Under många år har jag bloggat och lyft fram ett antal personer i ledande pedagogisk ställning som aktivt motverkat fattade riksdagsbeslut. I konkret mening innebär det att man med abstrakta ord motverkat prov, betyg, resultat och resultatuppföljning. I handling har dessa personer flyttat fokus från det uppdrag de haft, det vill säga att på bästa sätt se till att Lpo 94 och Lgr 11 fungerar. I stället har man valt att medvetet obstruera fattade riksdagsbeslut och inte göra sitt uppdrag. Tvärt om har man gjort sitt bästa för att se till att Lpo 94 och Lgr 11 INTE fungerar. Varför? Jag menar att det är av ideologiska skäl, man är helt uppbunden till John Deweys pedagogik. Dewey är husgud för dessa personer. För att vara tydlig på denna punkt har jag valt att kalla denna grupp pedagogiska makthavare för Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE). PIE består primärt av professorer, docenter, doktorer på pedagogiska institutioner och lärarutbildningar, men även av tjänstemän, journalister, pedagoger och andra som har någon form av makt över det pedagogiska agendan i Sverige.
Men vad är det då för pedagogik som dessa personer förordar? Jag har i tidigare blogginlägg redogjort för just Dewey. Jag tycker att Inger Enkvist, professor i främmande språk, i sin senaste bok har en bra sammanfattning: ”Denna nya pedagogik har införts i västerländerna via institutionerna för pedagogik och lärarutbildning, och under lång tid har de ansvariga förnekat att det funnits problem med att basera sig på jämlikhet och på elevernas motivation. När resultaten nu sjunker och det förekommer allt fler fall med störande och aggressivt uppförande i skolorna är pedagogernas svar att säga att samhället har ändrats och att skolan är en bild av samhället och därför inte kan vara detsamma. Man säger inte att om familjerna förändrats borde skolan också ändras, så att de negativa effekterna av förändringarna i familjerna blir så små som möjligt i skolan. Konsekvenserna av att samhället har förnekat problemen har lett till att många av de bästa lärarna lämnat yrket” (Enkvist 2013, s 10f). Enkvist fortsätter längre fram: ”Samtidigt omdefinierar den nya pedagogiken vad inlärning är. Man säger att inlärning betyder att eleven ska vara aktiv och fri för att kunna konstruera sina egna kunskaper. Man ifrågasätter sambandet mellan undervisning och inlärning och ser utbildning som självutbildning. Man upprättar en skiljelinje mellan undervisning och inlärning, och det är den senare termen som anses viktigast med det tillägget att konstruktivister hellre talar om lärande. Inlärning för tanken till ett resultat, medan lärande ger idén om något ständigt pågående” (Enkvist, s 13). Jag ska senare konkret visa hur PIE med hjälp av Dewey håller den svenska pedagogiska världen i ett järngrepp.
Utnämningen av Mats Ekholm som generaldirektör för Skolverket var ett stort misstag från regeringens sida. Stort misstag! Kanske var det genom hans försorg som det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) fick ett så fast grepp om svensk skola. Den utbredda ideologin i sig hade funnits inom svensk skola sedan 60-talet, men att Ekholm via Skolverket kunde sprida sitt motstånd mot resultat, resultatuppföljning, betyg och tydliga mål i svensk skola är helt klart. Till sin hjälp hade han sin adept Hans-Åke Scherp och många andra. Jag skrev 2009 en lång bloggserie som heter Pedagogiska nätverket. Där reder jag tydligt ut vilka kopplingar det finns mellan olika aktörer. Har du inte läst denna bloggserie rekommenderar jag dig att göra det, för att få en överskådlig bild.
En intressant detalj när det gäller Mats Ekholm är att han har skrivit en bok som heter Utvärderingspraktikan. Utvärdering – hmm, bra tänker jag. Men boken tar upp utvärdering när det gäller allt utom pedagogisk utvärdering. Är det bra mat i skolan? Hur är miljön? Trivs eleverna? Får de komma till tals? Men hur det går för dem rent resultatmässigt berörs inte – alltså pedagogisk utvärdering. Kanske är det så att allt ska vara lustfyllt och inte kravfyllt – vi ska curla sönder våra barn. Så länge eleverna tycker det är roligt att gå till skolan och lära sig, trivas i sin underbara miljö. Men att de ska lära sig något eller ens lär sig något är inget som ska kollas upp. Eller att man måste anstränga sig för att bli bra på något. Ni vet, de där 10 000 timmarna det krävs för att bli riktigt bra på något. Nu är det en del läsare som tänker ”att den där Johan Kant verkar vara smått fascistoid, stackars hans barn och stackars hans elever som måste gå till en skola där det inte ska vara roligt att lära sig”. Jo, så kan man tänka om man väljer att polarisera mellan krav på prestation och lust att lära, men så ser inte jag på saken. Alla barn vill lära sig. Alla!
Vad kännetecknar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE)? Några typiska kännetecken:
- Har oftast en hög position i form av en pedagogisk titel, t.ex. docent eller professor i pedagogik, redaktör för en tidning, journalist eller tjänsteman inom en myndighet.
- Är oftast aktiv i debatten kring skola.
- Använder sig av forskningen och sina positioner för att framhäva sitt tolkningsföreträde, men missbrukar sin makt på grund av att det som skrivs är ideologiserat (detta är dock svårt att avslöja, för argumenten vävs in i abstrakta resonemang)
- Skriver ofta abstrakt och många gånger obegripligt, nästan på ett filosofiskt sätt, utan koppling till verkligheten – alltså elever, klassrum och skola.
- Är mot resultatuppföljning och betyg, ibland öppet men oftast sker detta motstånd i det tysta.
- Ser sig själva som sanna humanist (och godheten på jorden), värnar om barnens rätt (använder sig inte av ordet elev) och lyfter fram lust att lära – inte att det är hårt arbete att tillgodogöra sig kunskaper.
- Vill gärna ha dialog och diskutera med lärarkåren, men bara när det gäller de ämnen som PIE står för. Skulle kritik uppstå, schabblas det bort eller skjuts på framtiden: ”Det får vi ta i slutet av denna föreläsning”, men så hinns det inte med. Eller också går vederbörande upp i abstraktion eller flyttar fokus. Undviker svara på kritiska frågor och det hela rinner ut i sanden. Utåt sett en trevlig och mysig ton, men bakom fasaden döljer ett auktoritärt förhållningssätt.
Hur arbetar PIE?
- Man lägger fokus på andra frågor än det som är viktigt. Pratar man bedömning utgår PIE inte från kunskapskraven utan pratar hela tiden om förmågor, som härrör från de gamla målen att sträva mot. Diskuteras resultatuppföljning flyttas fokus till att det inte är någon idé att väga grisen gång på gång och i stället diskuterar PIE metodik som bygger på att skolan ska vara lustfylld (Dewey).
- Istället för att prata om inlärning och inlärt pratar PIE konstant om lärande och lärandemiljö – byte av fokus från själva inlärningen till miljön kring inlärning.
- Istället för att prata om resultat som utgångspunkt för vilken metodik som fungerar eller inte fungerar pratar PIE om klassrumsforskning eller lektionsstudier. Huruvida alla elever uppnår några kunskapsresultat är underordnat.
- Passar inte diskussionen byter PIE perspektiv eller fokus.
- PIE kan aldrig presentera resultatförbättringar, t.ex. bättre betyg eller ökat meritvärde. Har ett stort projekt, t.ex. PBL körts presenteras inte resultatförbättringar, det är underordnat eller till och med ointressant.
- Nya metodiker avlöser varandra, nu har Hans-Åke Scherp börjat föreläsa om kollegialt lärande. Tidigare har PIE kört Portfoliometoden, olika lärstilar, PBL, Entreprenöriellt lärande, formativ bedömning, klassrumsstudier, IKT för att nämna några metodiker som varit ”inne” och som flyttat fokus från att titta på elevernas resultat (jag menar här inte att alla dessa metoder är dåliga, utan att fokus ligger på metoden och inte på resultatet, eller elevernas resultat av att man använder en viss metod).
- Polarisera mellan summativ och formativ bedömning. Den öppna polarisering har minskat, säkert på grund av att PIE insåg att det inte är bra att polarisera för att det kan dra för mycket uppmärksamhet till sig. Bättre att jobba i det fördolda. Idag ignorerar man istället summativ bedömning, man talar helt enkelt inte om det, eller åtminstone så lite som möjligt.
- Konstant motarbeta och baktala betyg, kunskapskontroller, prov, läxor och resultatuppföljning, oftast genom att smyga in betygsmotstånd och på lång sikt manipulera omgivningen till att vara mot betyg och resultatuppföljning. Genom att mala på dag ut och dag in, år ut och år in ger det resultat, för om du konstant är negativ till något under en lång tid får det effekt och gör att omgivningen påverkas.
Att PIE har haft kontakt med varandra råder det ingen tvekan om, de har till och med haft många gemensamma konferenser. Det värsta är att det inom det pedagogiska ideologiska etablissemanget inte är högt i tak, inte en chans att kunna sticka upp, för då blir du stoppad i din forskarkarriär. Du ska tycka rätt och du ska tycka som PIE annars blir du utsatt. Och visst blir PIE:s företrädare hårda i nyporna och jagar oliktänkande. Några exempel:
Min bästa lärare på lärarutbildningen var en man som tydligt stod för att lärare skulle undervisa och han använde sig av ordet ”katederundervisning”. Inte en förvanskad variant av katederundervisning som PIE har skapat, där man konstant hänvisar till filmen Hets, där Stig Järrel spelar läraren ”Caligula”, som från sin kateder förtrycker elever. Som om Caligula var synonym med lärarna på 40- och 50-talet. Så är det ju inte, utan det är en helt felaktig bild som PIE har skapat och basunerat ut i alla sina informationskanaler. PIE har kidnappat ordet kaderundervisning och smutskastat det. Nej, det handlar om en lärare som från sin kateder eller längst fram i klassrummet undervisar, leder elevgruppen, leder diskussionen, fördelar ordet och problematiserar. Möbel eller inte (alltså kateder)! Detta stod min bästa lärare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) för. Men det skulle han inte ha gjort – eller sagt, det föll inte i god jord hos rektorn för LHS Ingrid Carlgren. Hon jagade honom och hans närmsta kollegor med blåslampa och försökte på alla sätt trycka till dem. Och hon fick sin chans. När en rabiat student anmälde min favoritlärare till HomO, för att han kände sig kränkt, så fick läraren inget stöd från sin chef, snarare var det så att han blev utsatt för en häxjakt både från HomO:s och Ingrid Carlgrens sida. Trots att det fanns många studenter i klassen som vittnade om något helt annat än anmälaren, valde Ingrid Carlgren och för övrigt även HomO att bortse från dessa vittnesmål. Detta har Maciej Zaremba beskrivit i en uppmärksammad reportageserie i Dagens Nyheter. Jag har personligen fått det berättat hur Ingrid Carlgren har betett sig mot honom, både av honom själv och av människor runt omkring honom som såg detta spel på nära håll. Efter detta var min favoritlärare knäckt. Idag är han pensionär.
En god vän till mig skulle doktorera och avhandlingen var klar och godkänd från hans handledare. Dagen innan opposition får han reda på hur dekanen berättat att avhandlingen aldrig skulle godkännas – oavsett. Avhandlingen skulle dras tillbaka. Anledningen var att min vän hade fel åsikter och lyfte fram fel saker i sin avhandling. Min vän blev inte bara berövad sin doktorstitel, han blev djupt kränkt och deprimerad över det som inträffade. Han kommer nog aldrig återhämta sig helt. Istället för att med argument möta min vän i en hård opponering och där visa om avhandlingen höll eller inte, fick han inte ens chansen. Det är så det kan gå till i den pedagogiska ankdammen i Sverige. Man ska tycka rätt, man ska vara emot betyg, man ska vara emot resultatuppföljning – andra göra sig ej besväret. Jag känner till åtminstone två personer vid namn som är unga forskare som jag personligen anser varit lovande, men som tvingats in i denna fåra och blivit ideologiskt skolade. Dessa två fokuserade bland annat på andra och intressanta saker när det gäller elevers sjunkande resultat. Men forskarna var inne och snuddade på sådant som inte får diskuteras och har nu rättat in sig i ledet. Jag tänker inte nämna deras namn av respekt för att de ännu kan ändra sig (jag har annars inga problem att nämna namn). Men dessa unga forskare vore stoppade i sin karriär om de inte hade fallit in i ledet. De hade aldrig bli docenter och de skulle aldrig få en professorstjänst. För du ska tycka rätt annars går det åt helvete, det ser PIE till.
Det är intressant hur ideologi får styra PIE, inte vad forskningen egentligen säger eller hur det fungerar ute i skolan. Så här skriver Maciej Zaremba angående pedagogisk forskning: ”Den svenska universitetspedagogiken utmärkte sig på flera sätt, fann Sundell (min anmärkning: Knut Sundell på Socialstyrelsen som granskat pedagogisk forskning). Den var extremt inåtvänd. Det finns cirka 120 professorer i ämnet i vårt land, de flesta av dem (65 procent) har på tio år inte förekommit på Web on science, alltså inte citerats i någon ansedd publikation utanför Sverige, vilket måste vara ett rekord. När en vetenskap förlorar kontakten med det internationella forskarsamhället, ”kan ett grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”, varnar rapporten från Socialstyrelsen. Ett annat ord för ”konstruerad samstämmighet” är ideologi. Det är det som gör att man vet på förhand vad andra har i sinnet. När jag frågar en av de mest namnkunniga pedagogikprofessorerna om Gunnar Ohrlanders kritik av lärarutbildningen kommer en räcka inverktiv: ”antiintellektuell, okunnig, charlatan…Det är hemskt att han fått sånt genomslag för sina dumheter”. Vilka dumheter, mera konkret? Det kan hon inte säga, Ohrlanders bok har hon inte läst” (Zaremba 2011, s 126f). Denna totala brist på att kunna ta till sig kritik och stänga in sig i sin egen verklighet och den ideologi som styr den egna verksamheten är signifikativt för PIE.
Varför ser inte lärare, rektorer eller tjänstemän genom PIE:s ideologisering?
Mycket svårt att svara på, jag vet faktiskt inte, men dristar mig till att spekulera:
- Den svåra situation som råder i skolan, sjunkande elevresultat och fokusering från media och föräldrar bidrar till att både skola och kommuner behöver ha hjälp, man klarar inte själva av att utveckla skolan. PIE erbjuder hjälp. Att hjälpen inte får elevernas resultat eller tydligheten inom skolan att bli bättre är något det inte talas om. Egentligen borde alla konsulter som tas in externt i skolan granskas utifrån ”Råd och rön:s tester” eller ”Testfakta” – hur blev resultatet?
- PIE:s totaldominans när det gäller fortbildning inom skola.
- Brist på egen kunskap. Lärare, rektorer och tjänstemän har själva bristande kunskaper när det gäller skolutveckling, inte minst resultatuppföljning. Detta beror på att de inte fått den fortbildning/utbildning Skolverket de senaste 20 åren. Istället blir det bra att ta in en extern konsult – gärna någon som är välkänd, t.ex. Steve Wretman, som företräder PIE.
- Lärare, rektorer eller tjänstemän är själva ideologiserade och delar PIE:s syn på skolan eftersom de själva är skolade i samma anda. De har inte fått möjlighet att se igenom PIE:s ideologi – inte fått verktyg till detta, utan litar blint på t.ex. Scherp och Wretman. Hur många kommuner jobbar inte just i detta nu med Hans-Åke Scherp och Christian Lundahl i tron att resultaten ska bli bättre. Kom igen och mät learning income idag hos eleverna och learning outcom om tre år hos eleverna. Vad har denna storsatsning gett? Jag kan lova er – Ingenting. Vad ska ni göra då? Vem ska ta ansvaret för ytterligare tre års misslyckande? Vem ska ta ansvaret över att ett visst antal elever och elevkullar inte fick sin kunskapsrätt uppfylld? Ansvar? Någon?
- Lärare, rektorer eller tjänstemän tror att PIE har rätt. De tror att Hans-Åke Scherp eller Steve Wretman kommer att bidra till skolutveckling – något som inte kommer att ske. Jag tror personligen att detta är den vanligaste anledningen till att företrädare för PIE engageras vid fortbildning och studiedagar, eller utvecklingsprojekt inom skolan.
- PIE:s fina och välartikulerade prat förför lärare och rektorer, får dem att tro att PIE har rätt. PIE visar inte upp resultat av sitt arbete, alltså elevernas höjda meritvärde eller liknande, men det spelar mindre roll. PIE bryr sig inte om resultat. Istället fokuserar man på lust att lära och att eleverna ska trivas. Retoriskt säger man: ”Det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen”. Men det gör ju det!
- Lärare, rektorer eller tjänstemän har också ett bristande kritiskt förhållningssätt när det gäller konsulter och det som prånglas ut i debatten. ”Det låter ju bra – måste vara bra”, men att det smygideologiseras är det ingen som ser igenom (detta ska inte ses som en kritik när det gäller lärare och rektorer, utan som ett uttryck för den sofistikerade ideologi som PIE smyger in). För en leende Hans-Åke Scherp som lägger huvudet på sned i tv-rutan, eller en mysig Christian Lundahl i en youtube-film är väl bara sympatiska och trevliga personer som ska komma till vår skola och hjälpa oss att skolutvecklas. Eller inte!
Jag kommer i nästa blogginlägg gå in på vad exakt jag menar, hur fult man lurar lärare, rektorer och pedagoger. Era favoritpedagoger kanske inte är så fromma som lamm som ni tror och jag ska konkret visa detta med citat och problematiserande från min sida.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!
Referenser
https://johankant.wordpress.com/2012/04/07/dags-att-slappa-john-dewey/
https://johankant.wordpress.com/2012/04/11/john-dewey-ett-klargorande/
Inger Enkvist: God utbildning och dålig, Gidlunds förlag 2013
https://johankant.wordpress.com/pedagogiskt-natverk/
Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011
Johan Kants blogg 
Nu Johan har du ropat att kejsaren är naken.det skall bli intressant att se hur länge det dröjer innan någon kallar dig för konspirationsteoretiker för att få tyst på dig och debatten. Å andra sidan är försöket till ihjältigande den vanligaste metoden från dem du angriper.
I vissa fall, som med Christian Lundahl är det riktigt riktigt trist att han går den vägen då han ju är en riktigt, riktigt trevlig kille, som människa.
Jag tog fasta på passusen om lärmiljöer, är mer intresserad av detta än etablissemanget i toppen, det är en alldeles för trög apparat att ändra på dem och tiden är knapp innan det mesta går i putten. Så jag lägger energin på lärandet och miljön. Eftersom jag arbetar med färgpsykologi, föreläser och undervisar i ämnet, så vet jag hur förödande en dålig inomhusmiljö kan vara för inlärningen. När jag tittar i skolor blir jag rädd. Man tar mer hänsyn till dem som ska städa och montera in kontakter istället för inlärningsprocessen hos eleverna. Nu säger jag inte att städ och vaktmästeri är oviktiga, det jag säger är att det är slagsida åt det hållet. Jag säger inte heller att en inomhusmiljö behöver vara påkostad, det är inte det det handlar om, det är en fråga om vilka möjligheter som ges inomhus för elever och lärare så att ett behagligt studieklimat kan skapas. Detta är i hög grad beroende av den sociala förmågan hos pedagogerna. Finns tid, lust och vilja att gå utanför ramarna eller är man beroende av pappershögen under armen, det material som det tog timmar att kopiera upp? Men också otroligt beroende av vilka färger och former som inramar vardagen i skolan. Faktiskt är det så. Titta er runt och ta en funderare. I hur många skolor finns röda fondväggar eller kala arrangemang av vitt och svart med inslag av lite trä här och där? I Hur många skolor finns tegelväggar som skriker ut enformighet? I hur många skolor finns uppehållsrum för elever där miljön är så stökig att man knappt kan andas därinne? I hur många klassrum är det totalt kaos bland stolar, bord och whiteboardpennor och sterila väggar med taffligt uppsatta posters här och där? Anledningen till att det blir stökigt och taffligt är att det är fel från början, grunden är fel, man har inte tänkt ur rätt perspektiv helt enkelt. Jag ska mycket kort ge er ett par knastertorra fakta:
Rött ökar puls och höjer blodtryck. Hos alla. Det är ingen slump att stoppskyltar är röda. Röda bilar förekommer oftare i bilolyckor än bilar i andra färger. Lokaltrafiken på vissa orter har förstått att ta fasta på detta och bytt från röda bussar till blå eller gröna,
Gult ökar energinivån och höjer kroppstemperaturen. Hos alla.
Grönt är lugnande och får människor att slappna av, Det är ingen slump att nödutgångsskyltar är gröna.
Blått står för trygghet och det är ingen slump att banker, försäkringsbolag samt biltillverkare som vill inge säkerhet använder den färgen i sina logotyper.
Brunt är ”down to earth” och skapar harmoni.
Vitt och svart är en av de mest aggressionstriggande kombinationerna som finns. Det är ingen slump att kriminaliteten på Sergels Torg är skyhög.
Svart vitt och rött tillsammans kan, som ni kanske förstår, bli en ren katastrof.
Det var bara ett mycket litet smakprov på den kunskap en färgpsykolog besitter, det finns massor att tillägga. Våra reaktioner är ett resultat av ett sedan långt tillbaka nedärvt beteende tillsammans med kulturell påverkan.
De trender man förlorar sig i då en lärmiljö skapas kan vara förödande. Man måste tänka på ett annat sätt.
Jag hoppas att jag med dessa ord väckt ett visst intresse för ämnet. Och till sist vill jag bara tillägga att i mina ögon finns det många mer lärmiljöer som kan vara väl så effektiva än de inne i skolan. Det handlar återigen om pedagogens förmåga och vilja att till exempel gå utanför huset, ramarna, fikarummet eller vad det nu är som binder.Men saken är den att dessa eventuella inhämtade kunskaper ska förvaltas någonstans och det sker i regel i skolhuset. Därför är det viktigt att tänka till kring hur detta är utformat och ser ut, vilka signaler som sänds ut från till exempel väggar, golv och tak. För signaler finns det. Överallt.
Eller snarare än naken: att kejsarna och kejsarinnorna är ulvar i fårakläder vilka alltför ofta bjuds till bords i skolor och kommuner.
”Erfarenhet är inte bra för att skapa nya saker” visst låter det helt absurt. Kunskap och kreativitet målas upp som motpoler. Med retorisk talang så drivs de mest underliga teser. Inte något negativt om retorik men någonstans behöver vi mycket kunskap och mod för att ägna oss åt kritiskt tänkande. Retorik blir som ett skarpslipat vapen som hänger och dinglar utan något skydd.
Jag kan inte annat än önska hela PIE dit pepparn växer även om vi har olika uppfattning om huruvida Christian Lundahl hör dit. Han är mycket försiktig när det gäller att säga något positivt om betyg för att hålla sig väl med detta nätverk men jag tycker egentligen att hans argumentation leder fram till mer uppföljning av resultat.
Det mest motbjudande med de som företrätt PIE är att de skrapat ihop inkomster som ingen lärare i Sverige kommer i närheten av. Deras ideologiska enögdhet har bidragit till att barn förnekas möjligheten att studera efter årskurs 9, eftersom uppväxtförhållanden dominerar elevernas skolsituation på samma sätt som före enhetsskolans genomförande.
Flera av skolans dödgrävare driver egna företag i ledarskapsutveckling. Där fortsätter de att sprida ut okunskap och gammal skåpmat, inte sällan i form av katederundervisning. Det är hög tid att lärares studiedagar får ett innehåll som är förankrat i modern forskning och att lärare får utbildning som gör att fler elever lär sig det som krävs för att överleva.
Argus,
Håller med dig fullständigt. Klinisk forskning ute i skolorna. Förutom de föredrag och fortbildningskurser som PIE fakturerar på privata företag – hur många böcker har Christian Lundahl och Anders Jönsson sålt? Vem har fått den profiten?
Två dagars föreläsning om PBL av inhyrd konsult. PIE!
Där kan jag ge min lärarutbildning en eloge, de lärde ut PBL genom att använda PBL och det de lärde ut fastnade. Jag förstod både metodens svagheter och styrkor.
Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
När det gäller PIE – Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget får jag intrycket av att det skulle vara en ”konspiration”. Om det är som Johan Kant skriver, skulle jag snarare vilja förklara det med det som Foucault benämner ”diskursiv praktik”. Jag menar, att man går emot den rådande ordning på en arbetsplats eller i en verksamhet är ju inte isolerat endast till lärarutbildningen. Det sker ju överallt i samhället, både i privat och offentlig regi.
Kan du vara hygglig och förtydliga? Är det inte bara två olika perspektiv?
Hittade detta då jag googlade…
Med en diskurs avser Foucault en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en artikulerad föreställning om någonting. En diskurs existerar genom vad Foucault kallar en diskursiv praktik. Exempel på detta är vetenskapernas specifika tillvägagångssätt för att framställa och uttrycka kunskaper om sina objekt. Enligt Foucault är varje kunskapsobjekt avhängigt diskursen och den diskursiva praktiken och därigenom också den sociala verklighet, med sitt flöde av maktrelationer, som omsluter och betingar diskursen. (Lindgren i Månson [red.]1991:324)
Det är möjligt att de som enligt Johan tillhör PIE kommit överens, men sannolikheten är inte så stor, om man förklarar det med diskursiv praktik. Hur kan man veta att de samarbetar på ett medvetet sätt.
Jag kommer t.ex ingenstans med Platon inom pedagogiken, vilket jag med övertydlighet har fått signal om, vare sig inom pedagogiken eller filosofin i Sverige – hör och häpna. Därför att de resultat jag fått fram strider mot den vedertagna tolkningen av Platon i Sverige. Däremot togs den väl emot i Norge!! De är mer influerade av den europeiska filosofin än vad de är i Sverige. Och inom pedagogiken är han mer eller mindre bannlyst. Det är Aristoteles som gäller där. Så, visst förekommer det Johan beskriver, men genom en sammanslutning? Kan det beläggas?
Men om det kan förklaras med att det utgår från ett existerande PIE eller från politiken i stort, är osäkert.
Många har en uppfattning om Platon, men även om Dewey, utan att ha läst deras verk, ännu mindre tolkat dom.
Nja… det blir IMHO hårklyverier om du stipulerar, att en konspiration = de har ”kommit överens”, skulle (om jag fattar dig rätt) i detta sammanhang vara väsensskild från en diskursiv praktik = de är överens (om samma synsätt).
De personer, som avses, utövar diskursiv makt och skor sig ekonomiskt på detta samt bevakar noga, att inga andra perspektiv (än deras) har någon chans. Huruvida de har ”kommit överens” om det framstår inte som centralt.
Jag kan inte heller se, att Johan skulle ha talat om någon formell ”sammanslutning”.
Synonymer för ”etablissemang” är ”det etablerade samhällsskiktet, de inflytelserika, folkskiktet med makt”.
Nej men, diskurs handlar inte om att man ”kommer överens”. Det är ju en aktiv handling. Vad man skulle kunna säga är att man inte går emot den rådande ordning som kan ses som diskursen.
De som har makt är de som kan försvaga diskursen. Men när väl den nya har segrat, blir den styrande och de som hade makten att försvaga den har därmed förlorat makten. Man kan därför säga att PIE (om de nu finns) är förlorare.
”De som har makt är de som kan försvaga diskursen. Men när väl den nya har segrat, blir den styrande och de som hade makten att försvaga den har därmed förlorat makten. Man kan därför säga att PIE (om de nu finns) är förlorare.”
Nej, man kan inte säga, att de personer, som avses, ”är förlorare”.
Alla de som tillhör PIE har fortsatt karriärer och löner långt högre än de lärare som drabbas av deras tokigheter. De har inte förlorat.
Man kan i och för sig hävda att PIEs ideologiska recept misslyckas men det har det gjort om och om igen ända sen Dewey. Hur många Färila skola 2000 behövs för att vi ska slippa dumheterna? Hur många gånger ska eleverna förlora?
Jan
Efter att ha vistats i den akademiska världen, som student, doktorand och som universitetslektor (lärarutbildare), har jag kommit fram till följande till synes flummiga resonemang:
Vad är höga positioner och pengar värda om man underordnar sig makten (vare sig den utgår från en enskild grupp i samhället eller en diskurs som skapar en diskursiv praktik), för att få eller behålla dessa. Makten handlar alltså i själva verket om att man underordnar sig det som den kräver.
Den som får makten är den som inte underordnar sig, eftersom makten inte har någon effekt på den personen. Om man inte eftersträvar en hög position eller hög lön, kan inte makt utövas gällande det. Man erkänner den inte! Och makt kan endast existera genom erkännandet.
Jag menar alltså att de i realiteten är förlorare, därför att deras positioner mm. är avhängig en hängivenhet till den diskursiva makten.
Men nu är vi alla på något sätt tvingade att underordna oss, så vi kan i egentlig mening aldrig undkomma den, men vi kan bestämma att vad andra ser som värdefullt, t.ex. en hög position, inte behöver vara det vi ser som det. Och i den stunden kan de inte längre utöva makt på oss gällande detta.
Intressant tankegång Monika men jag ser den som inte anpassar sig till andra människor som en stor förlorare. Anpassning innebär att underordna sig andras makt oavsett hur stor makt man själv har. Integritet handlar om att prioritera vilka anpassningar man gör på ett långsiktigt sätt.
Jan
Jag talar om att det finns gränser för underordning. Om man underordnar sig för att få höga positioner, hög lön, men förlorar sig själv, ja då förlorar man sin självständighet. Gällande det du kallar anpassning vill jag hellre tala om en hänsyn till andra människor och en insikt om att man inte lever ensam i världen.
Va’ skön du är Monika 🙂 Edtersom du får en sådan där postmoden ”känsla” eller ”intryck” kan du ju inte lastas för att ha misstolkat Johan. Utifrån detta kan du plantera ordet ”konspiration” i läsarnas huvud.
Menar du alltså att de professorer etcetra som Johan pekar ut går emot den ”rådande ordningen”? Really? Rektorn på landets enda fristående lärarhögskola (Ingrid Carlgren), generaldirektören för dåvarande skolverket (Mats Ekholm), redaktören för Grundskoletidningen med många fler. Återigen: really Monika?
Ett annat klargörande jag också skulle uppskatta är om du sätter likhetstecken mellan A) att människor samverkar samt att människor, som individer eller i grupp, agerar på ett sätt som gagnar dem och B) att människor konspirerar. Då behöver du allt googla begreppet ”konspiration”?
För inte är det väl så som jag inledde min kommentar – att du medvetet planterar ord i läsarnas tankar vilka sedan påverkar våra tankar?
Eller?
Nej, de går inte emot den rådande ordningen, de verkställer den.
Nej, det var inget medvetet.
Det gör mig glad då jag uppfattat, och uppfattar dig, som en av oss som vill ha en dialog även då man inte är ense. Tack.
Peter,
Vilken flöda av svar du fick på de frågor du slängde ut. Intressant eller hur?
Hm, och Monika, visst har vi kommit förbi frågan huruvida vissa i PIE samarbetar eller ej? Det har ju Joahn lett i bevis mer än nog tidigare här på bloggen.
Jag försöker orientera mig. Det kom en ny lärarutbildning 1968 (och seminarierna lades ned).
En ny lärarutbildning 1988.
En ny lärarutbildning 2001.
En ny lärarutbildning 2011.
Den nya lärarutbildningen 2011 var sannolikt ett svar på Högskoleverkets sågning 2005. Att man införde en ny lärarutbildning 1968 är också begripligt pga grundskolans införande 1962.
Men – vad var motiven för den nya lärarutbildningen 1988 resp. 2001? Fanns det uppenbara problem, som måste åtgärdas? Isf vilka problem? Vad ville svenska politiker uppnå mha dessa nya lärarutbildningar 1988 resp. 2001? Och vilka påtagliga särdrag hade dessa lärarutbildningar?
Någon som kan bidra med en pusselbit?
Politisk ideologi kan vara en pusselbit. För varje nytt regeringsskifte skall skolan förändras.
Så är det väl inte Monika? Skolan har väl mer eller mindre sköts i konsensus sedan Lpo 94 – i stora drag. Däremot har Björklund kört sitt race den senaste tiden, men de grundläggande förändringarna har han fått med sig Socialdemokraterna på. Dessutom var tillblivelsen av Lpo 94 taget i konsensus.
Johan
Visst har han fått med sig sossarna, men vänta och se vad som händer om de vinner valet och sen får sitta i några perioder. Nu vill de vinna valet och de lyssnar på opinionen….
Varför lägger inte rektorerna pengarna på ämnesfortbildning.
Det blir inte mycket till fortbildning per läsår på en stor skola,
men ett gott åskådningsexempel på hur underfinansierad
fortbildningen är. Det är hos rektorerna ansvaret ligger. Det
är de som beställer fortbildning. Facket kan påverka rektors-
tillsättningar och personalen kan ha en policy. Det har den
sällan. Vågar inte, löneutvecklingen ligger i vägen?
Anders,
Bra frågor du ställer. Vet inte vem som ska svara. Jag kan bara tala för mig själv och säga att vi satsar mycket på ämnesfortbildning.
Den som är intresserad av det intellektuella djupet och den statistiska allmänbildningen hos professor Kroksmark tipsas härmed om att läsa hans blogg, senaste inlägget inklusive alla 48 svar. Slukhålet öppnar sig, kan jag säga……
http://tomaskroksmark.se/blog/
Tack Karin för den! Ojojoj, vilken otrolig inblick i ett rörigt sinne – eller kanske ett där ägaren är så van vid att komma undan med vackra ord, hårklyverier och ordihoppknypplande att han inte drar sig för att uttrycka sig som han gör.
Snyggt av Kroksmark att svara – inte minst då han avslöjas allt mer ju mer han skriver.
Stort tack!
Jag tror att han har stängt sin blogg. Den är inte längre länkad till hans hemsida.
Karin,
Jag har läst det där blogginlägget och orkar inte följa Tomas Kroksmarks ordbajseri. Jag läste en del blogginlägg, men orkade inte. Annelie drar ju ner byxorna på Kroksmark, men jag är inte förvånad för det är den kvalitativa forskningen som han företräder. Men vad det är för kvalitet kan man fråga sig och vilka slutsatser man kan dra är verkligen något man kan ifrågasätta. Kroksmark var handledare till Martin Hugo, som jag skrivit blogginlägg om tidigare. Inget speciellt att anmärka om när det gäller doktorsavhandlingen, men när det gäller boken som bygger på doktorsavhandlingen drar man väldigt stora slutsatser om inlärning, betyg, prov, resultatuppföljning på grundval av 7 skolskadade elever. Jo, du läste rätt – 7 elever!
Jo, men det kan vara 7 extremt representativa elever Johan 🙂
Underbart: vi lär våra 10-åringar att veta vad en generalisering säger och vad den INTE säger. Vet inte en enda lärare som skulle köpa att en elev skulle dra generaliserbara slutsatser utifrån en så liten population t.ex. av typen ”alla de hästar jag såg i hagen var bruna, alltså är alla hästar bruna”. Ja, eller inte…
Till Monika: Jo, länken till bloggen försvann strax efter den där statistikkonversationen. Han inser nog inte att den fortfarande är åtkomlig via direktadressen.
Till Johan: Hallå! Belöna dig själv med en kopp kaffe och ORKA läs alla 48 inlägg. Det behövs för fördjupad insikt om PIE!
Sorry Karin – orkar inte. Har väldigt mycket material redan när det gäller Kroksmark som jag kommer publicera om si så där tre blogginlägg. Jag vill också tillägga att jag ska ha föräldramöte i morgon och tillverkar i skrivandets stund en power point. Verkligheten trycker på – you know!
Vad säger ni andra – är det Johan beskriver här ovan viktigt att veta?
Viktigt att styra upp/motverka? Direkt felaktigt? Något för någon annan att bry sig om? Endast en akademisk debatt?
Något som angår dig? Något som påverkar våra barn och ungdomars framtid? Samhällets framtid? Din ekonomi? Landets ekonomi?
Är allt redan predestinerat och meningslöst att orda om eller kan vi påverka vilken väg vi väljer i framtiden?
Skolverket är en rik källa att ständigt ösa ur, och verkets fortbildningsinsatser. Nu pågår ett projekt – Matematiklyftet – som lär kosta miljarder i extra anslag eller iallafall hundratals miljoner. Så nu sitter vi ett antal lärare igen: Varje tisdagseftermiddag om samtalar om matematik under en handledares ledning. Och i kursmaterialet (förlåt: i det evidensbaserade kursmaterialet) får vi oss till livs visdoms ord som:
Forskning visar att det finns en nära koppling mellan atmosfären i ett klassrum och lärandeframgång.
”Lärandeframgång” … I översättning torde citatet säga: lugnt och trevligt i klassrummet hörni så har kidsen chans att kanske lära sig något. Det är betydligt svårare när de slåss.
En annan oumbärlig kunskap ur materialet är:
Under kursens gång ska vi även ”få läsa om vilka faktorer som styr lärares undervisning och hur dessa ”sociomatematiska normer” påverkar elevers lärande.”
Ja jävlar som jag har saknat de SOCIOMATEMATISKA NORMERNA. Ä N T L I G E N. Som jag tjatat om detta i åratal. Utan förståelse av de sociomatematiska normerna kommer vi inte kunna lära ungarna ett jota. Undra på att de inte kan låna!
Kommer med gäldje även att vidarebefordra ett svar från Verket om oklarheter i betygssättning.
Sören,
Tack för dina klargöranden om hur väl lärarlyftet fungerar, man blir lycklig. NOT! Men jag är inte förvånad. Jag skulle önska att teknikerna på KTH och Chalmers fick i uppgift att lösa detta för svensk skola.
Det glädjer mig att du uppskattar de guldkorn som sprids Sören. Skämt åsido ser jag detta som ett bevis på den handlingsförlamning som råder hos alltför många på beslutande positioner. När detta emellanåt kombineras med djup okunskap blir det i sanning skrämmande.
Fast jag tänker att det är lätt att sätta sig själv i en cynisk position också. Ibland mår man själv bättre av att ta vissa saker, typ mattelyftet, med jämnmod. Kanske lär man sig nåt i alla fall? Kanske får man en chans att diskutera med kollegor vad som funkar och inte funkar och det är ändå inte så dumt. Och så får jag låta vissa dumheter flyga över mitt huvud utan att tillåta dem att bygga bo i mitt hår.
Där slog du huvudet på spiken och bekräftade mitt tidigare inlägg om den totala brist på verklighetsförankring som finns hos dagens lärarutbildare och självutnämnda skolutvecklare. Denna ocean mellan verklighetens grå amanuenser och dessa välbetalda manschettarbetare är faktiskt och kostsam.. Dewey var ju nyttighetspedagogikens fader så det är intressant att den pedagogiska eliten har förvrängt budskapet i hans lära för att passa sina egna syften. Det var mycket intressant att läsa om hur den svenska forskareliten inte bara är avskurna från den svenska skolvardagen utan också det internationella forskarsamhället. Själv är jag tvingad just nu att ingå i ett av statsmakterna påbjudet projekt där jag på nära håll kan iaktta den totala vilsenheten som finns hos dessa företrädare när de konfronteras med en komplex vardag.Du har skrivit en mycket bra blogg som förklarar en hel del. Tack!
Vill bara tillägga att det är skrämmande att de som har i uppdrag att implementera fattade riksdagsbeslut agerar i egen sak och motverkar besluten. Det måste uppmärksammad mycket mer än vad som gjorts hittills.
Är forskares uppdrag verkligen att implementera statsmaktens beslut? Ska inte forskningen vara fri?
Gunnar,
Man brukar hävda den akademiska friheten och den ska vi värna om. Däremot handlar inte det jag tar upp om detta utan om ett systematiskt obstruerande mot fattade riksdagsbeslut. Därmed ett systematiskt motarbetande mot demokratiska värden. Jag kommer ge flera konkreta exempel i kommande blogginlägg där jag tar upp just den frågan du ställer.
Är kontentan att den pedagogiska utvecklingen bör styras av en professor i främmande språk hellre än av professorer i pedagogik? Finns det fler områden i samhället där en professor i främmande språk bör ersätta det ideologiska etablissemanget? Medicin? Arkitektur? Matematik? Eller är inlägget bara ett ytterligare led i att amatörisera pedagogiken, skolan och därmed tyvärr läraryrket?
Troed,
Jag förstår faktiskt inte vad du menar. Jag gav ett exempel på en professor i moderna språk som beskrev det hela på ett bra sätt. ETT EXEMPEL! Kan du vara vänlig att förklara hur du kan dra de slutsatser du gör utifrån detta exempel med hänvisning till mitt blogginlägg.
Eftersom du vill ha mer explicit svar. Ja, jag tycker det du gör är märkligt. Ditt val av exempel är inte något som kan viftas bort. När du kallar ett godtyckligt val av pedagogiska forskare för ”PIE” och sedan använder en forskare i ett helt annat fält som stöd för din tes är det inte bara ett ”exempel”. Inger Enkvist är naturligtvis minst lika ”ideologisk” som de du hudflänger.
En debatt är inte en debatt när du slänger ur dig sådant som ”har förverkat sin rätt att yttra sig” eller ”borde bannlysas i alla svenska kommuner”.
Men min främsta invändning mot ditt resonemang är att du idiot- och/eller ohederligförklarar inte bara de du namnger utan också alla deras beställare i massor av svenska skolor. Den samlade bilden jag, som förälder och skattebetalare, får (eller i alla fall avses få) är att hela den svenska lärarkåren och deras ledningar är lättlurade får som i stora klungor blivit fullständigt vilseledda av en liten namngiven grupp retoriska genier. Kanske är de, som några av kommentarerna här antyder, inte lurade utan har hela tiden vetat att det är fel. I så fall är lärarkåren en ynklig ryggkrökande grupp som gör som man blir tillsagd även när man anser sig veta att det skadar barn och ungdomar.
Detta är inte sant. Svenska lärare är vare sig lättlurade eller ynkliga. Vore det sant skulle jag omedelbart propagera för att vi säger upp alla de hundratusen offentligt avlönade som uppenbarligen så lätt låter sig förledas av en trollflöjt.
Men som sagt, det är inte min bild av den svenska skolans anställda, det förvånar mig att det är din. Att göra sig lustig över försöken att hitta en ny och för framtiden vettig skolform är att göra sig lustig över alla de lärare som faktiskt oroar sig över att vår nuvarande skola, i sin nuvarande grundform, möjligen kan ge bra betyg men definitivt inte förbereder människor för det kommande arbetslivet.
Därmed Johan avslutar jag detta resonemang eftersom jag annars antar att du kommer att föra upp också mig på listan över de PIE som borde bannlysas i svenska kommuner. Det är ett utvecklingsklimat som jag trodde var reserverat för länder med andra typer av regimer.
Troed,
Huruvida Inger Enkvist är ideologisk eller inte tar jag inte ställning till här, men jag illustrerar hennes förklaring till vad som hänt svensk skola. Jag vet att Enkvist är hatad av PIE, vilket jag säkert också är. Att jag väljer några forskare och påtalar att de är PIE så är det på grund av vad de säger och står för, i text, media och på föreläsningar. Det finns säkert många många fler som jag inte känner till.
När jag hudflänger till exempel Scherp eller Vretman så handlar det om att de varit fördjävliga, vilket jag och lyfter fram med konkreta exempel. Men du verkar inte ha läst mina första 6 blogginlägg noga, eftersom jag där visar hur nertryckta lärarkåren är och att de inte alls är okunniga, men absolut vilseledda eller tvingade. Ägna dig åt att läsa kommentarerna på mina blogginlägg så är det många som vittnar om obegripliga föreläsningar och böcker som de varit tvingade att läsa.
Du skriver i tidigare kommentarer att du inte är speciellt insatt i skolan, men jag tycker att du verkar vara det.
Den här kommentaren av Troed Troedsson blev riktigt spännande. Han sätter fingret på de avgörande sakerna.
Det är viktigt att påpeka att PIE inte har torgfört sitt budskap med sjyssta medel och gett lärare en gedigen chans att argumentera emot och säga nej. De har utnyttjat den kompetensbrist som uppstått i kommunerna när de alldeles för fort tog över ett ansvar och samtidigt ville bredda det. Okunniga skolledare har tvingat igenom det mesta av det PIE marknadsfört och helt glömt bort att huvudansvaret för uppföljning ligger hos rektor och en rektor som inte har uppföljning som ledstjärna kan direkt förvänta sig att lärare börjar slarva med detta också. Det är den lätta vägen.
Jag tycker inte att du ska placera Troed Troedsson i gruppen PIE. Han åker i och för sig på turné och torgför ganska många idéer som jag är djupt skeptisk till och hans retoriska talang är betydligt bättre än någon i PIE. Han riktar sig dock direkt till lärare och jag anser att vi bör ställa krav på lärares förmåga till kritisk granskning. Det beror väl i och för sig på att samhällsklimatet är ett annat och det är inte längre möjligt att rikta sig till skolledningar och strunta i lärarna. Ändå tycker jag att det går en viktig skiljelinje. Oavsett hur felaktiga idéerna är så ska vi lärare numera kunna kritisk granska dem och hitta meningsfränder via internet. Lärare som använder dumma idéer ska själva ställas till svars för resultaten.
Jan och Troed,
Jag hade inte tänkt att placera Troed någonstans, det var han själv som påstod att jag eventuellt skulle göra det. Men icke!
Du lyfter fram något viktigt Jan och det är att PIE åker runt och torgför sitt budskap med oschyst och i en tid där skolan med ljus och lycka letar efter metoder att komma åt det fria fallet inom svensk skola – alltså fria fallet av elevresultat.
Vem ska kritisera? Är kritiska röster välkomna på de ped. insti-
tutionerna. Vilken ped-prof var det som skrev att ped forskning i
Sverige är ovanligt enögd? Är den inte också kritiserad för att
var provinsiell? Alltså kommer kritiken utifrån. Lätt gör den det,
för det vetenskaplig paradigmet i detta fall är inte så starkt.
Som Husén sa: undervisning är ett hantverk.
Hmm Johan har inte skrivit direkt om skolforskningen men det framkommer att kvaliteten är usel. De citeras inte, i mängder av handlingar hittas grundläggande fel och de övertolkar sina resultat och uttalar sig långt utanför sin expertis. De exempel Johan tar upp ägnar sig inte åt forskning, de ägnar sig åt kvacksalveri. Inger Enqvist ägnar sig fortfarande åt vetenskap och har kvar stringensen därifrån. Hon håller bättre än de svenska ”skolforskare” som brukar uttala sig. Det hade förstås varit bättre med pedagogiska forskare men var finns de.
Troedtroedson:
Hur menar du att Johans inlägg är ett led i att amatörisera pedagogiken? Bygger du den uppfattningen på att Johan lyfter fram åsikter framförda av professor Inger Enkvist som han sympatiserar med, som en liten, liten del i allt han lyfter fram?
Skall jag tolka dig så att om vi skulle ställa kravet att de som är ute och frälser kommuner, skolor, lärare och blivande lärare skulle behöva följa demokratiskt fattade riksdagsbeslut skulle det leda till att PIE inte skulle kunna verka alls?
Eller är det Johans krav på resultat som är så skrämmande och det som skulle göra att PIE ersattes av professorer från andra discipliner?
Att ställa kravet på att aktörer inom skolsfären ska stötta lärarna och rektorerna i deras arbete med att ge eleverna en framtid är alltså ett led i att ”amatörisera pedagogiken”?
Om jag får svara på din fråga gällande vem som skall leda skolitvecklingen blir mitt svar att: JA, allt är bättre än de som konsekvent motverkar demokratin och elevens kunskapsrätt. MEN, med det sagt är det min bestämda uppfattning (och erfarenhet) att det finns folk i den pedagogiska forskningsfären som de facto vill bidra till att varje människa/ elev får en bra start i livet. PIE utgör då inte sällan ett hinder då de säkrar den egna tronföljden. Återigen: inte för att de konspirerar nej utan för att skydda sin egen karriär/övertygelse/plånbok.
Missförstå mig inte. Jag är inte överdrivet engagerad i den kräftgång som läraryrket och den svenska skolans anseende hos allmänheten alldeles uppenbarligen bestämt sig för. Jag skrev om detta för femton år sedan och jag konstaterar att min beskrivning var korrekt. Skolans företrädare ägnar sig åt att kannibalisera på varandra vilket, för oss på utsidan, ter sig märkligt och statussänkande.
Oavsett om vi är överens om orsakerna eller inte så kan vi ju vara överens om att läraryrket sjunker i status sedan årtionden och jag ser inget i den här debatten som skulle kunna få mig att tro att den utvecklingen vänds.
Skulle någon, mot förmodan, vara intresserad av min syn på utbildningens roll i detta så bifogar jag en länk.
Allt det bästa.
http://gransbrytning.se/den-osynliga-skillnaden-mellan-en-polis-och-en-ekonom/
Troed,
Jag tycker det är ganska konstigt att du i ditt inlägg undrar om pedagogiken ska styras av en professor i främmande språk, det vill säga Inger Enkvist och sedan ställer en massa andra frågor om diverse olika institutioner ska också ska styras på detta sätt – arkitektur, konst och annat. Sedan svarar jag dig – en professor, samt att Peter ställer en massa frågor. Du förklarar dig inte alls utan glider bara undan med att inte vara överdrivet engagerad och så vidare. Hur tänkte du första gången? Är det ok att tycka en massa och sedan inte behöva tala om varför man tycker som man gör? Nu skriver jag inte detta för att du ska ha samma åsikt som jag har, eller att kväsa dina åsikter, eller att döda debatten. Jag skriver tvärt om till dig för att fråga hur du tänker kring dessa frågor och vilka argument du har för det du lyfter fram i första läget.
Troed Troedsson driver tesen att lärare valt fel strategi och att vi har valt att se arbetsgivaren skolans behov istället för att förbereda oss för en utbildningsmarknad där olika utbildningsideer konkurrerar. Det är jag böjd att hålla med om på ett sätt för när denna arbetsgivare spelar ut oss mot varandra och medvetet vill sänka vår status så har vi inget att sätta emot. Varför vår arbetsgivare valt att göra på detta sätt är svårt att förstå och hör väl bättre samman med ett tidigare inlägg i denna serie.
Det känns inte som att detta är del i en debatt med struktur vilket hade varit artigast utan tror jag snarare ska ses som att han vill provocera utifrån olika perspektiv. Han är faktiskt ofta ärlig med att artighet inte är något han prioriterar.
@troedtroedsson:
Vilka ser du som ”skolans företrädare” och på vilket sätt anser du att t.ex. Johan ”kannibaliserar”?
Jag tycker du faller i fällan att ”det är inte ens fel att två träter – det måste vara båda parters fel”. Enligt mig har Johan öppnat skolans svarta låda och funnit en inte alltför trevlig sanning. Visst kan vi resonera som så att ”tjafs om skolan har det alltid funnits och kommer alltid finnas men det leder ingenstans så sluta tjafsa”. Brukar du föra samma resonemang kring plan som störtar eller olycksdrabbade vägsträckor? ”Fel och fel – vad ni tjafsar och försöker finna fel, var sams istället ni på väghållningen och ansvariga för flyget…”
Johan har kommit dit han är genom att han gjort och gör ett riktigt, riktigt bra jobb och når resultat. hans enda drivkraft är varje elevs demokratiska kunskapsrätt och tron på att demokratins är det minst dåliga styrelseskicket.
Han pekar ut en rad personer som gjort karriär, och inte sällan en lukrativ sådan, på att vilseleda lärare. Det anser du att vara att ”idiot/ och eller ohederligförklara” lärarna. En annan syn på detta kan ju vara att lärare vill göra ett bra jobb för varje elev och att de är angelägna om att göra rätt. När sedan en skolchef tar in folk som skickar missledande budskap ligger ansvaret hos beställaren, helt riktigt. Det innebär inte att denna är en ”idiot eller ohederlig utan oftast endast okunnig eller alltför dåligt retoriskt bevandrad. Observera att detta ingalunda gör PIE till några retoriska giganter. Att utifrån en position bestående av en titel som ”forskare” eller annan, ofta högre, akademisk titel sälja in sitt budskap med hjälp av en massa intetsägande och till intet förpliktigande abstraktioner kräver inte mycket skicklighet inte. Allrahelst som titlarna ger en (falsk) legitimitet då många lärare är så auktoritärt underordnade.
Vad gäller att du ”inte ser något här i debatten som gör att [,,,] utvecklingen vänds” så är det just din uppfattning om att det är ointressant om var problemet ligger som utgör en viktig del av problemet. Det går nämligen inte att säga att ”jag står upp för demokratin men jag skiter högaktningsfullt i demokratiskt fattade beslut, för jag vet bättre”. Johan pekar med konkreta exempel ut vad han ser som problemet ur såväl elevens perspektiv som ett samhällsekonomiskt som ett demokratiskt (med flera). Är det för mycket begärt att du då möter Johan i sakfrågan istället för att landa i att ”det är dumt att träta”. Säger du samma sak till folk som misshandlar andra för att de råkar ha fel hudfärg eller sexuella läggning: ”det är dumt att bråka hörni”. Jag vill inte tro att du är en av dem som gör det utan att du tar ställning och säger – nej ryter ifrån till rasisten eller homofoben och skriker dra åt helvete din djävel – det du gör är fel och jag står upp mot dig!
Känns liknelsen makaber? Betänk då exakt hur många elever som av allsköns kvacksalvare (inte minst dem Johan på goda grunder benämner PIE) fråntagits rätten att få möta sina fördomar i skolan och tillsammans problematisera saker som sexualitet, demokrati, främlingsrädsla etcetera på en optimalt sätt och i detta få erövra tankeverktyg vilket hjälper dem att vidareutveckla sitt eget och andras tänkande. Detta har stulits från lärarna och eleverna i och med missledandet de senaste 19(!) åren. Nitton år! Och vi undrar varför så få väljer de naturvetenskapliga utbildningarna…Dessa ämnen med dess underbara erbjudande av begrepp och begreppshierakier och möjligheten att bjuda in i den historiska människans tankeakt…mmm.
Min liknelse kanske är makaber. Makaber på så vis att den är en orättvis jämförelse vad gäller lidande. Den stackars killen eller tjejen som blir ofredad på stan av en homofob eller rasist har åtminstone en chans att komma därifrån. Kunskapen hon eller han blev bestulen på får hon eller han aldrig tillbaka. Observera att jag aldrig skulle förminska problemet och lidandet förknippat med rasism och homofobi. Min poäng är att okunskap är en alltför god grogrund för alla fobier och rädslor.
Vem av alla dem: beställare eller karriärsugna desinformatörer, ger lärarkåren ersättning för de smädelser de återkommande blivit och blir utsatta för och återger dem en rättmätig självkänsla utifrån en yrkesidentitet bestående av bland annat en kollektiv bedömarkompetens grundad på professionella samtal utifrån konkreta elevexempel?
Skulle snarare säga att forskning som går mot statsmaktens beslut kan värna om demokratiska värden.
Gunnar,
Hur menar du då? Jag skrev i min kommentar till dig att det inte handlar om en fri forskning utan om systematsiskt obstruerande mot fattade riksdagsbeslut. Inte om forskning och forskningsrapporter, utan när det gäller utbildning och fortbildning av lärare och lärarstudenter. Det är väl inte ok att utbilda betygsmotståndare när vi har ett tydligt uppdrag att ha betyg. Dessutom är den forskningen som används tveksam, då den inte gäller Sverige – när det gäller just betygsfrågan.
Då borde problemet ligga hos de som anställer dem till fel saker? bjuds en betygsskeptiker in att tala om betyg, så…
T.ex Lundahl har mer i sin låda än så…
Gunnar,
Jag är medveten om att både Lundahl och Jönsson har bra saker att komma med, men det är ju inte det jag vänder mig mot. Om du läser blogginlägget igen med punkterna så kan du se att de som anställer dessa personer, eller anlitar dem har ett ansvar. Åter igen – jag ställde en fråga med konkreta exempel men du har inte svarat.
Eller tycker du att den akademiska friheten ska vara så att man systematiskt ska få jobba mot fattade riksdagsbeslut – alltså på utbildningsnivå?
Före 1968 utbildades folkskolans lärare till att bli ”brett ämneskunniga och metodiskt skickliga”. Majken Humle beskriver sin egen utbildning på Folkskoleseminariet i Karlstad med de orden och sammanfattar:
”Vi skulle vara brett ämneskunniga och metodiskt skickliga. Betyget i lärarskicklighet vägde tyngst, det var det betyget man fick jobb på. Vi blev säkra på arbetsorganisation, planering, dokumentation och metodik. Vi kunde hantverket och vi kände oss säkra på vilket innehåll vi förväntades behärska inom varje stadium”.
http://www.skolaochsamhalle.se/flode/lararutbildning/majken-humle-och-aldrig-motas-de-tva-teori-och-praktik-i-lararutbildningen/
Under resan gång – via nya lärarutbildningar 1968, 1988 och 2001 – förändrades både innehållet i lärarutbildningen och lärarkårens organisation. Det skapades en lärarutbildning, som brast både när det gällde lärarnas ämneskunskaper och deras praktiska skicklighet. Något av en prestation av de ansvariga … frestas man att syrligt konstatera.
Högskoleverket formulerade en svidande kritik av resultatet 2005 och nu har ännu en ny lärarutbildning sjösatts
Johan ger svenska politiker the benefit of the doubt och menar, att deras välvilliga ansträngningar att förbättra skolan idag i praktiken saboteras av skolideologer på tjänstemannanivå och saboteras av inflytelserika (pseudo)forskare. De senare har akademiserat ämnet pedagogik samtidigt som de har abstraherat pedagogiken långt bortom vad som har någon praktisk tillämpning för skolarbetet.
Deras forskning explorerar teorier (inkl. verklighetsfrämmande teorier) som svävar högt över skolans konkreta verksamhet och de bevakar noga, att den hegemoni, som de har etablerat, inte rubbas eller blir ifrågasatt – trots sjunkande kunskapsresultat i den svenska skolan.
Johan beskriver, kort sagt, ett fall av
Kejsarens nya kläder.
Tack för det Arvid. I och med lärarlegitimationens införande har jag som rektor fått i uppdrag av förvaltningen att ta in och gå igenom alla mina lärares ämnesbehörigheter. Mycket intressant kan jag lova. Och ännu mer intressant kommer det bli att få reda på vilka ämnen de är behöriga att undervisa i. Det är mycket otydligt beskrivet exakt vilka ämneskunskper en del har. Däremot kan jag konstatera att de gamla mellanstadielärarna har betydligt tydligare och djupare ämneskunskaper.
De här diagrammen – som visar andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen, vilka arbetar i åk 7-9 i grundskolan (resp. i gymnasieskolan) samt har tillräcklig utbildning i det/de ämnen de undervisar i läsåret 2011/12 – de är chockerande.
http://pejl.svt.se/visualisering/larare/behorighet/
Var väldigt kritisk mot den PPU (praktisk pedagogisk utbildning) jag läste i Uppsala. Ingenting handlade om resultat och resultatutvärdering och väldigt lite handlade om undervisning. De lärare som jag själv lärt mig mest av och som lockat mig att lära mig saker har varit otroligt kunniga inom sitt ämne. De har undervisat vid tavlan och de har lett samtalet i rummet. Otroligt att man så aktivt har jobbat med att få bort sådant från skolan. Dessa lärare hade dessutom väldigt hög status vill jag minnas. Tyvärr har de flesta lärarstudenter jag stött på varit väldigt dåliga på att undervisa och de har haft väldigt bristfällig kunskapsbas. Blir också så trött på att man hyser en motvilja mot ämnesfortbildning.
Tack för en intressant blogg. Måste själv titta närmare på den akademiska pedagogiska världen för att kunna kommentera det du kallar PIE.
Johan Nylander
Lärare
Hej Johan,
Trist att du fått vara med om detta när du gått en självvald utbildning där du antagligen tagit studielån motsvarande 300 000 kronor. I alla fall brukar studenter göra det. Men du är inte ensam om denna upplevelse.
Jag kommer ge konkreta exempel på PIE redan i nästa blogginlägg.
Även om ämnet är mycket angeläget tycker jag att tonen är väl konspiratorisk och fientlig samtidigt som bevisen består av ett fåtal kritiska skrifter och många anekdoter.
Själv upplever jag det som mer trovärdigt att brist på kompetens hos kommunala tjänstemän och bristande satsningar på hela utbildningssystemet i kombination med sänkt status för lärare och konkurrensutsättningen har större betydelse för vår nuvarande situation än ett mystiskt sällskap av flumpedagoger.
Hade du själv godkänt ett elevarbete vars främsta källor var:
”Min bästa lärare på lärarutbildningen…”
”En god vän till mig…”
”…två personer vid namn som är unga forskare som jag personligen anser varit lovande…”
Flum ska väl inte med flum bekämpas?
Andreas,
Jag beskriver några situationer med hänvisning till en repotageserie i DN, så jag vet inte vad som är flum med det. Forskarna väljer jag inte att nämna av skäl som jag uppgett, men det är inte av flumorsak. Om du inte vill se det annat än som anekdoter så får det stå för dig, läs i stället kommentarerna jag får. Jag kommer senare i denna serie leda saker i bevisning.
Andreas:
Ok, vi tar det igen: att lyfta fram konspirationsspöket är oftast bara ett sätt att döda debatten och få till stånd ett byte av fokus från den ursprungliga sakfrågan.
Skall vi sätta likhetstecken mellan att folk agerar utifrån egenintresse och att de konspirerar…ja, skall vi nöja oss med att säga att vi då vattnat ur konspirationsbegreppet mer än bara en aning…
Jag får be dig läsa fler delar av Johans blogg, inte minst det Johan länkar till, så att du kan få lite mer kött på benen.
Vad gäller den fientliga tonen: Johan pekar på att dessa människor A)under lång tid stulit våra unga medmänniskors framtid, b) att de stal lärarnas möjlighet att i.o.m Lpo 94 få konkretisera vad kvalitativ kunskap är och i.o.m detta återfå sin rättmätigt höga kollektiva bedömarkompetens, C) Att de fortlöpande får lärarna att känna sig otillräckliga genom att ställa dem inför omöjliga uppgifter ( sätta betyg mot strävansmål m.mycket mera), D) Skapar ett A och ett C lag där vissa får lära sig räkna ochnskriva medans andra får lära sig ”andra”, ”modernare” kunskaper – ”mer anpassade för framtiden” ( kunskaper de aldrig skulle nöja sig att deras egna barn skulle begränsas till. Tänk dig den i PIE som stolt skulle uttrycka att ”nä Olle kan inte subtrahera 2 från 5 eller förstå en bok om Sune men han kan så mycket annat som…ja alltså det är för stort för att definiera. Hur gammal Olle är? Nyss fyllda femton, ruatad till tänderna för framtiden om än inte för studier eller jobb”, E) de ger uttryck för en elitistisk människosyn inlindad i skenbar omsorg och omtanke. Den som tror på sina medmänniskor vet att de också kan leverera, sist men inte minst F) att de spottar demokratin i ansiktet.
Arg ton? Jag vet att Johan slåss för var och en av sina elever – ja till och med för de elever han aldrig har eller kommer att träffa. Att se dem och alla de lärare som arbeta så hårt för att hjälpa sina elever fortlöpande bli bestulna gör Johan URSINNIG, precis som det gör var och en som får insikt i vad som sker. Den ton du tycker dig se är bara toppen av den vrede och frustration Johan och många andra känner.
Tiden är ute för falsk konsensus. Vreden växer, och nu mot dem som förtjänar det och från dem som drabbats av sveket och bedrägerierna. Hör vrålet från golvet: låt oss använda vår kompetens och vårt engagemang till att lyfta våra elever till oanade höjder utan att ni stick käppar i hjulen eller punkterar oss! Inte imorgon utan nu, nyss!
Det Johan Kant gör i sin blogg – och även i denna bloggserie – är att klä sin frustration i ord och att svinga – ibland ganska vilt – mot de personer och grupper som han anser har förstört den svenska skolan. Denna frustration delas av stora delar av lärarkåren (en lärarkår som jag för övrigt är en del av) och därför finns det många som känner igen sig – även vid de tillfällen då själva faktaunderlaget är ganska tunt.
Betraktar vi denna bloggserie som en utbyggd version av en konversation i fikarummet tycker jag att den funkar – sedan kanske inte tonen i inläggen tilltalar mig personligen, men det må vara hänt. Om man däremot vill bilda opinion kring lärarnas vardag och skolans många problem är den här bloggserien ett mindre bra verktyg, oavsett om publiken sedan är föräldrar, fackliga företrädare, ansvariga tjänstemän eller politiker.
Och frågan är om det vi verkligen behöver är att arga lärare samlas ännu en gång och svär svavelosande eder och räknar upp alla sina fiender i något avlägset hörn av internet? Om problemen är så allvarliga som Johan Kant gör gällande borde vi demonstrera, strejka och utöva massiva påtryckningar mot alla delar av skolbyråkratin.
Jag hyser inga tvivel om att Johan Kant är en bra och engagerad lärare och en duktig rektor. Jag är dock mer tveksam till hans förmåga att skriva välformulerade och sakliga pamfletter och organisera en framgångsrik motståndsrörelse.Det som är självklart för oss är inte självklart för andra och jag skulle aldrig rekommendera den här artikelserien till en nyfiken lekman som ville veta mer om skolans problem. Tonen, anklagelserna och personangreppen hade skrämt bort de flesta sansade människor.
@ Andreas
Undertecknad är en intresserad lekman, som försöker förstå den svenska skolans nedåtgående spiral.
Jag håller med dig om, att ”det som är självklart för [er] är inte självklart för [mig].
Men, det du kallar för ”personangrepp” – det kallar jag för transparens (betr. vilka som är ansvariga) och därmed ett ställningstagande mot ansvarsflykt.
Jag uppfattade det så att du menade att deras motverkande sker i och med olika uppdrag, inte i och med deras forskning. Då borde rimligt vis ansvaret ligga hos de som anställer dem för fortbildning.
Om de däremot under deras forskning kommer fram till slutsatser som går emot regeringens beslut (som är mer ideologiskt än pedagogiskt grundade), tycker jag det står dem fritt att presentera dessa slutsatser.
Gunnar,
Fri forskning javisst, men baske mig inte fri ideologisk indoktrinering på utbildningsnivå när det gäller lärare och lärarstudenter.
Så lärarutbildningen ska inte vila på fri forskning, utan på politik?
Lärarutbildningen skall vila på vetenskaplig grund, vilket innebär att man skall redovisa den forskningen som finns, vare sig det är emot eller för utbildningspolitiken. Men, när det gäller uppdraget, är det en annan sak. Om det finns betyg måste man som blivande lärare lära sig om att sätta det. Men, det betyder inte att man måste vara för betyg.
Som jag förstår min uppgift som lärarutbildare är den att föra fram flera perspektiv. Jag behöver inte ens själv tro på vissa av dessa för att kunna göra det. Det är inte min sak, som jag ser det. När jag talar om utbildningspolitiska reformer mm. tar jag upp argument från båda sidorna. Därefter är det studenterna själva som måste avgöra vad som är rimligast. Självklart med respons från min sida, dvs om de har visat att det verkligen är det. Oavsett vad jag anser om det ställningstagande de gör.
Självklart finns det vissa delar som vi måste hantera, då det står i uppdraget – t.ex motverka främlingsfientliga tendenser och mobbning mm. Där är det svårt att förhålla sig fullständigt neutral.
Jag uppfattar mitt uppdrag på det sättet.
Men, om det jag forskar kring behöver naturligtvis inte vara i linje med politiken. Men, om politikerna tar forskningen till sig och ändrar sin politik är ju en annan sak, än att jag försöker att föra fram min forskning i utbildningssammanhang.
Om mina kollegor eller de personer som Johan nämner gör detta är jag inte speciellt insatt i. Vi närvarar inte under varandras seminarier och föreläsningar krockar ofta med undervisning.
Det är möjligt att vissa kan anse att det är fel att ta upp argument emot betyg om nu utbildningspolitikerna är för eller för betyg om de är emot. Men är det verkligen min sak att tala för eller emot en enda sak. Är det inte varje individs rätt att göra ett eget ställningstagande. Detta utgör ingen motsättning till att sätta betyg om det nu är så bestämt.
Det är inte ok att ägna sig åt argument mot betyg när utbildningsuppdraget är att studenten ska lära sig sätta betyg. Studenten ska lära sig hur betygssättning går att genomföra på bästa sätt, Argumenten mot hör fritiden till.
Jan
Det beror på vilket ämne det handlar om. Jag undervisar i utbildningspolitik, inte i bedömning och betygssättning.
Men även om jag gjorde det, skulle jag då inte vid närmare eftertanke ta upp olika argument för och emot. Men ändå betona att lärare måste följa styrdokumenten? Och därför måste de oavsett vad de själva anser, lära sig om bedömning och betygssättning.
Eller anser du att även detta tillhör fritiden?
Den akademiska friheten, gäller den även inom andra områden tycker du? Att läsa enbart pronazistisk litteratur i samhällskunskapsdelen? Enbart antisionistisk litteratur? Enbart ”flat earth litteratur”?
Liksom yttrandefriheten tyvärr behöver regleras med hjälp av lagen om hets mot folkgrupp ser jag det som nödvändigt att den akademiska friheten inte missbrukas för att föra fram en viss ideologi. Visst kan man föra fram att det mesta handlar om ideologi, inte minst poltikik och politiska beslut givetvis men dessa kan vi genom fria val påverka. Detta till skillnad mot PIE.
Jag tycker att lagen om hets mot folkgrupp fyller en viktig funktion, men det är klart; jag kan ha fel.
Monika,
Jag kan tycka att din inställning till ditt uppdrag vad gäller att ge olila perspektiv är lovvärt. Att förmå ge en samlad bild av argumet för olika ställningstaganden tar tid, tid som försvunnit på de flesta lärarutbildningar vilket jag förstått leder till stor frustration för alla inblandade då undervisningstiden är klart begränsad.
Det är den ena delen. Den andra är problemet med subjektiviteten. Jag har alltid jobbat för att mina elever skall ärn det mest oförståeliga. Jag övar dem mycket på att skilja på att förstå och att acceptera, då det alltför ofta sätts likhetstecken mellan dem när det kommer till svåra frågor.
Jag tvingas dock konstatera att jag med facit i hand aldrig varit neutralmvad gäller t.ex. rasism, fascism, kvinnoförnedring, kvinnomisshandel, våldtäkter eller pedofili. Detta min övertygelse om vikten av att skapa förståelse för att kunna påverka och förändra till trots.
Jag tror inte jag är ensam om detta. Jag tror att våra ställningstaganden lyser igenom. Då blir det övermäktigt för den stackars lärarstudenten, som har fullt upp med att sätta sig in imsitt komplexa uppdrag, att ta ställning till betygen inverkan på lärandet. Han eller hon ska då,alltså sätta sig in i de olika typerna av betygsystem som är möjliga och på vilka sätt en skola kan styras och av vem…o.s.v.
Någonstans måste vi dra gränsen för vad som är rimligt att begära av våra lärarstudenter. Att begära allt detta är att offra dem på det idealistiska altaret.
Om någon tvivlar på hur svårt det är att ta in alla delar vittnar åtskilliga i PIE om då de inte kan skilja på päron och äpplen. Att t.ex. använda resultat från väsenskilda skolsystem för att svartmåla det svenska torde tyda på okunskap – för inte är det väl medvetna val som gör att dessa aktör mörkar att de sätter likhetstecken mellan päron och äpplen?
Vet inte vad som vore värst: om det bottnar i oärlighet eller djup okunskap, akademiska titlar till trots.
Jag hävdar att läraren/lärarutbildaren är ansvarig för det normativa perspektivet och att locka fram elevernas alternativa perspektiv. Lärare som lanserar egna alternativ löper enorm risk att göra dem normativa om det inte är väldigt mycket en lek med idéer.
Frågan om betyg eller inte är faktiskt inte ens relevant för en kurs om betygssättning. Det är ett budskap lärarutbildare måste ge. Det är inte en fråga att ta ställning som lärare. Vad är rättvisa betyg? Vad påverkar upplevelsen av rättvisa? Hur ska betyg och examinationer samverka med undervisningen? Dessa svåra frågor är de som behöver några svar.
Jan
När jag pratar om argument för eller emot betyg menar jag inte dess existens (skall vi ha betyg eller inte) utan vad som talar för och emot betyg i relation till lärandet mm. För det är ju ofta den relationen som avgör om man är för eller emot betyg. Mitt fel om detta inte framgått.
Jag lanserar inte egna alternativ (det har jag uttryckt inte min uppgift), utan redogör för, eller nämner i mån av tid och relevans, vilka argument som förs fram i debatten om betyg, som bygger på kunskapssyn, vilka forskningsresultat som finns mm. Inte minst bygger argumenten på olika värderingar och normer gällande vad skolan skall vara till för och för vem eller vilka.
Och Jan, jag tycker du borde vara nöjd med att vi som arbetar på lärarutbildningen faktiskt strävar (eller i vilket fall skall sträva) efter att vara så sakliga och neutrala i den mån det går. Du kritiserar ju bl.a. dom som för fram ett enda perspektiv.
Därför förstår jag inte riktigt varför vi diskuterar frågan!
Peter
Jo, tiden har försvunnit vilket gör mig också frustrerad. Men det ger ju det normativa inslaget som Jan talar om utrymme att bli det dominerande. Ju mindre tid, desto mer kan de som för fram detta som viktigt att nå sina mål. Är det resultaten av en kalkylering eller endast en konsekvens.
När det gäller annat du tar upp som ”…rasism, fascism, kvinnoförnedring, kvinnomisshandel, våldtäkter eller pedofili…” är det naturligtvis svårt att föra fram olika perspektiv på ett sakligt sätt (om inte annat riskerar det att leda till missförstånd om man gör det). Det enda man kan göra är väl att förklara i den mån det är möjligt, vad det kan bero på att inte alla håller med och försöka att inte öppet visa sin ilska, avsky eller avståndstagande.
För jag ser det här från ett annat håll. Tänk om det vore tvärtom, Allt detta skulle vara tillåtet och förmedlas till skolans elever (pga att politiken utgår från dessa värderingar), och att det är det normativa inslaget som skall gälla. Kan vi då förstå att vi faktiskt även måste ta fram det vi ogillar och som strider mot våra egna normer och värderingar. För det är väl vad vi anser om de samhällen där det förekommer kvinnoförnedring och -misshandel.
För, vad jag än själv anser, försvinner inte dom som tycker det är okey med hur man behandlar kvinnor, barn och att det skulle vara någon skillnad beroende av vilken kroppsfärg man har.
Likadant gäller olika perspektiv. Bara för att jag inte tar upp alternativ, försvinner de ju inte.
Jan
”Vad är rättvisa betyg? Vad påverkar upplevelsen av rättvisa? Hur ska betyg och examinationer samverka med undervisningen?”
För att kunna svara på dessa frågor (eller i vilket fall kunna diskutera dem) måste vi väl känna till argument för och emot vad som är rättvisa betyg. För att kunna argumentera för oc emot rättvisa, behöver vi väl känna till alla olika sätt att se på rättvisa. Definitionen på rättvisa är väl snarare att Rättvisa är ett x antal uppfattningar om vad det är. Och vilken uppfattning har vi då om vad som är rättvist betyg? Att någon presterar bra under en termin eller om någon visar att de uppnått uppställda mål… osv.
De som argumenterar för och emot betyg har ju ofta rättviseaspekten som grund. Frågan gäller om argumenten håller för en prövning.
Frågeställningen är en av de avgörande frågeställningarna för lärarutbildningen och jag är mycket tacksam för att vi diskuterar den.
Små subtila skillnader i lärarens sätt att genomföra uppdraget kan flytta det från att presentera alternativ till att lyfta fram egna ståndpunkter. Det är viktigt att läraren har flera redskap för att hålla sig själv på rätt sida gränsen hela tiden. Det är ännu viktigare att lärarutbildaren har sådana redskap för när lärarutbildaren hamnar på fel lär sig studenterna stoffet fel men vad ännu värre är att de lär sig att det är ok att presentera sina egna åsikter som sanningar för eleverna
Då blir det viktigt med distinktionen mellan att diskutera för och nackdelar med betygen för lärandet gentemot att ta upp på vilka olika sätt betyg och lärande interagerar.
Nej forskningsläget för och emot betyg är inte det viktiga för att tala om rättvisa. Det viktiga är vad forskning tar upp kring olika aspekter på vad rättvisa är. Varje elev har rätt att bli mött i sin syn på rättvisa med för den relevanta argument.
Jan
På den sista kommentarer tror jag det är vad jag säger också!
Det är ganska ofta jag upptäcker att när vi hamnar i den riktiga konkreta diskussionen kring hur du vill uppträda med studenterna så har vi ganska lika åsikter. Tidigare i diskussionerna upplever jag däremot ofta att du agerar djävulens advokat och undrar om du förespråkar revolution. 😉
Jo, det finns en revolutionär ådra inom mig – (utan våldsinslag förstås)
Tack Malin!
Gunnar,
Om det är Monika du menar så är det så att vetenskaplig grund – vad är det? Den forskning som visar att betyg är dålig och som man lyfter fram är inte från Sverige, utan från England eller Israel – vilket innebär att den struktur som skolsystemet och betygssystem som finns i de olika länderna skiljer sig från Sverige. Det vore högst önskvärt att klinisk forskning om betyg och resultatuppföjning gjordes i Sverige och på svenska elever. Jag vill också tillägga att lärarutbildningen även ska vila på beprövad erfarenhet. Jag har betygsatt elever i 9 år och följt upp resultat i snart 14 år och det fungerar. Räknas det? Har jag rätt att uttala mig i frågan?
Johan
Självklart har du rätt att uttala dig i frågan.
Jag har bedömt och betygsatt studenters resultat i femton år och kanske funderar ibland vad jag egentligen betygsätter. Studenternas förmåga att bli fostrade in i den akademiska traditionen eller deras kunskaper, tankar och ställningstaganden de gör, eller den kunskap som krävs för att målen uppfylls.
Kanske är det alla dessa tre saker, men jag ifrågasätter ibland om det verkligen blir så med tanke på att tiden inte räcker till, samt att det i egentlig mening bara är den skriftliga produktionen utifrån uppställda frågor av oss i lärarlaget som vi bedömer och betygsätter. Att slaviskt följa betygskriterierna går inte alla gånger, då det blir helt åt pepparn fel.
Det behövs hela tiden en diskussion kring betyg och inte minst betygskriterier.
Nu skall jag iväg och se om jag kommer fram i tid. De har stängt av den väg jag brukar köra, samt dragit in busslinjen. Det blir en alternativ omväg.
Tack Johan, det var Monica jag menade!
Tack Monica 🙂
Jag ifrågasätter inte din kritik till dessa forskares slutsatser, inte heller din åsikt att de inte bör förmedla det de kommit fram till.
Däremot anser jag att de står dem fritt att utföra sin forskning och att deras fakulteter får ansvara för huruvida forskningen är utförd på god grund eller inte. Jag förutsätter även att de förmedlar sin kritik där den här hemma.
Gunnar,
Det är ju själva problematiken – att alla sitter i samma båt och det är samma ankdamm. Det finns ingen kritik mot rådande ideologi och sticker du ut hakan och tycker något som inte stämmer med ideologin så blir du stoppad i din karriär eller utrymme på institutionen. Jag menar att forskningen ska vara fri, men det är inte ok att ideologiskt utbilda lärare med forskning som slagträ – att man kan stå över fattade riksdagsbeslut och hävda akademisk immunitet. För den vetenskaplighet som gäller i t.ex. betygsfrågan haltar betänkligt. Det finns ingen forskning gjord i Sverige på svenska barn och med svensk läroplan. Den vanligaste studien man hänvisar till är gjord 1988-89 i Israel på ett fåtal elever. Är det relevant forskning? Nästa blogginlägg skriver jag om detta.
Vill dela med mig av några passande citat ur Orwells 1984. ”Okunnighet är styrka” och ”frihet är slaveri”.
Vad säg ni andra, ni som nyss läst det Johan beskriver – känner ni igen det? Känner du dig inte snuvad när du inser att människor gör storkovan på att sälja metoder och ideologier likt de ”Mirakelmediciner” bondfångarna sålde förr? Som belöning får de ofta både akademiska titlar och feta bankkonton.
Jg är givet inte mot att männsikor erövrar akademiska titlar utifrån att de tillfört någotminom det aktuella området, men när det är byggt på tomt prat och substanslösa abstaktioner blir de endast ett hån mot den övriga akademiska världen och dess krav.
Hur många gånger refererades det till svensk skolforskning utanför Sverige nu igen?
Nåja, det måste bero på att vi kommit så långt att de oinsatta inte fattar att de inte fattar det sveriges PIE fattat, även om de ännu inte kan förklara vad det är de fattat men som väldigt få,andra inte fattat men att när vi andra fattat det de fattat kommer allt att bli väldigt, väldigt bra.
Jag tar kraftfullt avstånd från kvacksalveri och slår gärna sönder någon bondfångares argument och hoppas att han hamnar på något nyttigt men dåligt betalt arbete.
PIE kan inte städa upp det de förstört på svenska skolor men rent symboliskt tycker jag att de kunde få städa på svenska skolor, dvs plocka skräp och smuts.
Jag känner igen mycket av det Johan skriver, men drar andra slutsatser, samt ser flera förklaringar till olika företeelser, tendenser och händelser än den som förs fram.
Sen tycker jag väl att dessa företrädare ges för stor makt, om man menar att det är dom som styr och ”förstör” skolan. Kanske det snarare handlar om att det är lärarna som måste erövra sin egen makt över den profession som de utbildats till att utöva. Kanske det även kan handla om att det är ekonomin som styr över alltihop.
Jag ser bloggserien som en debatt i vilken vi utgår från Johans perspektiv på det.
Det är alldeles uppenbart att ämnesföreträdarna för pedagogik (Swedish, not American PIE, part 1-12) har blivit blinda för vad deras jakt på akademisk status och professorstitlar orsakat lärarkåren i termer av deprofessionalisering. De har under några decennier tagit status från lärarna och givit till sig själva, och det tack var att deras tyvärr ideologiskt grundade doktriner reducerar läraren till en bifigur i klassrummet. Ett annat sätt att uttrycka det på är att de omyndigförklarar läraren. Denna reduceras från pedagogisk auktoritet till kompis (och vem gillar att bli disciplinerad av en kompis?) och förskjuts från centrum till periferi där man på avstånd skall egga de kunskapstörstande eleverna till att forska sig fram vishetens brunn. För att kunna göra det är det livsviktigt för läraren är att förstå alla förförståelsers förförståelser. Ämneskunskaper är sekundärt. Vackert så, men vi lever inte i den bästa av världar varför det ofta slutar i ett kontraproduktivt surrande som hör ”Flugornas herre” till.
Och visst är pedagogisk forskning påfallande ofta självrefererande och därmed självförstärkande. Därmed grumlas den kritiska blicken gentemot de egna teorierna och förmågan att sätta klackarna i marken minskar drastiskt.
En annan viktig faktor bakom de exempellösa framgångarna för PIE är att de framgångsrikt har skapat och pucklat på en halmgubbe – Den ruskige läraren från förr! Ja, ni har nog alla hört talas om honom. Han hatade kritiskt tänkande men älskade att docera, helst ur katekesen. Vidare hade han en fragmentarisk/atomistisk syn på vad kunskap är och att plåga elever tyckte han var ett utmärkt pedagogisk verktyg.
Problemet var att han inte fanns på riktigt. Men som skräckbild för att motivera en total omstöpning av lärarutbildningen dög den till. Tyvärr.
Anders,
Jag tycker du beskriver det hela på ett förträffligt sätt. Tack Anders!
Ett exempel som kommit med LGR-11 är entreprenörskap. Det är lätt att tro att läroplanen innehåller oceaner av entreprenörskap. Begreppet ”entreprenörskap” står på två (!) ställen i LGR-11!!! Begreppet ”samtala” finns på 91 ställen. Vilket ska vi fokusera på? Jag hör inte många som säger: Vi samtalar alldeles för lite i skolan…men jag hör en hel del som kräver mer entreprenörskap ( för övrigt placerar sig Sverige väldigt långt fram redan idag i många sammanhang som bygger på entreprenörskap). Är det PIE som är i farten?
Instämmer. Kan det vara avhängigt av att det skapades en lukrativ marknad i.o.m att det entreprenörskapet kom in som begrepp?
Jag misstänker också PIE och deras anhängare. Jag har hört kraftfulla anhängare av entreprenöriellt lärande vara mycket negativt inställda till entreprenörskap. Så motstridigt är det!
@ Jan
Regeringen skriver i ”Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet”:
”Utbildning som inspirerar till entreprenörskap kan bidra till att fler unga människor kan och vill starta och driva företag”
”Inom det europeiska samarbetet har flera initiativ tagits för att entreprenörskap ska få större genomslag inom utbildningsområdet. Exempelvis lyfts entreprenörskap fram som en av åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande.”
Det finns inte någon formulering ”entreprenöriellt lärande” i regeringens text… det fick Skolverket i uppdrag att precisera.
Skolverket skriver:
”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning.”
http://www.skolverket.se/om-skolverket/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3D2456
Simsalabim verkar begreppet ha (om)tolkats till: Eleven ska vara aktiv och fri för att – entreprenöriellt – kunna konstruera sina egna kunskaper” (jag har parafraserar Inger Enkvists beskrivning av den nya pedagogiken).
Har jag fattat rätt?
Ja, jag håller med om att det finns starka krafter och där är Skolverket med och bidrar som gör om att regeringens tankar om entreprenörskap blir något helt annat, entreprenöriellt lärande.
Som en lärare som undervisar mycket kring entreprenörskap och företagande är jag inte alls överens med skolverket om att det som de beskriver som entreprenöriellt lärande leder till entreprenörskap. Jag hävdar att motstånd, begränsningar och svårigheter att anpassa sig till andra är en viktig del i vad som skapar entreprenörer och att det som Skolverket beskriver kan vara kontraproduktivt.
”Estetiska lärprocesser” är också stort… Med, såklart, föreläsare som skor sig och som samarbetar med skolor eller hela kommuner.
Jag anser att det sker på bekostnad av själva de estetiska ämnena. DIT leder inga stödbudgetar.
Känner nån igen det här?
http://jansyrligheter.wordpress.com/2013/09/05/entrepenoriellt-larande-behover-inte-leda-till-fler-entreprenorer/
Johan, jag följer med intresse ditt bloggande och nickar instämmande åt det mesta. Det s.k. entreprenöriella lärandet har länge varit anbefallt på min gymnasieskola i Landskrona och har stundtals rent av hotat min mentala hälsa. Vid flera tillfällen har en föreläsare från Sunne i Värmland anlitats för att sprida detta evangelium. Han företrädde en organisation som kallar sig Me University. Vet du något om detta skojeri och eventuella kopplingar till pedagogikdocenten Hans-Åke Scherp?
Det var mycket jargong och INTE men nästan ingenting utvecklande. Skönt att den farsoten inte kommit till min skola.
Hej Ingvar,
Jag känner inte till något Me University eller några kopplingar till Scherp. Jag har skrivit en hel del om Entreprenöriellt lärarnde och det som sprids. Jag vill påpeka att om alla elever lär sig grundläggande kunskaper har jag inga porblem med Entreprenöriellt lärande, men tyvärr är det inte riktigt så det fungerar. Tyvärr säger jag.
Googlade lite på det där Me University och blev inte helt imponerad. Mycket blajblaj om att ALLT ska vändas upp och ner. Och så läste jag en rapport från en skola i Lidköping som tyckte att det var lite jobbigt men kul och utvecklande att vända upp och ned på allt och att eleverna tyckte att det var kul när de kom igång med något som intresserade dem, men lite jobbigt att inte alla tar ansvar i grupparbeten. Och jag tänker bara VAD är så revolutionerande nytt med entreprenöriellt lärande? Jag lärde känna denna metod när jag gick i skolan på 70-talet. Fördelar: När vi kom igång med något teater- och skrivprojekt var det oftast kul och man lärde sig saker. Nackdelar: Det var mest vi duktiga i klassen som jobbade på, latmaskarna smet undan i ett hörn och spelade skitgubbe. Och den kunskap jag fick var lite fläckvis. Kunde en hel del om Bolivia, som jag fördjupade mig i på geografin, men inget om andra sydamerikanska länder.
Varför ska alla grejer hela tiden lanseras som något helt nytt? Projekt och eget arbete har sin plats i skolan OM det leds av fast lärarhand och OM det inte är det enda som bjuds, utan en del av en helhet, där målet är kunskap.
Karin!
Fråga mig om Burkina Faso. Jag är en jävel på Burkina Faso. Och jag gick också i skolan på 70-talet och delar i allt övrigt din beskrivning. Vi hade skt-kul men de som spelade skitgubbe hade för sin egen skull behövt lärare som gjorde skolan lite tråkigare för dem. Liksom.
Haha! Förutom Bolivia är jag också bra på Liberia och Gustav III:s död! Och så blev jag riktigt bra på att få upp farten på blåstencilsmaskinen. Den senare egenskapen är inte helt användbar, kanske!
Jag bad om unsunscribe från detta, i mina ögon, akademiska tramsande som inte leder till någon praktisk handling över huvud taget, men det fungerade inte. Hur ska jag göra för att slippa läsa dessa ”självälskande” kommentarer i min mail?
Du frågar varför bl a lärare går på detta. Tyvärr tror jag att en del av svaret, utöver det du nämnde, är Jan Björklund. Han är för impopulär runtom i lärarrummen och då köper man allt som stärker bilden av hur fel han har.
Hej Karin,
Tråkigt att höra att Jan Björklund är så impopulär som du säger. Jag har märkt det i debatten, men faktiskt inte på skolorna i Haninge. Alltså inte så att han lyfts fram som kanon, men inte att han är avskydd.
Jag som sett en tydlig trend mot att lärare får ta mer plats i debatten sedan Björklund kom till makten kan bara tycka att det är sorgligt och ironiskt när han blir hatad av lärare. Det måste vara till stor glädje för SKL som lyckas med sin motstrategi.
Alla skulle läsa din blogg. Tack igen för klargörande. Skönt att se att jag som förälder till barn i skolan har någon att hänvisa till i fortsättningen. Det är nämligen svårt att bli tagen på allvar när man ”bara är förälder” och har åsikter som inte stämmer överens med rådande inställning… Kan inte nog tacka dig!
Tack själv Lena,
Just nu är jag på väg att hamna i rättshaveristfacket och då är denna bloggserie endast halvvägs gången. Vi får väl se vilket epitet jag blir kallad för när jag är i hamn i slutet av september. Fast det är många som håller med mig också.
Min son studerar till lärare och jag tänker hålla honom ovetandes om allt som skrivits ovan. Varför? Han kommer lägga av!
Hälften av vad som sagts ovan har han redan genomskådat första terminen och är redan djupt kritisk till att ha valt en utbildning där inte framtida elevers möjlighet att lära sig relevanta saker går före ideologi. Han har redan en fil.k. i filosofi och estetik så han förstår en viss del av problematiken trots sina 23 år.
Erik Larsson f.d. museilektor om nu det har n.g.t. värde, en bättre tittel hade varit VBI(väcka barns intresse).
Hej Erik,
Jag tycker tvärt emot vad du skriver – du ska låta din son veta. Då kan han själv koncentrera sig på vad han behöver utveckla själv, vad han inte ska lära sig/ta till sig, vad han ska förhålla sig till, hur han ska fokusera på när det gäller läreriet. Att vara lärare är ett fantastiskt arbete och bidrar till så mycket roligt. Det gäller bara att veta vilka minor man inte ska gå på. Att inte köpa vad t.ex. Alli Klapp säger om bedömning och t.ex. hitta alternativ som fördjupar ens kunskap om bedömning och betygsättning, t.ex. filmerna och böckerna med Per Måhl och Bo Sundblad – då hamnar man inte i händerna på PIE. Men hur vet en student om vilken som är PIE? Inte lätt, här behövs det hjälp. Annars är det lätt att bli desillusionerad.