Alla som läser min blogg vet att jag inte är ett stort ”fan” av Christian Lundahls framfart inom svensk skola och svenskt utbildningsväsende. Lundahl är en tydlig betygsmotståndare och agiterar för sin åsikt. I sin position som ”bedömningsguru” på pedagogiska institutionen på Uppsala universitet sprider han ut sina falsarier om bedömning och betygssättning. Han gör sig till tolkningsföreträdare för svensk skola, trots att han sitter på sin fina institution och antagligen aldrig har satt sin fot i ett klassrum. Läs gärna mina tidigare blogginlägg: En ny stjärna, och Betygsmotstånd på agendan och Christian L svävar ut om betyg.
Nu har dock Christian Lundahl visat sitt sanna ansikte igen. En verklig maktutövare som till varje pris vill tysta ner de som tycker annorlunda eller trycka ner dem i skoskaften. Inte på ett hederligt sätt bemöta kritik, ta till sig kritik och komma med egna argument. Nej då, då ringer Lundahl till en projektledare i Norrköpings kommun och klagar över ett blogginlägg som Heléna von Schantz har skrivit, så att hon kallas upp till möte i rådhuset. Detta är upprörande! Vilken otroligt feg handling att inte ta kontakt med von Schantz själv, utan att gå bakvägen och klaga. Dessutom klaga på en skitsak, så här skriver Heléna von Schatz: ”Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”.”
Jag tycker att detta handlande visar agerande av en liten människa. Högt i tak – pyttsan! Dessutom är jag inte förvånad, för Heléna von Schantz är ju bara en liten ”lärarjävel”. Sådana personer ska inte komma och tro att de är något, än mindre ska de komma och tro att de kan något. Men jag är inte förvånad, har varit studentrepresentant när jag själv pluggade och universitetsvärlden är en liten bubbla man lever i, långt i från verkligheten. Dessutom tror man att man har facit på hur verkligheten fungerar, men det är bara en vision över hur man vill att verkligen ska fungera. Lundahl och hans kompisar är långt ifrån verkligheten, men att tro att de ska förstå det, eller vara ödmjuka nog att kanske ens ta till sig det som lärare och andra personer som jobbar i klassrummet dag ut och dag in är ett önsketänkande. Detta kommer inte att hända.
Jag rekomenderar Heléna von Schantz blogg. Hon skriver bra och uttrycker sig emellanåt på ett underhållande sätt. Men hon skriver alltid seriöst och med fokus på viktiga frågor. När det gäller Lundahl åkte han ner några steg på min julklappslista, men å andra sidan har han aldrig legat speciellt högt upp, heller inte sedan han visat sig vara delaktig i det pedagogiska informella nätverk jag tidigare skrivit om.
Heja Heléna von Schantz!
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Johan Kants blogg 
Självklart måste det ha känts fruktansvärt för Helena von Schantz, men innan alla börjar att sväva ut i all för mycket och ge all makt åt Christian Lundahl och på så sätt få sina egna uppfattningar om pedagogikforskare i allmänhet bekräftade, kanske vi skall tänka på att Helena fick andrahandsinformation och vi har fått tredjehandsinformation. Än vet jag inte att någon fått förstahandsinformation, dvs. från Lundahl själv. Har någon hört samtalet?
Men Om vi får detta bekräftat och informationen stämmer till punkt och pricka, är det förvånande att de som kallade till samtal ger honom en så stor makt. Jag är pedagogikforskare, dock om Platon, men om inte någon ger mig makten att föra fram hans pedagogik, får jag heller ingen makt.
Om man kräver av pedagogikforskare att vara vetenskapliga, kanske det åligger även andra att faktiskt höra båda sidorna och sen dra sina slutsatser. Inte tro på allt som sägs utan att inse att det kan finnas information vi inte fått tagit del av, samt att allt behöver inte ha varit sant. Hur vet vi att Helena fått veta allt?
Jag känner inte Christian Lundahl, jag var inte där och hörde inte samtalet.
Är det inte så vi skall hantera om elever eller studenter blir oense. Att vi faktiskt hör bådas sida innan vi tar ställning för eller emot. Det bör gälla även pedagogikforskare och lärare.
Om jag får ett sådant samtal är min första fråga:
Har du talat med personen ifråga?
Om inte, så frågar jag varför och ber den andra att först ta kontakt, säga vad som gäller och att jag blivit informerad.
Ofta löser sig problemen utan att det behöver gå så långt att jag behöver komma in.
Varför gjorde man inte så i det här fallet? Eller gjorde man? Och Lundahl inte ville. Men är det då något att gå vidare med? Vem är det som vill visa sin makt?
Ok Monika, löjligt var kanske ett fel ordval – ber om ursäkt för det. Jag har läst dina inlägg och förstår ändå inte. I den här frågan handlar det väl om Lundahls handlingar och de är gjorda – det behöver man väl inte höra närmare om. Dessutom är det ju Heléna som har blivit tilltryckt och det behöver man ju inte fråga Lundahl om varför han gjorde som han gjorde.
Det är inte bara Lundahls agerande som kan skada utan också om man gör en stor sak av det genom att kalla henne till samtal. Det är väl det jag främst vill få fram.
Jag svarar på att Lundahls skulle haft motiv att skada henne. Det kan inte jag avgöra. Vi vet ju egentligen inte vad han sa?
Monika,
Jag tycker att det är svårt att avgöra huruvida Lundahl haft motiv att skada Heléna von Schantz. Det är väl hennes upplevelse att han har gjort det, men det är inte detsamma som att det verkligen är så.
Däremot tycker jag att det är oerhört felaktigt och småaktigt agerande av en föreläsare, som har doktorerat i pedagogik att ens ringa ett samtal och inte maila von Schantz, eller göra ett inlägg på hennes blogg. Under all kritik och jag tycker personligen att handlingen visar vilken typ av människa Christian Lundahl är.
Tack för bloggtipset för det verkar vara en läsvärd blogg.
Och tack för läsningen om Lundahl, jag hade inte tidigare läst dina inlägg om honom. Om man vill uttrycka det på ett diplomatiskt sätt så tycks mina egna åsikter om betygsättning inte riktigt stämma överens med hans ideologiska uppfattning.
Det är förstås fullt möjligt att det var ett rent sakfel Heléna gjorde, och att det faktiskt var citat hämtade ur elevtexter. Det är förstås även fullt möjligt att Heléna trodde att det var hans egna texter därför att han inte på ett tydligt sätt markerat att det var citat och att han till en följd av det har plagierat elevtexterna.
Dock känns det väl en aning överdrivet att ringa till kommunen för att försöka ta reda på om det är deras officiella åsikt (vilket man för all del borde tycka, men högst sannolikt har kommunen ingen åsikt alls om Lundahl). Det är väl ungefär lika överdrivet som att eleverna han ev. har plagierat skulle stämma honom om det skulle visa sig att det är det andra alternativet som är det korrekta. M.a.o. är det bara att hoppas på att det är det alternativet som stämmer och att så sker!
Monika, jag skulle aldrig ha blivit kallad till rådhuset om inte Christian Lundahl hade kontaktat kommunen. Min uppfattning är att han har handlat mycket medvetet och i avsikt att skada mig så mycket som möjligt. Han kan omöjligt ha trott att en blogg som heter Helena von Schantz är representativ för Norrköpings Kommun. Det yttrandet uppfattar jag som en knapptryckning avsedd att sätta igång projektledaren. När han klagar på att han tagit illa vid sig av det han kallar personligt och privat uppfattar jag även det som medveten taktik. Han slår på vad han uppfattar som den svagaste punkten. Jag har sett lärare som hanterar elevkritik på liknande sätt. Då har jag anmält det till rektor. Ingen borde titta på sådant maktmissbruk stillatigande. Inte på någon nivå.
Helena
Självklart är det riktigt att du aldrig blivit kallad, men varför gjorde dom det? Har Christian Lundahl verkligen den makten att han bara behöver ringa ett samtal och ”så lyder dom”! Varför bad dom honom inte att ta kontakt med dig personligen eller gjorde de. (se mitt inlägg längre upp)
Förstå mig rätt!
Din uppfattning kan jag aldrig misstro. Men det du fick reda på kanske inte var hela sanningen eller en omtolkning av samtalet.
Om vi nu har tillgång till all fakta, ser jag inte att Lundahl är ensam om det här!. Det finns andra aktörer med i det, som man också kan ha synpunkter på.
Dessutom kanske du har tillgång till mer än vad vi har… och därför kanske vi som står utanför med tredjehands information inte skall dra alltför långtgående slutsatser …
Men Monika, jag måste missförstå dig – det låter nämligen som du försöker förminska Lundahls agerande genom att hålla fram att andra minsann också…. och så är det väl ändå inte? Oavsett hur den som tog emot samtalet från honom agerade, oavsett hur det agerades vid mötet så är Lundahls agerande lika illa, är det inte?
Nej, jag vill inte förminska hans agerande. Läs mitt inlägg om hur jag själv går tillväga så kan du se var jag står. Men vad jag även visar i det inlägget är att jag som kallar till ett samtal har huvudansvaret, inte minst för den persons upplevelse av hur detta tas emot, som jag skall kalla till samtal.
Vem som helst har rätten att kritisera andra och även om det ibland faktiskt sker s a s över huvudet (och det kan man ha synpunkter på), så kan vi som tar emot den aldrig frånta oss själva ansvaret för fortsättningen.
Och vi som skall ta ställning för den fakta vi har till hands, har ansvaret för att inte bara höra en sida utan bådas.
Det är den hållning jag har!
Man ogillar Lundahls ställningstagande och tar ställning efter det och inte den fakta som finns. Och nu talar jag inte om Helenas upplevelse och uppfattning. Den kan man tolka fram ur hennes egen text.
Ge mig Lundahls samtal i utskriftform eller på band, så kan jag bättre avgöra vilket hans syfte var – att skada Helena eller av någon annan anledning.
Jag har varken tillgång till det ena eller det andra, men jag har tillgång till det faktum att han faktiskt ringde ett samtal och beklagade sig över att någon i slutet av ett blogginlägg kommenterade på dels det faktum att han läste innantill från en Powerpointpresentation, dels att där förekom stavfel i sagda Powerpointpresentation.
Hur du än skulle agerat i en dylik situation kvarstår detta: så agerade Lundahl, och det får honom att framstå som rätt gnällig och oprofessionell. Man kan, som akademiker, välja att se det som att Lundahl agerat rätt fånigt men det var han, och själv se till att agera på ett annat sätt (som du t ex säger dig göra), man kan också se det som att han gjort det som representant för en profession och ta kritik mot hans agerande som kritik mot professionen.
Jag lägger ingen värdering i vilken väg man väljer, det är upp till var och en.
Absolut Morrica, kan det vara även en kritik mot professionen om man ser det som möjligt att generalisera utifrån en persons agerande. Är det då inte viktigt att professionen förhåller sig nyanserad och inte tar ställning emot, utan faktiskt tar reda på hur det verkligen gick till.
Jag representerar inte professionen, tar heller inte åt mig. Men om ni som är ute på skolorna efterlyser nyansering och icke-tvärsäkra påståenden, samt källkritik, ja, då förstår jag inte att jag skulle kunna förhålla mig på annat sätt än vad jag gör. Inte dra några tvärsäkra slutsatser efter vad jag har hört.
Det är inte möjligt att endast ge Lundahl skulden, även om det skulle läggas fram otvetydiga bevis på att han ville skada. För då kan man faktiskt undra vilka motiv de som sammankallade mötet hade. Ville de också skada?!
Men om det kan ses som att jag försöker minimera någons agerande, trots att jag inte känner till alla fakta i fallet och heller inte hört hans version och inte ens känner honom, så bör jag helt enkelt vara tyst (då blir jag tystad, eftersom jag hamnar i en omöjlig situation) – för kommer någon ge mig kredit för att jag inte dömer någon på förhand och utan tillräckliga fakta för att kunna göra det.
Jag skulle svara Lundahl på samma sätt!
Omvänt, om jag har kritik mot någon föreläsare eller lärare, vänder jag mig direkt och skriver inte ner kritiken i min blogg. I det fallet är jag konsekvent.
Sen avgör alla hur man väljer att framföra kritik.
För egen del svarar jag inte på kritik som inte riktas direkt till mig.
Monika,
Jag förstår inte vad du vill med dina inlägg. Att du lägger ann en källkritisk aspekt är ju löjligt, att be att få se utskrifter eller bandupptagning.
Christian Lundahl har tagit kontakt med Norrköpings kommun och inte med Heléna – Fakta!
Christian har känt sig kränkt över att Heléna har kritiserat hans språk och att han stod och läste innantill – Fakta!
Huruvida innehållet är elevtexter eller Lundahls text är helt oväsentligt, hade det varit elevtext hade Lundahl kunnat upplysa Heléna om det i fall han hade tagit kontakt med henne – men det gjorde inte Lundahl.
Summa summarum: Christian Lundahl har betett sig som en skitstövel mot Heléna och det är inte ok. Vill bara påminna om John Stuart Mills på 1800-talet sa: Man måste tillåta ifrågasättande av rådande uppfattningar. Om man inte gör det kan man hamna i fundamentalism.
Och det är löjligt att tro att jag bad om att få se bandupptagningar. Och jag orkar inte ens förklara vad jag menar en gång till. Speciellt eftersom jag är säker på att du förstår det. Du behöver inte hålla med, men att kalla det löjligt säger mer om dig än om mig.
Att höra båda sidorna innan man tar ställning, hör till en av lärares viktigaste uppgifter.
Läs om mina inlägg och tänk efter!
Monica, vad är det du vill höra? Varför Lundahl hörde av sig till Norrköpings kommun? Spelar det någon som helst roll vilket syfte han hade? Han ringde, de reagerade med att försöka näpsa en bloggande lärare. Oavsett om detta var hans syfte eller inte blev det konsekvensen av hans handlande.
Är det som bekymrar dig hans agerande, eller det faktum att hans agerande lyfts offentligt?
Javisst, det blev konsekvensen … Kan man inte rikta en viss kritik mot dem som tog chansen att näpsa en lärare om det nu var motivet.
Ja, eftersom vissa anser att han ringde för att skada Helena, så blir det väl viktigt att inte konstatera att det var motivet, när vi vet så lite. Räcker det inte med att konstatera att han ringde. Varför läsa in allt möjligt i det?
Det här blir lite – den har sagt, och den har sagt och den har sagt och så blir det till slut någonting helt annat av alltsammans.
Och även om det handlar om grader, så tog ju heller inte Helena direkt kontakt med honom utan framförde kritiken i en blogg, som jag vet i allafall. Det har i vilket fall inte framgått någonstans att hon riktade den direkt. Att få kritik på en blogg kan ju inte heller vara speciellt kul. Speciellt inte om man fortsätter att läsa i kommentatörsfälten. Den kritiken kan ju hans arbetsgivare få kännedom om, vilket kan ge konsekvenser (Nu talar jag rent allmänt förstås!)
Man kan ju faktiskt säga att om Helena inte skrivit i bloggen hade ingenting av detta hänt. Och inte heller om Lundahl korrekturläst sina powerpoints.
Alla inblandade är ju faktiskt individer med känslor; stolthet och skam. Det är som jag ser det viktigt att de som är anställda att hantera sådana saker också är medvetna om det och inte gör för stor sak av något som skulle kunna ha lösts genom att Lundahl blivit ombedd att ta kontakt med Von Schantz. Men det kanske de gjorde … vad vet jag?!
Det stämmer, om Helena inte skrivit sitt blogginlägg hade detta aldrig hänt. Men hon skrev det, och hon hade all rätt att skriva det. Yttrandefriheten bör vi vara rädda om, alternativet är inte snyggt. Jag säger inte att du säger att hon borde hållit tyst till att börja med, jag säger bara att det är möjligt att tolka dina ord så. Och det är ju lite förargligt.
Det är också förargligt att bli kritiserad offentligt, men en föreläsare som reser land och rike runt och talar är en offentlig person, att bli kritiserad offentligt ingår i rollen. Kan man inte ta det bör man byta karriär.
Morrica
Jag menar att det är poänglöst att sätta en punkt i den kedja som ledde fram till det här, då det till syvendes och sist är de som kallar till möte som har avgörandet i sin hand. En individ måste ha rätten att framföra kritik, direkt, i en blogg, genom ett samtal utan att råka illa ut. Sen kan man alltid ha olika synpunkter hur den framförs och på vilken grad av individuellt ansvar för andra människor vi har. Men det är en glidande skala.
Men, det är ….
Lärare som har huvudansvaret för sina elever och studenter, Rektorer för sina lärare, personal för sin personal. De är hos dessa besluten för att inte dem de har ansvar för skall råka illa ut ligger, om något skall gå vidare och göras till ett ärende eller inte. Om kritik skall framföras från överordnade eller om individerna får lösa det själva först.
Att helt bortse från detta är att ge all makt till Lundahl, vilket jag har svårt att se att han har.
Det är i vilket fall mitt sätt att se på saken!
Om ni läser in annat och tolkar något som kan uppfattas som förargligt i det jag skriver, ja, då får ni göra det. Det finns alltid människor som går förbi oss och till högre ort. Vi kan alltid göra fel, vi är individer – mänskliga. Men vi måste lita på att de som har huvudansvaret för den verksamhet vi verkar inom, inte släpper igenom allt. Och när de gör det, att vi vet att de har vårt bästa för ögonen och inte den som av olika skäl kan vilja oss illa.
Du är den ende som talar om makt här, såvitt jag kan se, övriga talar om konsekvenser av hans handling. Det är en viss skillnad.
Att fler gjorde saker och ting som bör betraktas med rynkad panna förminskar inte Lundahls agerande, och jag måste säga att jag har svårt att förstå varför du så innerligt försöker göra hans del mindre betydande?
Konsekvenserna av hans handlande står personalkontoret för.
Det är det som tog beslutet att sammankalla till ett möte, vilket inte hade behövts, utifrån det jag känner till.
Allt får konsekvenser – studenters och elevers kritik mot en lärare – men det är upp till dem som tar emot kritiken att bedöma om fortsättningen.
Om man skall utgå från hur du ser på det, skulle ingen kunna framföra kritik mot en enda person. Därför det kan alltid få konsekvenser.
Vi kan diskutera Lundahl, men jag vill hellre diskutera dem som har huvudansvaret för personalen inom skolan, hur de agerar. De tar ju hans parti när de sammankallar till möte. Det är dom som talar om vad som är tillåtet eller inte.
Vet inte på hur många sätt jag har sagt det. Eftersom du vidhåller att jag gör hans agerande mindre betydande, föreslår jag att vi avslutar detta. Min poäng når inte fram helt enkelt.
Så lämnar vi bloggen tillbaka till Johan!
Nej Monika. Det är den slutsatsen du drar utifrån din tolkning av hur du tror jag tänker. Den har mer att göra med hur du själv tänker än hur jag tänker. En petitess, men en petitess värd att hålla i minnet när man läser det som sägs här.
Lundahl överreagerade på en liten mild, raljerande kritik, och kommunpersonerna, i vilken befattning de nu sa, överreagerade också. Kanske för att de var överdrivet imponerade av denne Lundahl, kanske för att de inte visste hur de skulle hantera situationen, kanske för att Lundahl satte skräck i dem på ett eller annat sätt. Det gör inte Lundahls agerande mindre fånigt.
Ytterligare en konsekvens av hans agerande har blivit att hans fåniga överreaktion har blivit offentlig, och den milda kritiken läses om och om igen, eftersom hans agerande satte sökarljuset på den. Han har blivit omtalad, det har han, men kanske inte på det sätt han hade önskat.
Det du förefaller ha tappat bort på vägen, Monika, är att det var Lundahl som blev kritiserad, och som reagerade på detta med att försöka tvåla till den som kritiserat honom. Det gick väl sådär, kan man säga, men att reagera så på kritik ger inget särskilt imponerande intryck.
Nej Morrica, jag tror ingenting av hur du tänker. Är faktiskt inte intresserad av att försöka lista ut det heller. Eftersom jag vet att det bara blir spekulationer. Det är du som ifrågasätter det jag tar upp och menar att jag förminskar Lundahls agerande, när jag är mer intresserad av att diskutera personals hantering av det här.
Om jag nu fått fram poängen, behöver vi ju inte avhandla det här något mer. Oense kan vi vara … och låt oss också vara det. Jag ser det på mitt sätt och du på ditt.
Jag kanske har tappat bort något på vägen, men hellre det än att tro att jag har allt klart för mig på grundval av tredjehandsinformation.
Det är mitt val!
Allt fler börjar att ifrågasätta kommunens agerande. Och det är jag glad över, eftersom det visar att jag inte alls är ensam om att se dem som viktiga aktörer i det här.
Jag är helt enkelt inte intresserad av diskutera Lundahl – däremot skulle jag inte ha något emot att diskutera MED honom. Det räcker med att jag vet att han ringde upp kommunen. Det som är intressant är beslutet om samtal som togs.
Vi kan säga så, Monika, om du vill.
Det här är ju helt vansinnigt Helena! Blir riktigt chockad över agerandet. Stå på dig, du skriver bra och behövs i debatten. Då tillhör jag ändå dem som inte älskar betyg över allt annat. 😉
Till Andreas. Jag publicerar senare idag ett blogginlägg där jag skriver om språket i Lundahls powerpoint. Jag hade nämligen rätt i att det fanns rikligt med språkfel. Men även om jag hade haft fel skulle det inte ha varit ”personligt och privat”. Även om jag hade haft fel skulle det inte ha varit läge att kontakta min arbetsgivare.
Johan skriver att han såg mig som ”en liten lärarjävel” och det är precis så jag uppfattar att jag har blivit behandlad. En myra som man trampar ner.
Så fånigt av mig, jag reflekterade inte ens över att det fanns ett tredje alternativ där det även bland den övriga texten kunde vimla av språkfel. (Han kanske vill illustrera hur det skulle se ut i en skolvärld utan summativ bedömning?) Och självfallet är det så att han handlat ytterst medvetet. Jag måste erkänna att jag tycker det är högst besynnerligt att på ett sådant uttänkt sätt vilja motverka sin egen ideologi och lära. Exakt vad tror han att han har att vinna på något dylikt? Eller kan han leva i villfarelsen att det faktiskt går att tysta ner något dylikt och att det sedan inte kommer att debatteras?
Vad jag glömde skriva är att det ska bli intressant att läsa om det under eftermiddagen/kvällen.
Tack för den uppmuntrande raden, Andreas. Nu är språkinlägget publicerat. Men jag tror inte på att det var språkkritiken som retade upp honom.
Jag har ju fått ett ytterst dåligt intryck av Christian Lundahl som någon som använder olika former av maktmedel och nätverk för att få igenom sina idéer. Det känns också som att det är väldigt lite av forskning och mycket av att vända politiska beslut åt ett annat håll som kännetecknar hans gärning.
Jag ser inget skäl till att pedagogikforskare i allmänhet ska känna sig träffade av en kritik riktad mot herr Lundahl. Det enda skälet jag ser är att de stödjer det nätverk som Johan lyft fram. Det nätverket behöver inte stöd av andra pedagogikforskare om vi ska bygga en bättre svensk skola.
Hej Johan!
Jag har tidigare svarat på en annan av dina artiklar så jag lämnar det konkreta fallet. Dock lämnar jag inte denna artikel i din blogg. Tolkar jag dig rätt att du inte har några högra tankar om Sveriges högre utbildning, t.ex. genom utsagan att ”universitetsvärlden är en liten bubbla man lever i långt ifrån verkligheten”.
Själv upplever jag dock universitetsvärlden som verklig. De människor som arbetar där är av kött och blod, de är verkliga. Universitetsvärlden legitimeras bl.a. genom att den, vad gäller kunskapsproduktion – forskning, har gränser gentemot sin omvärld. Gränserna markeras bla. genom akademiska examina etc. Ungefär på samma sätt som vilken profession som helst, t.ex. läkare, psykolog, etc., avgränsar sin verksamhet gentemot andra verksamheter.
Detta bidrar till att vi kan ha olika uppfattningar om de olika verksamheterna. Läraren lever i sin verksamhet och har kunskaper om denna, medan forskaren lever i sin verksamhet och har kunskaper om denna. Ibland delas dessa kunskapstyper in som beprövad erfarenhet och forskning.
Det som kan vara svårt är att använda båda kunskapstyperna.
Tolkar jag dig rätt Johan att du menar att pedagogik och skolforskning i högre grad ska generera sina vetenskapliga evidenser utifrån lärarens verklighetsmiljö – klassrummet, t.ex. observationer/videoinspelningar av undervisning, learning studies etc. eller är din kritik att den forskning som inte produceras är tillräckligt användbar?
Här kan det finnas ett problem med att det å ena sidan finns ett ideal om ”den fria forskningen”, å andra sidan lärares behov av ”en styrd” praxisnära forskning. Och att lösa detta tror jag inte man gör genom att hävda att ”forskare lever långt ifrån verkligheten”.
Per,
Jag har höga tankar om Sveriges högre utbildningar – absolut. Kanske var jag lite för otydlig i detta blogginlägg, ska försöka bättra mig i framtiden. Det jag menar är att universitetsvärlden är en egen liten värld där man jobbar på och i fall man inte har en koppling ut i klassrummet/skolan, på sjukhuset, i tingsrätten och så vidare tenderar man fastna i just denna värld man befinner sig i. Jag kommer själv ihåg när jag pluggade fyra terminer i rad. Jag var väldigt ambitiös och studerade väldigt mycket och försvann in i teorier, historiska epoker, politik och så vidare. Behagligt och väldigt roligt – men när jag kom ut i klassrummet var det dags att vakna.
När jag började på Lärarhögsskolan i Stockholm ingick det i mina metodiklärares tjänst att de just skulle jobba en liten del i en skola, för att ha en koppling. En lärare på universitetet som har jobbat där i 20 år men som inte har haft något med verksamheten i en skola att göra, annat än ett och annat studiebesök förlorar sin anknytning till verkligheten. Det betyder inte att denna person behöver vara dålig för det, men jag har träffat ett gäng personer t.ex. lärarutbildare, statsvetare, kriminiologer, geografer och så vidare som inte kan anknyta till hur det ser ut i ett svenskt klassrum 2011. Därför tycker jag dina förslag som du räknar upp är skitbra förslag. Tycker också att pedagogisk forskning utan koppling till klassrummet inte borde få finnas (nu pratar jag om pedagogisk forskning som är knuten till skolan, det finns ju annan pedagogisk forskning), all skolforskning tycker jag skulle vara klinisk forskning.
Jag tror jag förstår dina tankar men samtidigt ser jag en fara i att alltför hårt knyta en forskare till en specik verksamhet och framför allt en specifik organsiation, skola, sjukhus etc. Jag tor som jag alltid har hävdat att det behövs olika sorters folk på en arbetsplats. Ett folk kan vara experter inom ett avgränsat område ett annat folk kan ha en mer genrell kompetens som möjliggör överflyttningar av kunskaper mellan olika verksamheter.
Om en person utför samma syssla varje dag så blir det lätt en vana så därför tror jag också på en viss variation i arbetsuppgifter eller uppdrag. En prefekt inom Unvierstiet/högskola är det i en fyraårsperiod i taget etc.
Att här vara alltför kategorisk och kräva att skolforskning ska handla om en specifik verksamhet inom skolan tror jag blir kontraproduktivt. Skolan är en mötesplats där miljoner människor möts varje dag och här får vi nog finnas oss i att kunskap kommer att produceras om alltifrån makt, ledartskap, lärande, undervisning, grupprocesser, läroböcker, elevers identietsutveckling, konflikter, professionsforskning etc. Viss forskning kan göras genom enomra statistiska databaser, annan forskning kan göras genom fältstudier. En teoretiker kanske kopplar samman dessa båda studier och vi får en tredje studie etc.
Pär,
Jag menar givetvis inte att allt ska vara statiskt – lite fantasi kan väl även universitetsvärlden ha. Däremot menar jag att det ska finnas en koppling till ”vekligheten”. Nu har jag
använt detta ord så mycket att jag själv börjar tycka att det låter löjligt. Jag menar ju egentligen att vetenskapen, lärarutbildningen och den pedagogiska forskningen – även Christian
Lundahl, skulle kunna göra stora insatser för skolan. Men då måste man lämna ideologi och driva projekt där en tes går ut och testas i verksamheten, i klassrummet. För att sedan
återföras och dras slutsatser ifrån. Alltså vanligt empiriskt förhållningssätt. Inte sitta på en institution och forska utan förankring.
Pär
Du missar två viktiga saker när det gäller pedagogik och skolforskning.
1. Man får givetvis ha fri forskning. Men problemet är om den fria forskningen gör anspråk på att veta vad som är bra i skolan. De individer, av kött och blod, som ägnar sig åt fri forskning tenderar också att få makt över skolans utveckling istället för de lärare som verkar i verkligheten.
2. Pedagogisk forskning är ofta undermålig forskning. De som doktorerar skriver långa avhandlingar med mängder av fina ord. Men vad står de i avhandlingarna egentligen? Vad är det som är forskning? Har man jämfört metoder? Finns det modeller som går att falsifiera? Har man någon gång visat på mätbara resultat i tillräckligt stora populationer för att det ska finnas statistisk relevans?
Du får gärna länka till någon svensk avhandling som innehåller ovanstående.
Ett mycket bra exempel på både 1 och 2 är Mats Ekholm. Som i flera år fick resa land och rike kring och predika att lärare inte skulle undervisa. Visa på den forskning som mätbart visar på att denna metod skulle vara bra för skolan.
Jag har läst Lundahls avhandling och det är inte forskning.
Tack för klargörandet Per,
Jag vill tillägga att dagens pedagogiska doktorsavhandlingar över lag håller en mycket låg nivå – som du skriver, men det gäller även C-uppsatser. Kravnivån för att få en C-uppsats att bli godkänd har sjunkit rejält bara sedan jag själv blev utbildad lärare. Jag har vid flera tillfällen själv läst riktigt dåliga C-uppsatser som totalt saknar det allt vad vetenskaplighet innebär. Och jag har läst C-uppsatser som är rena rama ideologiska produktionerna. Här måste det ske en bättring.
Det verkar som om Pär är delaktig med att utforma en ny lärarutbildning, så detta kan ju vara ett tips till dig Pär.
Det jag kan se är att kraven har höjts väsentligt på C-uppsatser vad gäller den teoretiska delen. Förut kunde en väl metodologisk genomförd studie uppväga en svagare teoretisk del. Dvs en teoretisk och en metodologisk bedömdes likvärdigt. Det har också blivit allt vanligare med att uppsatserna skall skrivas i en mall. Konsekvensen blir att studenterna fokuserar mer på mallen än på själva undersökningen, därför att de inte är säkra på om examinatorn är noga med mallen eller inte. Ansatser som har möjlighet till att bli kvalificerade, smulas sönder i mallen. På vilket sätt tar för lång tid att redogöra för här.
När det gäller lärarprogrammets C-uppsatser, när man bedömer dess kvalitet, måste man ta i beaktande att de inte har några kurser i Vetenskapsteori och forskningsmetod bakom sig. Studenter på magisterprogrammet har tre 7.5 hp-kurser i botten. Ändå är kriterierna desamma. Och det skall de vara. Men det ger naturligtvis avtryck i uppsatserna. Bakom ett uppnående av betyg E på en uppsats kan en stor prestation ligga bakom hos studenten.
När nu C-uppsatsen har blivit en väsentlig del av den slutliga examinationen, borde förutsättningarna vara annorlunda.
Slutligen
Vad som är forskning är något som bestäms inom forskarsamhället. Visst är Lundahls avhandling forskning! Jag har laddat ner den och kommer läsa den med intresse.
Monika,
Du skriver att du har läst Lundahls avhandling och kommer att läsa den. Hur kan du veta att det är forskning om du inte ens har läst den?
Jag kanske ska luska fram 10 C-uppsatser som är under all kritik som exempel på undermåliga uppsatser. Eller ska jag plocka fram 100? Bra att dina uppsatser har hög kvalitativ nivå, det
glädjer mig (jag är inte ironisk utan menar det). Men tyvärr har jag sett och läst alltför många urusla C-uppsatser. Dessutom har jag en god vän som jobbar inom lärarutbildningen och som jag under flera års tid fått information och exempel ifrån. Jag kan tyvärr inte avslöja var denna person arbetar, då skulle identiteten röjas och det skulle kunna bli jobbigt för denna person. Men denna person har läst C-uppsatser i över 10 års tid och menar att kvaliteten har försämrats betydligt.
Hej Per!
Jag tackar för denna information om hur du uppfattar pedagogisk forskning. Om jag förstår dig rätt gäller detta inte endast pedagogisk forskning i Sverige utan också utomlands eller?
Ett problem tycker jag du och johan Kant tar upp det är å ena sidan finns det ett behov av en generell och universell forskning där olika modeller för undervisning falisfieras eller bekrätas eller kanske modifieras å andra sidan en praktiknära forskning som utgår från lärarens arbedte i ett kontexberoende klassrum.
Det finns hur mycket kvantitiv forskning som helst kring undervisning om mansöker på olika databaser. Exempelvis fann jag en gång en amerikansk studie utifrån PISA-resultat där ett hundratal forskare uifrån olika discipliner jämförde USA och Japan. Slutresultatet av denna forskning blev dock inte en falsifiering eller bekräftelse av en specifik och noggrann beskriven undervisningsmodell utan en allmän beskrivning av att ett varierat arbetssätt etc. är bättre än ett enahanda arbetsätt, lite om diskussioner etc.
Å andra sidan finns det ett behov av forskning om specifika svenska förhållanden där t.ex. det målrelaterade betyget är just målrelaterat och inte jämförs med andra länders betygsystem. I dessa svenska förhållanden finns det en tendens till att använda komplicerade ramfaktormodeller och annat som inte är faslifierbara utan endast kan användas som stöd för att kunna analysera klasssumrssituationer och klassrumsprestationer.
Mitt i allt detta hävdas att svenska elever halkar på efterkälken i ett internationellt perpektiv.
Johan
Min poäng var att jag kan förstå att en del av uppsatserna kan uppfattas vara undermåliga, därför att de är vetenskapligt svaga och endast tillräckligt bra för godkännande, dvs. når upp till betyg E, men att det finns förklaringar till det (se mitt tidigare inlägg om förutsättningarna) …
Jag behöver inte läsa en avhandling från pärm till pärm för att avgöra att den är vetenskaplig eller forskning – det ingår i min skolning att kunna avgöra det. Hur skulle det se ut om jag behövde läsa allt för att utröna vad som är forskning eller inte. Såvitt jag vet finns historisk forskning, t.o.m sex olika sätt att forska historiskt på. Eller är inte det heller forskning, enligt dig?
Jag värderar inte vad som är forskning på samma sätt som du gör. Behöver inte anse att den har något värde för mig personligen eller i min profession för att kategorisera den som forskning.
Det finns personer och grupperingar inom såväl som utanför forskningssamhället som har en enda uppfattning av vad forskning är. Jag tillhör inte den gruppen!
Monika:
Du säger: ”Vad som är forskning är något som bestäms inom forskarsamhället”
Det är uppenbarligen så som du säger för det examineras doktorer vid de svenska pedagogiska institutionerna. Men det är också uppenbart att de är en egen liten värld utan så mycket samröre med världen utanför. Det gör att väldigt få ser på deras forskning som seriös. Vem ska tala om att Kjesaren är naken?
Vid de flesta andra delarna av universiteten krävs att man får in artiklar i internationella tidskrifter för att uppnå doktorsexamen. Det är ett sätt att säkra kvaliten. Även här avskärmar sig svensk pedagogikisk forskning från världen.
Forskning brukar sägas vara att skapa ny kunskap. Du får gärna beskriva vad som är ny kunskap i Lundahls avhandling när du läst den.
Per,
Jag har försökt att maila dig, men mailet studsar. Kan du slänga iväg ett mail till mig: johankant@hotmail.com
Vill fråga dig en grej, utanför bloggen.
Johan
Per
En doktorsavhandling i pedagogik godkänns inte endast av den pedagogiska disciplinen. I betygsnämnden finns företrädare för andra ämnen. Under många år blev vi som gick doktorandutbildningen på LHS examinerade vid Stockholms universitet. Betygsnämnden för min uppsats var representerade av disciplinerna ekonomisk historia, filosofi och pedagogik. Och opponenten var från den didaktiska disciplinen från ett annat universitet i Sverige.
Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två eller hur löd detta bevingade ord? Att forskning och vetenskap är en sak och beprövad erfarenhet är en annan sak tolkar jag att de som har Makten över den nya lärarutbildningen har tänkt när de satte ramarna för dena utbildning. Ämneskurser inkluderande såväl ”ämnesteori” som ämnesdidaktik examineras för sig, medan verksamhetsförlagd utbildning examineras för sig.
Beprövad erfarenhet är intressant att forska om. En av mina ”idoler” i detta forskningsfält är Ingela Josefsson. Jag minns en av hennes föreläsningar där hon pekade på hur en undersköterska i sitt arbete har i uppdrag att bedöma patienter som kommer till akutmottagning, vilka är i behov av akut läkarvård och vilka kan vänta. Hon hade ingen högskoleutbildning men använde sina sinnen genom att läsa av patienternas ansiktsfärg, andedräkt etc. och utifrån detta fick hon en erfarenhet som vägledde henne i bedömningarna. Och som Ingela Josefsson säger, den mänskliga kunskapen har hittills inte kunnat överföras till en dator eftersom den innehåller sinnliga dimensioner som inte kan summeras i abstrakta (dator)tecken – hittills skulle jag väl tillägga.
Per,
Detta gillar jag! Klinisk forskning!
Till Per och Johan!
Det är enkelt att utifrån kritisera forskning. Själv är jag inte ekonom men är mycket kitiskt till ekonomiforskningen eftersom de inte har givit mig hanterbara redskap för att hantera en alltmer komplex eknomisk verklighet – ändå får denna vetenskap nobelpris (till Nobels minne) och anses vara en naturlag som politiker måste följa.
Vad gäller forskning om utbildning så har den nu fått det gemensamma namnet ”Utbildningsvetenskap”. I denna kan ekonomer forska om betyg, statsvetare om implementeringsforskning kring läroplaner, medicinare om elevers lärare etc.
Som lärare på en högskola har jag, enligt mina styrdirektiv tre välkända uppdrag; forska, undervisa och kommincera med det omgivande samhälle/tredje part etc. Undervisa kan här innebära att målet är att studenten/studenterna i Samhällskunskap för lärare bl.a. ska tillägna sig ett vetenskapligt sätt att undersöka såväl det samhälle de ska undervisa om som sin egen undervisning. Huvudtanken, som jag tolkar det, är inte förtryckande utan emancipatorisk.
Pär,
Det är väldigt få ekonomer som får nobellpris och att jämföra detta med lärarutbildningen tycker jag inte riktigt håller. Lärarutbildningen och den pedagogiska
forskningen har fått kritik för att de forskar om sådant som inte fungerar i verkligheten, eller att de utbildar studenter som inte fungerar eller som inte har med sig
de kunskaper som de bör ha med sig. Ta vilken utbildning och forskning som helst – finns det någon som har fått utstå så mycket kritik från alla möjliga håll som
pedagogisk forskning eller lärarutbildning? Svar – nej! Det kanske ligger något i den kritiken?
Läraryrket är ett hantverk som man lär sig ute på skolan, men där man måste ha med sig hållbara teorier och vetenskaplighet från lärosätet. Men om man inte har det
vilket är då syftet med lärarutbildningen. När den pedagogiska forskningen inte har någon anknytning till skolan (om vi pratar om skolrelaterad pedagogisk forskning) –
finns det något existensberättigande för den forskningen då? Vilket är syftet med den forskningen?
Johan!
Det handlar om två saker:1) Gör vi (lärarutbildaren, rektorn, forskaren etc.) rätt saker? 2) Gör vi det på rätt sätt?
1) Gör jag fel saker om jag hävdar att den akademiska lärarutbildningen syftar till att studenten ska tillägna sig ett vetenskapligt förhållningsätt till såväl ämnet som studenten ska undervisa i som till den undervisning han/hon ska utföra?
2) Hur göra denna utbildning på rätt sätt?
Ja, du har rätt att det har förekommit en massiv kritik av lärarutbildningen. de gamla lärarutbilondingarna. Dock har jag ännu inte hört så mycket kritik om den nya lärarutbildningen så den kanske är bättre eller? Och det är i samhällskunskap för lärare i den nya lärarutbildningen som jag är ansvarig för. Hurra vad jag är bra!
Samhällskunskap är bra och roligt! Grattis till dig!
Du har i tidigare kommentarer visat dig öppen för att ändra utbildningen och du har tidigare signalerat att ni ska bygga upp något nytt. Mycket bra!
1. Nej du och dina kollegor ska utbilda studenterna i akademiska studier med vetenskaplig grund och med kunskapsdjup (inget duttande med att lära sig 20 pedagoger på
mikronivå). Teorier om hur inlärning sker och de djupa kunskaperna ska studenterna ta med sig ut på VFU och få testa, ta tillbaka och se vad som fungerar och inte fungerar.
Problemet är här att en del teorier och litteratur som studenten läser saknar bäring i skolan, likaså en hel del VFU-uppgifter studenterna får.
2. Se ovan
Hej Johan!
Nu är jag inte irriterad på dig längre så därför lämnar jag denna blogg. Dock är jag lite störd av den akademiska kontext som jag sedan ett antal år har vistas i. Denna störning tar sig uttryck att jag ständigt försöker finns nya frågor att ventilera med min omgivning, om man så vill förska påverka med risk att man själv blir påverkad.
En sak som förbryllar mig är hur vissa samhälleliga och pedagogiska teorier överlever och förnyas och andra mer faller i glömska för att sedan ”återuppstå” i någon neo- eller post – variant av teoribildningar. Om tesen att modeller för undervisning ska grundas i teorier som går att falsifiera eller bekräfta så undrar jag hur man kan bekräfta eller dementera Vygotskijs teorier i en klassrumssituation. Mig veterligt grundade han dessa teorier i en kontext som inte var klassrumsundervisning och ändå säger många i och utanför det s.k. forskarsamhället att dessa teorier är användbara för en lärare. Och här finns en skillnad mellan klassrumsforskning och viss annan klinisk professionsforskning där den professionelle möter klienten, patienten etc en och en.
Men det är som det heter en annan historia.
Vygotskij byggde på ett brett experimentellt material med både grupper och individer och hans teorier om individens lärande håller därför för att generaliseras till en mängd olika situationer.
Det skrämmer mig att kliva in i skolans värld. Herre, är det så här ni håller på. Alla pedagogiskt utbildade? Ut i verkligheten ni med ett tag! Enda som verkar ha ett vidare perspektiv är väl Monica. Gällande von Schantz, är det inte hur och vad man skriver i sociala medier vi försöker lära barnen. Ta upp din kritik direkt med Lundahl. Varför måste det skrivas om i en blogg?
Hej Gabriella,
Jag har tagit upp kritik många gånger med den etablerade skol-/forskarvärlden, men inget gehör. Jag har varit engagerad långt innan denna blogg kom till och diskuterat dessa frågor. Till slut tröttnar man.
Jag vet inte vem du refererar till ska ut i verkligheten, men jag jobbar i alla fall dagligen i verkligheten – på golvet med elever i åldern 6 – 13 år.
Helena von Schantz arbetar också dagligen i den verklighet som innebär ständiga elevmöten men också i den verklighet som innebär att vara politiskt engagerad och möta samhällets problem. Jag är för tillfället ”bara lärare” en sådan där som tydligen inte får ha åsikter om överheten men jag har också varit installatör, konstruktör, projektledare, … inom industrin.
Jag menar nog att svenska skolforskare ofta är de som hamnat väldigt långt från verkligheten och att de blundar för att hela den pedagogiska forskningen är full av motstridigheter så att kvar blir nästan hela tiden personliga åsikter. När skolforskare använder makt för att påverka lärares sätt att arbeta är de fel ute. Lärare måste precis som läkare kunna välja vilka metoder de anser håller.
Jag försvarar på många sätt personen Christian Lundahl men jag anser det vara något positivt att lärare mfl tillåts kritisera honom.