Martin Hugo gör en vetenskaplig studie på dessa barn som han lägger fram i en avhandling. Denna avhandling är bra, jo jag har läst den. Sen skriver han en bok som har samma upplägg som avhandlingen där han drar helt andra slutsatser än den i avhandlingen. I boken hänvisar han till avhandlingen och talar bland annat om att betyg är dåligt – alltså baserat på 7 skolskadade elever. Dessa slutsatser drog han inte i första läget. Dessutom används boken som kurslitteratur på lärarutbildningen, vilket gör att det blir presumtiva betygsmotståndare som utbildas – på helt fel grund alltså. Som lök på laxen pratar Martin Hugo inför studenterna om detta på seminarier för lärarstudenterna. Jag råkar nämligen ha en källa som går på lärarutbildningen. Så jag vet inte om Hugos forskning är mycket till forskning i ett vetenskapligt perspektiv. Sedan delar jag din syn på dessa ungdomar, så klart ska de ha en bra utbildning och utmanas.

        https://johankant.wordpress.com/2013/09/24/en-skola-at-helvete-del-11-martin-hugo/


      • Jag ska sätta mig in i det du har skrivit i större utsträckning och även ha det du har skrivit i detta inlägg i åtanke när jag läser all forskning av Hugo. Jag tror dock spontant att det är överdrivet att påstå att det han bedriver inte är vetenskapligt, då jag har förstått att han har varit väldigt grundlig i sin metod, och att det är ett digert arbete han har gjort. Jag tycker att det är viktigt att såväl i forskning som kritik till forskning vara nyanserad, annars blir det svårt att blir tagen på allvar.


      • Kajsa,
        I detta fall och många andra fall som jag tar upp är det omöjligt att vara nyanserad för det pågår ett sådant forskningsfusk att man blir smått galen. Vem kan ta något på allvar? Och det är många av dessa personer som är skolans och pedagogikens dödgrävare. Men är det någon annan som du känner till – i hela bloggvärlden, i media, i utredningar – ja, vart du än vänder dig som kommer med kritik som är konkret och där man namnger personer. Någon? Ett enda exempel? Jag känner inte till någon, men dessa dödgrävare får bara fortsätta att sitta på sin makt och sprida sina lögner. Så det där med ödmjukhet och nyanserad bild får någon annan stå för. Inte jag. Och för övrigt så får man ta mig på allvar eller inte, det spelar ingen roll för mig. Jag har inte drivit denna blogg sedan 2009 för att göra karriär eller tjäna pengar. Trots att jag fått erbjudande att ha reklam på bloggen har jag tackat nej. Har blivit erbjuden att lyfta in bloggen i ett stort sammanhang där jag skulle mångdubblat mina läsare, men tackat nej för att jag ville vara helt fri. Inget ädelt i det, vill bara säga att jag drivs inte av några yttre skäl än viljan att tala om maktmissbruk.


      • Kajsa! Johan och jag har inte varit ense om så mycket, men när det gäller Martin Hugos bok (inte avhandling) håller jag med Johan. Jag läste den och här är resultatet.

        https://auo1.wordpress.com/2013/10/06/min-lasning-av-martin-hugos-bok/


  3. Jag är beredd att köpa att lärande och planering är komplicerade begrepp. Undervisning ska självklart planeras. Men som jag ser det kan den inte följa en planering. Den skillnaden fattar tyvärr inte alla.

    Däremot är antiprov och antibetygssnacket bedrövligt ensidigt.

    Alla vettiga borde ju fatta att det är skillnad på bra prov och dåliga prov, och betyg på rätt saker och rätt grunder kontra betyg på godtycke.

    Men det är ju jobbigt med pedagogik, ett område som beror på så väldigt många saker, det skapar ju lite oro hos vissa, så de behöver sina käpphästar och väderkvarnar.

    Ibland blir man trött på dem, ibland tycker jag som idag synd om dem.


    • Micke,
      Planering och tydliga mål tycker jag är viktigt, vägen dit är något annat. Jag tror att varenda lärare vet att en planering måste göras om, läggas till, dras ifrån och att den oftast inte håller hela vägen. Därmed inte sagt att man inte når i förväg uppsatta mål.


  4. Jag tror tyvärr att ett vanligt problem i pedagogisk forskning är en avsaknad av grundläggande statistisk kompetens, vilket kan leda just till starka generella slutsatser av ett litet material, som dels är för litet för att bli annat än hypotesalstrande (vilket förstås har ett stort värde i sig) och dels normalt gör det omöjligt att uttala sig om orsakssamband, utan bara samvariationer (som även det i sig kan vara mycket intressant men ger ingen vägledning att uttala sig i policyfrågor eftersom det är oklart vad som beror på vad).

    Men jag är optimist och tycker mig se tecken på att pendeln börjar svänga tillbaka mot en bättre balans av kvantitativ och kvalitativ forskning inom pedagogiken vilket jag tror är till stor nytta för inte minst lärarprofessionen.


  5. …tycker du är för hård åt andra hållet Johan!! Jag hänvisar till ovan resonemang om pedagogik som ett väldigt jobbigt o komplext område där ”bra” pedagogik kan ha olika betydelse för olika individer…Jag är dock inte lärare utan en syv men det gör att jag ofta får ett paraplyperspektiv på elevers lärande i olika ämnen…

    Citat; ”Det mesta lärande sker intersubjektivt, alltså mellan människor. Vi lär oss i mötet med andra människor då vi blir identifierade, uppmärksammade, sedda och bekräftade” – tycker jag är klockren och långt ifrån flum – det är så vi människor fungerar – det är så människan har överlevt och jag tycker jag får det bekräftat varje dag och även ser att min egen lärandeprocess fungerar så…

    Men det vill inte säga att ” Elever lär sig när de har en bra och kunnig lärare med djupa ämneskunskaper som undervisar och har en dialog med alla elever och håller reda på deras kunskapsresultat – PUNKT.” skulle vara fel. Du beskriver ju det ultimata undervisningssituationen där ”flummet” får kropp. Där det uppstår en intersubjektivt lärarprocess mellan människor, möten där just läraren ser, bekräftar och uppmärksammar …


    • Lena,
      Anledningen till att jag valde ut det citatet och mitt konstaterande med läraren är att tydliggöra att det finns en skillnad mellan att låta processa och lära sig tillsammans enligt PBL, söka kunskap, Dewey och så vidare i kontrast till lärarledd undervisning. Citatet är valt som jag ser det för att underbygga det man vill lyfta fram – det vill säga elevernas lust att lära och motivation där lärandet sker i hop med andra i kontrast till prov och betyg. Jag tycker verkligen inte att jag är för hård, det är trist när pedagoger lägger fram sin forskning som borde vara fri från ideologi, men där hela syftet är att polarisera mot prov och betyg.


      • Johan.

        Dewey betonar att eleverna inte ska lämnas ensamma till eget arbete. Att Deweys metodik skulle stå i kontrast till lärarledd undervisning är ett rent felaktigt påstående. Kritisera gärna Dewey. Men håll dig till vad Dewey står för och kom inte med sådana här ogrundade påståenden.


      • Fredrik,
        Din tolkning av Dewey är en sak. Min tolkning av Dewey – där jag i ett blogginlägg publicerar citat, på citat, på citat – är en annan sak. En tredje tolkning är hur den pedagogiska forskningen tolkar Dewey. Om du läser andemeningen i mitt blogginlägg, där jag lyfter fram alla namedroppande med lösryckta meningar – bara för att underbygga den ståndpunkt man står för. Kan du i din vildaste fantasi tänka dig att dessa forskare kan tolka in det de vill och använda Dewey på det sättet. Läs blogginlägget igen och min kommentar och tänk till – är det ogrundade påståenden?


      • …jag förstår problematiken…men det är lätt att hamna i en svart-vit diskussion och framför allt rätt diskussion…Jag lyssnade på P1 för en tid sedan och det reportaget tydde tyvärr på att den pedagogiska forskningen hade mycket att önska…


      • Lena,
        Jag förespråkar verkligen inte svart-vittänkande eller diskussioner, men jag måste säga att jag gärna vill nämna saker vid dess rätta namn. Polarisering som jag lyfter fram: Prov – lust att lära är väl verkligen svart-vitt. Eller?


      • Johan,

        De amerikanska lärarna har nu på tal om prov fått nog av alla standardiserade tester och det extrema fokus man har i USA på läsa och räkna. Där har till och med föräldrar och lärare nu tagit till gatorna vad jag kan förstå för att försöka påverka de politiker som bestämmer om utbildningen att ta bort det stora fokuset på tester. Citerar från Washington Post:

        ”In addition to these protests, local groups of parents and educators in a number of states have started to seek ways to coordinate their efforts to protest standardized testing and help parents “opt” their children out of these tests.”

        Protesterna i USA mot deras starka testkultur växer nu i styrka dag för dag. Fredrik

        Länk: http://www.washingtonpost.com/blogs/answer-sheet/post/education-reform-protests-pick-up-steam/2012/04/19/gIQA8KiXUT_blog.html


      • Vill bara poängtera för dig Fredrik att det är skillnad på prov och prov! Dessutom har man i USA ett annat betygssystem och en annan skolkultur än i Sverige, vilket är ganska viktigt. Det som jag många gånger har tänkt på är varför vi i Sverige tittar på England och USA, där skolsystem är nerkörda i botten istället för att kolla på Finland, Singapore och Sydkorea.


      • Johan.

        Finland och Singapore har jag dålig koll på får väl erkännas. Vet att man i Finland är väldigt duktiga på att inkludera estetisk verksamhet i de olika ämnena, vilket är en faktor till framgång enligt flera stora internationella studier bland annat från Ann Bamford. Sydkorea däremot har jag följt en del.

        Eftersom jag har ett genuint intresse för IKT i undervisningen så är deras fall väldigt intressant. Den sydkoreanska regeringen kommer totalt att till 2015 ha satsat hisnande 15 miljarder på att digitalisera skolan. 2015 ska hela det Sydkoreanska skol systemet enligt regeringens plan där vara digitaliserad. Återstår att se om de lyckas eller inte.


      • Fredrik,
        Det där med dålig koll – det är väl därför man ska titta närmare på vad man gör i Finland och andra skolframgångsrika länder.


    • Lena,
      Problemet är, att det mesta ryms när man väljer att uttrycka sig på den abstraktionsnivån.

      Om syftet vore att plädera för att eleverna inte skulle lämnas ute i skogen för att i ensamhet erövra den historiska människans tankeakt vore vi överens. Detta då all namngivning/ alla benämningar givet i egenskap av kulturprodukter inkluderar mänskligt agerande och därför kan tillskrivas intersubjektivitet.

      Begreppet säger alltså allt och ingenting och blir då i mina ögon mumbojumbo vilket, när man sätter in det i bokens helhet, blir just det Johan lyfter fram.


  6. Det är alldeles utmärkt att Johan Kant nu riktar sökarljuset mot den egendomliga pedagogiska forskning vi har här i landet. Martin Hugos bok, som Johan beskriver, är bara ett av de alster som kommit ut från Tomas Kroksmarks ”skolnära” forskargrupp i Jönköping. Jag har vid flera tillfällen på min blogg (http://torestad.blogspot.se/2012/03/nar-skolforskningen-sla-slint.html) och på newsmill granskat forskning från gruppen och funnit den rentav undermålig. Den forskning som presenteras är kvalitativ och är därmed automatiskt behäftade med den svagheten att möjligheterna att generalisera rönen är obefintliga. I Martin Hugos bok befinns grunden för alla resonemang vara åtta skolskadade elever. Därmed faller alla pretentioner om att kunna utvinna någon som helst användbar kunskap för den svenska skolan från studierna.

    Som Johan påpekar ställs motivation och prov på ett olyckligt sätt upp som varandras motsatser i boken: finns det ena kan inte det andra finnas. Om det är någonting vi inte behöver i debatten är det sådana definitiva dikotomiseringar.

    Kroksmark och andra proggforskare håller sig ofta med ett snirkligt blomsterspråk som gärna innehåller ord som ´möten` . Allt lärande sker i möten, är en ofta upprepad klyscha. Ja, vad sker inte i möten?! Det kvalitativa blomsterspråket är ofta ogenomträngligt och bemängd med egendomliga ordkonstruktioner som faktakunskaper, vilket då anses stå i motsats till kunskaper. Distinktionsförmågan är inte särskilt stor.

    Mycket kan sägas om den kvalitativa skolforskningen i Sverige och mycket mer kommer att sägas. Det är nog dags snart för en allmän debatt om vad svenska pedagoger håller på att göra med sina tilldelade penningmedel. Forskarskolorna för lärare runt om i landet håller på att lura in verksamma lärare i något de tror är en gedigen forskarutbildning. Dags att sätta stopp för det nu.


  7. Jättebra Johan!

    Det här är verkligen pudelns kärna. Mycket av dagens skolforskning är inte forskning utan ideologiproduktion. Alltför ofta utförd av personer som inte kan hålla en lektion själva. Det är oerhört problematiskt då personer som har studerat 8 elever får mer att säga till om i skolan än alla de lärare som har haft hundratals. Detta för att de har klätt sina rön i hundratals sidor av fikonspråk. Den pedagogiska litteraturen är verkligen svårgenomtränglig spårkligt helt i onödan. Jag tror att det är en medveten strategi för att hålla många ”riktiga lärare” utanför. Många lärare skulle ganska enkelt kunna skriva en avhandling med ett förståligt språk som innehåller mer forskning än det som sker på de pedagogiska institutionerna. Det är därför jag tycker din bok är så bra, den gör just det, även om den aldrig kommer att bli erkänd vetenskapligt, tyvärr.


  8. […] till framgång – att motivera när ingen motivation finns”. Denna kritiseras av Johan Kant här. Det här är en bok som även jag har läst och för egen del delar inte jag den kritik som […]


  9. Skrämmande. Har thr barn iskolan och anser att dem behöver läxor och prov! Det är ju en del av livet, min chef tittar på min och mina medarbetarnas framsteg. Om det vi sysslar med inte löser problemet så måste vi kunna omvärderar insatsen!

    Kankse hem skolning är inte så tokigt med hur skolarna ser ut idag.


    • Jessica,
      Mina erfarenheter av att jobba 9 år som lärare och 3 år som biträdande rektor säger mig att prov och betyg kan vara ett pedagogiskt verktyg där barn lär sig ta ansvar för sina studier och växer med ansvarstagande och med den kunskap det ger. När jag frågade mina elever när de gick i årskurs 9 hur de ville visa vad de kunde sa den absoluta majoriteten att de ville ha prov för att de sa att de var tvungna att anstränga sig och de lärde sig mycket. Det där med att skolan ska vara lustfylld är lärarens arbete och har ingenting med själva provet eller testet att göra.


  10. Att åberopa gamla läromästare är vanligt i vissa discipliner. Denna tilltro till de Gamla Stora verkar vara kopplad till en misstror till forskning

    http://torestad.blogspot.se/2012/04/dewey-och-freud-efterfoljansvarda.html


  11. […] som bara gjorts på ett fåtal personer. Jag kritiserade Martin Hugos forskning i ett tidigare blogginlägg för just denna typ av ideologiserad forskning, där man drar stora generella slutsatser om skolan […]


  12. […] Martin Hugos bok, som Kroksmark varit delaktig i finns det en hel del betänkligheter, se tidigare blogginlägg. Läs kommentarerna på detta blogginlägg så kommer det vittnesmål om att det inte är högt […]


  13. […] ett exempel på idelogisk produktion, eller reproduktion är Tomas Kroksmark som genom sin adept Martin Hugo (och säkert många andra dokorander) ser till att den pedagogiska ideologin får fortgå och får […]


  14. Efter 12 år lärare och programansvarig på IV och numera IM tycker jag att jag har en viss erfarenhet av denna elevkategori och jag anser att Martin Hugo har fångat det viktiga i att ha med dessa ungdomar att göra! Har lyssnat på honom flera gånger vilket inte har ändrat min uppfattning!
    Äntligen någon som ”förstår” vilka vilka utmaningar vi brottas med när vi arbetar med dessa elever!!
    2012 föreläste Martin Hugo på Rikskonferensen för IV/IM som fick stående ovationer.


    • Marie,
      Om du läser blogginlägget igen så har jag inga invändningar mot beskrivningen av klassen och lärarnas arbete. Det jag vänder mig mot är hur man generaliserar kring dessa frågor på väldigt lite forskningsunderlag – hur man lägger fram forskning. Detta är ett skämt Marie – ett skämt!!! Oavsett hur duktig föreläsare Martin Hugo är.


      • Personligen hoppas jag verkligen att fler börjar forska i den här inriktningen så att det går att börja generalisera. Det finns så många som har upplevt det som Martin Hugo tar upp och känner igen de elever som han beskriver, så det lär inte bli svårt att få fram sådana resultat i kommande forskning. Det vore olyckligt om man slutar att forska kring detta och lyssnar på att det är skämt, för det tycker jag verkligen inte att det är!


      • Kajsa,

        Du verkar faktiskt inte har begripit det allvarliga i det som Martin Hugo har gjort och heller inte läst det som jag skrivit. Det är inte elevernas situation som jag kallar ett skämt, utan att Hugo gör som han gör. Men vill man inte se så…..


      • Jag har läst din kritik och håller inte helt och hållet med om den. Det betyder inte att jag är dålig på att förstå saker. Alla tycker inte lika, och de som tycker olika än mig, brukar jag inte meddela att de inte läser det jag skriver eller inte förstår det jag skriver. Ej heller försöker jag att på något sätt låta påskina att de är mindre kunniga. Jag brukar konstatera att vi inte tycker lika. Du tycker inte att Martin Hugos forskning är värdefull, men det tycker jag. Jag kan förstå din kritik, jag har ju skrivit att jag förstår vad du kritiserar, att han generalliserar något som inte är helt okej att generallisera idag. Sen har jag inte sagt att jag håller med om din kritik, då det enbart kan vara din tolkning av vad han har kommit fram till. Och jag blir mer och mer övertygad om att det just kan vara din tolkning, för du väljer att tolka det som jag skriver som okunnighet och andra kunskaper osv. Och det gör att jag förstår att eftersom du inte riktigt har förmågan att tolka mig, kan du lika gärna misstolka andra.


      • Hej igen,
        Du tillskriver mig en åsikt som jag inte har. Jag har aldrig sagt att det är oviktigt att forska kring dessa typer av elever. Det jag vänder mig mot är att man gör ett forskningsprojekt och sedan skriver en facklitterär bok som bygger på avhandlingen där man skarvar riktigt rejält – inte ok. Heller inte att man generaliserar på grundbas av 7 elever.

        Sedan är vi olika, du och jag. Du får verkligen kritisera eller tycka olika och säga det på ditt sätt – precis som du gör här och nu. Jag accepterar att du har en annan åsikt, precis som jag har accepterat att Monika har olika åsikter än vad jag har. Du får tolka mig hur du vill eller tro/påstå att jag har svårt att tolka eller att jag väljer att misstolka. Det får stå för dig. Däremot delar jag inte denna åsikt/inställning. Sorry!


      • Det är en ömsesidig acceptans Johan!


  15. […] på ett 8 skolskadade elever och så drar man generella slutsatser om inlärning. Läs blogginlägget. Det är riktig […]


  16. […] Att man fuskar med det vetenskapliga när man forskar under hans vingar? Som Martin Hugo gjorde, se blogginlägg. Är det forskning som saknar empirisk grund som ska spridas i skolorna, för att den är […]


  17. […] säga den ideologiska agenda. Ett sådant exempel är Martin Hugos bok, som jag tidigare skrivit blogginlägg om, men det finns många exempel och jag kommer redovisa några av dessa senare i bloggserien. Det […]


  18. […] igenom böcker som Martin Hugos ”Från motstånd till framgång”, se länk från tidigare blogginlägg. Kanske är det just denna litteratur som Tomas Englund vill komma lärarkåren till del, det vill […]


  19. […] Tomas Kroksmark, professor i pedagogik på Högskolan i Jönköping. Jobbar bland annat med skolnära forskning i Jönköpingsområdet. Det är tveksamt hur Kroksmark ser på vetenskapsteori för den forskning han släppt upp har bitvis varit av dålig kvalitet, se Bertil Törestads granskning. Jag har även ställt frågan öppet i ett blogginlägg som du kan läsa, länk eller mitt inlägg om Kroksmark i förra bloggserien, länk. Dessutom har Kroksmark varit handledare för Martin Hugo som har doktorerat genom att följa 7 skolskadade elever på gymnasiet under tre år. Själva projektet är det inget fel på, lärarna verkar kanon och de får med sig eleverna och utvecklar dem riktigt bra. Doktorsavhandlingen är intressant och bra, läs själv. Efter doktorsavhandlingen skriver Martin Hugo en bok där han på ett eklektiskt förhållningssätt droppar forskning så att det passar hans syfte är helt uppåt väggarna. Här lyser inte betygsmotståndet igenom, det är fyra stycken 1000 watts lampor som stålar betygsmotstånd. Hugo drar slutsatser när det gäller inlärning utifrån dessa skolskadade eleverna – något som givetvis inte går att göra, se tidigare blogginlägg. […]


  20. […] Nu börjar detta blogginlägg. När jag fick Martin Hugos bok ”Från motstånd till framgång” förra året (2012) läste jag den och förundrades över hur Hugo kunde dra generella slutsatser utifrån 7 elever och 3 lärare. Dessa elever var inte vilka elever som helst, de var ganska skolskadade och lärarna verkade vara engagerade utöver det vanliga. Alltså inte en helt vanlig skolsituation, även om det finns många skolmisslyckanden i skolsverige. Jag skrev ett blogginlägg om boken, se länk. […]


  21. För det första- I den pedagogiska världen är det sällan ”på ett sätt” eller att det finns en ”rätt väg”. Martin Hugo Kämpar för att de som har det jobbigast i skolan skall få en möjlighet till en dräglig skola- skapa framtidsdrömmar och få något så självklart rätten till ”ett eget liv”. Orkade i ärlighetens namn inte läsa hela din text, men kändes efter att ha skummat den som om jag tydligt förstod dina tankar. Martin Hugo är en Fantastisk människa som klokt nog använder både hjärta och hjärna i sitt arbete. Tycker att du går över gränsen i din beskrivning och där för blir oseriös… Alla går inte ”by the way” , du kanske ska jobba lite på respekten inför de som inte har sin räkmacka . Fundera lite till ”grabben” / Per E


    • Per,
      Jag tycker du ska läsa klart hela texten så kan du kanske dra korrekta slutsatser. Jag är så förbannad över det forskningsfusk som pågår i vårt land och som har skadat hela vår skolvärld. När det gäller Martin Hugo så skriver jag: ”Nu ska jag börja med att säga att själva studien på ett gymnasium, rörande 7 skolskadade elever är det inget fel på. Lärarnas arbete, deras inställning till eleverna och hur man försöker få dessa unga människor att växa i skolarbetet är kanonbra. Kortfattat kan man säga att de tre lärare som tar hand om dessa 7 gymnasieelever, som verkar haft ett helvete under sin skoltid och är på botten när det gäller självförtroende, kunskaper och meritvärde, får en möjlighet av dessa lärare att genomföra gymnasiet utifrån sin förförståelse. Dessa 7 ungdomar får möjligheten till individanpassad undervisning som innebär att de får chansen att växa, vilket de också gör. All heder åt er lärare som gjort ett så fantastiskt jobb!”

      Det jag blir förbannad över är att så många personer inom pedagogiska etablissemanget, som jag kallar PIE, har en helt annan agenda än att vara korrekta så att vi kan kalla det vetenskap. Kanske ska du läsa min bloggserie ”En skola åt helvete”, om inte läs den:

      https://johankant.wordpress.com/bloggserie-en-skola-at-helvete/

      Du tycker jag ska visa respekt, vilket jag i högsta grad har gjort i 15 år inför mina elever, något jag också gjort i ovanstående citat gentemot lärarna och eleverna. Däremot kan jag inte visa respekt för de forskare som totalt skiter i grundläggande vetenskapsmetodik – och dessa pedagogiska forskare är många. Ta och läs lite till och fundera ”Gubben” /Johan


  22. Hur är människan beskaffad enligt pedagogikämnet?
    Hur är den kunskapande människan beskaffad enligt pedagogikämnet?

    Jag ser i Zarembas artiklar att han referar till sociologen Emilie Durkheim och dennes kritik av Dewey, tex. Deweys kunskaspssyn.

    Om vi accepterar Durkeims kritik av Dewey kan man fråga sig vilken utgångspunkt vi istället ska ha?

    T.ex. ska vi ha Durkheims synsätt? Hur är människan beskaffad enligt Durkeim? Kan t.ex. själmord förklaras endast med sociala förhållanden som Durkheim hävdade?

    Sociologin har den fördelen och nackdelen att den inrymmer helt olika synsätt på människan, vilket jag uppfattar att pedagogikämnet också har.

    Ett synsätt eller perspektiv menar jag kan inte falsifieras, det kan endast vara användbart eller mindre användbart. dvs. ett synsätt, t.ex. Dewey, överges när det inte längre fyller någon funktion.

    Samhällsvetenskapernas metodologi är rätt enkel. Den kvantitativa metodologin ska vara opersonlig – varken forskarens unikhet eller den studerade männikans unikhet bör påverka resultatet. Det är inte för inte som den ekonomiska vetenskapen har lyckats att etablera ett paradigm som utgår från dels en rationell nyttomaximerande individ som det typiska för människan och kvantitativa kalkyler, mått etc. på människans (ekonomiska) handlingar.

    Samtidigt brottas ekonomin och andra human- och samhällsvetenskaper med problemet hur man ska hantera en människas subjektiva inre, t.ex. medvetande, med människans mer eller mindre objektiva yttre. Av denna anledning kanske mer förståelseinriktade synsätt också kan ha en viss relevans när människor studeras. Vilka vetenskapliga metoder är bäst lämpade för att få förståelse om varför människor agerar, tänker, handlar som de gör eller som de tänker göra?

    Om människor handlar likadant i liknande situationer kanske det räcker med att studera ett fåtal personer.

    Om människor handlar olika i liknande sitiationer behöver vi generella slutsatser från en större population för att få större tyngd i våra argument .- men vi kan ändå inte vara säkra på att denna generaliserade kunskapen gäller just den människan jag för tillfället möter – dvs. utifrån Karl Poppers synsätt kan vi aldrig verifiera en teori utan endast falsifiera teorin. Så vi vet endast när (samhälls)vetenskapen har fel, inte när den har rätt.

    Utifrån detta resonemang följer att Martin Hugo har rätt på de elever och de lärare han studerade – men vi vet inte om den gäller för en större population – utan vi kan snarare hävda att det inte gäller för elev x, y, z . Men vad gäller för elev x, y och z?


    • Pär,
      Det största problemet är dock den ideologi han skriver i sin facklitterära bok.


  23. Håller delvis med dig, men att avfärda det mesta som flum tycker jag är orättvist. Dessutom får man ju se studien för vad den är – en etnografisk, kvalitativ studie som följer sju elever med problem i skolan. Och detta tror jag efterkommande forskare tar i beaktande när de refererar till Hugos studie.


    • Hej Gustav,

      Jag kan säga att själva studien har jag inga problem med, jag läste avhandlingen. Däremot blir jag irriterad när den facklitteratur som bygger på avhandling och där Martin Hugo drar slutsatser som inte finns med i själva avhandlingen. Hur kan man göra det?


  24. Diskursen inom svensk pedagogisk forskning och skolutveckling= bedrägeri.
    Halvsanningar och tolkningar används som mantra av skolledare och förste lärare. Sunt förnuft och hederlig lärarintuition körs över med orden ”all forskning visar bla bla bla”. Alla är forskare, allt är politik. En jävla soppa är det!


    • Hej Lotta,

      Det du beskriver har jag hört av den pedagogiska forskningen och dess galjonsfigurer i många år – ”forskningen säger och forskningen visar”. Ofta har man noll forskning ute i klassrummet eller också är det forskning i ett litet klassrum i ett medelklassområde (lessenstudies). Svårt att dra generella slutsatser om inlärning utifrån en så liten studie.

      Däremot har jag inte personligen hört detta från skolledare och förstelärare, men du har säkert rätt. För mig är det absurt att i dialog på en skola använda dessa ord och meningar för att ha tolkningsföreträde och kanske visa makt gentemot sina arbetskamrater. På en skola behöver skolledare och lärare hålla ihop och jobba mot ett gemensamt mål. Det gör man inte genom att visa sin makt på det sättet, utan i dialog mellan varandra. Visst, det är skolledaren som i slutändan tar beslut, men det blir inget bra resultat om man inte gör det i samråd. Då blir det tragiskt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s