Dags att släppa John Dewey

Jag har flera gånger i olika sammanhang ifrågasatt John Dewey, till en dels förtret. Bland annat sade jag på UR:s program Jakten på det demokratiska klassrummet, att så länge lärarutbildare, skolforskare, lärare och rektorer hänger fast vid Dewey, där formerna för arbetet i skolan är viktigare än att eleverna lär sig någonting så kommer det inte hända något. Detta har retat en och annan, till och med att man tillskriver mig vara okunnig, trots att det var ett mycket kort inslag och att vad som menades med det jag sa inte diskuterades.Jag tänkte i detta blogginlägg förklara hur jag ser på John Dewey och varför jag anser att hans ideologi/teori har ställt till skada för svensk skola och varför det är dags att släppa Dewey.

”Dewey, John (1859-1952), amerikansk filosof och reformpedagog. Han hade tagit starka intryck av den biologiska utvecklingstanken och såg den mänskliga intelligensen som ett redskap i kampen för tillvaron. Därigenom blev kunskapens nyttoaspekt avgörande. År 1896 grundade han en experimentskola vid University of Chicago. Han är mest känd för begreppet learning by doing, den problemlösningsmetod som låter eleverna aktivt experimentera sig fram till rätt svar. Metoden fick stort genomslag inom den progressivistiska rörelsen. Dewey är en av 1900-talets mest inflytelserika pedagoger.” (Pedagogisk uppslagsbok, Lärarförbundets förlag 1996, sidan 112).  Deweys ”learning by doing” fick stort inflytande över svensk folkskola. Ett intressant exempel ”Skolträgårdarna”, i anslutning till skolgården, från 1920 ingick det i pedagogiken att elever vara med och sköta om skolans grönsaksland äppelträd. De ingick i pedagogiken ända fram till tidigt 80-tal.

”Dewey föddes 1859 i Vermont, USA, hans familj var jordbrukare sen flera generationer tillbaka. Fadern bröt dock denna trend och slog sig in på affärsverksamhet, vilket ledde till att Dewey snabbt kom in på den akademiska banan. Han började vid 21 års ålder undervisa på en highschool men sa upp sig till förmån för studierna. 1882 påbörjade han doktorandstudier vid Johns Hopkins University, på detta följde en lång och innehållsrik akademisk karriär: 1889 blev han anställd som professor vid University of Michigan efter fem år flyttade han till University of Chicago där han ledde institutionen för filosofi, psykologi och pedagogik och 1904 fortsatte han till Columbia University där han blev emeritus 1930.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dewey – 2012-04-05) Dewey var kanske mer känd som en av de tydligaste företrädarna för den filosofiska inriktningen ”Pragmatismen” som kom att få inflytande över den svenska socialdemokratin.

Dewey var med andra ord verksam i en helt annan tidsepok än i dag. Han verkade i ett rasistiskt, genomauktoritärt och icke demokratiskt samhälle. Det var en helt annan situation när Deweys bok Demokrati och undervisning kom 1916 i USA än det samhälle vi lever i idag.

Men vad är då mina främsta invändningar till att den pedagogiska forskningen hänger fast vid Dewey så mycket som de gör? För det är ju så att Dewey är husgud hos många lärarutbildare och hos många personer på höga pedagogiska maktpositioner, som har tolkningsföreträde i pedagogiska frågor. Jo helt enkelt att Deweys tankar enligt mig inte fungerar fullt ut i dagens samhälle, i alla fall inte över allt.

Egentligen är det bara att gå till t.ex. John Deweys bok Demokrati och utbildning (Daidalos förlag, första upplagan, fjärde tryckningen 2009), för att exemplifiera vad jag menar kan man titta på kapitel 8, där det finns rikligt med exempel. Här kommer några:

”Vi vårt sökande efter mål för utbildningen gäller det inte att hitta något slutresultat utanför den pedagogiska process som utbildningen är underordnad. Den förbjuder hela vår uppfattning. Vi vill snarare undersöka hur det förhåller sig när målen ingår i den process där de verkar och när de kommer utifrån. ”(sid 141).

Min kommentar: Här förbjuder Dewey mål att uppnå eller kunskapskrav. Det är bara processmål som är intressanta.

”Att tala om ett pedagogiskt mål när så gott som alla handlingar som en elev utför dikteras av läraren, när handlingarnas enda ordningsföljd är den som kommer från läxuppgifterna och någon annans förhållningsorder, är rent nonsens” (sid 142).

Min kommentar: Här förvandlar man läraren till handledare, alltså läraren som den auktoritet som den är ska vara kompis, handledare eller någon som driver processen framåt – absolut inte en auktoritet. Känns denna argumentation igen i dagens debatt? Dåtidens auktoritära samhälle där man till och med i lag fick slå elever är inte dagens samhälle. I dagens demokratiska samhälle har man olika uppgifter, exempelvis finns det en åldersgräns för när man är myndig. Lärare har ett uppdrag och ska ha djupa ämneskunskaper och leda arbetet i klassrummet. Elever ska lära sig en massa kunskaper och växa som människor och lärare ska vara den som lär ut kunskaperna. Eleven är barn och läraren är vuxen. Läraren ska vara en auktoritet och inte auktoritär. Olika roll och ingen värdering i detta.

”Ett mål förutsätter en metodisk och ordnad aktivitet där ordningen består i en stegvis fullbordan av processen” (sidan 142).

Min kommentar: Fokus på process, allt handlar om process, process och åter process.

”Då krävs en revidering av det ursprungliga målet. Man måste lägga till och dra ifrån. Ett mål måste därför vara flexibelt. För att stämma överens med omständigheterna måste det kunna genomgår förändringar. Ett mål som fastställs utanför rörelseprocessen präglas alltid av rigiditet. Eftersom det införs eller påtvingas utifrån förväntas det inte ha någon fungerande relation till situationens konkreta villkor” (Sid 146).

Min kommentar: Detta är en grundinställning hos Deweyanhängare. Man menar att ett uppnåendemål eller ett kunskapskrav är rigida, påtvingade och därmed nervärderas dessa mål. Följden blir att man polariserar mellan processmål och uppnåendmål/kunskapskrav. Som om det fanns en motsättning. Men nej, det gör det inte enligt mig, men enligt Dewey finns det en klar motsättning.

”I motsats till fullföljandet av en process för att verksamheten skall gå vidare står den statiska karaktär som präglar ett mål som införs från en punkt någonstans utanför verksamheten. Man föreställer sig det alltid som fixerat: Det är någonting man skall förvärva och besitta. När man har en sådan uppfattning är verksamheten bara ett nödvändigt medel för något annat, den är inte betydelsefull eller viktig i sig. I jämförelse med målet är den bara ett nödvändigt ont, någonting man måste gå igenom innan man kan nå det mål som ensamt är värt besväret. Med andra ord leder tanken om målet som något externt till att man skiljer medel och mål åt, medan ett mål som utvecklas inom verksamheten som plan för dess riktning alltid är både mål och medel” (Sid 147).

”När målet skiljs från medlen minskar verksamhetens värde i hög grad och den tenderar att reduceras till ett slavgöra som man skulle fly från om man kunde” (Sid 147).

Min kommentar: Här polariserar Dewey åter igen mellan i förväg uppställda mål och de processmål som han menar är det enda som är viktigt. Dessutom tydliggör han att mål ska användas som medel, han blandar med andra ord ihop mål och medel. Men det är klart att vi i skolan sätter upp kunskaper som eleverna ska förvärva och besitta, t.ex. att behärska de fyra räknesätten, att kunna skriva en text med röd tråd så att läsaren förstå, eller kunna läsa flytande. Dessa kan med illvilligt tänkande omtolkas till något en elev inte behöver utan något den illvillige Björklund och Kant vill tvinga på de stackars barnen. Att inte sätta upp sådana mål och bara stirra på processen och processmål innebär att svensk skola har hamnat där den är i dag, vi har inte varit noga med att följa upp elevernas resultat, alltså vad de verkligen har lärt sig. En stor orsak till kunskapsnedgången i svensk skola tillskriver jag just denna inställning hos pedagogisk elit, makthavare och lärarutbildare.

”Målet är i lika hög grad som de andra verksamma faktorerna ett medel för handling” (Sid 147).

”Ett pedagogiskt mål måste grundas på verkliga aktiviteter och behov” (Sid 149).

”Ett mål måste kunna översättas till en metod som samverkar med elevernas aktiviteter” (Sid 149).

”Målen prackas på eleverna utifrån i andra eller tredje hand och de blir ständigt förvirrade av konflikten mellan de mål som på ett självklart sätt överensstämmer med deras egen erfarenhet och dem de bara måste finna sig i. Så länge den demokratiska grundprincipen att varje växande erfarenhet är värdefull i sig inte erkänns, kommer vi att förvirras av kraven på anpassning till externa syften” (Sid 150).

Min kommentar: Process, process, process. Spelar ingen roll om eleverna uppnår några kunskapskrav eller i förväg uppsatta summativa mål för dessa är ointressanta och faktiskt enligt Dewey blir denna verksamhet ointressant och en verksamhet som har något annat syfte.

”Lärare måste vara på sin vakt mot mål som gör anspråk på att vara allmänna och slutgiltiga (Sid 150).

”Ju allmännare målen är, desto bättre är det alltså. Ett påstående betonar det som ett annat glider förbi. Vad en mångfald av hypoteser gör för den vetenskaplige forsaren, kan mångfald av mål göra för läraren” (Sid 151).

”Att dessa utifrån påtvingade mål är så vanliga och accepterade inom utbildningen leder till att tonvikten och uppmärksamheten läggs vid förberedelsen för en avlägsen framtid och att både lärarens och elevens arbete blir mekaniskat och slaviskt” (Sid 152).

Min kommentar: Åter igen polariserar Dewey mellan process- och uppnåendemål. Det är processen som är viktig och kunskapskrav, uppnåendemål, i förväg uppsatta mål och summativa mål är dåligt – bad guy. Dewey uppmanar lärare att vara på sin vakt och talar om att elevernas arbete blir både mekaniskt och slaviskt om man använder sig av allmänna och slutgiltiga mål. Känns denna polarisering igen från dagens debatt? Känns argumenten igen, trots att Dewey skrev detta 1916?

John Dewey är utan tvekan en pedagogisk gigant som på 1910-talet och framåt drev på för att förändra inställningen till kunskap, demokrati, människosyn och skola. I ett rasistiskt, genomauktoritärt klassamhälle vill Dewey förändra, så att man såg på skola, kunskap och människan på ett annat sätt. Men när Demokrati och utbildning kom 1916 – hur många var påverkade av Deweys tankar? Hur länge gick barn i skola? Hur länge fick africanamericans gå i skola? Vilka fick rösta? Hur såg det ut med fackföreningar? På en arbetsplats – vilka fick uttrycka sig? Kunde en svart man bli president? Kunde en svart man tilltala eller ens sitta på samma buss som en vit man? Vilken ställning hade kvinnorna? Hur såg maktfördelningen ut i samhället? Så vem fick ta del av Deweys tankar? Skolorna i Harlem? Och hur mycket kunde John Dewey om resultatuppföljning?  Vilka var realiakraven på läskvalitet i amerikanskt arbetsliv 1920? I Sverige räckte det gott och väl med det en i elev i åk 2 klarar idag.

I den kontext där Dewey verkade var han i högsta grad en superviktig figur, men i Sverige 2012 har hans tankar spelat ut sin roll. Då menar jag absolut inte att processmål och processen är oviktig, det vet alla som jobbar i skolan att den inte är, men att så tydligt polarisera mellan i förväg uppställda mål som eleverna ska erövra och processmål – där mål och medel blandas ihop är en direkt kontraproduktiv inställning. Dessa två mål kompletterar varandra. För några år sedan drev företrädare för formativ bedömning denna polariseringsprocess mellan summativa (bad guy) och formativa (good guy) mål. Det verkar faktiskt som om denna inställning har upphört, för det var länge sedan jag hörde något så tydligt om denna polarisering. Antingen har företrädare som lyfter fram formativ bedömning och nervärderar summativ bedömning: a) kommit på nya tankar och insett att man haft fel, b) insett att det inte är läge i debatten att framhålla denna inställning och håller därför låg profil eller c) man har sin inställning sedan tidigare, men håller låg profil och fortsätter sin ideologiska argumentation, fast i annan tappning.

När Lpo 94 kom var det ett paradigmskifte på många plan. En viktig förändring var införande av mål- och resultatuppföljning. Från att tidigare, i Lgr 62, Lgr 69 och Lgr 80 haft en regelstyrd skola där mål för verksamheten skulle läras ut, men att ta reda på vad eleverna kunde fanns inte, så skulle nu finnas mål för verksamheten som eleverna skulle nå – alltså ett utifrån i förväg uppställt mål (mål att uppnå). Men vägen dit, alltså processen skulle också ha mål och dessa mål var så abstrakt skriva och det fanns inget slut för hur lång eleverna kunde nå när det gällde dessa mål (mål att sträva mot). Alltså här har vi två typer av mål: En typ av mål som skulle styra lärarens planering – mål att sträva mot och en typ av mål som eleverna skulle uppnå – mål att uppnå.

Det pedagogiska etalisemanget slog bakut. I alla maktpositioner, Skolverket, pedagogisk forskning och lärarutbildning var denna reform helt emot det som John Dewey sagt i sin bok Demokrati och utbildning. Och här skedde en tydlig ideologisering gentemot i riksdagen tagna beslut. En obstruktion utan dess like inleddes, detta har jag tagit upp tidigare i min serie om det pedagogiska nätverket. Hur föreläsare i Skolverkets namn åkte land och rike runt och lärde ut fel saker, hur generaldirektören för Skolverket inte såg till att lärarna fick fortbildning, hur lärarutbildningen systematiskt ideologiserade och motverkade fattade riksdagsbeslut. Hur lärarstudetkull efter lärarstudentkull efter lärarstudentkull blev utbildade till betygsmotståndare och till motståndare till resultatuppföljning, motståndare till tydlighet, motståndare till i förväg uppställda mål, motståndare till Läsutvecklingsschemat (LUS) för att det dokumenterar resultat. Man har till och med polariserat mellan att följa upp resultat och lusten att lära – som om det fanns någon motsats. Helt enkelt blev hela det pedagogiska etablisemanget, från forskare till lärarutbildare grovt ideologiserad.

Varför? Ja, som jag ser det var för att man höll fast vid John Dewey till varje pris oavsett att han verkade i en annan typ av samhälle. Det är bara att läsa de citat som jag tagit ut och titta sig omkring i skolan, på skolmyndigheter och i lärarutbildning. Det är bara att läsa kommentarerna i min blogg, se var människor står – det är tydligt. Och detta pågår än idag, titta bara på hur ITK och entreprenöriellt lärande lyfts fram. Process, process, process. Och då vill jag verkligen påtala att jag inte är emot att eleverna ska kunna använda sig av datorer eller att entrenörskap är fel, men kanske ska fokus ligga på grundläggande kunskaper först. När 24% av killarna i årskurs 9 inte läser flytande och 20% av eleverna inte är behöriga till gymnasiet. Eller när 20% av eleverna inte läser flytande när de lämnar årskurs 3, då kanske man ska ha tydliga summativa mål för verksamheten följa upp resultat för att synliggöra var förbättring ska göras. Och redan i årskurs 1. Att prata om elevdemokrati när man inte kan tillgodogöra sig de läromedel man har är inte demokrati, det är att lämna eleverna i sticket. Nej, här förordar jag att eleverna får grundläggande kunskaper och erövra de tankekvaliteter som ligger till grund för att ta ansvar för sina rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. I vissa extrema fall, där eleverna verkligen inte kan någonting är jag inte främmande för lite diktatur och läs mig då rätt: Alltså inte att eleverna på något sätt ska bli kränkta eller förtryckta, utan att läraren bestämmer och eleverna gör. Bara för att eleverna genom den kunskap de får med sig ska växa som människor och succesivt kunna ta demokratisk ansvar på alla plan. Och kom ihåg när jag pratar om kunskap så pratar jag givetvis inte om rabblande av faktakunskap, utan jag pratar om den holistiska kunskap som Ference Marton med flera lyfter fram i boken Inlärning och omvärldsuppfattning.

Men tittar man på det svenska pedagogiska etablisemanget har de ju inte direkt rönt så stora framgångar, varken internationellt och nationellt, det visade Knut Sundells granskning, se länken. Snarare är det så att det pedagogiska etablisemanget år ut och år in har varit otroligt ideologiska och bland annat hållit fast hårt vid John Dewey.

Trots detta du nu har läst måste jag säga att jag verkligen inte har några problem med ”Learning by doing” om det är så att det leder till elevernas kunskapsrätt, om alla elever når i förväg uppsatta mål. Jag har faktiskt inte heller problem med John Dewey, men jag har problem med de personer som tror att detta är facit och har ideologiserat Dewey så till den milda grad att verkligheten inte spelar någon roll. Man sitter på sina institutioner och fina kontor och har ingen koll på verkligheten över huvudtaget. Att elever inte uppnår målen – lärarnas fel! Eller Björklunds fel. Eller kommunaliserings fel. Eller någon annans fel. Men absolut inte den ideologisering som pågått år ut och år in. Nej jag säger så här: Det är dags att släppa Dewey!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!