Relativa betyg – dödens väg!

Jonas Vlachos, professor i ekonomi, har i många år drivit tesen om att det vore betydligt bättre att återgå till de relativa betygen än att ha kvar dagens kunskapsbetyg. Jag börja detta blogginlägg med en text som är hämtad från Per Måhls bok: ”Betyg – men på vad?” Boken går att köpa som e-bok, se länk.

”Relativa körkortsbetyg

(TV -rösten): ”Äntligen börjar man skönja en lösning på problemet med den ökande privatbilismen i Stockholm. Det har ju inte gått att nå politisk enighet om ett system med biltullar. Alltför många finner det stötande att den rike ska kunna åka bil medan den fattige får åka buss eller tunnelbana.

Men nu ser problemet ut att få sin lösning. Det nya förslaget att minska antalet bilar är framtaget av trafik och statistikexperten Urban Urvalsson.” (Kameran zoomar in denne typiske representant för byråkrat Sverige. Intervju enligt följande:)

— Vad går det nya förslaget ut på? 

— Det gäller att begränsa antalet körkortsinnehavare.

— Hur görs det? 

— Nytillskottets storlek måste påverkas redan på utbildningsnivå.

— Hurdå 

— Genom att se över examinationsformerna.

— Du menar teori och körproven? 

— Ja just det. 

— Och hur vill du ha dessa? 

— Problemet med dagens system är att i stort sett alla 18-åringar klarar körkortet. 

— Så det skulle bara vara ett visst antal som klarar sitt körkort. 

— Ja. 

— Har du bestämt hur många? 

— Det anges i procent. Säg t ex att vi i år har 20.000 nyblivna 18åringar här i Stockholms län. Mitt förslag är att man från början bestämmer att 70 % dvs 14.000 av dessa får körkort. 

På det viset minskar man nytillskottet av bilister med 6.000 redan på ett år 

— Men hur ska detta gå till i praktiken? 

— Proven behålls som tidigare bara med skillnaden att gränsen för godkänt beräknas efter medelvärdet. Varje år räknar man ut vad som behövs för att just 70 % ska klara sig.

— Så då kan gränsen för godkänd vara olika år från år? 

— Ja. 

— Men är det verkligen rättvist? 

— Javisst, det är precis som i skolan. 

— Så det spelar ingen roll hur mycket man faktiskt kan? 

— Just det! Det är precis som i skolan.

— Men skillnaden är väl att bilkörning är något praktiskt. 

— Det troliga är att vi allmänt sett måste se mer till teorin i framtiden. Det krävs ju mer teoretiska kunskaper av en bilist idag med alla skyltar och så som ska läsas på kort tid. 

— Så det behövs inga praktiska körprov? 

— Numera finns ju många tekniska hjälpmedel; bilbanor, bilkörningssimulator, reaktionstidsmätare o d som kan ersätta körprovet.

Fördelen med dessa apparater är att bedömningen blir objektiv. Som det 

är idag kan man ha otur och råka ut för en sträng inspektör. Ja, han kan 

till och med ha en dålig dag just när du ska köra upp. 

— Så det blir rättvisare med de här nya betygen? 

— Det kan man säga. 

— Om ditt förslag går igenom blir det alltså 6.000 18åringar som inte får 

körkort nästa år. Vad händer med dessa senare? 

— Har man väl gjort sitt prov en gång så gäller det resultatet normalt. 

— Så då är man utan körkort? Man får ingen andra chans? 

— Så hårda är vi förstås inte. I undantagsfall kan man få gå om. Det kommer också att finnas ett särskilt prov för dem som är över 25 år och som har jobbat fem år. 

— När tror du att detta blir verklighet? 

— Det kan bli när som helst. Eftersom jag i princip kopierat skolbetygen har förslaget inte fått någon kritik att tala om.”

(Ur ”Betyg men på vad?”(1991) Per Måhl. LHS Förlag sid 18)

Jonas Vlachos har stort inflytande på debatten om skolan, inte minst när det gäller bedömningsfrågor. Dock menar jag att Vlachos är helt ute och cyklar när han driver tesen om att återinföra relativa betyg och centralt rättade nationella prov (NP).

Men vad ligger bakom Vlachos tankar? Ingen aning, men han har ju drivit frågan om att det finns betygsinflation i skolans värld. Några tankar från min sida om detta:

1. De exempel som Jonas Vlachos har när det gäller betygsinflation bygger bara på gymnasieskolan.
2. Kunskapsbetyg är ännu inte införda, Lpo 94 och Lgr 11 är läroplaner som fullt ut inte är implementerade så det går inte att dra slutsater om betygsinflation.
3. Lgr 11:s kursplan gör det direkt omöjligt att kunna avgöra ifall det förekommer betygsinflation eftersom tolkningsutrymmet i de abstrakt skrivna kursplanerna är i det närmsta oändligt. Därmed går det inte att dra slutsater om betygsinflation.
4. Friskolorna har generellt högre betyg än kommunala skolor, men det är omöjligt att dra slutsatser att det förekommer betygsinflation utifrån ett så ytligt program som Uppdrag granskning. Vad är bakomliggande orsaker? Generellt har föräldrarna till elever i friskolor en högre utbildningsnivå. Av de föräldrar som saknar akademisk utbildning är det många föräldrar som aktivt söker friskolor för att de har ambitioner kring sina barn för att de vet att skolan är viktig. Dessa barn får redan med uppfostran uppmaningen att plugga, plugga, plugga.
5. Många friskolekoncernen vill ha fokus på resultat och bedömning vilket innebär att det finns en sådan kultur. De exempel med sockrade betyg och snällebetyg förekommer säkert, men eftersom kunskapskraven i kursplanen i första läget är omöjliga att bedöma mot faller detta argument.

Kring ovanstående punkter har ingen djupare studie gjort, utan bara en massa statistik som tolkats. Dock får kritik på ovanstående punkter ligga till grund som bevis över att det relativa betygssystemet behöver återinföras.

En annan tes som Jonas Vlachos driver är att nationella proven (NP) ska få större betydelse vid betygssättning samt att NP ska rättas externt. Några tankar från mig:

1. Många NP avviker från kunskapskraven vilket gör att NP kan vara direkt felaktiga.
2. Många NP håller en låg standard och dessutom rättas en del NP med poäng och dessutom multiplicering av poäng till ett resultat. Rent regelvidrigt gentemot den resultatstandard som råder i svensk skola, alltså en del NP har ett relativt system. Hur bra är det?
3. Många NP håller en låg kvalitet rent innehållsmässigt, något som pågått i många år.
4. Extern rättning av NP kunde Skolinspektionen konstatera för flera år var komplicerat. Det var omöjligt att säga ifall läraren eller den externa rättaren hade gjort den mest korrekta rättningen eftersom tolkningsutrymmet i kunskapskraven / rättningsinstruktionerna var så abstrakt formulerade.

Jag har en vild idé. Kanske låter det helt crazy men jag slänger ut det i alla fall: ”Hur vore det om vi utbildade lärarna i bedömning?” Ja, jag vet – jag är helt spritt språngande galen, men jag tänker att om bilprovare, läkare, jurister, vinprovare, byggnadsinspektörer, tandläkare med flera göra bedömingar – varför skulle inte lärare kunna lära sig det? Bara en tanke!

För om vi gör som Jonas Vlachos vill så sänker vi läkarkåren, skolan och i slutänden eleverna. Det är ett hån mot hela lärarkåren och ett fullständigt inkompetensförklarande av kåren. Och det är exakt samma  argumentation som Socialdemokraterna förde på 50-talet. Då var en gymnasielärarlön referenspunkten för en riksdagsman. Socialdemokraternas attack på läkarkårens förtroendekapital var medveten från Socialdemokraternas sida, då ”adjunkterna” ansågs vara en reaktionär kraft som förhindrade skolsystemets modernisering. Att stämpla lärarna som subjektiva, partiska och oförmögna att sätta pålitliga betyg var den retorik som användes. Uppgiften att bedöma eleverna kunnande bör tas ifrån dem, sades av socialdemokratiska politiker.  Och standardproven (mätmodell) var ju objektiva.

Från 1993 har Skolverket kontinuerligt påtalat att bokstavsbetygssystemet som fanns innan Lgr 62 byggde på en statisk kunskapssyn. Detta har Skolverket fått basunera ut oemotsagd. Alla som tagit realexamen och studentexamen vet att detta är en ren öppen lögn. Vad blev resultatet när man attackerade lärarkåren. När adjunkterna skulle sättas på plats. Ett kunskaps- och lärarförakt! Vad resulterade det i? Jo, att Lgr 62 infördes med relativa betyg. Hur gick det med lärarnas status när bedömningsansvaret försvann? Lönen sjönk som en sten och lärarkåren som hade varit respekterad i samhället blev utskälld och förnedrad, ja till och med bespottad på 90-talet. Så vem vill vara lärare då – räck upp handen!

Det finns ett annat problem med relativa betyg och det anser jag har rötterna i rasism. Alltså hur man ser på människan och att vissa är så dumma i huvudet att de aldrig kan lära sig (typ 7% av befolkningen). Detta har jag tidigare skrivit ett blogginlägg om, länk.

Nej, Jonas Vlachos och alla andra som vill ”skolan väl”. Håll er till era specialämnen och låt inte okunnighetens lämpa lysa över skolan. Vill vi ha en stark skola behöver lärarna stärkas och det gör man inte genom att dra undan mattan för dem utan att se till att de får chansen att lära sig att bedöma. Skolverket kan ju ta första steget och skriva om kursplanen. Typ NU!!! (eller igår). Kanske inte uppdraget ska gå till Ingrid Carlgren och hennes ”buddies”.

Vill du veta mera om den historiska bakgrunden till varför de relativa betygen försvann? Få djupare kunskap i ämnet? Läs Per Måhls bok ”Betyg – men på vad?”, se länk. Den innehåller hela argumenteringen mot relativa betyg. Boken ratades av lärarutbildningen då den inte argumenterade för att ta bort betyg som fenomen. Alltså alla betyg!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!