En skola åt helvete, del 10: Lite litteratur

Tyvärr verkar en del läsare missuppfatta det jag skriver, medvetet eller omedvetet. Kanske studsar man på mitt språkbruk som är ”fucking far from academic”. Möjligtvis blir en del personer upprörda över att deras husgud blir ifrågasatt (eller attackerad upplever nog många). Eller också känner sig några träffade. Inte vet jag. En del väljer att kritisera språk, ton eller annat i mina blogginlägg istället för att förstå andemeningen eller budskapet. Här kommer ett förtydligande: PIE står för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget och är ett begrepp som jag, Johan Kant, har hittat på. Det innebär inte att man är medlem i denna ”klubb” bara för att man sympatiserar med Scherp, Lundahl eller Carlgren med flera.

Så här står det i Wikipedia: ”Etablissemang eller etablissemanget är en term som används för att hänvisa till en synlig social minoritet (elit etc.) med en dominerande ställning inom en nation eller ett samhälle, som innehar makten och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och det sociala”.

Jag lägger till Pedagogiska för att avgränsa området för maktutövandet samt Ideologiska för att avgränsa innehållet i maktutövandet. Summering: PIE står alltså för en elit som har en dominerande ställning inom det pedagogiska området och följer en speciell inriktning. Jag kan också tillägga att det antagligen inte finns någon klubb som en del menar att jag tror, men hemliga handslag, eller invigningsritualer. Utan ett inofficiellt nätverk, se tidigare bloggserie.

En annan intressant sak som uppkommit sedan förra blogginlägget, då jag bland annat hängde ut Ingrid Carlgren, var att flera personer refererade till den bok som hon skrivit tillsammans med Ference Marton. Jag tyckte att boken ingick i en tävling som tävlade i kategorin ”Årets snömos”, vilket också Roy tyckte – fast redan när boken kom. Han skrev då en debattartikel i Svenska Dagbladet, se länk. Argus skrev 19/9 en kommentar som svar till samma blogginlägg (Damerna på LHS) där han bland annat citerar Carlgren och Martons bok: ”I framtidens samhälle kommer inte skolans huvuduppgift att vara kunskapsförmedling, utan att utveckla redskap för eleverna att själva förvärva kunskaper och kompetenser. Det finns inte längre något självklart rätt eller fel, och en viktig uppgift för läraren är att hjälpa eleverna att förhålla sig till detta”. Boken skrev 2004, det vill säga när Hans-Åke Scherp slutat åka runt i Skolverkets namn och basunera ut Problembaserat Lärande (PBL). Här tar med andra ord Ingrid Carlgren över stafettpinnen. Eleverna ska söka sin egen kunskap!

Nu har det snart gått 10 år sedan boken kom. Har svensk skola rosat marknaden? Har Scherps, Carlgrens och andra PIE-anhängares klargörande och framåtsyftande metodiktips fixat den spjutspetsskola som visionen innebar/innebär? Frågar ni mig så är svaret: Verkligen inte!

Svensk skola har dalat än mer sedan 2004, 20 % av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25 % av pojkarna i årskurs 9 kan inte läsa tillräckligt bra. Carlgrens vision har med andra ord ingen bäring, snarare så att hon själv varit med och bidragit till svensk skolas förfall. Håll i er nu alla ni som gillar Ingrid Carlgren och den handledning ni får av henne: Jag pratar inte om er relation med Ingrid Carlgren (eller de andra två damerna heller för den delen). Att de betytt så mycket för er. Jag pratar om Ingrid Carlgren i en maktposition där hon styr över flera hundra personer. Och påverkar flera tusentals människor via sin position och sitt tolkningsföreträde, media och bokutgivning. Två helt skilda situationer. Helt olika! Glöm inte det!

Jag fick tag på den litteratur som används i kursen Dokumentation, bedömning och betyg vid Stockholms Universitet. Samma kurs till vars utbildningsansvarige jag anmält önskemål om granskning av Christian Lundahls bok. Intressant läsning! När jag suttit och gått igenom litteraturen har jag känt mig som en detektiv som letar efter ledtrådar. Med en kopp kaffe på altanen i sommarvärmen satt jag och sökte. Jo, jag gjorde detta för länge sedan. Faktum är att jag skrev nästan hela bloggserien i somras, flera av inläggen i affekt – vilket många av er märkt. Men andemeningen är viktig! Vad vill jag säga med mina texter? Det handlar om elevernas grundläggande kunskapsrätt.

Nu tänker jag göra en kort genomgång av några exempel på litteratur som används vid ovanstående bedömningsutbildning av lärare och lärarstudenter. Jag går inte igenom hela böcker eller alla titlar, det är för omfattande, utan dristar mig till att ta något eller några exempel ur litteraturen.

Forsberg & Wallin (red): Skolans kontrollregim – ett kontraproduktivt system för styrning? Stockholms universitets förlag 2006

Bara titeln säger en hel del var författarna står när det gäller resultat och inställning till resultatuppföljning och målstyrning. Vilka signaler sänder titelvalet? Till läsare? Till lärarstudenten? Är det: ”Jippi vad kul det är med betyg och resultatuppföljning” eller är det ”Fy fan den där jävla Björklund som bara ska tjata om sitt betygsnack – han förstör bara skolan”? Personligen anser jag att titeln starkt signalerar ett kompakt motstånd mot Lpo 94, givetvis idag även mot Lgr 11. Alltså den delen som säger att man ska följa upp resultat. Att man har en mål- och resultatstyrd skola. Boken gör inte betygsmotståndaren besviken, för argumenteringen mot resultat och resultatuppföljning genomsyrar hela boken. Kompakt motstånd! Det går att hitta många exempel.

”Hotet ligger i det system för kontroll av skolan som etablerats under senare år genom tillkomsten av inspektion och kvalitetsredovisning, nationella prov och kriterierelaterade betyg och hur de används. Sättet att tala om och att använda detta kontrollsystem uttrycker det nära sambandet mellan kontroll och styrning, dvs. i dagens offentliga samtal står kontroll, tillsyn, inspektion etc. för styrning av skolan. Problemet ligger i att det nu etablerade systemet för kontroll och styrning succesivt har utvecklats på andra premisser än de läroplanen erbjuder” (Sidan 15). Här tar man ställning och lyfter fram kontrollen av skolan som det primära när det gäller resultat. Inte att eleverna har rätt till kunskap eller att resultatuppföljning är ett pedagogiskt verktyg för vidare utveckling av lärarens arbete och därmed elevernas lärande.

”Ett styr- eller kontrollsystem – eller den kontrollregim – som idag dominerar bygger på att målen för skolan formuleras som kriterier med uttryck i prov, enkäter och anvisningar för tillstånd. Mål innehåller alltid ett tolkningsutrymme. Kriterier är för sin del alltid ett urval av de möjliga tolkningar som målen medger; de är ett övervägt men samtidigt subjektivt urval ur ett universum av tolkningar av vad t.ex. historia är och vad en elev skall kunna i historia eller av vad innebörd och uttryck för demokrati är som område för undervisning” (sidan 179).

Vilken jävla skittolkning! Hur svårt kan det vara att begripa? Det handlar om att använda sig av Lpo 94 (Lgr 11) i pedagogiskt syfte där det gäller att planera, genomföra, bedöma, återkoppla och utvärdera till eleverna. Ingen kontrollregim eller kontrollsystem som boken tar upp. Lärandeprocess helt enkelt!

Agneta Hult och Anders Olofsson (Red): Utvärdering och bedömning i skolan, Natur & Kultur 2011

”Å andra sidan kan den kraftiga ökningen av utvärderingsaktiviteter, kunskapsmätningar och dokumentation föra med sig en del mer negativa konsekvenser. En risk som ofta påtalas är det som kallas ”siffrans makt”, det vill säga att mål reduceras till kompetenser som är enkelt mätbara och som man kan sätta en siffra på, så att de därmed är enkla att redovisa” (sidan 14).

Detta är en korrekt kritik mot det relativa betygssystemet, eller att relativt bedöma kunskap. Men eftersom vi har ett kvalitativt kunskapsstandardsystem är det omöjligt att reducera mål till enklas siffror, men det går givetvis att göra de mest häpnadsväckande tolkningarna på allt – för vi är människor och vi gör fel, speciellt när vi inte fått en kvalitativ utbildning när det gäller mål- och resultatstyrning. Men här misstänkliggör man systemet, istället för att inse det positiva med att ha tydliga mål (kunskapskrav), följa upp dessa krav och titta på sig själv och organisationen – vad kan vi göra bättre och annorlunda så att alla elever når kunskapskraven?

Anders Jönsson: Lärande bedömning, Gleerups 2010

”Varför har vi egentligen betyg? Det framförs ofta åsikter om att betygens roll är att informera och motivera eleverna, och att betygen därmed skulle fylla en pedagogisk funktion, men som vi ska se finns det egentligen inga belägg för detta. Betyg är istället i första hand ett urvalsinstrument, det vill säga ett sätt att avgöra vem som ska få komma in på en viss utbildning eller vem som ska få ett visst jobb” (sidan 138). Detta är en korrekt beskrivning av det relativa betygssystemet. Jag har personligen arbetat med betyg på ett pedagogiskt sätt, där jag använt mig av både formativ och summativ bedömning och kontinuerligt diskuterat vad som krävs för olika betyg med eleverna. Aldrig har det varit ett problem. Aldrig!

Två sidor senare är det dags igen: ”Det som möjligen skulle kunna hjälpa eleverna framåt, i alla fall indirekt, är om betygen motiverade eleverna, till exempel genom att de elever som fick låga betyg lade mer tid på skolarbetet. Tyvärr tycks det inte riktigt fungera så, utan snarare tvärt om. Ruth Butler har genomfört ett antal studier kring betyg och motivation, och hon har bland annat visat att motivationen vanligen sjunker hos de elever som får låga betyg (Butler, 1988)” (sidan 140). Åter igen denna Butler, som genomfört sin undersökning i Israel med ett annat betygssystem och noll koppling mellan provets uppgiftsstandard och kommentaren – eftersom det inte går att ha någon sådan koppling.

Nu har jag fått höra av en kompis sedan denna text skrevs att Anders Jönsson inte polariserar mellan formativ och summativ längre. Hoppas Jönsson reviderar sin bok också, exempelvis är mitt förslag att stryka Butler och ta med svensk forskning på området. Det borde väl finnas något.

Lindström Lars (Red): Pedagogisk bedömning, Stockholms universitets förlag 2011

Många tunga namn skriver i denna bok, t.ex. Ingrid Carlgren, Anders Jönsson och Astrid Pettersson. Jag har läst boken för många år sedan, men nu valt att hoppa över denna bok, endast läst Viveca Lindbergs kapitel som jag tog upp exempel i föregående blogginlägg.

Andréasson Ingela, Asplund Carlsson Maj: Elevdokumentation, Liber 2012

Jag har valt att hoppa över denna bok helt och hållet.

Lundahl Christian: Bedömning för lärande, Norstedts 2011

Denna bok är knökfull med ideologi. Jag har tidigare gått igenom boken, se blogginlägg 8.

Är det så att lärarstudenter och lärare utbildas i mål- och resultatstyrning? Att de får en positiv inställning till prov, betyg och resultatuppföljning efter att ha läst denna litteratur? Jag skulle inte tro det, snarare är det så att betygsmotståndare utbildas, något som går tvärt emot fattade riksdagsbeslut. Detta gör mig jävligt förbannad! Men inte förvånad, frågan är bara hur länge PIE kan få fortsätta att obstruera? Hur länge får man ostraffat skriva din dynga och pracka på blivande lärare detta? Forskare som aldrig arbetat med kunskapsstandardbetyg ute i grundskolan. Forskare som redan från början har bestämt sig. Irriterande!

Är det ok att hävda den akademiska friheten när det gäller att använda sig av litteratur? Att man väljer litteratur som står i bjärt kontrast till fattade riksdagsbeslut? Jag anser att detta är tjänstefel. Det handlar inte om forskning i den bemärkelsen att full frihet ska ges, utan det handlar om ett utbildningsuppdrag till en blivande eller verksam yrkeskår. Hur lång tid ska det ta innan någon ställs ansvarig för detta? Hur länge ska det ta innan rektor eller kursansvarig tar sitt ansvar? Eller är det bara Johan Kant som tänker i fel banor?

Avslutningsvis i detta blogginlägg vill jag flyga på ännu en person i hög pedagogisk position och i högsta grad medlem i PIE. Eller attackera som vissa väljer att uttrycka det.

Tomas Kroksmark, professor i pedagogik på Högskolan i Jönköping. Jobbar bland annat med skolnära forskning i Jönköpingsområdet. Det är tveksamt hur Kroksmark ser på vetenskapsteori för den forskning han släppt upp har bitvis varit av dålig kvalitet, se Bertil Törestads granskning. Jag har även ställt frågan öppet i ett blogginlägg som du kan läsa, länk eller mitt inlägg om Kroksmark i förra bloggserien, länk. Dessutom har Kroksmark varit handledare för Martin Hugo som har doktorerat genom att följa 7 skolskadade elever på gymnasiet under tre år. Själva projektet är det inget fel på, lärarna verkar kanon och de får med sig eleverna och utvecklar dem riktigt bra. Doktorsavhandlingen är intressant och bra, läs själv. Efter doktorsavhandlingen skriver Martin Hugo en bok där han på ett eklektiskt förhållningssätt droppar forskning så att det passar hans syfte är helt uppåt väggarna. Här lyser inte betygsmotståndet igenom, det är fyra stycken 1000 watts lampor som stålar betygsmotstånd. Hugo drar slutsatser när det gäller inlärning utifrån dessa skolskadade eleverna – något som givetvis inte går att göra, se tidigare blogginlägg.

Men det verkar som om Kroksmark och hans professorskollega Ulla Runesson kör sitt race, helt ideologiskt. Bertil Törestad, som är pensionerad adjunkt i psykologi vid Stockholms Universitet och följaktligen van att läsa avhandlingar, skrev till Runesson och påtalade de brister som fanns i uppsatserna. Runesson svarade inte Törestad, men av misstag såg hon inte att Törestad var med på sändlistan när hon vidarebefordra hans e-brev till sina pedagogkollegor.  Bertil Törestad lyfte på ögonbrynen när han insåg att Runesson inte alls gillade honom. Så här skrev hon: ”Kolleger, Min första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och fick det bekräftat. Hoppas att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här. Med vänlig hälsning, Ulla”

 Högt till tak? Dialog? Verkligen inte! Pedagogisk ideologi? Jajamensan!

Intressant att en god vän till mig har en kollega som går rektorsutbildningen med anknytning till Karlstads Universitet. Under en av utbildningsdagarna hade Tomas Kroksmark varit där och uttalat att det inte går att mäta kunskap och att det heller inte går att följa upp resultat – nu i år 2013. Detta är rent tjänstefel som jag ser det. Kroksmark och PIE är pedagogikämnets dödgrävare.

Tomas Kroksmark är även med i redaktionsrådet på Grundskoletidningen, en tidning som är känd för sitt reform motstånd. Jag har i min bloggserie Pedagogiska nätverket gett flera konkreta exempel på hur tidningen tydligt uttrycker sitt motstånd mot Lpo 94, se specifikt detta blogginlägg. Nu har redaktionen anlagt ett mer återhållsamt förhållningssätt. Man är inte lika tydlig med betygs- och resultatuppföljningsmotstånd. Men å andra sida har ju Lgr 11 kommit och då finns det stora möjligheter att skriva om metodik, tolkningar av Lgr 11 i all oändlighet, matriser och så vidare. Och detta gör man, med en abstraktionsnivå i paritet med kursplanerna i Lgr 11, med andra ord inget konkret. Fokus läggs så klart på förmågorna, det vill säga de gamla strävamålen (Lpo 94) och så gör man om förmågorna till föremål för kunskapsbedömning. Förvirringen blir total!

Diskussionen med bedömning när det gäller mål att sträva mot är densamma idag, fast nu heter det förmågorna/långsiktiga mål i syftestexten. Både PIE och några av de grupper som gör Nationella proven smyger in delar av Centralt innehåll, förmågorna/långsiktiga målen i bedömningsmatriserna. Föreläsare åker runt och pratar om hur bedömning ska göras och använder sig av matriser som på samma sätt som Ingrid Carlgren & Co lyfte fram att bedömning skulle göras utifrån mål att sträva mot. Varför? Enkelt svar – man är emot mål- och resultatstyrning och att resultat följs upp – ändå vet man att planering-genomförande-uppföljning måste göras för det ingår i läroplanen som är målstyrd. När saker och ting blandas ihop på detta sätt blir det mycket svårare att tydligt se resultaten, det blir rörigt och otydligt. Ja flummigt! Det är kanske detta PIE vill – att det ska vara flummigt! För då går det också att se att mål- och resultatstyrning inte fungerar och det är ju det PIE vill. Och förlorarna? Lärarkåren och i det långa loppet eleverna, särskilt de svaga eleverna.

Är det fel att hävda att PIE är lärarkårens fiende nummer 1? Är jag fel ute då?

När Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister var det många som hånade honom, kallade honom för ”majorn” och förfärades över keps- och mobiltelefondebatten som han drog igång. Jag har till och med sett Björklund förlöjligad på en blogg där en av Sveriges mest kända bloggare gör Jan Björklund till åtlöje på en bild utklädd till pistolman från vilda västern. Jag ifrågasatte detta och undrade varför han gjorde detta, men fick till svar att det bara var på skämt. Skrattar Björklund? Det är väl så vi jobbar med våra barn och ungdomar i skola, att prata om att ett skämt, eller att man skojar, innebär att alla skrattar. Nej, det är ett förlöjligande av honom och jag har hört många som i ord klankar ner och förlöjligar honom och tillskriver honom all möjlig skit som han inte har med att göra. Till exempel har jag många gånger fått höra att den dåliga lärarutbildningen är politikernas fel, särskilt då Björklund – som om att det var han som detaljstyrde lärarutbildningen och valde litteratur och såg till att alla ideologiskt styrda lärare undervisade om en betygsfri skola – löjligt! Eller att det är Björklunds fel att Nationella Proven knäcker lärarkåren – som om han har bestämt att det ska vara 7 och 8 delprov i årskurs 3 och att innehållet i NP ska vara dåligt och bedömningsinstruktionen ska vara usel? Mot dumhet skämtade Gudarna förgäves!

Om man inte gillar det som Björklund står för, kom med argument, förlöjliga inte – diskutera i stället. Gillar man inte fattade riksdags beslut – bli politiker! Man kan tycka vad man vill om Jan Björklund och regeringens skolpolitik, men besluten som tagits har sitt ursprung i att Lpo 94 inte har implementerats, på grund av att hela skoletablissemanget systematiskt har jobbat emot Lpo 94. De personer som då motverkade införandet av Lpo 94 har idag mage att kritisera Jan Björklund för att skolan inte fungerar, när det är de själva som har varit med att sänka svensk skola. Till exempel Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp. Jag säger bara: FY FAN!

Och åter igen så förflyttas fokus från vad som är viktigt till det som är mindre viktigt. Fokus läggs på det fria skolvalet och friskolornas vinster. Inte oviktiga områden, men att mål- och resultatuppföljningen inte har fungerat, på grund av systematiskt obstruerande, förflyttar fokus från de miljarder kronor som det kostat svenska skolsystemet i att elever inte lärt sig det de har rätt att lära sig. Det vill säga varje elevs kunskapsrätt som infördes med Lpo 94. Detta har PIE och tjänstemannaväldet förvägrat eleverna och dessutom den demokratiska aspekten att besluten om svensk skola är tagna i riksdagen. Exakt hur många miljarder kronor som nästan 20 års elevmisslyckanden har kostat får ekonomerna räkna ut, men att det rör sig om flera tusen procent mer än friskolornas vinstuttag är jag helt säker på.

Det mänskliga lidandet i form av att elever som misslyckats känt sig ”dumma i huvudet” ska vi inte tala om. Det kan inte värderas i pengar, men med tanke på att 20 % av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25 % av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra. Det torde röra sig om 1000-tals miljarder kronor i psykiskt lidande när det gäller dessa personer, men som sagt, det går inte att mäta dessa mänskliga känslor i kronor och ören. Däremot kan säkert ekonomerna räkna ut hur mycket utanförskapet kostar i form av att inte få några jobb, bli utförsäkrad, gå på AMS-kurser och hamna i depression. Eller i värsta fall hamna i kriminalitet och vad den cirkusen kostar samhället. UR:s serie ”Världens bästa skitskola” målade upp detta problem. Men PIE fokuserar inte på detta, istället flyttas fokus till friskolornas vinstmaximering – något som i sig är fördjävligt, men som i detta perspektiv är en snorloska i Östersjön.

Samtidigt som diskussionen med vinstmaximering och det fria skolvalet hålls i svensk media, på bloggar och i politiken förvandlar PIE i det tysta Lgr 11:s kursplaner till något det inte är. PIE håller på samma sätt som gjorde med Lpo 94 på att manövrera ut Lgr 11 till en kladdig och otydlig smet som ingen kommer att ta sig ur, likt kvicksand kommer lärarkåren sjunka med otydlighet. Men detta diskuteras inte. Ingen ser det och ingen tar upp diskussionen och striden. PIE fokuserar på förmågorna och gör om dem till underlag för kunskapsbedömning, alltså de långsiktiga mål som finns i syftestexten och ska ligga till grund för lärarens planering. Historien upprepar sig.

Jag anser att Lpo 94 är den absolut bästa läroplan som någonsin funnits i svensk skola. Visst, den hade sina brister, t.ex. att det fanns två olika typer av mål och att det borde funnits fler avstämningspunkter åldersmässigt. Kanske även hänvisning likt det centrala innehållet i Lgr 11. Men om du som lärare systematiskt planerade utifrån mål att sträva mot och kontrollerade elevernas kunskaper utifrån mål att uppnå fanns där inga problem. Och det bästa – kunskaperna var hierarkiskt uppbyggda. För godkänd skulle eleven återberätta ett arbetsområde med god förståelse och relevanta fakta på ett sådant sätt att en annan elev eller läraren förstod innehållet. På VG-nivå skulle eleven dra slutsatser utifrån de som den lärt sig och på MVG-nivå skulle eleven analysera det den lärt sig, byta perspektiv och jämföra kunskaper (alltså Blooms taxonomi). Ja, jag vet att jag har förenklat och generaliserat utan någon som helst knytning till något ämne. Jag ville bara visa upp principen, ett principtänkande som Lpo 94 hade. Tre helt olika kunskapsnivåer och en hierarki när det gäller kunskap – för visst är det så att det råder hierarki när det gäller begrepp i alla ämnen, t.ex. NO- och SO-ämnena och inte som i Lgr 11 en tillplattad kunskapssyn där du ska kunna mer – ännu mer – mest för de olika betygsstegen. Skulle jag få tre månader på mig så skulle jag tillsammans med ett 15-tal lärare och forskare som jag känner få till en kursplan som fungerar och där det råder både tydliga kunskapskrav och centralt innehåll med hierarkier. Tre månader!

 Medge: Läraryrket är samhällets viktigaste arbete – alla kategorier!