En skola åt helvete, del 3: Arbetsgivarna

Först av allt: sprid detta blogginlägg, dela via sociala media så vi får igång debatten!

Trots att jag anser att det Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) kanske bär den största skulden till att det gått utför med svensk skola är det många instanser som är ansvariga. En av de som bär det största ansvaret är arbetsgivarna, som har gjort sitt till för att montera ner skolan från att varit världsledande någon gång på 80-talet, till att idag ligga under medelnivå i OECD-länderna. Och kommunerna har blivit fått god hjälp att gräva svensk skolas grav. Med spade i ena handen och vuvuzela i den andra, har Kommunförbundet/Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) grävt febrilt i takt till utstötande av ljudet av plastluren.

När jag uttrycker mig på det sättet låter det som att det är rejält illa och det är verkligen katastrof i många kommunen. När jag själv började i Haninge kommun styrde tjänstemän och politiker som inte hade en aning om vikten av en stark lärarkår för att skolan ska bli bra. Tack och lov är det annorlunda idag.  Men för att något skulle hända och Haninges politiker skulle reagera var det nödvändigt att Haninge 2004 blev utsedda till årets sämsta skolkommun av Lärarförbundet och samtidigt bli utnämnda till årets sämsta barnkommun av BRIS. En ny skolchef till kom till Haninge, se länk .

Svenska kommunförbundet bytte 2007 namn till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). För enkelhetens skull kommer jag i detta blogginlägg endast använda mig av SKL.

Jag får ständigt nya mail om vittnesmål där det inte alls fungerar i skolan, både när det gäller resultatuppföljning, fokus på rätt saker, prioritering, tokiga påhitt på kommunnivå och så vidare. Kommunerna som satsar på skolprojekt som inte kommer att leda någonstans och det vet lärarkåren redan från början, eller också kommuner där tiden stått still de senaste 50 åren och där ingenting nydanade händer när det gäller pedagogik och då menar jag inte massa pedagogiska flugor.

Men det är framför allt SKL som varit mest skadlig för lärarkårens status. De första 15 åren med kommunal huvudman jobbade SKL intensivt med att montera ner lärares status, trycka ner kårens självförtroende och motarbeta alla former av lärarens speciella roll. Man insåg inte läraryrkets komplexitet och heller inte hur viktigt läraryrket är, inte bara för den enskilda skolan, utan även för hela samhället. Lärare likställdes med alla andra kommunala yrkesgrupper, utan att inse det unika i läraryrket.  Jag anser personligen att det är direkt avgörande för samhället att ha bra lärare, som är självständiga och inte nertryckta i skoskaften. Den åsikten hade inte SKL och uppenbarligen inte idag heller, eftersom man fortsätter förhala en bra löneutveckling.

Men låt oss börja ifrån början och nu blir det lite politiskt spel innan jag åter går in på SKL. Anledningen till det är att du som läsare ska förstå hur styvmoderligt behandlade lärarna blev inför kommunaliseringen och vilket självförtroende lärarna hade som grupp innan  SKL och kommunerna satte klorna i lärarkåren.

När kommunaliseringen 1991 genomfördes infördes också en ny läroplan, Lpo 94 – alltså 1994. Kommunaliseringen föregicks av många års diskuterande på riksdags- och departementsnivå. Bengt Göransson, före detta socialdemokratisk skolminister, ville åter sätta kunskaper och bildningsfrågor på kartan. Detta mottogs inte odelat positivt. Så här skriver Gunnar Ohrlander om Göranssons ambitioner: ”Men motståndet mot Bengt Göransson blev nästan övermäktigt. Kritiken kom från det pedagogiska etablissemanget, skolforskare och skolbyråkrater samt inte minst från Lärarförbundet och den nybildade fraktionen inom socialdemokratin, DAKS, Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola. DAKS uppträdde som ett frimureri, en för allmänheten osynlig påtryckningsgrupp, som ville föra Alva Myrdals och Ragnar Edenmans skola i hamn. De var starka motståndare till en fokusering på skolans kunskapsuppdrag och menade att det skedde på bekostnad av skolans andra uppdrag att vara en social och kulturell institution. DAKS var ytterst kritiska mot inspektion av skolorna och mot kontroll av vad eleverna kan. Kunskapskontroller i sig ansågs vara moment som stör inlärningsprocessen” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 73).

Känner vi igen DAKS ideal? Vem är det idag som kämpar för något där fokus ligger någon annanstans än kunskaper?

Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie ”Hem till Skolan” i Dagens Nyheter (DN) kom ut som pocketbok. I förordet skriver DN:s kulturchef Björn Wiman: ”Lärarna var länge en yrkesgrupp lite vid sidan av det vanliga. Många såg nog sig själva som ett slags medelklassens aristokrater; man hade sökt sig till yrket utifrån faktorer som fria arbetstider och tio veckors semester på sommaren. Självständigheten stod i centrum. Ingen klåfingrig chef lade sig i ens arbete och de oundvikliga kollegiemötena varannan torsdag satt man av med en gäspning och en stickning i famnen. Så var läget fram till hösten 1989, då den nye skolministern Göran Persson bestämde sig för att kommunalisera skolan. Han krävde dessutom förändringar i lärarnas arbetstider och fortbildning på sommaren. Lärarna såg det som ett grundskott mot hela deras identitet: från fria akademiker med hög status till hunsade kommunalarbetare med stämpelklocka” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 7f).

Göran Persson tog tag i saken och körde över sina partikamrater. Så här skriver Arne Helldén: ”Göran Persson tog verkligen fram en fråga till avgörande. Han ”vågade”. Han begärde votering och hade på förhand (och med ett lögnaktigt löfte till vänsterpartiet om högst 25 elever per klass) ordnat en knapp majoritet (med vänsterpartiets hjälp). Han ”förödmjukade” riksdagen. Han ”förolämpade” riksdagen och en utbredd allmän opinion, inte minst inom lärarkåren. Hans ”fasoner” brännmärktes. Varför återförvisades inte denna proposition till statsrådet? Får en proposition se ut hur som helst? Person övervältrade ansvaret för skolpolitiken på kommunerna. Regeringen sköt därmed från sig ansvaret för skolan. Men samtidgit överlämnade den ett färdigt skolsystem att förvalta” (Arne Helldén: Skola på villovägar, Futurum 2002, sidan 87).

Göran Person bestämde sig alltså för att driva igenom kommunaliseringen av lärarkåren och det utbröt stora proteströrelser. Ohrlander skriver: ”Majoriteten av lärarna, oavsett facklig tillhörighet, var emot kommunaliseringen. Enligt en SCB-undersökning var 75% av motståndare (Björnsson a.a.). Det gällde alltså att hitta en spricka i den ganska starka opinionen. Och den kom i samband med avtalsrörelsen samma år. Om lärarna erbjöds ett rejält lönelyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd, skriver Göran Persson i Den som är satt i skuld är icke fri: Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det. Lärarna hade dessutom en svag punkt, konstaterar Göran Persson. De var organiserade i två olika organisationer. Det blev Lärarförbundet, starkast på grundskolan, som accepterade kommunaliseringen mot löfte om ett rejält lönelyft” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 74).

”Göran Persson var fast besluten att lyckas med det som hans föregångare inte klarat. Han skulle knäcka lärarna och särskilt då adjunkter inom LR. Med hjälp av Lärarförbundets ordförande, Christer Romilson, lyckades han isolera Lärarnas Riksförbund och övertala Kjell-Olof Feldt att lägga en extrapott på de följsamma lärarna i budgeten. Det betydde att skillnaden mellan lärarnas löner minskade. De akademiska lärarna, LR, hade högre lön och längre utbildning med det nya avtalet innebar att lärarna i Lärarförbundet efter 23 års tjänstgöring skulle komma ikapp och få ungefär samma slutlön” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 79). Det hade varit framför allt Lärarnas Riksförbund (LR) som högljutt protesterat mot kommunaliseringen. I demonstration på demonstration motsatte man sig beslutet. Men förgäves, Göran Persson drev igenom riksdagsbeslutet och när Lärarförbundet gick med på löneavtalet var det kört. Men det skulle bli värre!

Det var alltså en lärarkår som blivit förnedrad och sviken som kommunerna skulle ta över ansvaret för. Men vilken erfarenhet av skola hade kommunerna? Alltså vad skolan handlade om? Innehållet i skolan? Ingen erfarenhet alls och ingen aning om vad skolan pysslade med, undantaget att alla kommunpolitiker och tjänstemän en gång i tiden själva gått i skolan. Inte alltid med så gott resultat kanske. Och skolan skulle samsas i budget med kommunernas ordinarie verksamhet, det vill säga äldrevård, socialt arbete – typ socialbidrag och kontaktfamiljer, väg- & parkvård med mera. Och inte minst dagis (förskola). Tänk då att vid den tiden, i början på 90-talet, hade inte förskolan etablerat sig som just förskola. Lpfö 98 kom inte förrän 1998 och det var mest fokus på omsorg, vilket det i och för sig är även idag, men det fanns inga mål att barn skulle lära sig något enligt en kursplan. Omsorg alltså – det var kommunerna bra på. Och värdegrund!

Vilken underbar situation för Kommunförbundet (SKL), här tog man på riktigt tag i den kaosartade situationen och tog kommandot över lärarna och kommunerna. Kommunerna hade inte rått på lärarna eftersom de varit statligt anställda. Man hade sedan länge haft ett horn i sidan på lärarna och nu passade kommunerna på att hämnas i och med att de fick ta kontrollen över lärarkåren. Så här skriver Ohrlander: ”Lärarna skulle avskaffas – inte rent fysiskt, men de skulle stiga ned från katedern och i stället fungera som handledare för de elever som ivrigt var sysselsatta med att söka kunskap på egen hand. Det kom också direktiv från Stockholm att det hädanefter var fel att undervisa skolbarnen” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 145). Per Reinolf, Kommunförbundets förhandlare och en av strategerna till bakom det nya lärarförslaget menar i Ohrlanders bok att man ville tänka en ny skola. Ohrlander skriver: ”Ett nytt avtal för lärarna hade just skrivits under. Avtalet fullföljde kommunaliseringens avsikter och de svårstyrda lärarna skulle kedjas vid galärerna. – Avtalet skulle ge utrymme för mindre traditionell undervisning säger Per Reinolf. Vi ville få eleverna att vara mer aktiva i sin utveckling och sitt lärande. Arbetsgivarna lockade med tio extra procent mot att lärarna gick med på individuella löner samt att ta bort den så kallade usken, alltså regleringen av antalet undervisningstimmar. Det var ett dråpslag mot lärarna och det uppseendeväckande inträffade att lärarnas fackliga företrädare, Lärarförbundets Christer Romilson och LR:s Thérèse Larsson, vek ner sig totalt. De fattade inte att de tio procenten i verkligheten skulle krympa och att de var lurade – Lärarförbundet för andra gången” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 146f).

Så vad hände rent konkret?

• Skolan hade fått en ny läroplan som lärarna inte fått någon fortbildning kring.
• Lärarkåren hade blivit tvångskommunliserade.
• Lärarfacken hade blivit lurade och överkörda.
• Lärarkårens motstånd var nerbrutet och lärarnas självförtroende på botten.
• Skolverket var de första åren passivt och det bildades ett vakuum av osäkerhet i kommunerna – vad göra? Sedan basunerade man ut Problembaserat Lärande (PBL)
• SKL hängde på, lärare skulle vara handledare och inte lärare. Undervisning skulle undvikas.
• Politiker och tjänstemän i kommunerna hade noll koll på vad läraryrket innebar och den komplexitet skolan stod för. Fokus lades på omsorg.

Varför agerade SKL på detta sätt? MAKT! Först och främst ville man knäcka lärarkåren som alltid agerat alltför oberoende. Varit alltför uppstudsiga. En gång för alla skulle lärarkåren tryckas till. Men sedan handlade det om att marginalisera lärarkåren ur ett kommunalt perspektiv. Att behöva hantera en stor grupp akademiker, som förvisso hade krökta ryggar på grund av den misshandel man varit utsatt för, men som ändå hade visat att man hade mål i munnen och antagligen hade goda kunskaper för att driva sina frågor var jobbigt. Den intellektuella nivån hos de styrande i landets kommuner låg säkert inte på toppnivå vid denna tidpunkt, vilket gjorde att lärarna utgjorde ett hot mot den makt man satt på. Bästa sättet att bekämpa detta hot var att vara auktoritär. Och kommunerna fick hjälp av SKL. Man rev ner allt skolan stod för, all undervisning och bagatelliserade läraryrket. Det SKL inte insåg och inte heller idag inser är hur viktig lärarkåren är, hur viktig lärarens insats var/är. Genom att marginalisera lärarkåren och göra skolan till en del, vilken som helst, i en kommunal budget förminskades inte bara lärarna utan även skola. Just att hålla budget blev det enskilt viktigaste – oavsett. Budget i balans är ett mantra som alla lärare har hört till leda och som fortfarande är det viktigaste.

Med SKL vid rodret började den verkliga nermonteringen av svensk skola, som i sin värsta form beskrivs i Maciej Zarembas artikelserie: Hem till skolan. Rektor Bengt Olsson var adjunkt och hade varit rektor i Kävlinge kommun i 23 år. 1998 slutade han som rektor för Tolvåkerskolan – han hade fått nog. Zaremba skriver: ” Lärare är inte utbytbara hur som helst. Det är faktiskt ett konstnärligt yrke. Så länge skolan förblev statlig höll han emot. Efter 1991 blev det svårare. En dag försvann skylten ”Rektor” från hans dörr. ”Platschef” stod det i stället. Han bad vaktmästaren byta tillbaka. ”Är det inte fantastiskt. Än idag kan ingen säga vem som fattade det beslutet”. Sedan fick kommunerna för sig att rektorerna skulle rotera mellan skolorna. ”En idé de fått från Volvo. Lågstadielärare skulle bli rektorer för högstadiet. Sådant kanske fungerar på en monteringsfabrik. Men knappast ens på bygget. En verkmästare som inte förstår sig på hållfastigheten, han lär få problem”. ”Den här kommunen, säger Bengt Olsson, är van att hantera döda ting. Gator, fastigheter…När de fick skolan trodde de att det var samma sak”. Det behövdes ingen utbildning för att styra skolan, fick han höra, ”det viktiga var lämplighet, att man passade på kommunkontoret” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 26f).

”I maj 2008 får Inger Ljungbro, rektor för Tolvåkersskolan, beskedet att hon till hösten får mindre pengar till högstadiet. Det var inte förhandlingsbart, sade de. Du har de pengar du har. Det är redan minst i Sverige per elev. Vad skall hon göra? Hon slår samman. Nu blir det 30 istället för 23 i varje klass. Föräldrar gör uppror, håller barnen hemma i protest, kallar till krismöten, ringer till redaktioner. Fyra dagar före skolavslutningen får Inger Ljungbro ett samtal från lokalbladet. Som fått uppgiften att hon blivit uppsagd. Har jag? Strax ringer hennes assistent: Skynda dig, de håller på att slänga ned dina papper i sopsäckar. När höstterminen börjar landar tre nya rektorer på denna skola” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 27). Längre fram går i artikeln blir lärarna utsatta för de nya rektorerna: ”NO-lärarna på Tolvåkersskolan har en hörna för sig själv, med ett stort runt bord, hyllor och diverse mackapärer för experiment. Man brukar samlas där kring sitt ämne, ibland kommer elever för att skriva ett försenat prov. En dag på hösten 2008 är bordet borta. Vi har slängt det, meddelar rektorn. Lärarna ska inte sitta där. Nu är det lärarlag som gäller” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 28).

Men det är bara dessa övergrepp som sker på Tolvåkerskolan i Kävlinge kommun, Zaremba skriver: ”De nya rektorerna har synpunkter på matematiken. De är förvisso inte mattelärare, (Sanningen att säga var ingen av dem var behöriga att undervisa i något ämne på högstadiet). Men de menar att läroböckerna skall bytas ut. Mattelärarna håller inte med. Så en dag när de kommer till arbetet har de tre kvinnorna rullat in en sopcontainer i deras ämnesrum. Där stod de och slängde 400 matteböcker och våra papper, undervisningsmaterial, gamla prov…Det var helt overkligt. Som ett vansinnesryck. Kanske inte så konstigt att en del lärare gör motstånd. Betygssättningen är ju faktiskt en ämbetsutövning, med den nya ordningen blir det rena lotteriet. Jag vill sätta IG, får då höra från rektorn att jag skall hitta kvaliteter hos eleven som får det till godkänt” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 29f).

Detta är övergrepp! Ett fruktansvärt scenario som inte bara utestänger en dialog med lärarna, utan även visar på en maktfullkomlighet som inte direkt bidrar till utveckling. När jag började i Haninge kommun fanns det en grundskolechef som missbrukade sin makt på detta sätt och förtryckte de som var under henne. Hon var dagisföreståndare som hade gjort karriär alldeles för långt över hennes intellektuella kapacitet. För att inte avslöja sin bristande kompetens använde hon sig av en auktoritär ledarstil.

Även om Tolvåkerskolan kanske är det värsta exemplet av kommunalt vanstyre är det just denna mentalitet som beskrivs i Zarembas artikelserie som genomsyrade hela kommunaliseringen, både hos SKL, politiker och tjänstemän ute i landets kommuner. En total okunskap om läraryrkets komplexitet och en total ignorans om elevernas rätt till kunskap och om vilka betingelser som krävs för detta. Man menar att rätt folk ska vara på rätt plats, spelar ingen roll vilken utbildning man har. Dagisföreståndare (ursäkta uttrycket) blir högstadierektorer, till och med grundskolechefer i Haninge kommun. Dagisföreståndare som inte har en susning om vad skola innebär, men med rätten att bestämma över högstadierektorer. Och vad gör man när den intellektuella kapaciteten inte räcker till eller när ledarskapet sviker? Jo, då visar man sin makt genom att förtrycka och framhäva sitt tolkningsföreträde – det har jag personligen varit med om flera gånger. Det spelar ingen roll att utbildning saknas eller att både kunskaper och erfarenheter är lika med noll. Med makt får lärarna smaka på maktspråk och de blir än mer marginaliserade. Undervisning och kunskapsfokus raseras till förmån för att eleverna ska söka kunskap själv och läraren ska vara handledare. Vem som helst kan vara handledare – det är inte så noga med rätt utbildning. En barnskötare som bygger goda relationer med eleverna är bättre än en lärare, spelar ingen roll att ämneskunskaper saknas – eleverna ska ju ändå söka sin egen kunskap. Det är den moderna skolan!

Är det någon lärare som känner igen beskrivningen? Är det någon lärare som var med under kommunaliseringsprocessen och kände sig marginaliserad? Är det någon som känner igen detta sätt att tänka – även idag? Jo, jag tror nog det.

År ut och år in fortsätter det på detta sätt. Lärarna blir allt mer tysta och deltar inte i debatten. Från att ha gått ut på gator och torg för att demonstrera mot kommunaliseringen är man nu en gång för alla kättrade vid galären. Göran Persson har fått som han vill. SKL har fått som de vill. Men det ser inte bra ut! Svenska elevers resultat sjunker i internationella jämförelser, framför allt i NO, matematik och läsning. Konsultföretaget McKinsey kommer 2007 ut  med en rapport om att den enskilt viktigaste faktorn för framgångsrika skolor är kvaliteten hos läraren, länktill rapporten. Men den svenska läraren är ju nermonterad! En man är dock för en tydlig kunskapsskola och det är Jan Björklund. Sedan han arbetat som skolborgarråd i Stockholm har det på hans agenda ständigt varit fokus på kunskaper i skolan och fokus på lärarna. Lärarna är viktiga!

Alltså, parallellt med det som sker i Tolvåkerskolan 2008 håller det på att hända något på riksplanet. SKL börjar vakna. I Svt:s Storforum Skola, hösten 2010, håller SKL:s representant med om att läraryrket är ett viktigt yrke och att lärare ska ha bra betalt. Huruvida lärarna ska ha 10 000 mer i månaden vill inte denna person skriva under på. Men allt detta är bara läpparnas bekännelse. Inte ett enda skit har skett sedan dess, åtminstone är det inte SKL:s förtjänst. Det går inte att säga något annat än att SKL har varit en bra arbetsgivareorganisation, man har hållit ner lönerna och motverkat lärarnas status. Exempelvis går det att läsa i Dagens Nyheter onsdagen 7/8 lönestatistik att en gymnasielärares snittlön ligger på 26 000 kronor i månaden, medan en VVS-montör har 28 700 i snittlön. Absurt! Med mellan 4 och 6 års universitetsstudier och oftast med studielån på flera hundra tusen kronor, har gymnasieläraren flera tusen kronor lägre lön än en montör. Inte så att jag missunnar VVS-montörer sin lön, bara det att konstatera att gymnasielärarna är grovt underbetalda. Liksom hela lärarkåren.

På detta sätt har SKL sparat många miljoner till sina medlemmar – kommunerna. Frågan är om det inte varit till större skada än nytta. För vem får ta hand om de kostnader varje skolmisslyckande kostar? Individuella program? Drogmissbruk? Kriminalitet? Utanförskap? Socialbidrag? Missade skatteintäkter? Så klart får kommunerna ta hand om detta. Bra jobbat SKL! För vi vet att andelen elever som går ut med ofullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola. Vi vet att andelen elever som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola. Vi vet att ungdomsarbetslösheten har ökat (vilket givetvis inte bara beror på skola). Vi vet att utanförskapet ökat.

Men tar SKL debatten? Icke sa Nicke! När bland annat jag har kritiserat SKL för deras förhållningssätt så svarar inte SKL på kritiken. Inte en kommentar från SKL. Nä, de skriver ett eget inlägg kring frågeställningen jag har, se Newsmill. Det är så SKL jobbar. Man håller med eller glider undan, men så händer inget och blir det direktangrepp så svarar SKL med tystnad eller i annan form. Ingen direktkontakt eller direktdiskussion. Inget ansvarstagande! Inte att SKL skulle erkänna tidigare tillkortakommanden. Aldrig på världskartan skulle SKL medge att fel har begåtts tidigare som har skadat lärarkåren grovt. Märkligt förhållningssätt, men också effektivt.

Jag har personligen uttryckt en åsikt om att jag tycker att skolan ska återförstatligas, bland annat på grund av att SKL har gjort ett så fruktansvärt dåligt arbete. Kanske inte som arbetsgivarorganisation när det gäller att hålla nere lönerna. Man har fullständigt rivit ner lärarkårens status och löner och är idag inte beredd att ta ansvar för att bygga upp det man rivit ner.

Forskaren Niklas Stenlås skriver i boken Kommunaliseringen av skolan: ”Kommunerna har inte varit någon bra arbetsgivare för lärarna. Man har inte förstått eller accepterat yrkets egenart utan att strävar efter att kontrollera lärarnas arbetförhållanden och att minska behörighetskraven så att största möjliga utbytbarhet uppnås mellan olika lärarkategorier. Lärarna har betraktats som en kommunaltjänstemannagrupp som alla andra. Detta förenklar förstås kommunens planering men det borgar inte för en framgångsrik skola. Kommunernas intresseorganisation, Sveriges Kommunförbund, i dag Sveriges Kommuner och Landsting, har också drivit på för att avlägsna regleringar och för att förändra lärarrollen från statstjänsteman till kommuntjänsteman, vilket, som ovan visats, är en avsevärd skillnad” (Antologin Kommunaliseringen av skolan, Ekelids förlag 2011, sidan 82f).

SKL hade bestämt sig för att helt jämställa lärare med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid. Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet, SKL har förverkat sitt förtroendekapital för all framtid och bör inte få vara med och diskutera svensk skolas framtid. Man har haft tjugo år på sig och misslyckats katastrofalt.

Det var inte länge sedan SKL ville reglera lärarnas arbetstid. I ett förslag 2010 ville SKL ta bort förtroendetiden och låta lärare arbeta 40 timmar per vecka, se länk. Moroten var som vanligt mer pengar i plånboken. Denna gång gick inte facken med på den finten.  Senaste exemplet var hur löneförhandlingen gick till förra året (2012). Trots krav på 10 000 mer i månaden för lärare (något som en del tycker kan vara ett löjeväckande krav, men som jag tycker inte alls är orimligt), ett krav som kom från många håll, fanns det ingen chans att lärarkåren skulle få mer än industrin. Inte ens i förhandling kunde SKL ha en långsiktig lösning för att komma upp i dessa siffror sett på några år – här visade SKL sitt sanna ansikte. För i slutändan är det bara tomma ord, SKL säger att de vill att lärarkåren ska höja sina löner rejält, SKL är en organisation som framför allt kämpar för att hålla nere lönerna. Lika bra att bara konstatera detta! Lika bra att konstatera att SKL inte är en bra organisation för läraryrket.

Förutom Gunnar Ohrlanders bok: Den Gudarna älskar och Maciej Zarembas bok: Hem till skolan kan jag verkligen rekommendera antologin Kommunaliseringen av skolan, det finns många läsvärda texter.

Förstatliga skolan!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!